Nummer tolv i min hög av sportsånger handlade om att göra bort sig. Simon Kuper skrev också om det för ett tag sen, apropå den italienska undersökningen om att fotbollsspelare är så olyckliga. Efter att ha konsulterat sitt bibliotek av sportlitteratur konstaterar Kuper att ett idrottsproffs liv är rätt miserabelt.
Failure distresses most of us who play sport, but it is worst for professionals, whose identity often consists of being good at sport. As Richard Krajicek, the former Dutch tennis player, describes defeat: “It‘s not that I played badly, no, I am bad.”
Förödmjukelse är en del av proffslivet för de flesta.
“Football’s all humiliation,” says Plimpton, quoting a player who told him that “playing opposite Doug Atkins was like having your pants taken down in front of 60,000 people”. What motivates most professionals is this fear of humiliation, and the concomitant fear of being sacked.
I Sverige har begreppet ”kaxighet” de senaste åren bytt laddning, blivit ett positivt sportord. En som inte verkar ha insett det är utlandssvensken Zlatan som fortfarande ryggar tillbaka så fort ordet kommer på tal. ”Jag är är inte alls kaxig”, har han alltid påstått, fast nog måste det vara han som till stor del har gjort kaxighet till en av de mest önskvärda egenskaperna hos svenska sporthjältar? Överallt finns de kaxiga svenskarna. Häromdan
sa Robert Kronberg att hans tävlingsdräkt var kaxig, för någon vecka sedan hyllade Patrick Ekwall de unga, kaxiga svenska idrottarna i sin Tv4-krönika.
Hammarbys marknadschef tycker att ”det unga Bajen” står för ”attityd och kaxighet”, och det verkar han vara nöjd med.
Man blir ganska lätt trött på all denna kaxighet, som ofta beskrivs som närmast en förutsättning för att lyckas.
Därför gillar jag Annika Sörenstam, trots att jag egentligen är väldigt ointresserad av golf. I senaste numret av Sportmagasinet kunde man läsa att när hon vann sin första seger i US Open 1995 blev hon sjuk av uppståndelsen, sängliggande och illamående i fyra dagar. Inte så kaxigt. Hon har kritiserats för sin brist på utstrålning, men hon är den enda som kan få mig att bry mig om golfsporten.
Det är ett fint sammanträffande att hon heter just Annika.
Natalia Kazmierska skrev så vackert om Astrid Lindgrens Annika i somras. Fegisen Annika, det väna dygdemönstret som är rädd för spöken och inte vågar gå upp på vinden. Hon är en motsats till den odrägliga Pippi. Hon är svag när Pippi är stark, förståndig när Pippi är dumdristig, prydlig när Pippi är ovårdad, moralisk när Pippi är självupptagen.
Men det fina med Kazmierskas Annika är såklart inte att hon är svag och feg. För när Pippi står still, fast i samma ”kaxiga” beteende, ”för evigt fastkletad i pannkakssmet och en crazy persona”, så kan Annika fortfarande förändras. Jag har
redan citerat det här en gång, men det var så länge sen så jag gör det igen:
Annika däremot, har utvecklingspotential. Hon smutsar plötsligt ner fållen på finklänningen. Hon frigör sig från mammas förmaningar och Tommys morska metoder. Hon funderar på döden och gastarna. Full av skuldkänslor för sin fina flickighet, bölar hon under täcket på kvällen så att ingen hör.
För Annika är en fulländad tvivlare och en romantiker av rang. Och så står hon där på slutet, under stjärnorna på skeppet Hoppetossa som glider ut från kajen och styr söderut mot kokosnötterna och Kurrekurreduttöns oändliga playor.
”O, Pippi”, säger hon. ”Det känns så konstigt i mej. Jag börjar tro, att jag också vill bli sjörövare när jag blir stor.”
Pippi sitter skeppsbruten och grinig och försmäktar på ön i två dagar utan snus.
Annika, vill till havet.
Det som jag tycker om med Annika Sörenstam är inte bara att hennes svagheter syns, att hon är så blyg att hon blir sjuk. Det är att hon övervinner sina rädslor, utan att göra våld på sig själv. När hon tävlade mot män första gången var det väldigt coolt och modigt i sig, men hon gjorde det också så snyggt. Det fanns ingen kaxighet, inga stora utspel, men inte heller ett uns av mesighet. Inget extra läppglans eller hemma-hos-reportage eller kompromisser för att inte ifrågasättas som kvinna. Hon var bara så grymt
bra.
Som Kaah. På sin första ep sjöng han i ”Visa sej” om hur han följde efter en snygg tjej men inte vågade prata med henne. När han slog igenom med ”Soulrebell” sa han nästan ingenting i intervjuerna. Ett år senare sjöng han fortfarande om hur han ”
faller till noll”. ”Jag hatar när jag önskar och så gärna vill/Men fattar att jag inte kommer räcka till.” Men också ”
Dom tittar när jag dansar”. De tittar för att han är är ”Stockholms bästa”, för att han har stil, tål att tittas på. ”Som Zidane med en fotboll”.
