Reklam: Mats Olsson

Efter femtioelva hyllningar till George Best som går ut på hur beundransvärt rockenroll det är att han söp bort sitt liv skriver äntligen Mats Olsson i frågan. Här.

La strada della public company

Jag lyssnar bara på Jens Lekman nuförtiden. Han har spunnit så många varv sockervadd i mitt huvud nu att all sorts cynism och ironi reagerar på mig som vatten på en gås. Jens Lekman har till exempel spelat in ”La Strada nel Bosco”, på italienska. Bara han kan komma på idén att göra en popcover på en italiensk Pavarotti-serenad, och sjunga den så allvarligt och mjukt.

Mitt gamla Roma spelar med sorgband ikväll på grund av två dödsfall, Tas kommer med sin dom i Mexes-fallet nästa vecka och senaste matchen ska vi inte tala om. Jag har ändå varit lite extra förälskad i Roma de senaste dagarna. För vad gör väl svartvita storförluster och potentiellt förödande Tas-domar när supportrarna är så bra?

Jag tyckte Il Romanista var lite löjlig förra veckan när tidningen ville ha Francesco Totti som president. Det är ju lätt att säga så, men Roma är ett familjeföretag, inte en demokrati eller ett politiskt parti. Men nu slår de på sin allra största trumma för att göra Roma till en demokrati på riktigt, och det är ju så himla fint. Det var tv-programledaren Maurizio Costanzo som kom med förslaget först, att alla tifosi ska slå sig ihop och köpa Roma och styra klubben i modell efter Real Madrid och Barcelona.

Roms borgmästare säger i och för sig att vi måste stödja familjen Sensi, men talar varmt om förslaget om ”azionariato popolare”, eller ”public company”. Han menar att det är ”la strada del futuro”, vägen för framtiden, inte bara för Roma utan för hela den italienska fotbollen. Genom att fansen äger sina klubbar kan de förändra fotbollen, framförallt hur tv-utbudet styrs och det faktum att Juve och Milan är så överlägsna i ligan.

Il Romanista tänker ha ett färdigt förslag om att ta över La Magica i januari. Det är extremt orealistiskt, såklart. Men jag lyssnar bara på Jens Lekman. ”Vieni, é la strada del cuore, dove nasce l’amore...”

Reklam: This is our soca

I det ständiga ämnet sport och musik handlade underbaraste This is our music idag om fotbollsälskande och uppenbarligen världens trevligaste band Fujiya & Miyagi. Jag citerar en bandmedlem, ur minnet:

Football and music are my passions. I dream about football and music. I once woke up having dreamt that Dennis Bergkamp had made this fantastic album, when in fact he had scored a goal for Arsenal.

Jag har skrivit om Lord Kitchener förut. Också underbaraste, och numera dagligen uppdaterade, The Global Game påminner om att i och med att Trinidad och Tobago gått till VM, introduceras också socan som VM-musik. Och berättar att Trinidad & Tobago Express citerar Lord Kitcheners 30 år gamla calypso ”Mas in Germany” när de berättar om T&T:s VM-kvalificering.

This year after Carnival,
I am heading to the North
Guess where?
Up in Germany,
that's where I'm going to be
Ah just have the feeling that we should be spreading this creole bacchanal

Reklam: Bög-P3

Front i P3 hade precis ett inslag om det gamla Junivallen-ämnet homofobi och fotboll. De intervjuade en kille från mina länkfavoriter Gay Football Supporters Network och en tant från FA och en till gammal favorit: Jesper Fundberg. Lyssna här.

Stil

”Capello svarar med stil”, skriver La Gazzetta dello Sport om juvetränarens kommentarer om Tottis kritik mot honom. Ja, till exempel säger han om de hårda orden som alltid följer med matcherna mellan Roma och Juventus att det beror på personlighet och vad man vill uttrycka. ”För mig verkar det inte svårt att hålla en viss balans, men det beror på vilken intelligens man besitter.”

En radda såna där subtila passningar till Totti formulerar han i perfekt Juve-balans och stil. Det är som när Alessandro del Piero under en match förra säsongen, jag minns inte vilken, reagerade på något fult han blev utsatt för av en motståndare genom att sarkastiskt visa spelaren tummen upp medan han joggade iväg. Jag tycker ju om Dellan Piero oftast (ja, jag gillar egentligen de flesta av Juventus spelare var och en, det är lite problematiskt), men det där är hans sämsta sida tycker jag.

Capello passar också på att göra Rosella Sensi en björntjänst genom att prisa henne för hennes sätt att styra Roma och ta impopulära beslut. Rosella är president Sensis dotter, hon styr Roma och hatas av alla supportrar just för hennes oheliga allianser med Moggi och de andra maktmännen i norr. Häromdan skulle Totti vara president istället och ikväll planeras nån slags protestaktion mot henne från Curva Sud. Capellos gentlemannafasoner gör henne inte precis populärare.

Inte bara stil, utan Stile Juve över Capello, alltså.

I Junivallens kära gamla ämne Romas matchställ är nyheten att laget kommer ha mineralvattenmärket Fiuggis logga på tröjorna, men bara för ikväll och tröjorna ska sedan auktioneras ut till förmån för välgörenhet.

Esteten i mig tycker det är lite synd att spornsorn bara är för en dag, för Fiuggis logga är mycket vacker bara man slipper färgerna, och inte för att jag vet något om företaget, antagligen ägs det av Unilever eller nåt, men det verkar i alla fall o-multinationellt.

Nu är nästan bara själva matchen kvar.

Roma vs. Ibra

Zlatan ger sig in i Roma-Juve-kontroverserna! ”Roma är som Ascoli” säger han i Tuttosport. Åh, så typiskt arrogant juventinskt av honom! Eller, det är det ju inte, för hans ord tolkas och spetsas till ganska friskt i rubriker och utryckta citat. Men juventino är han. Han säger att han aldrig kommer spela i Roma. ”Assolutamente no. Alla Roma mai.” ”Juventus är det enda italienska laget jag kommer att spela i, jag älskar känslan att spela prestigefyllda matcher varje söndag.”

Folk är tydligen upprörda över att Zlatan inte kom till Fotbollsgalan. Vad är det i jämförelse mot att han är värsta superjuventinon? Ingenting, är vad det är. Men jag älskar honom ändå.

Vem ska va president

Roma möter Juve den här veckan och i romanisti vältrar sig i självgodhet. Totti satte traditionsenligt igång alltihopa i måndags genom att kritisera Bettega, Capello och Emerson. Fyra dagar av ställningstaganden senare vill supportrarnas dagstidning Il Romanista ha ”Totti for president”. Han vet vad han ska säga för att bli populär, Francesco. Jag tycker till exempel mycket om hans syrliga svar på frågan ”Känner du Moggi? Gillar du honom?”

Han är en känd personlighet i fotbollsvärlden.

När nästan alla andra fotbollsspelare anstränger sig för att säga så lite som möjligt verkar Totti ha motsatt strategi, och det älskar vi honom för.

Inget annat lag kontrasterar romasupportrarnas självbild som Juventus. Häromveckan lanserades idén att spelarna istället för den obefintliga sponsorsloggan på tröjorna skulle ha ett budskap mot doping på magen. Självklart skulle tröjorna premiäranvändas i matchen mot de svartvita.

Vi står för allt som är gott: sportslighet, passion, medmänsklighet, vilja. De står för det motsatta: fusk, korruption, kylighet, pengar. Moggi och Bettega tycker att Totti ska hålla tyst tills matchen är spelad, i övrigt vill ingen från Juventus svara på Tottis förolämpningar. Det förstärker bara bilden. De är ju såna. Vi säger vad vi tycker oavsett konsekvenserna, de är tysta och professionella.

Lilian Thuram blev intervjuad i La Gazzetta dello Sport häromdan och sa i typisk Juve-stil att Juventusspelarna bara koncentrerar sig på det som händer på planen, polemiken rör dem inte. Han vill bara säga att han hoppas reglerna kommer att respekteras under matchen på Olimpico. ”Hah, reglerna”, reagerar genast den indignerade romanistan, ”som om Juventus följer reglerna, de blir ju särbehandlade av domarna och förbundet hela tiden!”

Sen pratar Thuram om kravallerna i Paris och om den globala terrorismen.

Det är viktigt också för en fotbollsspelare att ta ställning i aktuella frågor, men innan man talar måste man tänka efter. Sporten kan och måste säga sitt, det är viktigt att barnen får positiva budskap från sina idoler, även om platsen för att utbilda barnen måste vara i skolan. Det finns ett klimat av rädsla i världen idag, i varje samhälle finns för många klyftor och behovet av säkerhet ökar bara folks rädsla. Jag vet inte om det som har hänt i Frankrike skulle kunna hända i Italien, mycket beror på hur de italienska politikerna behandlar frågan. Om de barn som föds av invandrare i det här landet känner sig fullt integrerade så kommer det inte att bli några problem.

Sånt går oss bara förbi.

Modern fotboll – moderna undanflykter

Zlatan kommer inte till Fotbollsgalan ikväll. Varför? Han ska på ett viktigt möte.

Fredrik Ljungberg är mer old school och har hittat en skada som går att applicera på galanärvaro. Han har nämligen tagit bort visdomständerna. ”Galan är för nära ingreppet, säger en källa nära Ljungberg till SPORT-Expressen.”

Jag hoppas Zlatans mamma eller pappa kommer och tar emot priserna i hans ställe, det hade varit fint.

Musiken igen

Jag har sagt förut att sport och musik går dåligt ihop, och Musikbyrån klagade häromveckan på att det finns så få bra fotbollslåtar. Men faktum är ju att musiken spelar en viktig roll i fotbollen, från engelska läktarsånger till brasilianska trummor. Det är inte musik man vill höra som popsinglar, men den är bra i sitt sammanhang. Några som tar fasta på den aspekten av fotboll och musik är BBC Singers, de har ett projekt som heter Pitch Perfect. (Via Spirit of Football 2006.) Nån slags kör- och instrumentalverk som ska uruppföras den 18 november och alla de här mer eller mindre omaka organisationerna är inblandade: BBC Singers, BBC Concert Orchestra, BBC Sport , 21st Century Classroom, The Goethe Institut London, Chelsea Football Club, Arsenal Football Club, Hammersmith & Fulham Education, Islington CEA och Magnum Photography.

Det hela verkar väldigt, ja, jag hittar inget bättre ord än finkulturellt. Men vem vet, det kanske kommer låta fantastiskt.

Looking for love in all the wrong places

Ibland är det så roligt vad folk söker på och hamnar här.

10:20:56: var beställer jag steroider

11:46:35: evig kärlek+definition

Finns bara en

”Nu älskar vi borgmästaren också.” Hon är så rolig, Kristina Kappelin. Jag hänvisade till henne igår istället för att skriva om Francesco Totti, men jag kan tydligen inte låta bli att säga nåt själv.

Det som är så intressant med Totti är hans relation till sin publik. Jag vet inte om publik är rätta ordet men jag skriver så för enkelhetens skull. Det är precis som Kappelin skriver: det känns som om vi fått barn, som om vi var bjudna på bröllopet, vi var närapå med i förlossningssalen, och det är som att lille Cristians födelse hänger ihop med vad som händer med Roma. (Vi kunde till och med köpa bröllopspresenter till Francesco och Ilary från deras önskelista på nätet. Det är förmodligen den mest absurda detaljen av alla.) Och allt det är så fånigt och underbart på samma gång. Det är lätt att ställa sig utanför och se hur knäppt allt är och att vårt förhållande till Francesco Totti inte är så intimt som det verkar. Men samtidigt kan man inte värja sig.

För det går inte att vara cynisk när Francesco Totti är inblandad. Inte när han gifter sig med Roma trots att klubben är så himla hopplös. När han ger vackra målgester till sin fru. Och när han berättar om allt själv. Jag vet inte hur mycket någon redaktör eller annan spökskrivare ligger bakom alla texter med bylinen ”Francesco Totti” som dyker upp i tidningarna. Men jag vet inte heller någon annan fotbollsspelare med Tottis stjärnstatus som samtidigt har en så förtrolig samtalston med sina fans. Förtroligheten är såklart på väldigt långt avstånd för att vara förtrolig. Det är inte som att han åker tåget hem från bortamatchen tillsammans med supportrarna, eller vad nu englandsnostalgikerna brukar prata om. Totti kan inte ens röra sig på gatorna i staden som han säger sig älska så mycket. Men han berättar med en sån självklarhet om sitt liv, som om det vore självklart att folk var intresserade. Han är inte arrogant när han intar sin plats i händelsernas centrum, som han så lätt gör. För han intar den inte, han bara beter sig som att han inte vet något annat sätt att se på världen än att han har en speciell plats i den.

Obegripligt nog går det ju att värja sig mot Francesco Tottis charm, eftersom folk gör det. ”Trevlig blogg Malena, men varför skriver du så mycket om den där Totti, honom gillar jag inte.” Fler än en har sagt ungefär så, kan jag avslöja. Utanför Rom, eller utanför Italien åtminstone, verkar knappt någon tycka om Totti. Det beror kanske mest på spottloskan och det allmänna fiaskot i senaste EM, att han missade chansen att vinna över världen som han gjorde i Italien med sin bok med de roliga historierna om honom själv. Eller så är det på något vis andra sidan av myntet av att han är så poppis i Rom.

”Tre miljoner människor och en mentalitet som i en by på landet”, skriver Kappelin om Rom. Och relationen mellan Totti och hans fans bygger på att han är romare och romanista och aldrig har lämnat klubben. Han är så gammaldags knuten till staden och klubben – fast kommunikationen sker mest genom medierna. Som när han gifter sig: ett helt vanligt bröllop, fast i direktsänd tv. Bymentalitet uppblåst i miljonskala.

Och tack vare internet så kan jag koppla in mig lite på den där mentaliteten också, trots att ingen i min omgivning tänker likadant. Jag kan inbilla mig, i alla fall.

Reklam: La Kristina

Åh, jag har gått och haft en (till) text om Francesco Totti i fingrarna (eller var man nu har dem) ända sen jag läste hans artikel i Corriere dello Sport i tisdags. Men den har aldrig riktigt velat komma ur mig. Tur då att Kristina Kappelin finns. Jag hänvisar till henne istället, det blir nog bättre.

Reklam: Musikbyråns musik

Jag hade en liten följetong av texter som tog sin utgångspunkt i låtar som mer eller mindre handlade om sport. Listan handlade inte om fotbollslåtar, men har på något vis ändå mynnat ut i det ämnet. Därför, ett tips: Musikbyrån handlade om fotbollslåtar häromveckan och en av programmets reportrar har samlat en elva av låtar här. Där finns också en video med Magnus Carlson som berättar om sina bästa fotbollslåtar.

Med saken att göra

Junivallen har ju spårat ur lite. Den brukade vara intellektualiserande och oprivat. Nu handar den om Francesco Totti och hans son. Min pappa och bror gjorde den till forum för nån slags offentlig familjediskussion och en massa hammarbyare kom med sitt gemyt och korrumperade min musiksamling med brittisk åttiotalsrock.

Det gör inget, för det är ju bara en blogg och jag råkar vara den som bestämmer vad den ska innehålla. Jag brukar oftast bestämma att den ska handla om fotboll, fast inte så mycket om själva spelet utan om sånt som har med det att göra.

Det är annars ganska vanligt att folk säger ”det har inte med fotbollen att göra” om olika saker. Jag brukar reagera på det. Så när jag läser en notis om att Henke Larsson uttalat sig om folket på läktarna som gjorde apljud så fort Samuel Eto’o fick bollen i en match i söndags, tar jag fasta på det minst viktiga han säger. Nämligen: ”Det har inte med fotboll att göra.” Varför säger han så? Vad har rasism med att göra egentligen? Blir rasism rätt om det har med saken att göra?

Finns det något annat område än sporten där man resonerar sådär? Som om resten av samhället kommer in och solkar ner sporten med våld och rasism och annat oönskat.

Det är väl klart att, i det här fallet rasism, har med fotboll att göra! Det hände ju på fotbollsstadion, under fotbollsmatchen, det var fotbollspubliken som hånade en fotbollsspelare. Nej, fotbollen är kanske, förmodligen, inte ensam ansvarig för vad som hände, men nog har den med saken att göra.

Jag vet att Larsson inte menade så mycket med den lilla meningen, och jag tycker annars det var väldigt bra att han sa ifrån. Men jag brukar hänga upp mig på sånt där, som sagt.

Ciao Cristian!

Idag spelar jag Jovanottis ”Per te” på repeat för Cristian Totti.