söndag, februari 17, 2008

Champions League-nostalgi

Det första Cole Porter tänker på när han ska räkna upp bra saker i sin fina sång ”You’re the Top”, är Rom.

You’re the top!
You’re the Colosseum
You’re the top!
You’re the Louvre Museum
You’re the melody from a symphony by Strauss
You’re a Bendel bonnet,
A Shakespeare’s sonnet,
You’re Mickey Mouse

You’re the Nile,
You’re the Tower of Pisa,
You’re the smile of the Mona Lisa
I’m a worthless check, a total wreck, a flop,
But if, baby, I’m the bottom you’re the top!
Så enkelt är det nu inte alltid. Den 4 april förra året stod jag högt upp på Tevere-läktaren och hörde hela, fullsatta Olimpico sjunga Roma, Roma, Roma. Självmedvetenheten i sången var så fin. Nu sjöng vi för hela världen, plötsligt. Det var så oväntat, ovanligt, ovant att Roma skulle spela en sån match, en kvartsfinal i Champions League. En man bakom mig satt och nervöst skällde ut Francesco Totti i nittio minuter. Sen vann vi och blåste upp en stor bubbla av hopp och stolthet i en vecka. Det är Roma: först tvivlet, sen är vi bäst i världen och sen får vi en sak som 7–1 hårt, hårt i huvudet. Det var inte finalen, men det var Roma och därför var det viktigare än en VM-final. Ligger inte Romas charm allra mest i just den relativismen? Jag älskar hur Roma är stort och litet samtidigt. Det finns redan i sången hon får höra varje söndag: ”Roma, Roma mia, nun te fa’ incanta’, tu sei nata grande”. Man måste säga till henne att inte låta sig förtrollas, att hon är född stor, även om det är sant så finns det ett tvivel som gör att det måste påpekas. Det är som Rom. Det personifieras i Francesco Totti. I Rom kan man faktiskt bli profet i sin egen hemstad. Och där är det en öppen fråga huruvida det är större att vara stor i Rom än i världen.

På tisdag kommer Real Madrid dit.

Genuaderbyt

Vilken match!