As there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one

Jag får brev från den unge Werther varje dag. Nu har Albert kommit och Werther är olycklig för han börjar inse att han aldrig kan få Charlotte, som han älskar – men han vänder mina egna ord emot mig i sitt brev idag! Är jag inte själv lika ovillig att ge upp hoppet om min käre Zlatan, flyr jag inte på samma sätt ödet och det oundvikliga ställningstagandet, ovillig att acceptera Sverige utan honom, en kropp utan en arm.

AUGUST 8.

Believe me, dear Malena, I did not allude to you when I spoke so severely of those who advise resignation to inevitable fate. I did not think it possible for you to indulge such a sentiment. But in fact you are right. I only suggest one objection. In this world one is seldom reduced to make a selection between two alternatives. There are as many varieties of conduct and opinion as there are turns of feature between an aquiline nose and a flat one.

You will, therefore, permit me to concede your entire argument, and yet contrive means to escape your dilemma.

Your position is this, I hear you say: ”Either you have hopes of obtaining Charlotte, or you have none. Well, in the first case, pursue your course, and press on to the fulfilment of your wishes. In the second, be a man, and shake off a miserable passion, which will enervate and destroy you.” My dear friend, this is well and easily said.

But would you require a wretched being, whose life is slowly wasting under a lingering disease, to despatch himself at once by the stroke of a dagger? Does not the very disorder which consumes his strength deprive him of the courage to effect his deliverance?

You may answer me, if you please, with a similar analogy, ”Who would not prefer the amputation of an arm to the periling of life by doubt and procrastination!” But I know not if I am right, and let us leave these comparisons. Enough! There are moments, Malena, when I could rise up and shake it all off, and when, if I only knew where to go, I could fly from this place.

THE SAME EVENING.

My diary, which I have for some time neglected, came before me today; and I am amazed to see how deliberately I have entangled myself step by step. To have seen my position so clearly, and yet to have acted so like a child! Even still I behold the result plainly, and yet have no thought of acting with greater prudence.

“Why was there a photographer already waiting at the hospital?”

Jag vet aldrig riktigt om jag älskar Lapo Elkann eller tycker han är skittöntig. Jag kan inte ens bestämma mig för om han klär sig snyggt eller fult, men jag antar det är felen som gör hans stil intressant. Han är i alla fall en av få inom Juventus som är emot Moggi, och det var han också redan före Calciopoli. Nu lanserar han även en rolig konspirationsteori!

O Zlatan, min Zlatan

Jag har tänkt på en sak Zlatan sa i den berömda intervjun i Corriere dello Sport för en vecka sen, jag glömde bort den först när jag fortsatte läsa artikeln men sen kom jag på den igen. Han säger apropå sina känslor för Juventus:

När jag gick från Juve kritiserades jag mer än andra, till exempel Zambrotta och Thuram, som hade varit längre tid än jag i Turin. Det är lite konstigt, men egentligen gör det mig ingenting eftersom det är ett erkännande att jag varit viktig inte bara med min kvalitet, utan att jag också förmedlat känslor till supportrarna.

När han kan tänka sådär rimligt och klokt om Juventus tifosi, vad tänker han då om Sveriges fans, som han också lämnat? Har han brutit med hela Sverige nu eller, eftersom han inte säger nånting. En del säger att vi borde glömma Zlatan och satsa på de som vill vara med i landslaget. Det är väldigt förnuftigt tänkt tror jag, eftersom jag inte tror att Zlatan kommer säga ja oavsett vad Lasse Lagerbäck eller nån gör. Men det är ju ändå omöjligt tänka så. Lika omöjligt som det verkar vara för mig att alls sluta tänka på Zlatan, eller att överhuvudtaget resonera förnuftigt i frågan för då kommer jag bara fram till hur omöjligt det är att Zlatan kan komma tillbaka till landslaget inom en överskådlig framtid. Och sen den här barnsliga känslan att jag inte vill komma fram till det, jag vill bara att Zlatan ska spela i mitt landslag, så fixa det nu, snälla, nån. Det är alldeles för sorgligt som det är nu. Det är inte ens mest av det rimliga skälet – att Zlatan är en av världens bästa spelare och därför väldigt bra att ha i Sveriges lag – som jag vill att han ska komma tillbaka. Jag vill ha honom i Sverige av samma anledning som jag ser Inters matcher fast jag vet på förhand att de kommer vinna. Jag ser dem för att Zlatan spelar. Det är därför Juventus fans blir extra arga på honom och jag inte hade en tanke på att se matchen på teve när landslaget var i Egypten men om Zlatan varit med hade jag längtat till den hela dan.

Han vet ju att han är en sån spelare, som är mer än bra, som förmedlar känslor. Han vill ju vara det. Om det är någon som vet och intresserar sig för vad som skiljer en stor spelare från en bra, är det Zlatan. Så varför kan han vara så rimlig med Juventusfansen men om Sverige kan han inte ens prata? Jag antar att det betyder att han bryr sig väldigt mycket, i alla fall.

...

Och det kanske var fel på nåt vis, att överhuvudtaget bli glad över nåt som hände på en italiensk fotbollsplan i går? Ja, allt är väldigt fel, och det har det varit hela tiden och det kommer det fortsätta vara. Jag minns att hela den här säsongen i Serie A började den 9 september med att Francesco gick in på Olympiastadion i Rom med klubbvimpeln i byxlinningen och sitt barn på armen, och hur hjärtat brast så vackert det var när Cristian fick hälsa på curvan för första gången, men inte ens då kändes det som en början som symboliserade nånting annat än ett undantag. ”Sen är det ju aldrig så fint, helt”, som jag sa. Men jag lät ändå mitt hjärta brista. Ska man ta bort hela skiten, hela fotbollen, göra om allt? Ja, det borde man, men det går inte. Man vänjer sig så lätt, det är oansvarigt.

Bäste svensk

Jag känner mig ganska likgiltig till att Anja Pärson tar en massa VM-guld. Man måste liksom hålla på och räkna efter för att fatta. Hur många har hon egentligen? Hur många kan hon ta? Hur stort är det här? Jaha, nu tog hon ett till.

Men jag fick ändå nationalistiska glädjekänslor i går. Jag förtjänade dem inte, eftersom jag var helt sur över att Chippen gick till Roma först. Trots att jag gärna ser honom i landslaget. Men jag ville verkligen inte att mitt fina Roma skulle bli ett ”svensklag”, jag ville att det skulle vara mitt. Sen spelade Chippen riktigt bra, det var lite jobbigt men han vann mer och mer över min snobbism. Och i går: det var som den här löjliga, typiska upphetsningen över Christer Fuglesang eller Svennis, svenskar som får uppskattning utomlands. För Chippen kom in med en kvart kvar av matchen, och Totti sökte honom med passningar hela tiden, och Chippen passade tillbaka, och Totti passade igen och Chippen slog ett inlägg som Totti nästan nickade i mål, och när Totti gick över plan för att bli utbytt log han mot Chippen och klappade om honom när han gick förbi! Och man behövde inte räkna eller försökta tänka ut: hur stort är det här? För det kändes ju direkt när man såg det. Vad har Christer Fuglesang mot det här? Vad kan vara större eller finare än att få en passning från Francesco Totti?

INGENTING!