Om Ronaldinho. På planet hem från matchen i Lecce häromveckan läste han Gomorra, berättade Ancelotti. ”Han är i Italien och intresserar sig för italienska frågor.”
Ni minns när Marco Borriello pratade om camorran på landslagslägret inför EM, när Gomorra hade premiär? ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar”, sa han. Nu har l’Espresso upptäckt att det fanns mer bakom orden än bara att han växte upp i camorrakvarter.
Borriellos far Vittorio Borriello, kallad Biberon, levde på att låna ut pengar med ockerränta. Tills han blev åtalad, och friad, för samröre med maffian, och sen, den 22 december 1993, försvann. Först 1999 blev det känt vad som hänt med honom, då en pentito berättar att han skjutit ihjäl honom. Pasquale Centore, som handlade i narkotika med colombianer, beskriver Borrriellos far som en boss i sitt vittnesmål. De började gräla över en skuld, och Centore tog Borriellos vapen och dödade honom med det. Han begravde kroppen under sin egen villa.
Ja, som sagt, det var en derbyseger som kändes mer än vanligt.
Om jag tänker tillbaka på tidigare segrar, på dem som givit mig en glädje som liknar den här, då tänker jag på segern med fem mål mot ett med mitt mål på Peruzzi med cucchiaion, med bollen precis under ribban, eller på mitt första mål mot Lazio i Serie A, målet för tre mot tre efter att vi hade legat under med två mål och i numerärt underläge, ett derby som också får mig att minnas president Sensi, hans glädjerop på läktaren när jag kvitterade, hans lycka. Jag tror att han hade varit lika glad i söndags kväll.Så mycket kändes det för Francesco Totti, sa han när Corriere dello Sport oförutsett träffade på honom i en bar igår medan de följde hjälten Baptista runt hela dan. Totti sa också att han inte har ont i knät längre, han är bara lite trött eftersom ungarna väckte honom klockan sju, och behöver få spela så hoppas han komma tillbaka på 100 procent.
Ett mysterium kvarstår efter derbyt. Var är Rosella? I massor av matcher den här säsongen har hon inte varit med ”på grund av hälsoskäl”, utan hennes mamma Maria har varit där istället. Inte ens igår var hon där. Inte ens på bolagsstämman förra veckan var hon. Corriere dello Sport intervjuade henne hemma i Villa Pacelli inför bolagsstämman och derbyt förra veckan, och skrev mycket dunkelt.
Vi träffade henne några dagar före stämman, eftersom ”plötsliga (hur plötsliga var de om de var kända dagar innan?) och tillfälliga hälsoskäl” som emellertid kommer göra henne lycklig, sedan någon månad tvingar henne att förflytta sig sällan.Senare: ”Det är en mycket viktig tid i hennes liv men hon förlorar aldrig Roma ur sikte.”
”Det här är helt säkert den värsta situationen inför ett derby som jag kan minnas.”
Bruno Conti, i Roma sedan 1973.
”Capitano della Roma.”
Francesco Totti i ett töntigt (roligt) teveprogram som svar på frågan ”Vad är ditt yrke?”
Jag upptäckte nyss den mest fantastiska, nya funktionen på Google Maps (den bästa sajten på hela internet). Gatuvy. Alltså, jag var helt fascinerad bara när man kunde växla över från kartan till kassa satellitfoton i Google Maps. Nu kan man panorera omkring nere på gatorna!
Kolla till exempel, exakt här i Rom brukar man gå över gatan för att ta spårvagnen till stadion, där borta framför det rosa huset. Det mest Rom-romantiska vore såklart att åka motorino dit, men så lycklig har jag aldrig varit.
Visa större karta
Vid den här fina gatukorsningen i Garbatella, med det konstiga, vackra Albergo Rosso, det väldigt röda huset med klocktornet, kan man snurra omkring och leta väggmålningar från 2001. Om man nu tycker det är kul. De syns! Men banderollen där jag tror det står ”Garbatella ringrazia con amore l’AS Roma” eller nåt sånt, hade tydligen snurrat upp sig när Google var där och fotade.
Visa större karta
Och för att gå till en helt annan sorts Roma-relaterat ställe, det här är Ilary och Tottis nya butik för deras klädmärke:
Visa större karta
Här inne kan man köpa matchbiljetter av en juste kvinna med blonderat hår, innan man antagligen går upp på via Cavour och köper mycket god glass här på La dolce vita, av en finländare med dubbla rader framtänder.
Visa större karta
När man stigit av den där spårvagnen går man hit, här går man över bron, där borta syns Olimpico.
Visa större karta
Men. Studenterna demonstrerar på gatorna i Rom nu i hundratusentals. Det är derby. Jag får sms om att det är varmt och galet. Gatuvy is not enough.
Hur många gånger har man inte gått förbi och tittat långt, in i den där byggnaden vid Piazza Indipendenza, med Corriere dello Sports gula, vackra logga och modernistiska, minimalistiska, marmorinsvepta reception där ingenting nånsin verkar hända. Receptionen är mycket mer imponerande än själva tidningen i sig. När man går utanför och tänker sig vad som skulle kunna hända där bakom, vilken sorts tidning som skulle kunna produceras där, tänker man ihop en betydligt tjusigare än vad Corriere dello Sport är.
Vucinic och Rocchi var på Corriere dello Sports redaktion igår för en klassisk inför-derbyt-utfrågning. Såhär många personer blev de intervjuade av. Och CdS tycker att det är en sympatisk och rolig händelse, men om man har lite mer derbyångest kan man också tolka det som att en Romaspelare numera inte ens kan åka hiss innan det händer en olycka (Totti gick av träningen idag efter bara en stund och satte sig med en ispåse på knät) och hissen fastnar, som den gjorde när Vucunic skulle åka upp från den minimalistiska receptionen. Men det roligaste är videon från när Rocchi och Vucinic sitter och väntar på att allt ska börja, och Rocchi börjar prata tyst med Vucinic, som svarar glatt men inte är så pratsam, jag vet inte om det är av blygsel eller ointresse eller för att han blir störd av grejor runtomkring hela tiden, eller för att han bara inte är så pratsam av sig.
Det är roligt att tjuvlyssna på det kollegiala samtalet om skador och träningar och tränare. Det visar sig att Rocchi vet allt om Roma. Han berättar om sina skador och ska byta ämne till Roma, ”ni... har en sådär period. Men laget finns där alltid.” Han såg matchen mot Chelsea och påpekar hur viktigt det är att få resultat för att komma på rätt väg igen.
Rocchi tycker Vucinic behandlas dåligt i pressen. Bara han gjort en lite sämre match börjar det spekuleras om han ska spela eller inte. Vucinic själv verkar inte så engagerad. Det blir en pinsam tystnad.
”De Rossi, gjorde han sig illa idag? På träningen? Föll han, eller?” Undrar Rocchi. ”Javisst, han föll.” ”Vi får hoppas att han klarar det”, säger Vucinic. ”Ja, vi får se om de gör så att han får spela med nåt”, säger Rocchi och visar på handleden. ”Och sen, för honom, är ju matchen verkligen viktig...”
De väntar och väntar. ”Jag har ju träning”, säger Rocchi. ”Jaså?” ”Javisst, jag måste vara på Formello halv tre.” Vucinic har all tid i världen, säger han, för ”jag är klar”. Ja, Roma tränar på morgonen, Rocchi hör sig för. ”Det är bättre”, säger Vucinic.”Ja, det skulle varit bättre”, säger Rocci. ”Och ni, med Delio?”, undrar Vucinic, fast han redan vet, för han har ju själv tränats av Lazios mister. Nu spelar han i slackerklubben som avskaffade ritiron innan match, och när klubbledningen införde akutritiro för några veckor sen för att spelarna skulle fatta att det var kris, opponerade sig tränaren och spelarna tills de fick åka hem igen efter några dar.
”Nej, det är alltid eftermiddagen med Delio. Dubbel träning på onsdagar alltid. Han ger inte upp nånting. För om inte, så är du inte tränad, va.”. De börjar skoja om Delio Rossi.”Om du jobbar långsammare börjar du gå baklänges”, härmar Rocchi sin mister, och det verkar som att han fortfarande pratar om Delios hårda träning när de i nästa klipp blir avbrutna och ombedda att posera tillsammans för en bild. ”Vi ser ut som två boxare”, skojar Vucnic. ”Ja, utan handskar”, säger Rocchi.
Är du galen? Till mig. I intervjuerna efteråt sa han att det var för curvan. Typiskt den blyge Totti. Sanningen är att han ville att jag skulle komma och se honom spela. Jag var i Milano och hade inte lovat honom nåt. På söndagsmorgonen orkade jag inte längre och tog tåget. Han skickade ett sms och frågade ”var är du?”. Svaret: ”jag håller på och kliver av tåget.” Han fick en kompis att hämta mig, för jag hade aldrig varit på stadion.Supportrarna förstår hon sig inte på riktigt.
Hur var första intrycket?
Fint, men jag fattade ingenting och jag ställde mig inte ens upp för att fira. Också nu märker jag för det mesta inte när han gör mål.
Jag börjar känna medkänsla med Totti.
Han ville göra mål till varje pris för att kunna ta av sig den där tröjan. Han gör mål och hans kompisar, som är införstådda, lyfter upp mig för att se när han springer mot långsidan, ställer sig på knä och visar texten: ”Sei unica”. Den gesten övertygade mig. Den 11 mars gick vi ut. Bio, middag och en enda kyss.
Jag beundrar deras passion. De är respektfulla, de ber bara om en hälsning och och autograf på tröjan. Men jag har ändå inte förstått dem helt ännu. Jag, som inte är uppväxt med fotbollslegenderna, och med en pappa som var laziale och aldrig pratade om fotboll med sina döttrar, jag ser inte idolen Totti.Nej, alla i Rom bryr sig inte om fotbollsderbyn, och alla Roms vackraste ställen finns inte på vykort. Ilary tar med sig Vanity Fairs från Milano utsände till sin bästa plats i Rom. Det är en låg mur på en parkeringsplats utanför en supermercato i Portunense där Ilary växte upp. Där har hon suttit och hängt i åratal med sina barndomskompisar.
På vilket sätt?
Ibland förstår jag inte ens om han har spelat bättre än en annan. Jag har inte ögat för det. För mig är han bara min man, och ibland är han också una gran sola (ett uttryck på romanesco som jag tror betyder ungefär klant, den som kan och vill får gärna förklara bättre). När Francesco är inblandad, tar det dubbelt så lång tid att göra allt.
Också när jag var gravid med Cristian kom jag hit för att röka de fyra cigaretterna om dan som läkaren hade givit tillstånd till. Med underkjol, la panza (magen på romanesco) och cigaretten i mun, kallade ungarna mig ”zigenaren”.
Nä, jag tror inte Franco Sensi har nåt att säga till om i fråga om regnet. Det har öst ner över Trigoria idag tre dagar från derbyt, och i förmiddags halkade Daniele De Rossi på träningen och fick vänstra handen under sig, som skadades. Han fortsatte träningen men efter ett tag gjorde smärtan att han fick gå av. Nu undersöks han. Olyckorna: man man bara registrera dem och vänta på vad det ska bli av allt till slut.
På tal om Moggi och Libero, den tidningen berättade idag en del om innehållet i Antonio Cassanos självbiografi som kommer den 19 november på Rizzoli med det braiga namnet Dico tutto. Jag säger allt. Vem vill inte läsa det?
”Om det inte vore för den där Bari–Inter hade jag blivit en rånare, eller en väskryckare, i vilket fall kriminell. Många som jag känner har gått med i klanerna. Den matchen och min talang tog mig bort från utsikterna av ett skitliv”, säger han i boken. Jag såg en intervju med honom för ett tag sen då han tillade att hans framgång till och med gjort honom vacker för kvinnor.
I all sin galenskap har han också en hel del självinsikt, Cassano. Bara det att den verkar komma i efterhand ganska ofta, verkar det som. Men han vet vem han är.
Han berättar om sina tränare i boken. Om Spalletti: han sänkte volymen på musiken i gymet på Trigoria, Cassano sa att de alltid lyssnar på den sådär högt. Då sänker Spalletti igen och Cassano säger: ”du tränar inte precis de där oduglingarna som du hade i Udinese, vi är inte hemma hos dig nu, vi är hemma hos mig.”
Om Capello: ”Jag har lyssnat på honom som om han vore Sannigen, och jag har ansett honom mer falsk än ett tre-euro-mynt.” Det slugtiltiga grälet kom i Tarragona med Real Madrid. Cassano fick värma upp hela andra halvlek med Ronaldo utan att komma in. I omklädningsrummet sa han precis vad han tyckte om honom till Capello. ”Du är en uomo di merda, en skit, du är mer falsk än pengarna i Monopol, du är köpt, en bluff, du har ingen skam i kroppen, sin verguenza.” (Är det där sista spanska eller nån slags Baridialekt?)
Och Rosella, som sällan säger vad hon tycker om folk men brukar ha svårt att dölja sin motvilja när hon får frågor om Cassano: ”Från att den där, quella là, kom till klubben, blev allt sämre.”
Sen är det ju Totti, som han blev kompis med. ”Vi var två singlar med en enkel filosofi: vi tar allt. De där månaderna var det galet hur många hjärtan vi krossade. Inget kompispar i världen har gjort det där. Sen fick han flickvän och lämnade över stafettpinnen till eleven.” Enligt Cassanos bok stämmer historien om att de började bråka efter att de varit med i ett teveprogram och blev osams om betalningen, som Totti tog nästan hela av.
Kvinnor och sex verkar vara det genomgående temat. Till och med fröken i skolan när han var liten var bona. Han säger att han haft mellan 600 och 700 tjejer. Innan match, hade han dem, det brukade gå bra då. I Madrid var det lätt för då bodde alla från klubben på samma våningsplan i hotellet, så vem man ville träffa på natten kunde man bjuda in till planet över eller under.
Och, eh, han säger visst allt, men jag är för pryd för att berätta vidare.
Ja, nu rapporterar ju tidningarna om att åklagaren yrkar på sex år för Luciano Moggi i GEA-rättegången (den om domarskandalen kommer sätta igång i Neapel i januari har jag för mig), och Moggi säger att han lämnat fotbollsvärlden bakom sig. (Han granskar den ju numera ”utifrån”, som en ”kritisk journalist” som han sa, för bland annat Libero och en katolsk nättidning. Varning för musik i länken.) Jag har sagt det förut men en sak som är svår att förstå är att det inte finns, eller fanns för länge sen, stora rubriker om att de som står åtalade förutom Moggi och som nu också alla borde få olika långa fängelsedomar enligt åklagaren, som Moggis son Alessandro, Davide Lippi, Tottis gamle antagonist Franco Zavaglia – DE ARBETAR FORTFARANDE SOM AGENTER. (Och Lippis far är förbundskapten för landslaget.) Jag upptäckte inte det förrän jag läste i förbifarten i en artikel i somras om Mutu, att Moggi junior är hans agent.
De är visserligen inte dömda än, men hur kan de här personerna ha Fifa-licens?
Lill-Moggi har sedan skandalen byggt upp sin verksamhet i Neapel, Lippi och Zavaglia i Rom. Bara några spelare sa upp kontakten med GEA:s agenter när skandalen bröt ut, och de gjorde det direkt. Det var Marco Materazzi, Massimo Oddo, Andrea Gasbarroni, Nicola Amoruso och Marco Amelia.
Det är knappast en slump att när man letar information om det här hittar man den inte i sportpressen, utan i en affärstidning som Il Sole 24 Ore.
(Förresten, Moggi och de andra kommer med allra största sannolikhet inte få sitta i fängelse, eftersom rättegången kommer bli så lång att brotten hinner preskriberas innan en slutgiltig dom kan avkunnas.)
Jag ville inte säga nåt mer om Roma. Vad kan man säga? Jag hoppades att alla matcherna skulle regna bort som den mot Sampdoria, så slapp man dras in i den här märkliga, nervösa stämningen som hela klubben verkar präglas av. Kanske hade det varit lättare om allt bara gick helt åt helvete, men nu, eftersom man vet att spelarna helt plötsligt kan göra sånt som att vinna mot Chelsea, eftersom man sett dem spela så bra förut, eftersom man är oändligt korkad, kan man inte låta bli att hålla ett litet hopp tänt i sitt hjärta. Som man inte riktigt vågar tro på, ändå.
Romas president verkar känna likadant, för när Roma AB:s bolagsstämma började idag dök hon aldrig upp. Hon stannade hemma på grund av plötsligt uppkomna hälsoskäl, fick man veta. Jag tror att det där mötet pågår fortfarande nu, och klubbledningen pratar om framtiden, om stadion de planerar och att ekonomin är sanerad, medan samma klubbs framtid samtidigt verkar helt blockerad, eftersom ingen vet hur det ska bli med det till synes olösliga problemet med det kontrollerande bolagets stora skulder.
Det går ju inte heller att inte prata om Roma, för nu är det derbyvecka. Men vad ska man säga? Hur ska man förklara Romas situation? Idag skrev äntligen Francesco Totti en artikel i Corriere dello Sport igen. Hans förklaring till den bedrövliga säsongen hittills är att ”det är fotbollens lag”, och sånt här har hänt också andra stora klubbar. Så kanske det är men det verkar ändå typiskt romerskt det här att triumfen och katastrofen ligger så nära varandra.
Mest är Tottis artikel ett försvar för Romas medicinska team, som han menar har ifrågasatts på ett orimligt vis. Han säger att han inte alls kommit tillbaka till planen snabbare än han borde, men när han sen beskriver hur det var verkar det som att han inte gjort precis som en vanlig spelare.
Jag tror att min karriär alltid har utvecklat sig i faser som har lett till framgångar som involverat gruppen först och sen individen. Och också den här gången fann jag mig och finner mig sätta gruppen först och inte mig själv. Det hade varit enkelt för mig att läka den här normala seninflammationen som kommer mellan fyra och sex månader efter operationen av korsbandet och som jag pratat med mina kollegor och före detta lagkamrater som Dacourt, Samuel och Cordoba om, de har haft samma skada och samma problem och har kommit tillbaka mellan nio och tio månader efter operationen. Jag hade kunnat dra mig tillbaka och försökt återhämta mig vid sidan om. Men laget, gruppen, kan behöva mig även om jag inte är i perfekt kondition och jag kan inte dra mig undan från det här ansvaret som min roll som kapten innebär. Jag vill inte passera för en hjälte för det är jag inte, men med alla fel och brister jag kan ha har jag alltid varit tillgänglig för den här tröjans färger även när jag inte har varit på topp.Jag tror man kan uppfatta det där stycket som självförhärligande, det tror uppenbarligen Totti själv också eftersom han tillägger att han inte är någon hjälte, men om man kan veta nånting säkert om Roma efter de här första månaderna på säsongen, verkar det vara att Francesco Totti betyder precis så mycket för laget. Att han inte kunde beskriva situationen annorlunda än sådär. Inte bara för sina kvalitéer som spelare, men när han är med verkar de andra plötsligt hitta nån slags mening i spelet. Hela förklaringen till det stora mysteriet med Romas form kanske ligger i Tottis frånvaro? Som Daniele De Rossi för ett tag sen tyckte hade underskattats. Förra året var han borta ganska mycket men laget kunde ändå spela bra, men nu när de fick börja säsongen utan sin kapten verkade de helt borttappade. Jag älskar egentligen att Roma inte kan fungera riktigt som Roma utan sin lagkapten, men man kan också tänka tanken, om kaptenen hade dragit sig tillbaka och väntat nio månader, hade de andra kanske tagit sitt ansvar på ett annat sätt då? Om de visste att Totti skulle vara borta?
Jag letade efter nåt uttalande från Totti efter matchen. Jag skulle skriva nåt om Totti och matchen men kvällen efter när han till slut sa nåt så var det inte vad jag jag hade tänkt. I tisdags var det ju ett stort oväder i Rom och en trettonårig kille, Niccolò Blois, hamnade under ett nedfallande träd och dog. Han var stor tifoso och hade varit ute och spelat fotboll i en park. Han hade Romas tröja på sig. På väg hem tog han skydd från regnet under trädet. Som föll över honom. Så när Totti till sist sa nåt om matchen var det bara det. ”Först efter matchen fick vi veta vad som hänt. Det är onödigt att tala om vad jag kände, därför vill jag gärna säga att segern tillägnar jag honom och skickar en omfamning till hela hans familj.” Sen kunde man inte säga mer.
Eller, vi måste ju säga nåt mer om den förra för att kunna prata om nästa match. För tyvärr tar också magiska kvällar som den i tisdags slut och det kommer nya tillfällen att förlora. Hela tiden.
Roma mot Bologna, det blir Tottis 400:e match i Serie A, en match mellan två klubbar i botten av tabellen med nya presidenter, kvinnor som presidenter, och klubbar allas vår Joe Tacopina försökt köpa på sistone. (I och för sig har han försökt med ganska många, nyligen ville han tydligen ta över Torino.)
Francesca Menarini har nyss givit sin tränare sparken och anställt Sinisa Mihajlovic, Rosella sa häromdan att hon aldrig ens tänkt tanken att sparka Spalletti, jag vet inte om man ska tro henne men Spalletti har hur som helst nyss uppfunnit sig själv på nytt lite verkar det som, med sin förändrade spelmodell. Romben. Fast själv vill han inte hålla med om att det beror på uppställningen utan menar att allt handlar om psykologi. Jag fattar inte så mycket om spelmodeller men jag såg, och det var nästan rörande, hur Romas spelare förändrades med målen de gjorde, hur de plötsligt mitt under matchen började spela som ett lag igen och tro på sig själva. Och hur fint var det inte när alla spelarna, avbytarna och Spalletti kastade sig i en lyckohög. Och allt detta hände mot CHELSEA.
Det är såna händelser som kan visa sig vara början på vändningar, eller enskilda lyckoträffar vars kraft ingen orkar ta vara på. Så därför väntar man nervöst på den här matchen också. Den här säsongen verkar vara dömd att präglas av nervositet och oro.
I det nya numret av l’Espresso är det en artikel som skapat en aning rabalder, den är i och för sig ganska substanslös och med en ganska löjlig sarkastisk ton, om ägarsistuationen för Roma. Även om artikeln inte innehåller så mycket nytt och jag vet inte vad i den som stämmer (skribenten menar bland annat att det är nån slags dålig stämning mellan Totti och Rosella över förlängningen av hans kontrakt) för det är så otroligt mycket rykten som publiceras i de här frågorna, så påminner den ändå om omöjligheten i situationen. Inget av alternativen som presenteras för Romas framtid (att familjen Sensi kan sälja tillgångar och få ihop tillräckligt med pengar, mystiska utländska köpare, att romerske rikingen Caltagirone räddar klubben, Il Romanistas gamla förslag om en supporterägd förening à la Spanien) verkar möjliga.
Jag tror att saken kommer att lösas på något sätt eftersom saker alltid verkar göra det i Italien, men jag vet verkligen inte hur.
Laziali och andra anti-Roma-personer brukar säga att ingen känner till Francesco Totti utanför GRA, Roms ringväg. Marcus Birro verkar ha samma inställning. Jag antar jag inte ska tolka Birros text så snävt att han menar att Totti är dum, men han är antagligen den enda personen i det här landet som fortfarande håller på och skriver om den där spottloskan, åratal efteråt.
Exakt så uttråkat som Tottis ansiktsuttryck är i den här gamla videon när Mughini och de andra i Controcampo försöker sätta igång en diskussion om Tottis internationella rykte, den här urgamla diskussionen, exakt så tråkig är den. En gång kan det väl vara roligt att skämta om det, som Totti gör, och alla som följer Totti vet ju hur snabbtänkt och klurig han är på att skämta, men sen blir det ganska snart tröttsamt.
”Nej, nej, jag har inget att säga”, säger finaste Checco istället för att replikera gaphalsarna i Controcampo.
Nu fattar jag ännu mindre. För ett par timmar sen förstod jag inte hur ett lag, samma lag som spelade så bra förra säsongen, plötsligt kunde spela så historiskt dåligt. Och nu. Hur, hur, hur kunde nu samma lag, ett lag som ligger fjärde sist i ligan slå Chelsea med 3–1 ikväll? HUR? Ett mål, ett till och ett till, och all rädsla försvann undan för undan och AS Roma var bäst i världen igen.
La magica Roma.
♥
