Al Dall’Ara

Jag letade efter nåt uttalande från Totti efter matchen. Jag skulle skriva nåt om Totti och matchen men kvällen efter när han till slut sa nåt så var det inte vad jag jag hade tänkt. I tisdags var det ju ett stort oväder i Rom och en trettonårig kille, Niccolò Blois, hamnade under ett nedfallande träd och dog. Han var stor tifoso och hade varit ute och spelat fotboll i en park. Han hade Romas tröja på sig. På väg hem tog han skydd från regnet under trädet. Som föll över honom. Så när Totti till sist sa nåt om matchen var det bara det. ”Först efter matchen fick vi veta vad som hänt. Det är onödigt att tala om vad jag kände, därför vill jag gärna säga att segern tillägnar jag honom och skickar en omfamning till hela hans familj.” Sen kunde man inte säga mer.

Eller, vi måste ju säga nåt mer om den förra för att kunna prata om nästa match. För tyvärr tar också magiska kvällar som den i tisdags slut och det kommer nya tillfällen att förlora. Hela tiden.

Roma mot Bologna, det blir Tottis 400:e match i Serie A, en match mellan två klubbar i botten av tabellen med nya presidenter, kvinnor som presidenter, och klubbar allas vår Joe Tacopina försökt köpa på sistone. (I och för sig har han försökt med ganska många, nyligen ville han tydligen ta över Torino.)

Francesca Menarini har nyss givit sin tränare sparken och anställt Sinisa Mihajlovic, Rosella sa häromdan att hon aldrig ens tänkt tanken att sparka Spalletti, jag vet inte om man ska tro henne men Spalletti  har hur som helst nyss uppfunnit sig själv på nytt lite verkar det som, med sin förändrade spelmodell. Romben. Fast själv vill han inte hålla med om att det beror på uppställningen utan menar att allt handlar om psykologi. Jag fattar inte så mycket om spelmodeller men jag såg, och det var nästan rörande, hur Romas spelare förändrades med målen de gjorde, hur de plötsligt mitt under matchen började spela som ett lag igen och tro på sig själva. Och hur fint var det inte när alla spelarna, avbytarna och Spalletti kastade sig i en lyckohög. Och allt detta hände mot CHELSEA.

Det är såna händelser som kan visa sig vara början på vändningar, eller enskilda lyckoträffar vars kraft ingen orkar ta vara på. Så därför väntar man nervöst på den här matchen också. Den här säsongen verkar vara dömd att präglas av nervositet och oro.

I det nya numret av l’Espresso är det en artikel som skapat en aning rabalder, den är i och för sig ganska substanslös och med en ganska löjlig sarkastisk ton, om ägarsistuationen för Roma. Även om artikeln inte innehåller så mycket nytt och jag vet inte vad i den som stämmer (skribenten menar bland annat att det är nån slags dålig stämning mellan Totti och Rosella över förlängningen av hans kontrakt) för det är så otroligt mycket rykten som publiceras i de här frågorna, så påminner den ändå om omöjligheten i situationen. Inget av alternativen som presenteras för Romas framtid (att familjen Sensi kan sälja tillgångar och få ihop tillräckligt med pengar, mystiska utländska köpare, att romerske rikingen Caltagirone räddar klubben, Il Romanistas gamla förslag om en supporterägd förening à la Spanien) verkar möjliga.

Jag tror att saken kommer att lösas på något sätt eftersom saker alltid verkar göra det i Italien, men jag vet verkligen inte hur.