The moment I most desire

Jag läste nyss The Arms of the Infinite av Christopher Barker. Han är son till författarinnan Elizabeth Smart och poeten George Barker. Boken handlar om hans föräldrar och om hans uppväxt. Smarts och Barkers kärleksförhållande fascinerar mig. Kort kan man säga att hon förälskade sig i hans språk när hon läste hans poesi. Hon hade redan bestämt sig för att hon skulle gifta sig med en poet, och nu bestämde hon att poeten var han, fast hon aldrig hade träffat honom. Då visste hon inte att han redan var gift. Han visade sig också vara rätt oduglig, ljög och svek ständigt henne och alla, men hon älskade honom hela livet och de fick fyra barn, även om de aldrig levde ihop. Kanske fascinerar det mig mest för att jag själv blir så förförd av Smarts språk, i boken som handlar om deras kärlek, By Grand Central Station I Sat Down and Wept. Christopher Barkers bok fascinerar mig också länge, tills jag tröttnar lite. Den här konflikten; hennes förälskelse i honom eller i kärleken, hans oförmåga att leva upp till det eller att bryta med henne, hans ständiga löften och hennes ständiga besvikelse, hennes oförmåga att bryta med honom eller med kärleken, upprepar sig bara. Inget förändras.

Antagligen har jag nu lagt ett alldeles för dramatiskt anslag på en text om att Zlatan inte vill spela i Sveriges landslag. Men grejen är att det är så omöjligt att säga nånting om Zlatan så jag måste hitta nån omväg. För vi gör det såhär dramatiskt hela tiden. Vi har byggt upp de här känslorna och teorierna och symbolerna kring Zlatan och nu går det inte att ta sig ur det ordslottet. Nu får vi sitta där som Betty Smart och bli besvikna, förförda och inte vilja ge upp förälskelsen. I Zlatan eller allt vi vill han ska vara. Det finns inget utrymme för en utveckling här. Och det är vårt eget fel. Jag vet inte när jag tröttnade på att prata om Zlatan, det var nån gång i somras tror jag. Jag brukade fascineras av att man inte kunde prata om honom utan att det blir ideologi, nu gör ideologiseringen mig matt. Men det är inte heller sant att jag tröttnat, eftersom jag skriver om honom nu till exempel. Jag kan inte göra slut med Zlatan, men jag vet inte hur jag ska reagera när sånt här händer längre. Det är omöjligt att inte ställa sig på nån sida eller förhålla sig till en oändlig massa redan sagda ord. Och fast alla pratar, så säger de bara samma sak. Jag kan inte heller säga nåt mer. Det är väl såhär nu? Zlatan och Sverige som inte går ihop och som inte kan glömma varann. Samma konflikt, allting upprepar sig, inget förändras.

Rosella

Inte förrän idag lyssnade jag på en inspelning av en rörd och stolt Rosella Sensi från presskonferensen när Luciano Spallettis nya kontrakt med Roma presenterades förra veckan. Det var ju ungefär det finaste man kan tänka sig höra på.

Vi har påbörjat en ny strategi. I en italiensk fotboll som ofta anklagas för att inte kunna ändra mentalitet, har vi satt upp regler och tydliga åtaganden. Att satsa på de unga, på italienska spelare, på hängivenheten till klubbtröjan, på beredvilligheten att göra uppoffringar.

Lyssna, som kontrast till Moggi. Alla hennes ord bekräftar bara vad hon redan visat i handling, vilket gör saken ännu finare. Rosella, Spalletti, Baby-Roma: framtiden. Det säger jag inte som tifosa. Eller okej, inte bara.

Grattis Italien! (Sagt med Dressman-röst)

Luciano Moggi blir lärare. Den före detta Juve-direktören ska, den 9 februari klockan 11, träffa studenterna på instituet för teknik och ekonomi ”G.B. Vico” i Agropoli, med anledning av en temadag på skolan tillägnad sport och utbildning. Efter mötet deltar Moggi i bildandet av den första ”Juventus Club Luciano Moggi”, som samtidigt slår upp dörrarna för ytterligare fyra andra klubbar i Syditalien tillägnade honom.

Självbild

När Zlatan kritiseras i Italien brukar det oftast handla om en av två saker. Antingen är det hans heta temperament (La Gazzetta nominerade honom häromdan i sina ”Oscar”-utmärkelser för första halvan av säsongen i klassen ”svartvit film” för att han spelat bra men brutit reglerna för mycket) eller hans brist på egoism, ”elakhet”, förmåga att vara konkret framför mål. Att han gör för få mål, helt enkelt. Han har gjort sig känd som en som hellre gör en målgivade passning än ett mål. Det är ingen som ser det som ett stort problem just nu, men som något han kan förbättra. Zlatan godtar aldrig riktigt kritiken om att han borde göra fler mål utan försvarar sig alltid med att det viktiga är att laget vinner, inte att han själv gör mål. Jag tycker det är rörande hur han i i princip varenda italiensk intervju gör sig till ett perfekt språkrör för en svensk fotbollsideologi.

Zlatan hade presskonferens i går, så i dag är han i alla tidningarna. Han fick frågan om han har satt upp någon målsättning för hur många mål han ska göra. Han säger att han inte har något sådant mål utan bara försöker spela så bra han kan och då kommer också målen. Men han tillägger att en av de sakerna som allra mest utmärker hans spel – ”som ni ju alla mycket väl vet” – är att han försöker hjälpa lagkamraterna att göra sitt bästa. ”När jag spelar bra spelar också lagkamraterna bättre. Alltså ser jag fram emot det nya året med det viktiga ansvaret att bära”, sammanfattar La Gazzetta dello Sport hans ord.

Är det det som är att spela för laget?

Amerikansk-iranska relationer

En sak jag glömde säga om 2006 häromdan var att årets mest rörande film var Offside. Det var så fint hur den inte alls var agitatorisk eller försökte berätta någon hjältesaga, utan bara visade att kvinnor också är människor. Och hur orimligt det är att de inte behandlas som sådana. Det var inte bara fint utan effektivt, sorgligt att en film kan vara subversiv bara genom att gestalta den tanken: att kvinnor är människor.

The Global Game skrev till Irans president Mahmoud Ahmadinejad och frågade varför det är så i Iran, och fick svar av landets sportmyndighet. Roligt!

Svårsvalt

”Vi kan välja att minnas andra saker.” Ja, sannerligen. Jag visste väl att jag inte borde ha börjat året med att titta på SVT:s VM-krönika. Jag vet ju att jag nästan aldrig vill minnas samma saker som SVT-sporten vill. Tack i alla fall för att jag fick komma ihåg den vansinniga matchen mellan Portugal och Holland och hur underbara Frankrike var mot Brasilien.

Annars antar jag att SVT:s krönikör satte huvudet på spiken. Vi väljer att inte minnas vem som vann fotbolls-VM 2006. Frågan är varför. Jag minns att jag tänkte under VM att om de blå vann så skulle resten av världen bli tvungna att ta itu med Italiens problem på nåt vis, förhålla sig till dem. Italien skulle bli våra världsmästare i fyra år, våra representanter, och deras problem också våra. Men nej. Istället väljer vi att glömma dem. Krönikan är bara ett exempel på det.

Det var VM:s vackraste historia, det italienska dramat. Den fulaste också. För ful, tydligen. För mycket verklighet? Eller varför ska man välja att klaga på ett tråkigt VM, när historien om världsmästarna finns precis framför ögonen? SVT har en vana att kalla idrottsevenemang för fester, så också i den här VM-sammanfattningen. Så jag antar att Italien förstörde ”VM-festen”? Enligt krönikören påminde Italiens seger om att fotbollen vuxit sig utanför spelet och nu handlar om andra saker. Därför ska vi hellre minnas det glada Tyskland. Jaha. Under vilken period i historien handlade fotboll inte om sådant som ligger utanför spelet? Varför är det överhuvudtaget ett problem? Och Tyskland, fanns det något land där VM hade en mer konkret politisk påverkan? Samtidigt framhålls det vackra i att det trasiga Frankrike med sina kravaller enades bakom flaggan inför finalen. Den kopplingen kan man tydligen göra, trots att kravallerna ägde rum många månader innan VM, och trots att Frankrikes senaste VM-guld visat sig vara ytligt och kortvarigt som enande nationell kraft. Men Italiens sår, som faktiskt har med själva fotbollen att göra, det är för jobbigt att se. Det ska vi välja att glömma.

Dessutom spelade Italien för bra fotboll för SVT:s krönikör. ”Fotbollen blev sämre och sämre och handlade allt mer om taktiskt spel.” Jag citerar ur minnet, sagt om finalen. Sen när blev fotboll dålig för att den är taktiskt avancerad? Varför ska vi välja att minnas bra saker som dåliga? Om man väljer att minnas semifinalen mellan Tyskland och Italien som ett bevis på att fotboll blir tråkig när spelarna är för skickliga, då... ja, då har man missat nånting. Då måste man ha bestämt sig för en förklaringsmodell innan man såg matchen och sen inte förmått att se något annat än det som förklarade ens tes. Den matchen var ett bevis på att en match som slutar noll mot noll, där båda lagen spelar taktiskt och tekniskt briljant – kan vara elektrisk, dramatisk, intensiv, utan ett dött ögonblick. Så som den matchen var. Som man såg om man tittade på den. Det var väl inte svårt att se? Man behövde inte vara Jens Fjellström för att se det. Men visst, man kan välja att blunda om man vill. Frågan är bara, fortfarande, varför.

Flygplanet har landat på italiensk mark, Fabio Cannavaro kliver ut med VM-pokalen höjd, och tevespeakern säger: ”vi kan välja att minnas andra saker”.

Åh.