The moment I most desire
Jag läste nyss The Arms of the Infinite av Christopher Barker. Han är son till författarinnan Elizabeth Smart och poeten George Barker. Boken handlar om hans föräldrar och om hans uppväxt. Smarts och Barkers kärleksförhållande fascinerar mig. Kort kan man säga att hon förälskade sig i hans språk när hon läste hans poesi. Hon hade redan bestämt sig för att hon skulle gifta sig med en poet, och nu bestämde hon att poeten var han, fast hon aldrig hade träffat honom. Då visste hon inte att han redan var gift. Han visade sig också vara rätt oduglig, ljög och svek ständigt henne och alla, men hon älskade honom hela livet och de fick fyra barn, även om de aldrig levde ihop. Kanske fascinerar det mig mest för att jag själv blir så förförd av Smarts språk, i boken som handlar om deras kärlek, By Grand Central Station I Sat Down and Wept. Christopher Barkers bok fascinerar mig också länge, tills jag tröttnar lite. Den här konflikten; hennes förälskelse i honom eller i kärleken, hans oförmåga att leva upp till det eller att bryta med henne, hans ständiga löften och hennes ständiga besvikelse, hennes oförmåga att bryta med honom eller med kärleken, upprepar sig bara. Inget förändras.
Antagligen har jag nu lagt ett alldeles för dramatiskt anslag på en text om att Zlatan inte vill spela i Sveriges landslag. Men grejen är att det är så omöjligt att säga nånting om Zlatan så jag måste hitta nån omväg. För vi gör det såhär dramatiskt hela tiden. Vi har byggt upp de här känslorna och teorierna och symbolerna kring Zlatan och nu går det inte att ta sig ur det ordslottet. Nu får vi sitta där som Betty Smart och bli besvikna, förförda och inte vilja ge upp förälskelsen. I Zlatan eller allt vi vill han ska vara. Det finns inget utrymme för en utveckling här. Och det är vårt eget fel. Jag vet inte när jag tröttnade på att prata om Zlatan, det var nån gång i somras tror jag. Jag brukade fascineras av att man inte kunde prata om honom utan att det blir ideologi, nu gör ideologiseringen mig matt. Men det är inte heller sant att jag tröttnat, eftersom jag skriver om honom nu till exempel. Jag kan inte göra slut med Zlatan, men jag vet inte hur jag ska reagera när sånt här händer längre. Det är omöjligt att inte ställa sig på nån sida eller förhålla sig till en oändlig massa redan sagda ord. Och fast alla pratar, så säger de bara samma sak. Jag kan inte heller säga nåt mer. Det är väl såhär nu? Zlatan och Sverige som inte går ihop och som inte kan glömma varann. Samma konflikt, allting upprepar sig, inget förändras.
7 kommentarer:
Ja, Malena, som du och jag har varit inne på förut - det är svårt att överhuvudtaget snacka om Zlatan längre. Så många andra säger så mycket. Men med det tolkningsmönster du anlägger så tror jag att Zlatan just nu har gjort slut med Sverige för att han känner sig illa behandlad och för att han just i ögonblicket får vad han tycker sig behöva hos Signorina Inter. La Svezia: sedutta abbandonata. Jag tror att Zlatan skulle ha känt sig illa behandlad av vem som helst och att han är typen som överger för att inte bli övergiven, så jag tror inte det hjälper om Lorenzo Lagerbäck kommer åkande med en ros mellan tänderna... Men jag tror att du har funnit helt rätt tonläge för att skildra konflikten. Rätt tonläge för Zlatan, vill säga; inte för La Svezia. Och däri ligger kanske en del av konflikten.
Jag tycker det svenska tonlaget angående Zlatan ofta varit hysteriskt, både när han hyllas och kritiseras. Även om det inte är det nu. Men i VM i somras till exemepel när det var stora kampanjer för att han skulle bort från startelvan. Jag kan fatta om Zlatan har svårt att leva med det tonläget.
Relationen mellan Zlatan och lagkamraterna vet jag inget om, men de verkar inte gilla honom.
Bigger-than-life-syndromet kan ingen människa bära, allra minst på en fotbollsplan.
Det mest tröttsamma är, precis som du påpekar, känslorna och teorierna och symbolerna.
Herregud, allt psykologiserande mumbo-jumbo-blaj som skrivs kring Z är rena journalistiska onanin för dem som redan har sina åsikter klara och vill ha dem än mer bekräftade.
Själv tycker jag det är kul att se Z lira boll när han har en bra dag. Och jag blir sur när han inte byts ut när han har dålig dag.
Ungefär som med de flesta andra spelare man gillar.
Men jag tycker att man får intellektualisera och psykologisera och låta spelare eller lag eller så vara symboler. Men i Zlatans fall är det stopp på nåt vis. För mycket.
Det är klart att man kan, och kanske ska, ha ett intellektuellt förhållningssätt till alla möjliga företeelser. Men när det gäller de flesta skriverierna om Z är de snarare anti-intellektuella och mer kvasipsykologiserande än något annat.
Zlatan nös på träningen - Har Lagerbäck hållt Zlatan för länge i kylan?
Ja... Jag känner mig dubbelmoralisk i den här frågan, för jag tycker att man ska få prata om Zlatan och uppenbarligen är det något med honom, att han betyder mer än att han är rolig att se på när han spelar fotboll och det tycker jag egentligen är fint.
Samtidigt orkar jag inte med längre att allting med honom blir ett samtalsämne. Det är uttröttande och det finns heller inget mer att säga just nu känns det som. Alla åsikter och positioner är liksom redan intagna och överdrivna, det finns inget utrymme för diskussion.
Vem är Zlatan? ;)
Skämt åsido. Grabben har ett alldeles för stort ego. konflikter följer i hans spår. Kanske inte direkt men så fort inte allt går hans väg...
Skicka en kommentar