torsdag, juni 30, 2005

Det andra könet

Linna Johansson skriver om Gunder Anderssons kritik av Jennifer Wegerups bok Damelvan idag. Linna är petig, och har rätt. Och jag läste ut just Damelvan, just idag. Därför har jag en till kritik av Anderssons kritik.

Men här missar Wegerup en aspekt: det är inte alla idrottskvinnor som omskrivits i sexistiska termer. Bragdmedaljörerna Jane Cederquist, Toini Gustafsson, ”Billan” Westin och Pernilla Wiberg (för att ta några) slapp sådant. Det var när damerna tog sig för att börja invadera det manliga reservatet ”fotboll” som själva könet blev ett slagträ hos fördomsfulla skribenter.
Just detta att fotbollen är speciell (jag vet inte om hon håller med om att de andra inte omskrivits i sexistiska termer alls) påpekar Wegerup på minst två ställen i boken. Läs bättre!

Jag har för mig att jag utlovade för ett tag sen att jag skulle skriva nånting om Damelvan, men jag har inte så mycket att säga. Inget att tillägga. Den var bra. Den gav överblick snarare än fördjupning, men det tycker jag var helt berättigat. Skönt flyt i språket och disponeringen av innehållet genom hela boken. Överanvändning av några ord och begrepp (”profil”, ”dock”, ”lever upp till klichén”). Jag fick veta mycket bra som jag inte visste förut. Jag kastar sten i glashus för jag skriver själv orden ”fint”, ”vackert” och ”underbart” i alla blogginlägg. Egentligen är hela den här bloggningen bara en förevändning för att länka till det här underbara videoklippet från 1994 som jag hittade för nån vecka sen. Tjejerna är värst.
I play it, I think it, I dream it, I sleep it, I eat it, I... I don’t know. I just can’t stop thinking about sport. Football. You know. I’m that fanatical about it. That doesn’t mean that I’m an alien.

söndag, juni 26, 2005

Nummer elva

Cassius Clay kunde varit ett perfekt namn. Hans mellannamn var Marcellus. Ståtligt: Cassius Marcellus, den store boxaren. Men Mohammad Ali ansåg det vara ett arv från slaveriet. Namnet kommer från den rika Kentucky-familjen Clay. Cassius Marcellus Clay själv var faktiskt en känd motståndare mot slavskicket och gav sina slavar fria 1844. När boxaren Clay gick med i Nation of Islam efter matchen mot Sonny Liston i februari 1964 deklarerade han att han hädanefter skulle kallas Cassius X. Det vanliga för medlemmar i Nation of Islam var att man bytte ut efternamnet mot ett X. Men snart gav ledaren Elijah Mohammad ett arabiskt namn till Cassius. Mohammad Ali var ingen vanlig medlem.

Få journalister gick med på att använda Alis nya namn. Den 6 februari 1967, när titelutmanaren Ernie Terrell kallade honom Clay, svarade Ali under matchen genom att skrika ”What’s my name?” mellan slagen. Och gav Terrell ordentligt med stryk, såklart.

Men Jorge Ben måste ha gillat estetiken i ”Cassius Marcellus Clay”, för hans hyllning till Ali heter just så. Den finns med på skivan ”Negro É Lindo” från 1971. Han har rytmkänsla som en hel sambaskola, sjunger Ben, men vid det laget, efter att ha varit utestängd från boxningen i tre och ett halvt år på grund av sin vapenvägran, hade Ali förlorat förmågan att dansa i ringen.

torsdag, juni 23, 2005

Inte nummer elva

Om det var musikvideor med sport i som jag samlat på och inte låtar, så hade Moneybrothers nya fått en alldeles speciell plats på listan. Det måste vara den vackraste video som spelats in sen... ”Cry Me a River”? Jag vet att jag dissat nostalgi förut, men om man ska vara nostalgisk så ska man vara det så här snyggt. Barnets gummistövlar är i klaraste lingonrött, sommarkvällen så ljuv att om man kisar mot solen så försvinner ängen upp i himlen, och pojkarna jagar en fotboll. En arketypiskt vit boll med svarta femhörningar, som man tänker sig att den var. Som snötäcktet på gatan växer sig över folks huvuden och fröbollarna om våren fyller hela världen i Fellinis ”Amarcord”. ”Blow Him Back Into My Arms.”

onsdag, juni 22, 2005

Jose-fin

Bara några dagar efter att Lennart Johansson sa att damfotbollen borde kunna användas i marknadsföring av produkter som vänder sig specifikt till kvinnor, så gör Josefine Öqvist just så. Hon ska vara ansikte för kosmetikamärket Kanebo. Intressant att få ett konkret exempel att diskutera. Vad tycker Jens Orback om det här? Bidrar Öqvist till att driva damfotbollen in i ”det sexualiserade offentliga rummet” nu?

Jag gillar Josefine Öqvist skarpt. Hon verkar alltid föra med sig fart och energi till spelet när hon kommer in på plan. Dessutom är hon härligt mediaotränad.

Och jag har svårt att se hur det kan vara fel i sig att en fotbollsspelare gör reklam för just smink. Eller hur det skulle göra att hon inte kan uppskattas som spelare. Först när kampanjen kommer kan vi tala om budskapet.

Förslaget att hon ska visas regnblöt och svettig på planen för att sen, klipp, komma ut nysminkad ur omklädningsrummet och se lovely ut är väl redan ratat?

måndag, juni 20, 2005

The Tottis


Åh, vad jag hade velat se Tottis bröllop igår. Det verkar ha varit hur konstigt fint som helst. Francesco Totti, fotbollens siste romantiker. Först gifte han sig med Roma och nu med sin blonda letterina, som inte gjorde någonting för att dölja sin vackra gravida mage. Det bara måste ju gå bra för Baby Roma och Pappa Totti nästa säsong med så många tecken i skyn. Vicekaptenen Cassano var den ende från laget som var bjuden till kyrkan. Det är så rörande med såna där läromästaren-eleven-, Henke-Zlatan-
förhållanden bland spelare. Men förmodligen förstörs väl allt det där vilken dag som helst när Juve köper Cassano.

Lennart revisited

Jag är sent ute. Alla har antagligen redan glömt det här med Lennart Johansson. Jag vet inte vad jag tycker om det han sa. Jag tycker ingenting om det tror jag. Jag har mest tänkt på reaktionerna, från till exempel de svenska spelarna, och från Jens Orback. Oavsett om det var reaktioner på vad Johansson verkligen sagt eller på illvilliga tolkningar av det, så tycker de att damfotboll bara ska handla om fotboll. Sporten. Den får inte associeras med någonting annat.

”Han driver både damfotbollen och idrotten längre in i det alltmer sexualiserade offentliga rummet”, säger Orback om Lennart Johansson. Minsann, Orback kommer dragandes med ”det sexualiserade offentliga rummet”. Regeringens favoritämne. I den sortens fall gör man oftast bäst i att ta till sin Linna Johansson. Hon skrev om det där sexualiseringstjatet i lördags. Såhär: (Då var det Göran Rosenberg som pratat sexualisering.)

... det där lilla ordet ”makt” [har] fullständigt ramlat ur analysen. ”Könsmaktsordning” håller nu på att begravas tillsammans med Roks ledning. Nu är det bara ett kön vi jagar. Ett stort kvinnligt kön som ”antastar” folk, med Rosenbergs ord.
Det handlar inte längre om att jämföra bilder, snacka om dem, att digga bikinibrudar som med nya gester och blickar tar utrymme och ifrågasätta dem som inte gör det. Det handlar inte ens om ett verkligt intresse för att diskutera bilder.
Könsmaktsanalysen saknas till exempel i Erika Strandells kommentar i Sportbladet. Hon undrar hur Orback förklarar för sina fotbollsspelande döttrar att Fredrik Ljungberg tjänar multum på att visa upp sig i kalsonger, David Beckhams utseende är ett ständigt medialt samtalsämne och Real Madrid valde bort Ronaldinho för att han var för ful, medan tjejerna bara ska koncentrera sig på sporten.

Men, det är ju inte samma sak.

Det är inte samma sak, för att ta ett måhända uttjatat exempel, med en Fredrik Ljungberg i Calvin Klein-kalsonger på stora reklamvepor över Manhattan, som en Josefine Öqvist i ett herrtidningsutvik. De är olika bilder, med olika budskap, i olika sammanhang. Bara det faktum att båda bilderna är menade att vara ”sexiga” gör dem inte lika i alla andra avseenden.

Jag förstår att de svenska damfotbollspelarna säger att de vill uppskattas för att de spelar bra fotboll och ingenting annat. För seriositeten i kvinnors idrottande ifrågasätts just genom att man visar upp och recenserar deras kroppar och privatliv istället för att engagera sig i deras sport. Män som Fredrik Ljungberg eller David Beckham, som säljer med sitt utseende, eller sitt privatliv, riskerar inte alls lika mycket.

Ändå. Som Linna Johansson skriver, så verkar det vara könet i sig som folk är ute efter nuförtiden. På samma sätt får damfotboll bara handla om sporten. Allt annat ska bort, oavsett vad det är. Men om inte det går? Om vi får se bilder av kvinnliga fotbollsspelare som inte bara har med sporten att göra? Måste det per definition vara dåligt?

Jag tyckte om att Caroline Seger kunde skämta häromveckan om att Sverige var ”det snyggaste landslaget”. Inte för att jag tycker att landslagsspelarna måste vara snygga eller ”kvinnliga” eller vad det nu är de ska. Utan för att det var ett litet tecken på att damfotbollen är så pass etablerad numer, att den inte behöver försvara sin existens hela tiden. Att det finns utrymme för Seger att skoja om något så känsligt. Utrymme för kvinnorna att vara mer än bara duktiga, seriösa fotbollsspelare. För riktiga fotbollsspelare vet vi ju redan att de är.

lördag, juni 18, 2005

Lennart och jag och auguri, Francesco!

Jag sa ju för flera dagar sedan att Robyns sexiga ”Konichiwa Bitches” var en bra damfotbollslåt. Lennart Johansson fattar galoppen. Fotboll är mer än fotboll. Även om de svenska landslagsskvinnorna inte verkar vilja att det ska vara så.

Jag vet inte exakt hur det här är relaterat, men imorgon gifter sig Francesco Totti. Man kan fortfarande reservera presenter till brudparet här. Sky sänder ceremonin direkt. Varför bor jag inte i Italien? Kan man piratse programmet via nätet på något vis?

fredag, juni 17, 2005

Numéro Dix

”Tour de France”, från soundtracket till den animerade långfilmen ”Les Triplettes de Belleville”.

Filmen handlar om pojken Champion, som hittar sin enda lycka i livet: att cykla. Han cyklar och cyklar, tills han är vuxen och redo för Tour de France. Under tävlingen blir han kidnappad, och så följer Champions mormors och hunden Brunos sökande efter det försvunna barnbarnet.

Cyklisterna är underbart tecknade med gigantiska lår- och vadmuskler. Tränaren mormor masserar kärleksfullt Champions ben med en vevvisp. Till ryggen tar hon gräsklipparen.

Släng er i väggen Markoolio och Arne Hegerfors, det här är den frejdigaste och härligaste låten med kommentatorsröst!

torsdag, juni 16, 2005

Ta på allvar

Nästan allt jag minns från fotbolls-VM i Italien 1990 är bilderna av Maradona och hans argentiska lagkamrater som gråter efter finalen. Jag tyckte det var oförskämt av dem att vara ledsna. De kom ju tvåa! Näst bäst i världen, hur kan de vara bedrövade över det? Det verkade så girigt. Jag var elva år då. Jag vet inte när jag lärde mig att näst bäst är lika med förlorare och att vinna är det som räknas. Kanske skulle världen vara ett bättre ställe om fler resonerade som den där elvaåringen. Men nu är jag ungefär lika oförstående inför min egen barnamoral som jag ställde mig till Maradonas tårar då.

Under den pågående EM-turneringen har många tyckt att det varit bra att det svenska landslaget har kritiserats. Att de inte ”klappas på huvudet”. Senast i morse var det Patrik Ehrnst i Morgonpasset i P3 som presenterade en sån idé för en spelare han intervjuade. Och teoretiskt är resonemanget helt rimligt. Om man tar damfotboll på allvar så måste man också kritisera den när den är dålig.

Men samma tanke implicerar också att kvinnor som spelar fotboll förut inte fått tillräckligt negativ kritik. Att de fått beröm som de inte förtjänar. Och Morgonpassets programledare verkar inte inse att det är vad han säger till spelaren han pratar med. Att hon och hennes kompisar inte varit så bra som alla förut har sagt. Att de är sämre än sitt rykte. Nu får vi äntligen höra sanningen. ”Vad tänker du om det resonemanget?”

Sverige har fått mycket kritik för sitt spel under gruppspelsmatcherna. Ändå gick laget vidare till semifinal som gruppsegrare. Samtidigt som Sverige ledde matchen mot England till exempel, och därmed var kvalificerat för avancemang, så klagades det under tv-sändningen in i det sista på uselt spel. Men resultatet då?

Idag spelade Sverige bra. Och förlorade.

”Lite synd”, sa tv-kommentatorn Pontus Kåmark.

onsdag, juni 15, 2005

Nummer nio

Milton Nascimento, ”Bola de meia, bola de gudes”. Om barn som spelar med en boll av ihopsamlade strumpor. Låten är från början skriven till en ballett från 1980, som handlar om eländet efter att militärregimen i Brasilien lagt ner en tåglinje i Minas Gerais i den östra delen av landet. Milton minns pojken i sig, som spelar strumpfotboll och kula på en varm bakgård. Jag förstår inte mycket mer av texten än så, men o vad fint det här är. Kan man sjunga vackrare än Milton? Det tror inte jag.

E me fala de coisas bonitas
Que eu acredito que não deixarão de existir
Amizade, palavra, respeito, caráter,
Bondade, alegria e amor

Nummer åtta och en halv

Den musikaliska kvaliteten kanske sänks lite nu. Inte en av Mozzens bästa men ändå: Morrissey, ”Roy’s Keen”.

Och ”Munich Air Disaster 1958” får dela åttondeplatsen.

Det skulle förresten vara roligt om någon frågade Morrissey vad han tycker om Malcolm Glazer.

Nummer sju

Nacka Forum, ”Zlatan”.

måndag, juni 13, 2005

Nummer sex

En till om gymnastik. ”The New Workout Plan”, Kanye West.

Ladies, if you follow these instructions exactly, you might bear to pull you a rapper, a NBA player. Man, at least a dude with a car.

Det ska vara en Annika

Natalia Kazmierska skriver så underbart fint om Annikor idag. Men det finns en Annika som hon inte nämner. Hon som vann sin andra raka amerikanska majorseger i golf igår. Den blyga, duktiga, förståndiga, typiska och enastående Annikan, som kan slå vilken Pippi, eller man, som helst.

För den odrägliga Pippi är död, lovar Kazmierska, men Annika:

Annika däremot, har utvecklingspotential. Hon smutsar plötsligt ner fållen på finklänningen. Hon frigör sig från mammas förmaningar och Tommys morska metoder. Hon funderar på döden och gastarna. Full av skuldkänslor för sin fina flickighet, bölar hon under täcket på kvällen så att ingen hör.
För Annika är en fulländad tvivlare och en romantiker av rang. Och så står hon där på slutet, under stjärnorna på skeppet Hoppetossa som glider ut från kajen och styr söderut mot kokosnötterna och Kurrekurreduttöns oändliga playor.
”O, Pippi”, säger hon. ”Det känns så konstigt i mej. Jag börjar tro, att jag också vill bli sjörövare när jag blir stor.”
Pippi sitter skeppsbruten och grinig och försmäktar på ön i två dagar utan snus.
Annika, vill till havet.

Pippi är inte alls världens starkaste, det är Annika.

lördag, juni 11, 2005

Undantag nummer fem och en definition

Monica Zetterlund, med text av Tage Danielsson till melodin ”You Have Lived In the Autumn” av Blossom Dearie. ”Du som stack eller Den svenska gymnastikens betydelse”:

Du som stack, du tror nog
att du sitter fast i minnet
att din charm var stor nog
så jag har dig under skinnet
att jag går och längtar efter dig
som är så snygg så man kan dö

Då vill jag berätta
att nu är du portförbjuden
du är föredetta
sitter inte under huden
du försvann ur kroppen
vill du veta hur jag sa adjö?

Framåt böj, och tillbaka
gymnastikprogrammet du vet
framåt böj och skaka
och då föll du ut ur huvet
som en säck potatis
låg där alla minnen som jag haft
av dig

Andas ut, böj ryggen
andas sedan in och sträck den
där kom ut en snygg en
som försvann med andedräkten
och vid varje svikthopp
en överbliven känsla studsar opp

Så snart är du försvunnen ur min kropp
När man citerar Tage Danielsson blir det gärna långt.

För att platsa på listan av undantag måste alltså låten handla om eller referera till något sportrelaterat från början, men samtidigt fungera som riktigt bra musik utanför sitt sportsammanhang. Följaktligen räknas till exempel inte ledmotivet till filmen ”The Great Escape”, bara för att engelska fotbollssupportrar använder melodin som en läktarsång.

Det är självklart en helt meningslös lista med en helt meningslös regel (förutom att den fick mig att plocka fram Monica Z:s fina lp ”Hej man!”), men jag började, så, my list, my rules. Men bidra gärna. Kära, blyga junivallenläsare.

fredag, juni 10, 2005

Undantag nummer fyra

Jag kom på en låt till! R Kellys underbara ”The World’s Greatest”, från filmen om Muhammad Ali. Det här verkar bli en följetong.

torsdag, juni 09, 2005

Mer musik, mer romantik

Ronaldinho berättar i en intervju med Gazzetta dello Sport att han fixat en stereo till Barcelonas omklädningsrum och spelar samba innan varje match. Men när brasilianska landslaget träffas behövs ingen inspelad musik:

I bussen och i omklädningsrummen har vi med oss instrument. Jag sjunger och spelar tamburin och pandeiro. Robinho är en trollkarl med sin cavaquinho. Cafú och Roberto Carlos är duktiga sångare, Dida också. Men bäst av alla är Roque Junior, han kan spela alla instrument. Vi brassar går alltid ut till matcherna sjungade och sambadansande, så var det också inför finalen i VM 2002. För oss är fotboll och musik en och samma sak.
Och så säger han: ”Min fotboll är bara glädje. Jag vinner med ett skratt för jag går ut sjungades på planen”. Han har precis träffat Maradona och för det är han rörd och ”felice, felice, felice”. ”Lycklig, lycklig, lycklig.”

Vad skulle vi göra utan Ronaldinho? Han är som fotbollens Håkan Hellström.

Jag glömde!

Hur kunde jag glömma bort Håkan Hellström när jag igår hyllade Robyn som kompositör av det vackraste undantaget bland sportrelaterad musik? Håkans ballad ”Gårdakvarnar och skit” är ju fin. Och det är nog enda sättet en hyllningslåt till en klubb kan bli bra. Att den egentligen handlar om något helt annat.

Jag kanske glömde igår, men jag missade minsann inte Simon Banks påpassliga håkanreferens när han skrev om IFK Göteborgs problem med skattemyndigheten häromveckan. ”
Man ser gårdakvarnar men man ser skiten med” Fint. Med Hr Hellström kan det aldrig bli fel.

Det finns säkert fler undantag. När jag ändå är inne på det hellströmskt romantiska spåret så är The Proclaimers sockerbitThat’s When He Told Her” värd att nämna. Den handlar om deras föräldrar och väldigt väldigt lite om sport. Men den börjar så här:

street light
yellow in the room
lifting out her features from the gloom

sing-song
in the street below
football song that everybody knows

that’s when he told her
Hur den fortsätter? Ni måste verkligen lyssna själva på den här sången för den är fin som snus, presenterar bevis på att evig kärlek finns, och sjungs på vackraste skotska dessutom.

Så rätt, så fel, så rockenroll

Ja, det var mycket rockenroll, säger Suzanne Sjögren från Tv4:s EM-studio när matchen är slut, programmet ebbar ut och mikrofonen skulle varit avstängd.

Precis som politiska rörelser sällan ackompanjeras av bra musikaliska soundtracks, så har sporten också det svårt med musiken. Aftonbladet.se publicerade idag resultatet av en omröstning om vilken låt som bäst hyllar ett herrallsvenskt lag. Tävlingen vanns av Coca Carola. Jag har inte lyssnat. Jag vill inte lyssna på Coca Carola.

EM-programmet i Tv4 använder en bit av Robyns låt Konichiwa Bitches som sin vinjett. Underbart lär vara kort, och den lilla Robyn-snutten är ett lysande undantag i sportmusiköknen. Ja, hela låten är faktiskt det. Konichiwa Bitches är en låt som anspelar på sex, med hjälp av metaforer som man inte vet om man ska skratta eller jubla åt. Och den är full av sportreferenser. Som you wanna rumble in my jungle, wanna thrilla i Manilla, bring the sumos on, like a game of ping pong. Robyn, eller hennes alterego i dramat, berättar med charm och mycket humor om hur bra hon är och vad hon ska göra med sin antagonist. En perfekt snygg, söt, kaxig och rolig damfotbollsvinjett.

En annan låt med en bildrik text som handlar om sex är 50 Cents Candy Shop. Och all fingertoppskänsla var som bortblåst när Tv4 valde musik till EM-programmets inslag om det svenska backparet Hanna Marklund och Jane Törnqvist idag. Absurt att se snack med landslagsspelarna varvat med glada bilder på dem medan en kåt 50 rappar ”I take you to the candy shop / Ill let you lick the lollipop.

Och så kan man läsa att den amerikanska damtouren i golf lanseras med hjäp av rockestetik. Ja, vi golftjejer rockar ju hårt, kommenterar Annika Sörenstam. Om inte förr, så när miljondollargolfens träningsnarkomaner tycker att de rockar hårt, då vet man att det i alla fall inte är rocken som kommer att ljudsätta revolutionen.

Rockar hårt, rockenroll, vad betyder det egentligen? Sveriges EM-match var ju thrillerspännande, frustrerande, oförlöst. Rock? Och Annika, hon är så mycket coolare och hårdare än rockmusiken varit på decennier. Vet hon inte det själv?

måndag, juni 06, 2005

Själ säljes?

Alla som är intresserade av globaliseringen och kommersialiseringen av fotbollen borde läsa Peter Dahléns artikel som publiceras på idrottsforum.org idag, om den tysk-engelske forskaren Cornell Sandvoss avhandling A Game of Two Halves. Football, Television and Globalisation.

I en tid när sportnostalgiker beskriver något så pass högteknologiskt och modernt som till exempel svartvita tv-utsändningar som varandes närmast gudomligt urspungligt, naturligt och själfullt, så känns artikelns mest självklara påstående också mest angeläget:

Fotboll är en modern företeelse!

Kommersialiseringen av sporten har negativa sidor, som den tomhet och platslöshet som Sandvoss (enligt Dahlén) beskriver. Men den inkräktar inte på en idealisk urform av idrottsutövande. För en sådan har aldrig funnits.

Den alltmer kommersialiserade fotbollsvärld vi ser idag, med en omedelbar televisionsförmedling av fotbollsmatcher världen över, en sammansmältning mellan olika kapitalintressen som sponsorer och varuproducenter, en tilltagande marknadsintegrering av olika länder och regioner samt ett ständigt växande utbud av fotbollsrelaterade produkter, utgör, menar Sandvoss, egentligen ingenting annat än en vidareutveckling och tillspetsning av de krafter och inneboende tendenser i det moderna industrisamhället som har präglat den moderna fotbollen ändå sedan starten för cirka 160 år sedan. Det handlar alltså mer om en gradskillnad än om en artskillnad om man jämför tidig fotboll med dagens.

See you next wednesday, Finland

Är det Robyns Konichiwa Bitches som Tv4 använder i sin EM-vinjett eller är det jag som önsketänker? Jag hann inte lyssna tillräckligt noga. Roligt om det är den.

fredag, juni 03, 2005

Han tänker på sig själv

Är det för att morgondagens match mot Malta är så ointressant som svenska fotbollsjournalister snackar så mycket om varandra just nu? Zlatan-kollisioner, Ekwall som klagar på kvällsisarna, kvällsisarna som klagar tillbaka, Expressen som gör bildspecial på sportreportrar. Bloggar, spekulationer om andra bloggar.

Samtidigt börjar EM på söndag. Pepp, någon?

onsdag, juni 01, 2005

Geniet, J-Lo, Jack Johnson, Simon et al

Idag åkte jag tåg till Malmö. Skönt Öresundståg, favorittåget. Jag hade lite bråttom till stationen så jag glömde ta med något att läsa. I SJ:s tidning Kupé fanns ett porträtt av det intervjutekniska geniet Peter Jihde (allt annat än amatör, apropå Zlatan) och man fick reda på att han är Sawatsky-adept. Det märks. På allra bästa sätt. Men artikeln tog slut när man trodde att man bara läst början. Alla artiklar i Kupé är jättekorta. Varför det? Tidningen ska ju läsas under tågresor.

Tur då att man åker Ö-tåg och kan läsa den danska tågtidningen Ud & Se. Den bredde bland annat ut sig om Chistian Stadil, som har fräschat upp det gamla danska sportklädesmärket Hummel. Tydligen så var det den tyske skomakare som startade Hummel 1923, som kom på att man kan ha dobbar i fotbollsskorna för att kunna spela bättre. Hummels nyliga uppsving beskrivs i Ud & Se som hippt och alternativt, men det känns mest MTV-igt. Stadil är buddhist, företaget sponsrar Tibets och Afghanistans landslag i fotboll och kläderna syns på J-Lo, Justin Timberlake och Paris Hilton.

Nike däremot kör den hårda stilen. Ingenting agneta-sjödinigt här. Sedan den 31 mars har de en dörrvakt utanför sin Nike iD-affär på Mahattan. En man som har till uppgift att tala om för folk att de inte får komma in. Ja, vissa får ju komma in. En utvald rapporterar här.

På tåget tillbaka från Malmö började jag på tegelstenen som jag lånat på stadsbiblioteket. Den ganska nya Unforgivable Blackness. The Rise and Fall of Jack Johnson av Geoffrey C. Ward. Om en av de första svarta boxarna, som vägrade leva som han förväntades som svart amerikan. Bland annat hamnade han i fängelse för att han låg med vita kvinnor. Typ. En massa människor försöker få George Bush att ge honom en postum benådan.

Och så Aftonbladet. Vackert skrivet, Simon!