Glad påsk alla!

Sugli spalti

Den ende av Italiens fotbollspresidenter som förstått det verkliga värdet av att ha folk på läktarna på stadion är Aurelio De Laurentiis. Napoli chocksänkte biljettpriserna och folk började komma till stadion! Så enkelt kan det vara.

Jag vet inte om inrikesministeriet däremot, har någon plan med att de knappt tillåter bortasupportrar på matcherna. Det verkar inte så.

Francesco Tottis vanligaste skämt om olika saker har i en vecka varit ”bäst att inte säga något om det för då kanske de dömer mig”, han är ju som bekant den enda av alla människor i hela Italien som blivit bötesbelagd av Lega Calcio för att ha ifrågasatt domarna. Ändå är han den ende som pratar om de saknade supportrarna. I går skrev han om det i Corriere dello Sport. (Jag tycker det är en väldigt fantastisk bild att se framför sig Francesco Totti som sitter framför datorn, skriver och mejlar iväg texterna när han är klar. Men jag anar kanske att det inte går till exakt så.)

I en så lycklig tid för Roma ber vi om att få tillbaka våra tifosi på bortamatcherna. Men då behövs en skärpning i mentaliteten hos alla, hos oss spelare och fansen. Vi saknar vår publik, det märkte vi under matchen i Turin mot Juve, medan att se åttatusen tifosi på läktarna i Madrid gav oss extra kraft. Jag tror att de ansvariga för tifogrupperna i kurvorna tillsammans kommer studera strategier för att få bort de våldsamma och de här ”knivskärarschakalerna” från arenorna, för de verkliga ultrà är inte de som utför så vidriga våldsamheter med knivar, men det är de jag känner, passionerade unga, redo att hjälpa människor som har det svårt. Jag hoppas att den här situationen kan lösa sig och att Roma alltid kan ha stödet från sina tifosi. Jag hoppas att det kan hända överallt, för fotbollen är en sport, men framförallt glädje och passion.

Innan Romderbyt den 19 mars ska Totti och Tommaso Rocchi tillsammans gå och lämna blommor till Gabriele Sandri under Curva Nord. Gabrieles pappa ska se matchen först i Curva Sud och sen Nord. Det verkar bli ett derby med Gabbos ande allra högst närvarande.

Non andare al Real Madrid

Hur tänker man som spelaragent om man säger så här om sin adepts chanser att bli uttagen i landslaget till EM: ”Noll. Varken tio av hundra, eller en av hundra. Noll.”

Philippe Mexès agent Olivier Jouanneaux sa så om Roms favoritfransman i en intervju i Il Romanista idag. Nu beror ju inte det här ointresset på att Philou är så himla dålig, utan på att de mäktiga i Frankrikes fotbollsförbund och ett antal journalister på L’Équipe, allt enligt agenten, har något emot honom. Det finns ju nåt man känner igen här. Oavsett vad som är sant, så berättar också Jouanneaux till exempel att Mexès tackade nej till Real Madrid i somras. När de inte fick Chivu och innan Pepe kom hörde de sig för om Philippe. Som sa nej, han ville bara stanna i Roma. Enligt agenten.

Francesco Totti har skrivit en liten artikel på La Stampas förstasida idag. Den handlar om romanità, romerskhet, med anledning av att någon engelsk turistorganisation kommit fram till att engelsmännen tycker romarna är det bästa med Italien. Hans beskrivning av hur romarna är hade kunnat vara ett självporträtt.

...även om jag blir sedd konstigt på när jag pratar om stoltheten man känner som romare. Att vara stolt över den där ironin, det där skämtet alltid på lut, det där caciara, larmet vi kan improvisera i de mest opåtänkta ögonblick. Stolt över förmågan att inte ta sig på för stort allvar, över det tycke som vi framkallar vid första mötet. Bli inte överraskade om, cafoni eller ej, vi lyckas erövra er. Jag har sett många konvertera från en dag till nästa.

Jag tycker ju det är så fint att höra Philippe Mexès prata italienska, för han gör det så bra och använder uttryck som gör att man kan tänka sig precis var han lärt sig språket. På Trigoria. Totti fortsätter också mycket riktigt att berätta att han sett många lagkamrater i Roma och landslaget förvandlas till romare och börja använda romerska uttryck. ”Med de konstigaste uttal och effekter: tänk er en brasilianare eller fransman som skriker ”arjpiate”.”

Magi

När man springer, och andetagen kommer i synkroni med stegen så att det känns som att all kraft är samlad i bröstet och man liksom dras framåt av lungorna, av inandningarna, och axlarna sjunker en liten bit för varje andetag för man slappnar av samtidigt som det går fortare och fortare.

Idag sprang ett rådjur ut framför mig i spåret. Vi höll jämna steg i kanske fyra sekunder innan hon vek av. Det var så jag upplevde det: Jag sprang med rådjuret.

Luciano Moggi: Italiens roligaste person

Alla, Moratti, spelarna, Roberto Mancinis egen manager, är förvånade över hans annonserade avgång igår. Alla utom Luciano Moggi. ”Jag visste redan att Mancini skulle lämna Inter”, sa han idag i den napoletanska kanalen Radio Marte. Han kände inte till att det skulle ske just i går och tycker det varit bättre att vänta någon vecka till, men kan ändå förklara allt. ”Mancini trivs inte särskilt bra i gruppen av spelare i Inter, antagligen är det nån som inte ser upp till honom tillräckligt. Dessutom kan han ha haft en del problem med presidenten. Tränaren har ofta berömt sig själv, det har kanske förstört Morattis bild.”

Meazzaglamour

Roligast i första halvlek förutom Zlatans geni: Antonio Cassano, Valentino Rossi och Marco Materazzi ser matchen tillsammans på läktaren. Vilken trio!

Uppdatering:

Spettacolo

Totti var med i Big Brother igår och lärde en av deltagarna hur man uppvaktar kvinnor. I teorin en töntig idé, men i praktiken är han ju, alltid, en fröjd.

Mimosa till Kristina, Eva, Pia och Rosella

Den 5 januari skrev jag ”Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den”. Idag, den 8 mars, är snart mycket nära. Jag har inte reagerat på det här tjatet förut, jag vet inte vad som hänt den senaste tiden faktiskt. Någon slags diskurs har etablerat sig som gör att också vettiga personer hela tiden måste påpeka när italiensk fotboll är intressant och bra. Som om det fanns ett tvivel. Nåja. Det är bara män, som Mats Olsson brukar säga. Jag vet det vore snyggare, men tyvärr är de ibland svåra att ignorera även om man försöker.

I alla fall, trots att det inte var alls länge sen Nils Liedholm dog och hyllades, har tydligen många (jag vet inte om de är så många, men till och med den fortfarande bästa tevekommentator jag vet – som jag alltid lär mig något nytt och roligt av när han pratar på matcherna – Jesper Hussfelt visar sig tillhöra det här brödraskapet) glömt, känner inte till eller vill förneka att det finns ett långt fotbollskt vänskapsförhållande mellan Sverige och Italien. De vill istället utmåla sig själva som offer för en anglofil konspiration. Det passar tydligen deras fåfänga bättre. Eller är det en mansgrej, att man måste ha ett krig att utkämpa. Eller är jag väldigt sexistisk om jag tänker så?

Det är ju ingen konspiration utan ett historiskt faktum att svensk fotboll alltid levt i den brittiska traditionen, och det många decennier innan Tipsextra. Det är för mig en gåta hur man kan – å hela den italienska fotbollens vägnar dessutom, som om den stod och föll med några svenska fotbollsnördars erkännande – känna sig hotad av detta. Den italienska fotbollen har många problem, men den har inte förtjänat, och tjänar sannerligen inte på, tillskyndare med ett så dåligt självförtroende och lågt förtroende för dess egen tjuskraft. Eller så har den det – då är den verkligen illa ute.

Det är ganska konstigt egentligen tycker jag, att vi sitter här uppe i Sverige och bryr oss så mycket om vad som händer på fotbollsplaner i Italien. Men det gör vi, och det har vi gjort. För att minnas kan man läsa till exempel Grenoli. Ett fotbollsäventyr av Eva af Geijerstam. Hon beskriver början av ett band som är starkt och levande ännu och just idag, den 8 mars, i Inters nummer åtta.

Till sist, en gammal laziospelare jag vet, men antagligen Sveriges coolaste fotbollstränare, och: c’è solo una presidentessa!

Solo l’AS Roma

Jag kanske inte behöver berätta det här för allt är redan uppenbart och självförklarande. Till exempel det uppenbart symboliska i att Francesco Totti gick vidare i Champions League med Roma genom att slå ut just Real Madrid, världens bästa klubb som han tackat nej till. På ett foto böjer han sig över guldbollenvinnaren Fabio Cannavaro som står på knä, och klappar om honom. Eller att Alberto Aquilani äntligen tog tillbaka sin plats som startman, och Roma har nu tagit sig till kvartsfinal i Champions League med tre spelare i sin elva som växt upp i Rom och Roma. I trion finns både nuet, historien (Totti slog förra veckan Losis rekord som den som spelat flest matcher någonsin med den gulröda tröjan) och framtiden (de yngsta var bäst igår). Eller för att fortsätta bakåt längs mitten av plan, kolla på Mexès som stannade i Roma i somras och har en sämre lön än sin gamle kompis Chivu, men som nu gått vidare i CL medan Inter nästa vecka med stor sannolikhet kommer slås ut. Hur är det att spela i Roma? ”È uno spettacolo”, sa Philippe igår kväll på sin så bedårande utmärkta, franskt brutna italienska.

Jag höll på att dö. I 72 minuter spelade Roma så smart mot Real Madrid, ändå höll jag på att dö för om hemmalaget ändå gjorde mål skulle det plötsligt vara en helt annan historia. Och sen när Roma istället gjorde ett mål, men jag bara fick vara halvt lugn i mycket få minuter tills de också, Roma som de är, släppte in ett. (På frågan om det var offside sa Totti – som innan han reste till Madrid blev den enda personen som bötesbelagts för att ha ifrågasatt domarna av alla personer i hela Italien – att ”bäst att inte säga nåt för då kanske de ger mig böter här också”.) Och när Roma i slutet, medan det fördelaktiga resultatet 1–1 rådde, gång på gång kontrade som om vi behövde vinna matchen. Sen, när domaren blåst av, på grund av allt det här och just idag, är man som romanista så löjligt bortskämd att man kan få för sig att tänka så odrägligt arrogant som att det spelar roll hur och med vem man vinner, inte bara att.

!

.
♥
.
.

Förspillan

Broderat september till februari, 2006, 2007.

Meddelande

Soporna är tillbaka inne i Neapels stadskärna igen. Runtomkring har de aldrig blivit bortforslade sen i december, men nu kan de inte ens hålla dem borta från Via Toledo. Ville bara säga det.

Ikväll är det match på den sopsorterande stadion i Madrid!

!

Egentligen tycker jag så mycket om Milan. Jag tycker om Paolo Maldini (mest), Carlo Ancelotti, Andrea Pirlo, San Siro, Filippo Inzaghi, när Pato formar händerna till ett hjärta och till och med, motvilligt, Gennaro Gattuso. Så det är sorgligt – men ändå otroligt roligt att Arsenal vann! För fotbollens skull, och i allmänhet: att Berlusconi kan förlora. Även om det bara är i fotboll så känns det bra dagar som de här.

Nu blir striden om fjärdeplatsen i Serie A en mycket intressant historia. Tänk tanken att Milan inte skulle kunna spela Champions League nästa år. Det är nästan otänkbart.

Favorit i repris

Broderat till min mamma, till Mors dag den 29 maj 2005.

Fotboll och politik

Mycket, mycket rolig intervju med Luciano Moggi i Corriere della Sera idag apropå att han var på Casinis valmöte i lördags, här är en bit:

Det är bara det att ni aldrig gör något av en slump. Ni var en enkel stationschef i Civitavecchia. Ni är slug, smart, cynisk. Erkänn: Ni kandiderar med UDC.
«Ha ha ha!...»

Finns det något att skratta åt?
«Har ni sett rubriken Il Giornale (Berlusconis tidning) gjorde? De hade rubriken, på första sidan: ”UDC:s värderingar? Moggi kandiderar”... Vet ni vad jag tror?»

Vad?
«De är rädda för mig. De är skrämda, terroriserade av tanken på att jag kunde kandidera. Och vet ni varför?»

För att Juventus, i Italien, har en supporterskara som uppskattas vara mellan tolv och tretton miljoner.
«Ja just: och nu lägger jag till det också undersökningssiffrorna.»

Finns det en undersökning?
«Visst. Och vet ni hur många juventini som skulle rösta på mig?»

Ni har skickat Juve till B och...
«Ha ha ha!... Ni vet att jag fick Juve att vinna, och, faktiskt... 75 procent av fansen skulle rösta på mig med entusiasm.»

Nio miljoner.
«En snygg liten samling röster, eller hur?»

Så: kandiderar ni eller inte?
«De har inte frågat mig än, men det är klart att...»

Sen berättar han att han blev vän med Casini på Olimpicos hedersläktare och lite om att han är troende (han skriver för en katolsk webbtidning) och att domarna ”delar ut ej ombedda tjänster” till Inter nu som de gjorde med Juve förut. På slutet:

«Nej, jag föreslår: om ni och jag ska fortsätta pratas vid, kan vi lika gärna säga du till varandra... jag har en spalt i Libero, jag är lite journalist jag också... (Mellan kollegor säger man du.)»

Moggi, jag har en del svårigheter med det.
«Ha ha ha! Jag förstår... ni måste vara en tifoso som fortfarande är arg... ni kanske hör till Roma, eller hur?»

Caro Walter, you’re no Jack Kennedy

Luciano Moggi fanns igår på centerpartiet UDC:s valupptaktsmöte i Rom. Här hälsar han på partiledaren Casini. Lotito vill ställa upp för Berlusconi och Walter Veltronis vänsterparti vill att Rosella Sensi ska ställa upp på deras lista, det kan bli ett annorlunda Romderby. Men egentligen handlar det italienska nyvalet mest om två personer. På det viset, men också andra som Olle Svenning var inne på i en kommentar, speglar valrörelsen de amerikanska presidentvalskampanjerna. Vi har en kandidat som är kompis med Bush och lika gammal som John McCain (72), och en wannabe-Obama, USA-älskaren och Kennedybeundraren Walter Veltroni, som är yngre, modernare och säger de rätta sakerna – åtminstone för en Repubblicaläsande, socialistiskt lagd svenska som jag – men som i praktiken antagligen inte är så särskilt annorlunda. Berlusconi kommer enligt alla prognoser att vinna.

Men vi kan ju ändå ta fotbollen som exempel för att berätta något om vad hans utmanare är för sort.

Som alla vet äger the Big B Milan och är en av de allra största makthavarna inom fotbollen som inom resten av Italien. (Jag gissar apropå det på att avtalet om att tevepengarna ska förhandlas kollektivt, som Prodiregeringen kämpade för, kommer rivas i mycket små bitar om Silvio blir premiärminister efter den 14 april.) Men vi pratar inte lika mycket om Walter Veltronis påverkan på il calcio. Man skulle kunna säga att den varit enorm.

Veltroni är romare och juventino, från 2001 och fram till nyss var han Roms borgmästare. Som sådan vägrade han ge Lotito tillstånd att bygga en ny arena i Rom men var familjen Sensi behjälplig med diverse byggtillstånd (och vill som sagt att Rosella ska ställa upp för hans parti PD) och blev kompis med Francesco Totti genom kaptenens olika välgörenhetsengagemang i staden. På 90-talet när han var chefredaktör för vänstertidningen L’Unità kom han på den affärsmässigt briljanta idén att sälja nytryck av Paninialbum från 60- och 70-talen. En av de böcker han skrivit är Il calcio è una scienza da amare. 38 dichiarazioni d’amore al gioco piu bello del mondo, utkommen 1982. Han har också skrivit förordet till Francesco Tottis bok Mo je faccio er cucchiaio, liksom till så vitt jag vet 65 andra böcker i olika genrer. Han är otroligt skicklig på att associera sig med rätt sorts glamourösa personer, och sa om sin premiärministerkandidatur att han inte ställer upp av egenintresse, om han vinner eller ej kommer för honom mest spela roll för hur mycket tid han kommer ha för att läsa böcker och se på film. När hans parti förra helgen hade ett möte för att ta farväl av hans tid som Roms borgmästare, spelades det här videomeddelandet från Totti upp. ”Käre Walter, tack för vänskapen som du gett till mig, till Roma och till staden. Lycka till.”

Att Veltroni vill ha Rosella är helt logiskt, eftersom hon symboliserar ett nytt, modernt, ungt och framgångsrikt sätt att leda i gubbväldenas Italien, precis den bild Veltroni (trots sitt eget utseende) vill förknippa med sig och sitt parti, och ställa mot den gamle, redan beprövade och till Italiens alla eländen kopplade Berlusconi.

Men allt det här fotbollsfrotterandet är ju fortfarande ganska litet och ytligt. Framförallt har Veltroni påverkat il calcio genom lagen 586 från den 18 november 1996, kallad ”Legge Veltroni”.

Folk skrattar ofta åt hur ofta Italien bytt regering sedan kriget. Men egentligen var det faktiskt ett stabilt kristdemokratiskt styre fram till den stora mutskandalen i början av 90-talet. I samma veva bildade Berlusconi Forza Italia och började använda hela Italiens politiska makt för att främja sina egna privata intressen, och sedan dess har i stort Berlusconi- och Prodiregeringar avlöst varandra. Walter Veltroni var med redan i den första regeringen Prodi, och det var under den tiden som han skapade lagen om fotbollsklubbarna.

Mellan 1966 och 1996 var fotbollsklubbar och alla idrottsföreningar i Italien förbjudna att göra vinst. Det vill säga, ägarna fick inte ta ut vinst ur klubbarna, utan eventuella överskott kunde bara investeras tillbaka i idrottsverksamheten. Veltroni-lagen 1996 tog bort förbudet att gå med vinst och tillät klubbarna att bli profitdrivande företag. Och de italienska klubbarna förvandlades snabbt som blixten till just såna.

Pengarna som finns att tjäna på il calcio, finns framförallt i teverättigheterna. Det var Berlusconi som började tevefieringen av fotbollen när han tog över Milan och började sända matcher, men de stora pengarna kom först under mitten av 90-talet, med betalteven. Det var såklart själva förutsättningen för utvecklingen som skulle komma. Lagen som möjliggjorde att fotbollen blev business har Veltronis namn, men det finns ingen motsättning mellan Veltroni och Berlusconi här. Det var Juventus (det här var ju alldeles i början av Triade-eran i Juve) och Milan som ville ha lagen, och Prodiregeringen gav efter för deras påtryckningar.

Huruvida fotbollsklubbar ska behandlas som vilka företag som helst eller om man politiskt ska eller kan skydda någon slags sportsliga eller kulturella värden i sporten kan man ha olika åsikter om. Man kan också minnas vad som hände efter Veltronis lag. Efter några år höll il calcio på att kollapsa. Klubbägarna respekterade inga regler. Spelarnas värde och löner blåstes upp till fantasihöjder medan fotbollens verkliga minusresultat och skulder växte och växte och växte. Det faktum att teverättigheterna förhandlas individuellt och inte kollektivt ökar skillnaderna mellan stora och små klubbar. (Den regering som nyss fallit drev igenom ett avtal om att förhandla kollektivt om rättigheterna efter 2010, men faktiskt verkar det strida mot Veltroni-lagen.) Serie A blev otroligt beroende av pengarna från teve, och är den nationella liga som hämtar allra störst andel av sina intäkter från teven. Samtidigt har hela tiden publiksiffrorna på arenorna fortsatt att sjunka, och gör det fortfarande. (Årets hittills pyttelilla ökning i Serie A är löjlig med tanke på vilka lag som kommit till och vilka som åkt ur.) Det kom fler konstiga lagar, till exempel den senaste Berlusconiregeringens lag som tillät att sprida ut förluster över tio år, en lag som stred mot EU:s konkurrensregler och som Italien tvingades ändra på, med stora förluster för klubbarna som följd. Klubbar drogs med i ägarnas företags kollapser, vissa råkade ju på riktigt illa ut under den här tiden, som Fiorentina och Parma, andra borde ha gjort det men räddades av politiska kontakter och intressen, som Roma och Lazio. Till slut tvingades klubbarna minska utgifterna, men fortfarande kämpar de med skulder och minusresultat och de märkliga balansräkningarnas tid är knappast förbi.

Silvio Berlusconi drev på och Walter Veltroni gjorde alltihopa möjligt. Varsågod och välj!