Highburyvackert

Jag irriterar mig nästan alltid på för nära bilder i sport-tv. Obegripligt hur fotografer och bildproducenter gör allt för att zooma in på bara ledaren eller tätgruppen i längskidåkning och långdistanslöpning, istället för att visa det mest intressanta: avståndet mellan täten och de som jagar, eller tappar. Även i fotboll är det frustrerande när producenten hänger kvar vid en helfigur av en dribblande spelare tills man inte vet varken var på planen hon befinner sig, eller var hon är i förhållande till med- och motspelare.

Ändå älskar jag bilderna från Highbury. Såvitt jag kan komma på så finns det ingen annan arena där kameran sitter så långt ner och kommer så nära. Jag menar inte i närbilderna från sidan av plan, de är lika överallt. Men själva huvudkameran, den som panorerar över hela fältet. Visserligen förlorar man i överblick, men i gengäld ser spelarna ut som människor istället för små färgglada pinnar med ben. Kroppsspråk och individuella spelstilar blir så mycket tydligare.

När Arsenal är som bäst blir bilderna kongeniala med hemmalagets spel. Highburys kameraperspektiv passar perfekt för kort och vackert passningssamarbete.

Hellre glada tjejskrik än 13 rätt

”Alla vet att små tonårstjejer har den bästa smaken”, lär Marit Bergman ha skrivit i en pressrelease om Darin Zanyar.

Ja, alla vet ju det, även om fortfarande, som Karolina Ramqvist skriver, ”alla tidningar som inte är rent feministiska [helst bara] publicerar manliga åsikter om musik”. (Dagens Nyheter 1 april 2005)

Fiona Fletcher utvecklar Marit Bergmans tes i februari/mars-numret av det engelska musikmagasinet Plan B. (I en krönika som diskuteras på The Jet Set Junta den 31 mars.) ”Det är män som inte fattar. De små flickorna förstår.” Lina ”Twiggy Pop” Selleby i Doktor Kosmos uttrycker en liknande åsikt om ”manlig idioti” i veckans Studio Pop och Karolina Ramqvist hakade för ett tag sen på Fletcher i DN: ”Musikkritik as we know it är självgodhetens triumf över förnuftet. En kolonial tanke om att fånga musiken, känslan, vildheten, rytmen och rama in den, samla, räkna, sortera och katalogisera.”

Just det. ”Fånga musiken, känslan, vildheten, rytmen och rama in den, samla, räkna, sortera och katalogisera.” Det skulle lika gärna kunna handla om sport.

Fletcher skriver:

Women are taught to be ashamed of the things they love about music. Boys want to categorise, to collect, to use music as a passport to a world of cool. Girls fall in love with music, it describes their emotions, lives, worlds. Boys care about record labels and genres, and memorise discographies. Girls memorise personal details about musicians, know their favourite novels. Obsessive boy fans know the name of the drummer who played on one song. Obsessive girl fans know the name of the girlfriend who inspired it.

Debatten om männens makt över musiken och det hegemoniska, manliga sättet att tillgodogöra sig, berätta om och göra musik, har pågått länge. Inom sportvärlden tjatas det också om jämställdhet sedan urminnes tider, men allt man verkar upprepa är ”det behövs fler kvinnor”. Men, som Ramqvist skriver om musikkritiken, ”man missar lite om man bara säger att problemet med kritiken är att alla kritikerna är män. Grejen är ju hur lika varandra de är på alla andra sätt också.”

På senare tid har en konsensus vuxit fram bland sporttyckare om att det var bättre förr. Förr, när sporten inte var kommersiell. När tv inte styrde matchtiderna. När en svensk landslagsman var blond och kortklippt och aldrig hört talas om Fame Factory-frisyrer eller Calvin Klein. När de engelska ståplatsläktarna var vilda, farliga och fyllda av arbetarklassmän. När programledarna för sportnyheterna i tv aldrig hade bröst och läppstift.

Pengarna och kommersialismen sägs döda idrottens själ. Sporten blir populärkultur och solkas ner av diamantörhängen, tatueringar, skvaller, företagsloggor och pr-turnéer. Den hederliga idrotten blir glamour.

Det vill säga, den feminiseras.

Och som vanligt är tjejigt lika med lågstatus.

Men, också som vanligt, så har ju tjejerna rätt. Ta sällskapsspelet 13 rätt. ”Spelet för fotbollsälskare”. Enligt marknadsföringen ”ett unikt spel för alla som sätter fotbollen i första rummet. Genom att svara rätt på frågor inom Svensk fotboll, Internationell fotboll, EM/VM och Blandat tar du dig till segerplatsen”.

Låter kul, eller hur? Det är det inte. Spelet är nämligen en excess i manligt katalogiserande. Frågorna är av typen: ”Niclas Kindvall vann skytteligan i Allsvenskan 1994. Hur många mål gjorde Niclas?” Eller: ”Tre personer har lyckats vinna VM guld [sic] både som spelare och tränare. Vilka?” Eller kan du svaret på den här, kära fotbollsälskare: ”Gerd Müller gjorde 19 mål i 1970 års VM. Hur många av målen skedde i slutspelet och hur många i kvalificeringsmatcher?”

Vet du inte? Jo, han gjorde 10 mål i slutspelet och 9 i kvalet.

10 mål i slutspelet och 9 i kvalet. Den typen av kunskap står högt i kurs i sportvärlden. ”13 rätt är respekt”, som en talande reklamslogan lyder.

Joyce Carol Oates skriver i Om Boxning att författares dragning till att skriva om boxning ligger i att sporten är ett ordlöst skådespel, som saknar språk. Det kräver att andra ska ”definiera, hylla och komplettera det”. ”Varje boxningsmatch är en historia – ett unikt och starkt koncentrerat ordlöst drama.”

Det samma borde gälla också för en fotbollsmatch, en mångkamp i gymnastik eller ett maratonlopp. Historier, ordlösa dramer.

Så futtigt att reducera dessa skådespel till ”hur många mål i kvalet och hur många i slutspelet”.

Och ändå så, precis som Twiggy Pop skäms lite varje gång hon inte kommer ihåg ”b-sidor, vem som var med på vems platta, vad de åt under inspelningen”, och så vidare, så lär man sig att skämmas lite om man inte kommer ihåg vem som spelade mittback i vilken match eller vilken som var segerhöjden/-tiden/-längden/-poängen i de tio senaste mästerskapen.

Fortfarande som vanligt, blir mitt bästa exempel Zlatan Ibrahimovic. Många medelålders män har klagat på honom, och många är fortfarande inte övertygade om hans förträfflighet. Som Jan Majlard som så sent som strax innan EM i somras föredrog Markus Allbäck framför Zlatan. ”En talande bild från presskonferensen i går beskrev Zlatan Ibrahimovic omringas av diverse personer med (autograf)block i hand, medan ”Henkes” på papperet bäste partner i landslaget satt vid sidan av uppståndelsen.” Inför herrlandslagets senaste match, den mot Bulgarien i påskas, oroade sig Majlard: ”För lagets bästa – skulle Lars Lagerbäck verkligen vara beredd att peta Zlatan Ibrahimovic?”

Nej, ”det är en ny tid”, konstaterar han, och drömmer sig tillbaka till en era när artisterna ställdes över och ”tvåvägsspelaren härskade”.

Som Zlatan fått betala för att han är den som är populärast bland personerna med autografblock. Att hans stjärnkvalitet och popularitet skulle vara nånting positivt är för många främmande. Istället väger det som syns ”på papperet” tyngst.

Men det är ju autografjägarna som förstår! De som förälskar sig i bästa Grynet-stil. De som ”analyserar i termer av kärlek, sexuell besatthet och rörelse av höfter och hjärtan”, som Karolina Ramqvist skriver om pojkbandsfansen.

Därför hittar man inte de intressantaste diskussionerna om Ibrahimovic på något nördigt Juventus-forum, utan bland tjejerna på det väldigt internationella Zlatan-forumet. Här diskuteras allt från matchresultat till laguppställningar, tränare, betydelsen av Zlatans tatueringar, under vilken period han var som snyggast (EM-sommarens solbränna och italienska frisyr ligger bra till), vilken betydelse deras jugoslaviska ursprung har i Zlatans och Sinisa Mihajlovics konflikt, till vem som är hans flickvän, har han nån, hur ser hon ut?

Säkert finns det problem med kommersialiseringen av sporten. Men att konsumera sport som populärkultur är inget man borde skämmas för. Att älska idolerna, att välja individen framför laget eller tvärt om, att leta efter historierna som beskriver våra känslor, liv, världar. Sporten har inte blivit innehållslös. Den är full av bilder och historier att reagera på, att projicera våra drömmar på, att diskutera och berätta om.

Fotbollskväll vs. Liga Europa, 10–24

Efter premiären av Svt:s Fotbollskväll igår är det dags för en recensionsmatch mellan de två internationella fotbollsmagasinen i tv. Betygen utdelas under varje tema i form av ett matchresultat mellan de två kombattanterna. Varje ”lags” siffror är därför relativa det andra lagets prestation. Och man kan ju i teorin göra hur många mål som helst, men det är väldigt bra att göra till exempel fem.

Så, mina Damer och Herrar:

Svt:s Fotbollskväll vs. Kanal 5:s Liga Europa

Kläder: 1–6
I de flesta andra sammanhang skulle Liga Europas Tommy Åström och Pelle Blohm inte sticka ut särskilt mycket, vare sig positivt eller negativt, i stilväg. Men i en tevesportjournalistkontext är de stora modeförebilder. Eller borde vara det. Traditionen med kostym och slips verkar vara lika lång som den är tråkig inom tv-sporten. Kläder signalerar tillhörighet och status. Varför ska tv-reportrarna och programledarna se ut som banktjänstemän eller näringslivshöjdare?

Särskilt Pelle Blohm bör premieras. Visst syns det vem som sponsrar honom, men lite märkesenformighet kan jag leva med i en värld där det enda som annars varieras är färgen på slipsen.

Säsongsplanering: 0–1
Liga Europas säsong följer logiskt den internationella fotbollens. Fotbollskväll fick inte visa allsvenska matcher, men startar ändå samtidigt som allsvenskan. Svt gör dock ett program enbart för nätet med allsvenskan. Varför inte nöja sig med nätprogrammet om det nu är allsvenskan de egentligen vill göra?

Gästtyckare: 2–4
Utländska kommentatorer: piggt, Svt! Ska bli intressant att se vad de kan tillföra.

Liga Europas gäster har ofta varit toppen. Kunniga, med andra perspektiv än redaktionens, som det ska vara. Mycket bra att låta Arne Hegerfors berätta om sina upplevelser från Heyselstadion inför mötet mellan Liverpool och Juventus. Och, Junivallens favorit numero uno: Söte Simon, har ju varit där.

Egen expert: 0–5
Thomas Wernerson tycker en massa. Jaha? Det kan jag göra själv i tv-soffan. Chris Härenstam fick vara med i tre sekunder.

Men Pelle Blohm. En pärla. Klokt, kunnigt och självständigt förklarar och analyserar han. Helt enkelt. Men det är tydligen inte så enkelt eftersom bara Jens Fjellström och Ola Andersson på Canal+ klarar av samma sak.

Studio: 1–1
Varför så mörkt? Färg, fantasi, elegans; trevliga begrepp inom fotbollen borde vara det i programmens scenografi också.

Och är det inte lite ungkarlslya över Liga Europas studio? Även om jag inte sett till någon krom.

Reportage: 2–2
Det enda som man egentligen kunde önska sig mer av i Liga Europa är reportage med högre ambitioner. Men ändå, bara en enkel intervju med en spelare eller en känsla från en matchstad kan ge mycket. Liga Europas intervju med Thierry Henry för några veckor sedan gav mig till exempel en helt annan, och mycket mer positiv, bild av honom som person än den slentrianfördom om den franske måltjyven jag höll mig med förut.

Och ett reportage från Brasilien, som Fotbollskväll sockrade med i premiärprogrammet, tas ju tacksamt emot.

Matchsammanfattningar: 2–1
Inte så mycket att kommentera men Svt vinner på att de hade små intervjusnuttar från matchernas aktörer. Mycket bra.

Upplägg: 2–4
Liga Europa är perfekt. Enkelt, pedagogiskt, ordning och reda. Inget fattas, inget överdrivs. Fotbollskväll något rörigare.

Kvinnor: 0–0
Om man fått minuspoäng för självmål hade de tillämpats här.

Guldbutiken

Rätt av Mats Olsson att påpeka det vansinniga i att Norrlands Guld sponsrar Svensk Elitfotboll och att herrfotbollstränarna gör reklam för öl. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt citatet från Spendrups marknadschef som Olsson återger. ”Fotbollens värld är just den som vi vill att Norrlands Guld förknippas med – en värld av otvungen gemenskap, där folk umgås under trevliga former. Med bra utformad kommunikation vill vi glädja supportrarna och öka deras upplevelse kring fotbollen.”

Lustigt nog så avbryts Olssons krönika på Expressens webbplats mellan ingress och brödtext av samma reklamkampanj som han kritiserar. Just när jag tittar in så är det Zoran Lukic som står glad i hågen med en guldburk i näven.

”Det handlar ju bara om lättöl”, är som Mats Olsson också påpekar, en extremt dålig ursäkt från tränarna.

Klickar man på annonsen i Olssons krönika så hamnar man på en sida som säger ”Du måste vara över 18 år för att få besöka denna sajt. Sajten innehåller bilder och texter på och med starköl.” Väl inne på sajten kan man bland annat köpa ett läderbälte med burkhållare. En produkt i kategorin ”läktarprylar”.

Det är många som förklarar fotbollen sin kärlek. Spendrups vill också vara bundis med fotbollen. Sportbladets ”Älska fotboll”-kampanj (som Svensk Elitfotboll också är en del av) hävdar att det finns en motsättning i att gilla fotboll och att gilla fotbollsvåld.

Alkohol och våld brukar gå hand i hand. Frågan är om sambandet mellan herrfotboll och våld är av naturen givet. Klart är ju både att det går att älska fotboll utan att vara ett dugg våldsam, och att herrfotboll verkar följas av supportervåld världen över.

Spendrups Norrlands Guld-kampanj gör i alla fall sitt till för att sudda fram gråskalor i dikotomin fotbollskärlek – våld.

Rispondimi in italiano

12.16 in i lördagens Sabato Sprint, efter-matchen-programmet på italienska Rai 2, kan man se Zlatan Ibrahimovic bli intervjuad på italienska för första gången.

Strongt gjort, Zlatan.

Men nog är det hans träning i att svara samma sak oavsett vad frågan lyder som hjälper honom i intervjun, mer än hans språkkunskaper. ”Viktiga poäng, svår match, motståndarna var duktiga, bla, bla, bla.” Fotbollsspelarspråket är universellt.

Fyrafyratvå, marsch

En underbar upptäckt: The Global Game. Jag vet inte varför sajtens webb-distribuerade pdf-magasin inte kommit ut på ett år, men huvudartikeln i 2004 års vårnummer är fortfarande lika intressant som absurd. Det är en intervju med två amerikanska militära strateger som skrivit en artikel, Football vs. Soccer, där de pläderar för att USA:s armé ska avskaffa sitt football-inriktade strategitänkade och inse att fotbollen ger en bättre modell för att erövra världen.

De menar att dagens fiender – terroristerna – är tränade att slåss som soccervarianten av fotbollsspelare. För att besegra dem kan man inte sträva efter en total seger med ”49-0”. Soccertänkandet betyder däremot att man med finess, överraskning, tålamod och ett ständigt tryck ska övervinna och kontrollera terrorn. USA ska se på krig, enligt författarna:

...not as a series of discrete battles ('plays') marching down a field to victory, but rather a continuous struggle, part of the human condition that will require continual effort over many years. As in a soccer match, the United States must learn that victory is not gained in a single crushing attack; rather, it will require a shifting combination of both offense and defense. We must be prepared to play both over a long period.

The Global Game använder ett bra begrepp för att skilja fotboll från det där amerikanska spelet med en spetsig boll. Istället för det fula ”soccer” så säger de ”world football”.

Amerikansk fotboll och världsfotboll.

Skulle inte – i världsfotbollens tecken – matchen mellan USA och världen kunna få sluta noll-noll? Jag åtminstone, tänker inte ropa på förlängning och straffläggning.

Känner du Zlatan?

Jag läser de sista sidorna i David Remnicks utmärkta bok King of the World: Muhammad Ali and the Rise of an American Hero. En kort passage berättar om Mike Tyson och hans beundran för Sonny Liston. Och jag minns Jan Majlards jämförelse mellan Zlatan Ibrahimovic och Tyson.

Jag antar att jämförelsen med Tyson är menad som en förolämpning från Majlards sida. För att Tyson är en så illa omtyckt person, och för att Zlatan ju uttryckt sin beundran för Mohammad Ali. ”Du tror att du kan bli en Ali men du är bara en Tyson”, tycks Majlard säga.

Mike Tyson, som i Remnicks bok berättar om hur han identifierar sig allra mest med Sonny Liston av alla boxare, jämfördes i början av sin karriär med Jack Dempsey, också han fruktad för sin aggressivitet. Men nog är det Tysons listonska drag som Majlard vill hitta hos allas vår Dribblahimovic.

Han personifierar sportspråkets idoliserande tolkning av ordet farlig.

Jo, visst finns det ett element av ”fascinerande farlighet” hos Zlatan. Ändå känns inte Majlards jämförelse särskilt på pricken. Kanske har jag en blåögd syn på Zlatan eftersom jag tycker så mycket om honom, men nog har Majlard en överdriven bild åt andra hållet? Zlatan ”utstrålar tungviktsboxare mer än fotbollsspelare”, skriver han, och fortsätter:

Även om Zlatan, ... till skillnad från Tyson för det mesta synkroniserar sin formidabla fysik mot en boll i stället för ett människohuvud, skär den store centerns aktioner genom luften på ett sätt som får folk att hålla andan.

Boxningen fungerar inte särskilt bra som metafor här. Att sparka på en boll är inte som att slå mot ett huvud. Just det faktum att Tyson använder sin ”formidabla fysik” för att slå på människors huvuden är ju vad som gör fascinationen.

Man kan säga mycket om medias bevakning av Zlatan Ibrahimovic, men det mest anmärkningsvärda är kanske hur komplex bilden av honom har blivit. Linna Johansson har påpekat att Zlatan ”tilldelats den mest mångfacetterade roll [bland svenska sportstjärnor] som hittills skrivits”. Till skillnad från till exempel Carolina Klüft som är Pippi Långstrump, ”Anja Pärson den stabila bondmoran, Per Elofsson den vidunderliga eremiten och så vidare”.

Att Majlard jämför Zlatan med just en boxare spelar roll, eftersom ”boxning liknar bara boxning”, som Joyce Carol Oates skriver i Om boxning. Hon tänker inte på boxning som en sport. Andra sporter har med spel att göra, de är lekar. Det finns ingenting lekfullt hos boxningen. ”Man spelar fotboll, man spelar inte boxning.”

Och Zlatans lekfullhet gör att han inte liknar en boxare. När publiken ropar Zlatans namn är det knappast ett uttryck för blodtörst.

Men Majlard väljer också att jämföra med just Mike Tyson. Det bästa med David Remnicks bok är att han beskriver det samhälle och sammanhang som boxarna lever i, och hur de passar in där. I det perspektivet blir Majlards jämförelse med Tyson intressant.

Mike Tyson, boxningens underbarn, vilde och bad guy, förknippas väl mest med en våldtäktsdom och ett avbitet öra.

Under sin tidiga boxningskarriär var Tyson enormt populär. Åtminstone ville alla se honom boxas och vinna. Men som han berättar för Remnick så känner han igen sig i Sonny Liston, för att ingen älskade honom.

1962 tog Sonny Liston världsmästartiteln från Floyd Patterson, medborgarrättsrörelsens kelgris, på knockout i första ronden. I returmatchen samma sak. Knockout efter två minuter och tio sekunder. Patterson var den gode svarte förebilden, Liston var hans motsats. Han hade haft en extremt fattig uppväxt och lärt sig boxas i fängelset, där han satt för väpnat rån. Han var fåordig, ansågs dum och våldsam. Ingen ville att han skulle vinna.

Liston hoppades kunna visa för barnen som kom från tuffa förhållanden som han, att ”bra saker kan hända er också”. Men han blev besviken. Ingen brydde sig om hans seger. Inga hyllningar, inga parader. Floyd Patterson hade hälsat på presidenten, Liston insåg snart efter sin seger att han inte ens var påtänkt för en sån inbjudan. Han var den dålige svarte, Patterson var den gode.

Nästa titelutmanare var Cassius Clay, som snart blev officiell medlem i Nation of Islam och bytte namn till Mohammad Ali. Tvärt emot Tyson gick han från att vara hatad till att bli världens mest älskade idrottsman.

Ali vägrade vara den onde, eller den gode. Han satte istället fokus på de konflikter om ras, religion och krig som spelade in i boxningen. Genom att spela galen clown inför Listonmatchen. Genom att göra sin match mot Floyd Patterson till en fight mellan islam och kristendom. Genom att kalla ärkerivalen Joe Frazier för både ”Det vita hoppet”, ”Uncle Tom” och det klassiskt rasistiska ”Gorilla”. Genom att hävda Nation of Islams ras-separatism, vägra bli kallad vad han såg som sitt slavnamn Cassius Clay, vägra Vietnamkriget.

Zlatan är inte politisk som Ali, utan värjer sig snarare från allt som liknar politik. Men han vägrar, bokstavligt talat, att ställa upp på bilden av sig själv, vilken kostym reportrarna än kommer dragandes med. Han vill varken vara kaxig diva, hygglig förortsförebild, buse eller charmtroll. Och just därför har hans resa mot att bli en svensk hjälte blivit bra mycket mer intressant än de flesta sådana framgångssagor.

På ett sätt är Majlards demonisering av Zlatan skön. När hade vi senast en svensk nationalhjälte som jämfördes med Mike Tyson? Uppdagandet av sportreportrarnas stora tystnad kring ishockeykulturen visar att det finns betydligt fler historier att berätta om svenska idrottsmän än att de är hyvens killar och tjejer.

Linna Johansson skriver att Zlatan är en ”dålig svartskalle”. Som Liston var, som Tyson är. Men Zlatan lyckas på något vis skaka av sig både godhets- och farlighetskostymen. Eftersom han är så hemlig av sig är kanske vad som kvarstår ett mysterium, men ett mysterium som är bra mycket mer spännande än en färdigfabricerad schablon.

Nyligen berättade Jan Majlard att Mohammad Ali är hans favoritidrottsman. Så en svart man på behörigt avstånd i sextio- och sjuttiotalens USA får vara arrogant och självförhärligande. Får utropa ”I’m King of the World!”, ”I'm the Greatest! ” och ”I’m so Pretty!” Men när en svensk fotbollspelare gör en segergest som säger ”Titta på mig, det är jag som ska hyllas, det är mig ni ska dyrka”, då blir det problem. Kortslutning i sporthjärnan. Hur ska vi beskriva honom? Vilken kostym passar? Är han ond eller god?

Men kan inte, som Linna Johansson önskar, bilden få vara grumlig? Kan vi inte få se fler grumliga bilder?

För, är inte människor just så mångsidiga och motsägelsefulla som bilderna av Zlatan antyder? Det går att älska en arrogant Ali, eller en diva som Hristo Stoitjkov. Vi kanske kan våga låta svenskar vara mänskliga också? Få kan ju se så bedårande snälla ut som de som skulle kunna vara farliga.