Londra, alé

Lite avdramatisering, anyone? 

Bara för att minnas matchen i matchen som är en säker vinst redan på förhand: den på läktarna. Den här fick jag av David. Det är från när Roma var i London sist, efter matchen när vi förlorade mot Chelsea.

(För den som inte känner igen ramsan de sjunger är det inte lika roligt kanske men det är den vanliga om polisen: arbetslösheten har givit er ett skityrke, mestiere di merda, carabiniere. Fast lite ändrad. Giardiniere betyder trädgårdsmästare. Sorgligen förstår nog inte trädgårdsmästarna i fråga heller.)

Hoppas de kan hjälpa Lorìa med en sång ikväll. Daje Lorìa!

Och sen, man borde väl inte nämna eller ens tänka på Lazio en dag som den här, men när Mauro Zarate lägger upp såna här bilder på sig själv hos Argentinas lokala svar på Facebook blir man påmind. Vi är inte Lazio i alla fall, vad som än händer.

Mo c’è l’Arsenal

Ja, jag vet att det är konstigt att det stått en massa om Juventus, Genoa, gitarrer och annat här den senaste tiden och inte om det viktigaste som händer. Som händer imorgon. Jag sa efter lottningen att jag skulle dö av nervositet innan matcherna mot Arsenal spelas, så, jag vet inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag ska ignorera matchen eller gräva ner mig i den.

Eftersom jag inte riktigt, som förra året mot Real Madrid och året dessförinnan mot Lyon, med nån särskilt stor övertygelse kan säga att det skulle vara en överraskning om Roma gick vidare och att de andra är klara favoriter, så blir jag också alldeles för nervös när jag ska börja säga nåt annat.

Förutom att jag skulle dö sa jag också efter lottningen att Mexès och Juan inte fick bli skadade. I lördags skadade sig såklart Juan och hoppas, hoppas han kan spela för Panucci finns inte att tillgå eftersom han betett sig som en femåring, Diamotene har nyss kommit och nästa mittbacksalternativ Lorìa lyckades göra sig till en ännu större olycksfågel förra veckan än han redan var, när han tacklade Totti på träningen exakt där han varit skadad så han fick kliva av av smärtan.

Tur då att vi har försvarets kapten Philippe Mexès, som tar hand om alla nykomlingar i backlinjen och istället för att bli skadad spelade prickfritt med en skadad axel i lördags. Sen la han in ett litet romerskt ord i efter-matchen-intervjun, som blir så roligt eftersom han är fransman: ”mo c’è l’Arsenal”, påminde han. Jag vet, Philippe. Kanske kommer jag inte dö.

Gioventù

Juventus är alltså först ut i Italien med att bygga en ny, egen arena. Man kan undra hur det kommer gå med krisen och allt – kommer det finnas pengar till att bygga en fotbollsarena? Tajmingen är inte den bästa på det viset. Klubben har hur som helst fått ett lån på 50 miljoner euro, och Tuttosport rapporterar hur demoleringen av den gamla arenan går. Den nya stadion ska börja byggas på samma plats i juni, men ännu är det inte bestämt vilket byggföretag som ska få uppdraget. Det ska bli världens första ”ekologiska” stadion. Allt det material som nu rivs ner ska till exempel återanvändas.

Fiat har till skillnad från resten av Italien lyckats förändra sig och vända en negativ trend de senaste åren, och nyligen köpte Fiat in sig i Chrysler för att rädda det företaget. Det betyder inte alls att Fiat är förskonat från krisen, eller från varsel. Till exempel Case New Holland, Fiatföretaget som är Juventsus tröjsponsor, använder la cassa integrazione, en slags arbetslöshetskassa som gör att företaget kan spara pengar genom att låta personal stanna hemma och sen kalla in dem igen när de behövs, som aldrig förr. Därför var arbetare från företaget vid Juventus träning i Vinovo idag och protesterade och informerade spelarna om situationen med flygblad. ”Med vår arbetslöshetskassa betalar vi er sponsring”, stod det på ett plakat. De har planerat en banderoll till nästa match: ”Voi in campo, noi in panchina: anche noi vogliamo giocare la nostra partita!” Ni på plan, vi på bänken: vi vill också spela vår match!

Återstår att se vad spelarna gör med informationen.

Suona, suona mia chitarra, lascia piangere il mio cuore, senza casa e senza amore mi rimani solo tu

Julio Baptista spelar gitarr. Hur kärt kan det bli.

(Tack till Mats Lerneby för länken.)

Tesserata

Genoas fans samlade in sju ton förnödenheter i insamlingen till Gazas befolkning i söndags och fyllde den första containern som ska ge sig av mot Palestina den 1 mars. Nu ska Sampdorias fans göra samma sak på söndag. Så om ni är i Genua på söndag: ta med ris, mjöl, burktomater et cetera till stadion.

Däremot hände det ju andra grejor utanför Marassi, när Fiorentinas spelarbuss körde över en Genoaanhängare.

Oavsett vad som egentligen hände och vems fel det var kan man konstatera att alla verkar väldigt snara att påpeka att det inte var några organiserade tifogrupper som gav sig på Fiorentinas spelarbuss efter matchen. Polischefer, inrikesministeriets observatorier och kommittéer, Genoas president Preziosi, alla säger att det inte var ”il tifo organizzato” utan enskilda personer. Inrikesministeriekommitténs svar på hur man ska bekämpa den typen av händelser är ”en ständigt mer övertygad synergisk verksamhet mellan ordningsmakten och fotbollsklubbarna i verkställandet av positiva och gemensamma projekt, som ’la tessera del tifoso’”.

Jag tror italienska myndigheters stora, enda svar på all sorts supporterproblematik (förutom alla olika restriktioner och förbud som redan införts) är detta: la tessera del tifoso, som alltså är ett personligt kort som ska ersätta biljetter och säsongskort och som Milan infört redan nu. Men de så omhuldade blåröda organiserade tifogrupperna, som till och med får köpa biljetter till bortasektionen i matchen mot sitt tvillinglag Napoli trots vad som hände (Napolis supportrar däremot fick verkligen inte se matchen i Genua i höstas, på grund av icke-händelser som vi minns), tycker själva inte alls om lösningen. L’Associazione Club Genoani skriver:

I princip tror vi initiativ som vårt ”Progetto Scuola”, där vi sedan en tid ägnar oss åt att sprida den rätta kärleken till fotbollen i Genuas skolor och att ta med barn till stadion för att umgås med barn från andra lags supporterskaror, är mycket mer produktiva och pedagogiska (helt säkert mindre integritetskränkande).

Att registrera en person är i sig väldigt arbetskrävande och antidemokratiskt och gör inget annat än att odla kontraproduktivt missnöje också och framförallt hos de som har för avsikt att gå till stadion bara för att närvara vid en fotbollsmatch; vi varnar för att såna här initiativ har utarmat och utarmar fotbollen på sitt bästa innehåll, skapat av supportrarnas passion, och har fört med sig ostridbara resultat som översatt i siffror betyder färre personer på arenorna.

Saviano om Messi

”Jag tycker om Neapel, jag vill åka dit snart”, säger Lionel. ”Att vara där ett tag måste vara väldigt fint. För en argentinare är det som hemma.”

Det mest otroliga ögonblicket under mitt möte med Messi är när jag säger att han liknar Maradona när han spelar – ”liknar”: för jag vet inte hur jag ska uttrycka nånting som upprepats tusen gånger även om jag måste säga det ändå – och han svarar: ”Verdad?” ”På riktigt?”, med ett ännu mer blygt och glatt leende. För övrigt, har Lionel Messi sagt ja till att träffa mig inte för att jag är författare eller vem vet vad annat, utan för att de talat om för honom att jag kommer från Neapel. För honom är det som för en muslim som föds i Mecka.

Det är ju fint att, som Saviano tolkar det, han säger ”Verdad?”, som om han vill ha bekräftelse från någon som sett Maradona spela på San Paolo. Men Saviano säger mycket riktigt inte så mycket om Messi som inte redan sagts, så vi kan ju gå över till Saviano om Saviano.

Jag minns också till exempel att för hela Neapel var onsdagarna en dag som tömde skolorna, man skolkade från skolan för att gå och se Napolis träning. Eftersom Maradona framförallt föredrog att träna på onsdagarna, var det hundratals barn som tittade på när Maradona tränade varje onsdag. Och kanske, och det här säger jag som ett skämt, var det den enda fördelen med att vara född i slutet av sjuttiotalet i Neapel, för det gjorde att man fick se, på åttio- och nittiotalen, Maradona träna och spela.

Jag följer också ganska mycket landslaget. Det var en rolig sak med att landslagets kapten Fabio Cannavaro gjorde ett uttalande där han pratade om vad jag skrivit, om Gomorra, om den vanliga och jag tycker ganska onödiga debatten om att den som pratar om Neapels motsägelser i själva verket svartmålar Neapel. Jag tyckte det var roligt att Barcelonas fans skrev jättemånga mejl till mig där de sa att ”vad väntar du dig av en merengue?”, alltså en spelare i Real Madrid. Det gjorde intryck på mig att spanska fotbollssupportrar deltog i en litterär debatt och till och med en fotbollsspelare deltog i en politisk-litterär debatt. Sen verkar det som at han har sagt att det inte riktigt var det han ville säga, att det var medierna som förstorade.

Jag fortsätter såklart att följa Napoli precis som varje god Napoli-tifoso och napoletansk medborgare. Och jag hoppas på nåt vis att spelare som Messi återigen kan komma och spela i den italienska ligan och i Neapel. När man ser Messi spela är det såklart ofrånkomligt att drömma om att se honom på San Paolo.

I rossoblù

Curva Sud hade en väldigt rolig sång på matchen mot Genoa i söndags, den gick såhär: ”O Genoano taccagno/ nun cacci n’euro da n’anno/ la crisi è colpa tua/ e li mortacci tua!” Jag borde nu översätta jag vet, men jag tror poängen skulle komma bort. Sången anklagar hur som helst de snåla genovesarna för att ha orsakat den ekonomiska krisen.

Genoas ultras verkar vara lite speciella, bland annat har de en väldigt fin grej som gör att barn kan stå i curvan. Deras föräldrar lämnar av dem där, och sen finns det några som tar hand om ungarna under matchen. På Olimpico i söndags lyckades de också på nåt vis besegra det fantastiska Observatoriet, som hade stängt av bortasektionen av säkerhetsskäl. Men ett gäng från Genua hade ändå köpt biljett, helt lagligt, och fanns bland Romafansen i jag tror Curva Distinti Nord, vilket skapade lite oroligheter. Då fick de öppna bortasektionen och släppa in genovesarna där. Av säkerhetsskäl, antar jag. Allt var lugnt.

Nu visar de sig inte heller vara så snåla, eftersom Genoas supportergrupper till matchen på söndag ber folk ta med sig förnödenheter till befolkningen i Gaza. Det kan bli en fin syn kan man tänka sig, när folk ska komma till stadion med ris, mjöl, socker, salt, grönsaker, burktomater, tonfisk, kött på burk, kex och mediciner. Målet är att samla in tio ton förnödenheter till Gaza.

L’antiromanismo spiegato

Precis som man kunde tänka sig sa Philippe Mexès, typiskt Mexès, emot Laziosupportrarna som bråkade med honom utanför klubben i söndags natt, och han fick ett slag av ett bälte i ansiktet. Det är vad han berättar själv i Corriere dello Sport idag i alla fall. Han säger också att det inte fanns någon vänlig laziale där, som rapporterats.

Jag väntade på mina vänners bil utanför. Jag hör någon som ger mig komplimanger. Han var romanista. Andra från Lazio sa andra saker som inte var komplimanger. Sen brast en i respekt mitt i gatan och jag reagerade. Jag vet att jag gjorde fel, men jag stod inte ut längre. 

Och:

Jag tror inte det spelar någon roll alls att de var laziali och det skulle kunna hända oavsett rivaliteten mellan stadens lag som är väldigt stark i Rom. Jag tror att det finns respekt, inne på klubben hälsade jag på Zauri, som var min motståndare i derbyt. Men jag har en familj och vissa saker orkar jag inte med att acceptera. Men jag skulle inte vilja att något liknande hände med en annan spelare, i den här saken spelar fotbollen bara marginellt in. Ibland har det hänt också att tifosi från Lazio har givit mig komplimanger, de var mogna personer.

Han är också kritisk mot Spalletti för bytet när Loria kom in i matchen den dan, men inte för att det var Loria utan för att de plötligt var fem i backlinjen och blev förvirrade. Kanske var det också hans eget fel. Sen berättar han om ett annat litet bråk, det med Zlatan. Är Zlatan lika osympatisk som Nedved, undrar CdS.

Nej, de är mycket olika spelare. Ibra är en jättebra kille, på plan kan han ge intrycket av att göra narr av motståndaren, men i grund och botten är han alltid korrekt. I Milano kom han in i omklädningsrummet och vi skakade hand. Alla gör inte så, det är ett bevis för hans sportslighet. Jag har stor respekt för honom och hans värde. Just nu är han den bäste anfallaren som spelar i Italien, även om vi möter en annan väldigt duktig imorgon, Milito.

Obligatorisk teve

Le Iene hade en dubbelintervju med Francesco Totti och Ilary Blasi igår kväll.

Del ett, i vilken Totti önskar en Champions League-vinst till Ilary, Ilary hellre vill ha en Champions League-vinst än ett tredje barn, Totti avslöjar att det var han som bjöd Giulio Andreotti till bröllopet, Totti förnekar att Ilary är laziale och Ilary bekräftar det, Totti säger att han inte läst Cassanos bok men inte heller tror på att han har haft 600 kvinnor, Ilary vinner en tävling i att sätta på en blöja på en docka, det framkommer att Francesco är den som går upp och tar hand om Chanel på natten.

Del två, i vilken Totti kontrar Cassanos 600 med 25, Francesco säger att han inte skulle släppa in sin dotter i huset mer om hon blev ihop med Lazios målvakt, Ilary säger ”om hon mår bra med det, så” på frågan om hur hon skulle reagera om dottern skulle komma hem med en flickvän, men protesterar mot att sonen skulle bli en ultrà-capo, Francesco har inga invändningar mot ultras-skapet såvida det är för Roma, men han skulle ta livet av sig om sonen kom hem med en pojkvän. ”M’ammazzo, men, alltså, i slutändan är det okej.”

Spanien till Spanien

Det har verkligen inte varit mycket med den här bloggen på sistone. Det här är en till lika lat postning som bara återger saker som ligger mig närmast till hands att råka höra, med det kanske är bättre än inget.

Det var i alla fall Roberto Saviano som är i Barcelona idag och pratade om att Barcelona och Neapel är städer som liknar varandra, som är som kusiner.

Jag älskar Katalonien tack vare George Orwell som i Hyllning till Katalonien har fått mig att förälska mig i den här platsen, och också tack vare Lionel Messi, som är den sak  som mest liknar Maradona. Barcelona är mig kärt också för de här sakerna.

Sen var det Ilary Blasi som pratade om hennes och Tottis eventuella likhet med paret Beckham i tevetidningen Sorrisi e canzoni häromdan.

De är också en familj med barn, det är det enda vi har gemensamt. Allt annat är olika. Till att börja med levnadsstandarden.

Någon har då räknat ut att Totti och Blasi drar in 13 miljoner euro om året, Beckhams 160.

En annan olikhet enligt Ilary:

Francesco följer inte alls modet. Jag gör det lite för jobbets skull, men hemma har jag bara jeans och tennisskor, annars får jag ont i ryggen och fötterna. Sen så sjunger Victoria medan jag är tondöv. Men när jag var liten gillade jag Spice Girls. För två år sen åkte jag och Francesco till Madrid för att se dem.

Francesino, francesone

Så några laziali började bråka med Mexès och Ménez (namnsymmetrin!) utanför en klubb i Roms centrum i natt. Det roligaste med det var kanske att ryktesspridningen efteråt till slut ledde till att det italienska boxningsförbundet någon gång på eftermiddagen idag skickade ut ett pressmeddelande där de dementerar att någon enda ”landslagsboxare som deltagit i OS i Peking har varit huvudperson eller deltagit i bråket mellan de två Romaspelarna och några laziosupportrar”. Boxaren skulle ha slagit Mexès så han fick åka till sjukhus enligt en romersk radiokanal.

Vi satt ju och väntade på att se Mexès intervjuas i fransk teve. I Frankrike är de tydligen mer intresserade av Philippe Mexès olyckliga landslagskarriär än Roma, så det pratas nästan bara om det i Téléfoots intervju och inget om hans Maldinidrömmar är med, men här är intervjun i alla fall. Hans vapendragare Ménez dyker också upp. Pilippe berättar att Domenech efter den där olycksaliga matchen i höstas när han gjorde självmål, orsakade en straff och allt vad det nu var, tröstade honom när han gick av. Fast på bilderna ser det verkligen inte som det han säger är så snällt. Philippe pratar också om att bristen på förtroende från landslagsledningen har att göra med ett reportage då han spexade lite för mycket för journalisterna.

Han har ju en förmåga att hamna i trubbel. De verkar inte gilla det där i Frankrike, det som de kärklesfullt kallar honom Rugantino för i Rom.