Mo c’è l’Arsenal

Ja, jag vet att det är konstigt att det stått en massa om Juventus, Genoa, gitarrer och annat här den senaste tiden och inte om det viktigaste som händer. Som händer imorgon. Jag sa efter lottningen att jag skulle dö av nervositet innan matcherna mot Arsenal spelas, så, jag vet inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om jag ska ignorera matchen eller gräva ner mig i den.

Eftersom jag inte riktigt, som förra året mot Real Madrid och året dessförinnan mot Lyon, med nån särskilt stor övertygelse kan säga att det skulle vara en överraskning om Roma gick vidare och att de andra är klara favoriter, så blir jag också alldeles för nervös när jag ska börja säga nåt annat.

Förutom att jag skulle dö sa jag också efter lottningen att Mexès och Juan inte fick bli skadade. I lördags skadade sig såklart Juan och hoppas, hoppas han kan spela för Panucci finns inte att tillgå eftersom han betett sig som en femåring, Diamotene har nyss kommit och nästa mittbacksalternativ Lorìa lyckades göra sig till en ännu större olycksfågel förra veckan än han redan var, när han tacklade Totti på träningen exakt där han varit skadad så han fick kliva av av smärtan.

Tur då att vi har försvarets kapten Philippe Mexès, som tar hand om alla nykomlingar i backlinjen och istället för att bli skadad spelade prickfritt med en skadad axel i lördags. Sen la han in ett litet romerskt ord i efter-matchen-intervjun, som blir så roligt eftersom han är fransman: ”mo c’è l’Arsenal”, påminde han. Jag vet, Philippe. Kanske kommer jag inte dö.