Encore

Kristina Kappelin. Om Iran och italienska landslagsmän och sånt.

Nygammalt

Helt plötsligt kommer alla nya tröjor. Innan säsongen ens är slut. Roma, där ingenting är som förut, ska få sina matchställ för nästa säsong presenterade den 5 maj klockan 19.30. Förra året kom de i augusti.

Häromdan stod det i La Gazzetta att Juventus kanske kan få tröjor utan ränder. Såhär ungefär skulle de se ut. Tydligen har Barcelona och Atletico Madrid redan sagt ja till Nike-uppfinningen, vilket syns på Fernando Torres på bilden.

Det mest upprörande är såklart hur sjukt fula de här tröjorna är. Torres ser ju ut som han ska ut och orientera. Jag vet inte exakt vad det är som gör att en fotbollströja ser ut som en fotbollströja, men den där tvådelade gör inte det.

Tg.com-artikeln påminner om att det experimenterades med matchställen i böjan av 80-talet, men experimenten sålde dåligt, så de traditionella modellerna kom tillbaka. Diadora verkar också gå i motsatt rikting mot Nike. Enligt ryktet i alla fall. För om det stämmer så ska Roma bara ha tre olika matchdräkter nästa säsong. Och förstatröjan ska äntligen vara purpurröd med gul krage.

Dagen innan nyheten om att iranska kvinnor ska få se på fotboll, passade också det iranska landslaget på att presentera hur spelarna som de ska få se på ska vara klädda. Såhär, nämligen. Pumadräkterna presenterades av modeller, och med dispens från det vanliga förbudet mot det, spelades också någon typ av elektronisk dansmusik. President Ahmadinejad är uppenbarligen på fotbollsk charmoffensiv. Tre före detta spelare hotar med protester om presidenten kommer till VM för att ”politicera” turneringen. Och andra protesterar mot tröjorna.

Tydligen har de inga copyrightlagar i Iran, kanske är det därför som Puma inte verkar ha lagt ner så mycket jobb på dräkterna. Och undrar hur en officiell Puma-landslagssjal kommer se ut, i kvinnornas dräkter?

Puma gör också Italiens VM-matchkläder. (Kostymer och sånt gör Dolce & Gabbana.) Och det är väl den största skandalen av allt. Att Italien brukar vara ett så snyggt lag är faktiskt en stor anledning till att jag håller på dem. Men nu, har ni sett? Är det verkligen sant att de ska se ut såhär? Jag har sett några med en jättekonstig vit triangel i halsen, men det ryktades (många rykten i tröjbranchen) att de var så fula så Puma fick göra om. Det verkar som att målvakten fortfarande får dras med den modellen. Ja, så kan det gå om man anlitar samma tröjfabrikant som Lazio.

Corri Capitano!

Kolla, han spelar.

Bakåt, framåt

Jag satt på tunnelbanan i morse och undrade vad det är för land egentligen, som vi bor i. City berättade nämligen att Stockholms stadsbyggnadskontor inte tillåter att Calvin Klein sätter upp en jättestor reklambild vid Stureplan. Eftersom den är ”för sexistisk”, säger han som har hand om Calvn Kleins marknadsföring.

Hur har detta hänt? Att en myndighet i Sverige år 2006 kan ha synpunkter på att en reklambild är sexistisk, och därför stoppa den?

[Uppdatering. Det berodde på bildens storlek, inte innehållet, säger bygglovschefen. Det var väl tur. Och en en smart marknadsförare. Och lite upprörande att City inte ser det uppenbaraste dåliga skämtet i det, utan försöker skoja till det i sin uppföljande artikel med att Ljungberg blivit ”för stor för Sverige”.]

Sen läser jag på Gazzettans hemsida att iranska kvinnor nu ska få komma in på sportarenor. Reuters säger det också.

Det verkar vara sant, trots att den här ganska pessimistiska bildserien publicerades bara dagen innan. Kolla om ni vill se några av världens hårdaste fotbollsfans.

Det tycker såklart inte Irans president att de är, han som nu alltså har sagt att kvinnor ska få se på fotboll. De bästa platserna ska reserveras för kvinnor och familjer säger han, och deras närvaro ska hjälpa till att bevara ”kyskheten” (eller hur man vill översätta ”chastity”) på arenorna.

Det finns ju de som tycker att sport och sex inte ska kopplas ihop. Men de hör ihop. Nu pratar folk om homosexualitet och lagsporter till exempel, efter den där bilden på hockeyspelarna som pussas. Skulle de inte göra det? Skulle vi fortsätta gå omkring och låtsas att sport inte har med sex att göra? Det innebär ju bara att man accepterar att alla hockeyspelare är heterosexuella män. Att de ska vara det. Det är när det blir tydligt att sport och sex hör ihop, som när Ljungberg gör kalsongreklam, som sexualiteten också blir synlig.

Hur blev strävan efter kyskhet feminism?

Oj, vad mycket jag kunde skriva om det här, men nu måste jag hem och se Champions League.

Now my heart is full

Nu börjar det här verkligen bli löjligt, om det inte var det förut. Jag behövde inte den här bilden, den här ovanför. Det räckte redan och blev över. Men jag fick den ändå. Folk politiserar och pratar om vackra Roma och ”dagens fotboll” och sånt. Jag vill inte det. Jag har inget smart att säga, inga analyser. Jag vill inte använda för många superlativ heller, för de blir bara tomma. Jag har bara de vanliga ”åh!”:na.

Hur många gånger har jag ändå skrivit om Roma nu? Eller om Totti. De har ju helt tagit över det här lilla hörnet av internet.

Men det finns väl inget intressantare att skriva om? Det händer väl inget viktigare i världen den här våren?

Idag måste jag i alla fall säga ett av mina ”Åh, Totti!” igen. För är inte den här bilden det vackraste man kan se? Eller de här? Francesco Totti band supportrarna i Curva Sud, hejandes på Damiano Tommasi och de andra killarna mot Palermo i Italienska cuppen igår.

Nån på nåt forum sa: ”Non è un capitano, è un sogno”. En dröm. Ja, man kunde aldrig ens drömma ihop ett bättre Roma, en bättre lagkapten, en bättre Francesco Totti, än de som vi har.

Po-opp

Har jag berättat om den här sången tillräckligt många gånger?

Det började, enligt myten, med ett mål på bortaplan av Simone Perrotta mot Club Brügge i Uefa-cupen den 15 februari. Brüggefansen har en sång som de sjunger mot bortasupportrarna när Brügge gör mål, och den lilla skaran romanisti bestämde sig efter 1-1 för att retas tillbaka. Så de adopterade sången och gav igen, när Perrotta gjorde segermålet, 1-2. Trogna läsare av Junivallen vet. De sjöng ”po po po po po poo-o”, till riffet i The White Stripes ”Seven Nation Army”.

Sen tog de med sig låten till Rom och derbyt, det där super-extra-derbyt när Roma vann sin elfte seger i rad. Och sen, jag var ju inte där men tydligen slutade folk säga hej på stan, de sa popopo istället. White-Stripes-singeln sålde slut överallt, radion spelade den konstant. Låten blev liksom allas, de på stadion, folk i stan, lagets och klubben. Bruno Conti sjöng den på radio, spelarna hade den som ringsignal i sina telefoner.

Och så gjorde Francesco Totti den till landsplåga när han sjöng den i Sanremo. Det lät såhär roligt.

Hur den kom till Stockholm vet jag inte, men jag hörde den på Råsunda igår. Den kom bakifrån, från min klack. Vilken tur. Sen följde den med ner i tunnelbanan och nästan ända hem.

Ingenting av det här har någonting med mig att göra, men det var nästan lite rörande att höra en grönvit version ändå. Jag kände liksom att jag stod på rätt ställe. Jag som inte ens tycker om rockmusik.

Hur ska det vara?

Det är inte lätt att vara Zlatan nuförtiden. Eller att få honom att säga nånting. Man måste betala honom en massa pengar och sätta honom i en reklamfilm för att få ur honom ett citat tydligen. Så då får vi väl överanalysera det lilla vi har. Han säger såhär, om den där Nike-kampanjen:

Vacker fotboll för mig är när du spelar elegant, när du gör det – hur säger man – får det att se snyggt ut, får det vackert. Men samtidigt ska det vara enkelt.

Ja, just det. Hur ska han göra? Hur ska han komma ur den här svackan som han har? Spela vackert? Spela svårt? Spela som Zlatan? Spela enkelt? Lyssna på Capello?

Jag tror han kommer på det.

Vackert

Trigoria, 31 mars 2006.