Fortfarande och alltid Juventus

Som jag skrev redan efter första matchen, finns det något oemotståndligt med Juventus den här säsongen. I alla fall tror jag det. Jag har inte sett dem spela, bara läser om det nya, unga lagets triumftåg genom serie B. Ja, de vitsvarta hade helt säkert en oemotståndlig kvalité också förut, jag verkar ju inte kunna komma över tomrummet som Juve lämnat efter sig i serie A. Mest består antagligen dragningskraften av vad Juventus redan var: den största, mesta, bästa klubben, stile Juve och allt det där. Men magnetismen som de nu tagit med sig till B är också ny. Ingen har rensat ut sin klubb efter Calciopoli som de vitsvarta tvingades göra. Till och med Zdenek Zeman, klubbens ärkefiende numero uno, vars Lecce förlorade mot signoran i lördags, sa innan matchen att ”nu är det ett annat Juve”. Han är i och för sig också snar att påpeka att dopingdoktorn Agricola bland andra finns kvar i klubben.

De säger att Juventus fick ta hela straffet efter Calciopoli, men ser det inte för tillfället ut som om serie B var det bästa som kunde hända den gamla storasystern? Triaden är borta och det där med ”stile Juve” klingar renare nu.

Fabio Cannavaro har ju försvarat Luciano Moggi hela tiden, tills i måndags, när den före detta Juventusbacken fick Guldbollen av France Football. Enligt La Repubblica berättar Cannavaro i France Footballs vinnarintervju att hans nye lagkamrat Mahamadou Diarra sa ”Ah! Moggi, pengar! pengar!” när han träffade honom första gången. Utomlands tror de att Juve köpte matcher, säger Fabio, men så var det ju inte. ”Vi vann alla mötena på planen.” Kanske såg han det förut på något vis som sin uppgift att försvara Juves rykte eftersom folk hade fel uppfattning om vad som hänt. Nu medger han att Moggi är skyldig till ett ”enormt maktmissbruk”.

Jag vet inte om Fabio Cannavaro utomlands framstår som mer sympatisk eller lättsmält för att han lämnade Juventus. I Italien är det antagligen tvärt om. Cannavaro har hela tiden sedan han gick till Real Madrid påpekat hur stolt han är över att ha spelat i Juventus, av de som lämnat har han varit den som verkat ha störst bit av sitt hjärta kvar i klubben. Men han stannande inte.

Jag minns inte hur diskussionerna brukar gå om France Footballs utmärkelse, men jag antar att det det är naturligt att katalanerna är sura för att inte Ronadinho utan en spelare från Real Madrid fick den, och fransmännen för att det inte var Henry. Men inte heller i Italien är folk nöjda, trots att det blev en italienare, trots att han vann fast han är back. Cannavaro är så vacker och varm och sympatisk, men kontroversiell: det är videon där han får dropp på ett hotellrum i Moskva inför en match med Parma, den skumma övergången från Inter till Juve, försvaret av Moggi, att han lämnade Juventus, den svaga starten i Real. Många, många ville hellre se Buffon med Guldbollen. Juventus har till och med köpt helsidor i alla sporttidningarna i dag för att hylla Gigi.

”Din tröja talar om vem du är”, är rubriken i annonsen. ”Klubben, lagkamraterna, fansen och sponsorerna vill tacka Gigi Buffon för att han fortfarande och alltid är deras nummer ett”, lyder texten under bilden.

Det är det här jag menar. Jag tycker i och för sig det verkar ganska löjligt att bry sig så mycket om den där jäkla Guldbollen, men ändå: annonsen är varmt stolt men stram, oförskämd (mot Cannavaro) men mellan raderna, aldrig explicit, aldrig utan en viss stil. Nej, jag kan fortfarande inte inte låta bli att gilla Juves återlansering av sig själv.

Prego

Youtube i all ära, här är en lite lyxigare video med Francesco Tottis overkliga mål från i går. Det kommer också med en dedikation. Francesco kunde såklart inte låta bli att tillägna sina två mål Platini och ligapresidenten Matarrese, som båda kritiserat honom för att han inte spelar i landslaget. ”Då kanske de åtminstone kommer och ser någon av Romas matcher istället för att prata om saker de inte har med att göra.” Intervjun är här.

Baby darling Roma

Det var en sak till med det här calcio-året. Det var det bästa av allt, och det var Romas vår. Även om Roma – och för protokollets skull vill jag påpeka att jag nu tar i trä, pekar med två fingrar mot underjorden et cetera – mot all förmodan skulle vinna ligan den här säsongen, kan det ändå aldrig bli så speciellt som de där elva vinsterna på rad, som det där derbyt. För vem hade kunnat tro, ens i början av januari, att la Roma skulle bli allt som hon är nu. Nu kan man mest bara säga som sötaste Simon: det är alltid roligt att se Roma. Eller, man kan säga mer. Man kan räkna upp så många bra saker med gulrött just nu att jag inte ens vill göra det för det blir löjligt. Ingenting alls förvarnade om att det skulle bli såhär. Och jag förstår inte varför just Roma, som jag råkade låna ut mitt hjärta till redan förut, för länge sen, och för ett år sen till exempel, när allt gick åt helvete, verkligen åt helvete, nu är bäst och vackrast och underbarast.

Jag tror det finns nån slags regel om att om man är en riktig supporter tycker man inte fotboll är roligt, utan ett enda lidande. Jag tycker inte jag är särskilt riktig, utan en ganska konstig tifosa i förhållande till min gulröda klubb; jag går omkring här på avstånd, i Sverige, och liksom uppfinner mitt Roma. Men jag försökte aldrig göra henne till bättre än vad hon var. Om det var någonting jag förväntade mig av Roma var det att allt skulle gå åt helvete. Hur kunde det slumpa sig så att just mitt lag blev så här roligt?

Jag vet, det är en oerhört självupptagen och fåfäng fråga. Jag tänker också att min jävla förkylning jag har nu, som började med att jag fick ont i halsen och sus i öronen i söndags eftermiddag, på något vis har att göra med att Roma vann med 7–0 mot Catania.

Har man sett en mer sympatisk sjunollseger än den i söndags? Romaspelarna har så roligt! Mitt i den här hopplösa serie A med trubbel överallt tycker de bara det är roligt att spela fotboll, ja, det är töntigt att säga men det är ju så himla fint att se på.

Men okej, det är antagligen fel och odrägligt att kalla en sjunollseger för sympatisk, speciellt när man har egna sympatier för laget som vann. Ett lag blev också krossat, och direkt startade en debatt om hur Roma agerade. På tv tyckte folk att Romas spelare borde visat sig barmhärtiga och hållit tillbaka – som om de hade visat motståndaren mer respekt genom att gå på halvfart. Catanias president Antonio Pulvirenti uppskattade däremot att Spalletti fortsatte att heja på sitt lag och skickade in nya, friska spelare i andra halvlek, men kallar ändå Romatränaren för en hycklare eftersom han stod kvar och hälsade på alla Catanias spelare och ledare när de gick ut efter matchen. ”Spalletti kände sig som någon slags halvgud”, sa Pulvirenti. ”När han landar på jorden igen, vilket ofrånkomligen kommer hända, kommer han inse ett par saker.” Spalletti själv säger att han alltid hälsar på motståndarna efter matcherna, men nu ska han sluta med det eftersom det missförstods.

Historien om Totti och landslaget tog också ny fart i går, när man trodde den var död, och det kan vi tacka, eller inte, Michel Platini för. ”Totti kan inte diktera villkoren för landslaget”, sa den Uefa-kampanjande fransmannen, juventinon, hur man nu vill beskriva honom, på besök i Italien, och tillade att den som blir uttagen till landslaget men inte dyker upp ska bli avstängd i två matcher. Han sa också att Totti kan göra lika briljanta saker som Ronaldinho på plan, men sen återstår 89 minuter och 59 sekunder av matchen. ”Han kanske är för romersk, det hade varit annorlunda om han spelade i Tyskland... men det är bara ett skämt.” Han verkar inte följa med så bra i fotbollen, den där Platini. Francesco skriver långt om landslagskonflikten i dag i en av artiklarna han regelbundet skriver i Corriere dello Sport, han är tydligt upprörd över all kritik han fått den här hösten.

Samtidigt säger Roberto Mancini att Roma spelar landets vackraste fotboll. Han kanske har lärt sig av José Mourinho, det var väldigt roligt att se hur störd Mancini blev av att Mourinho kallade Inter för Europas bästa lag för någon månad sen. Men det är inte riktigt samma sak, för som alla vet spelar det ingen roll hur snyggt man spelar om man inte vinner. Så, Roma vinner med 7–0 och Mancini säger att de spelar rolig fotboll.

Jag kommer att tänka på en annan sak, en detalj att lägga till den där löjliga listan. Inte bara har vi ju i Roma världens bästa och trevligaste tränare: han är också den stiligaste, eller hur? Luciano Spalletti är oftast väldigt välklädd, men han kan också ha träningsställ på sig och ändå se liksom skarp ut.

Det är match i morgon, helvetet kanske gör sig påmint redan då. Men just nu är nog ingenting fel med gamla Roma.

Vårt (o)italienska år

I går skrev alla tidningar att Fabio Cannavaro kommer få France Footballs Guldboll, hans namn har visst läckt ut, men blir officiellt först när priset delas ut den 27 november. Han är i så fall bara den fjärde italienaren som får priset, fler är de inte sedan det började delas ut 1956. Trots, eller kanske på grund av det, är den där bollen ett ständigt samtalsämne i Italien känns det som. I år borde det ju bli en italienare, eller absolut inte en italienare – det här bedrövliga och underbara italienska fotbollsåret med Calciopoli och VM-guld.

I Italien har jag känslan av att de flesta föredrar Gigi Buffon som guldbollsvinnare. Kristina Kappelin tjatar ju varenda vecka om att det borde vara han. (Förresten, en helt annan sak: jag tycker generellt att Kappelin är väldigt bortglömd som en av Sveriges, typ två, bästa sportkrönikörer, men är hon inte på fel sida om den exotistiska gränsen i dag?)

Om jag delade ut ett pris skulle jag hellre ge det till Cannavaro än Buffon. Jag vet ingen som spelar så tryggt och rent och perfekt vackert mittbacksspel som han. Han var VM:s bäste spelare, otroligt viktig för laget som vann turneringen. Efter alla klantiga uttalanden innan VM behövde han bara sätta foten på plan för att man skulle förstå varför det var han som var lagkapten. Cannavaro själv säger att han skulle bli lika glad om Buffon fick priset. ”Han är som Ronaldinho, fast målvakt.” Kanske är det Buffons Ronaldinho-kvalité som gör att många föredrar honom framför Cannavaro. För en spelare som vinner Guldbollen ska väl ha en viss artistisk dimension i sitt sätt att spela? Försvarsspelare får aldrig priset, nu är en målvakt och en back de hetaste kandidaterna. Många tyckte efter VM att det faktum att Fabio Cannavaro ofta nämndes som turneringens bäste spelare var ett tecken på hur tråkig och försvarsinriktad turneringen var. Jag kan aldrig hålla med om tråkigheten, jag vet inte vad man mer kan begära av dramatik och spänning och snygg, skicklig fotboll än det man såg om man följde Italiens Tysklandshistoria. Men ingen i världen, allra minst Sepp Blatter, verkar riktigt gilla att Italien vann VM. Och triumfen glömdes så fort, till förmån för Calciopoli och allt, trots att det ju ska vara det största av allt att vinna VM. Fabio Cannavaro säger att ”det var en dröm. Varje liten pojke som börjar spela fotboll drömmer om att vinna VM”. Ändå är det som att man behöver påminna om att drömmen faktiskt blev sann, för bara några månader sen. Allt färre går till stadion om söndagarna i Italien den här hösten, trots VM.

Alla pojkar drömde kanske om att få hålla i VM-pokalen, utom han som hette Francesco Totti. Han stod i den södra curvan på Roms Olympiastadion och drömde om att få spela på just den planen, i en gul och röd tröja. Åtminstone i hans fall kan man förklara varför ett VM-guld bleknar.

Efter att han spelade så bra i matchen i lördags, nästan som sig själv igen, börjar folk undra allt mer varför han inte spelar i landslaget. Han har kritiserats från första stund för att han inte ställer upp, nu börjar dessutom ursäkten att han inte är helt återställd efter skadan låta ihålig. Förbundskaptenen Donadoni började i måndags prata om att Totti skulle spela i blått redan i vinter. Men det hade inte Francesco tänkt. ”Jag tänker bara på mitt lag, Roma”, sa han i klubbens tv-kanal i förrgår, och blev citerad överallt. (Här är intervjun som ljudfil.) ”Det är jag som bestämmer. Jag har inte pratat om det med Donadoni, jag behöver inte prata med nån. Vi får se om jag kommer tillbaka eller inte. Innan jag tagit bort skruvarna i foten (vilket han ska göra efter säsongen) kommer jag inte spela i landslaget.” Donadoni å sin sida sa att ”Sluta nu med den här telenovelan. Det är jag som bestämmer.” I Il Romanista i dag försäkrar Donadoni att han och Franecsco är helt överens och osämjan uppfunnen av pressen. Men telenovela blev det, och man kan inte komma ifrån att Francescos ovilja att ge klart besked lämnar öppet för spekulationer och konflikter. Kan han inte bara bestämma sig för att sluta? Men Francesco säger: ”de attackerar mig för min romanitá”, hur översätter man det? Hans romerskhet.

I intervjun i Roma Channel nämner programledaren att flera spelare, som Del Piero och Buffon, efter det galna VM-firandet på Circo Massimo i somras sa att nu förstår de vad Rom är. Men Totti visste redan. ”Jag hade redan upplevt det ögonblicket... Helt säkert var det inte samma ögonblick. För mig personligen var det viktigare att vinna scudetton än VM, jag är Roma-tifoso och att vinna med Roma är mitt första mål.”

Personligen, för Totti, finns det nästan bara en sak kvar att vinna: Champions League. Enligt Francesco ”det svåraste”. ”Det finns andra lag som är bättre, men fotbollen är vacker just för att den är oförutsägbar.” Fast ännu svårare vore nog för honom att vinna Guldbollen. Den har han drömt om, även om han säger att han inte bryr sig. Han skrev ett helt kapitel i sin bok om den. Totti är den sortens spelare som får Guldbollen, det var aldrig Cannavaro, tills nu. Man kan kanske säga att Francesco valde, utav lathet eller kärlek eller båda två, den gulröda tröjan över sånt som Le Ballon D’Or. Ändå är väl hans enda chans att få den nu, att göra det i Champions League med Roma.

Och...

...det var en sak till jag kom att tänka på apropå Totti och hans publik. Vad han sa i intervjun i Grazia, när de tog med Jovanotti till Trigoria för att möta Francesco, eftersom han fyllde 30 och Jovanotti fyllde 40, och de svarar på frågan hur det känns att vinna: ”När jag gör mål, tänker jag på alla.” Så fint.

Svar till mig själv ang. Francesco Totti

Fast vad är det egentligen som gör Tottis familjesaga speciell, skiljer den från gestaltandet av Britneys eller Pete Doherty och Kate Moss eller Posh och Becks? Förutom att Totti och Blasi lever andra slags liv i andra miljöer med mycket färre röda mattor och dyra bilar och celebert umgänge – ingenting kanske, jag kanske försöker konstruera nånting liksom finare av vad som egentligen är exakt som intresset för Britney Spears män och bebisar. Men ingen av de där paparazzikändisarna är som Totti en representant eller symbol för – del av – ett konkret sammanhang utöver dem själva: som en stad, en fotbollsklubb. Jämförelsen med en kungafamilj är nog mer rätt. (Säger jag här borta i Sverige, långt utanför det där sammanhanget...) Och samtidigt helt fel, för han är så långt från överklassmanér och maktutövande och allt sånt som har med kungligheter att göra.

För ett tag sen, när både fotbolls-VM och Israels bombningar av Libanon var närmare i minnet, skrev Corriere dello Sport (Romtidning, nota bene) om att barnen i Libanon sa ”Ciao, Totti!” till de italienska FN-soldaterna när de såg flaggorna på deras jackärmar. Det arabiska ordet för ”vän” skulle tydligen låta som ”Totti”, och det tillsammans med Francescos deltagande i VM gjorde att barnen kopplade ihop den italienska trikoloren med ”Ciao, Totti!”. Jag vet inte om historien är sann, men det är nåt med den. Han är liksom på den superhjälte-, rädda-världen-nivån nu att den låter logisk, och samtidigt inte, för världen utanför Rom bryr sig ju bara om Zidane och Materazzi. Varför skulle barnen i Libanon minnas just Francesco från VM?

I lördags var han avgörande i en fotbollsmatch som han inte varit så mycket på länge, det var fint att se. Konstigt nog känns det som han kommit allt närmare Roma, om det gick, och längre från Italien efter VM-guldet. Det vill säga, det inte bara känns så, han har ju tackat nej till landslaget tills vidare. EM-kvalmatchen mot Ukraina spelades på Olympiastadion i Rom för Tottis skull, precis som den i Neapel var för att VM-hjälten Cannavaro skulle få hyllas på hemmaplan, men Totti var inte med på sitt kalas. Han tycker det var större att fira scudetton 2001 på Circo Massimo än VM-guldet i somras.

Förresten håller jag ju på och syr på ett korstygnsarbete med Totti-motiv. Jag är verkligen en besatt tant.

In other news...

...och eftersom jag nyss klagade på att ingen tar Zlatan på allvar, uppdagades precis att Ilary Blasi är gravid. Man blir glad eller hur? Det är alltså därför Totti fortsätter stoppa tummen i mun efter sina mål, fast jag tror gesten är ett skämt med Ilary lika mycket som en hyllning till sonen. Hon brukar göra sådär. Det är sjukt att jag vet det, eller känner mig berörd av att Totti ska få barn. Jag är som en tonåring som vet allt om Darin, eller snarare som en gammal tant som engagerar sig i kungafamiljens privata angelägenheter som vore de hennes egna. Fast det är inte bara jag. Bjuder man in hela världen till sitt bröllop i direktsänd tv och har en önskelista hos en juvelerare på internet, då är man en speciell, officiell, familj.

Kortaste minnet

Det var så fint när Zlatan gjort mål i söndags, skickligt, beslutsamt, själviskt, som alla tjatat på honom att han måste, och lade sig till med sin sin hårdaste vassaninu-nu-äger-jag-världen-min, men han kunde inte hålla masken utan började skratta.

Jag har suttit och läst de texter jag skrivit om Zlatan i sommar och höst, som det fortfarande står ”draft” efter i listan över bloggposter. Det är många ord, stora textbyggen som bara kom halvvägs innan jag tröttnade eller jag vet inte... Det är kanske för att alla texter jag skriver nu för tiden verkar falla sönder nånstans på vägen, eller för att jag bara inte tänkt klart eller för att jag numer bara blir irriterad på hur man talar om Zlatan i Sverige. Det är liksom inte roligt att diskutera längre.

Jag har blivit så trött på hur man kan använda Zlatan till vad som helst, säga vad som helst om honom, även om det inte är sant. Jag vet inte varför jag tröttnat just nu, för det har väl alltid varit så. Jag minns, men jag reagerade inte likadant förut. Droppen var nog SVT:s intervju med honom i somras, den där reportern blev så nervös. Inte för att intervjuaren tappade bort sig, utan för att det var han som förra året sa till Zlatan ”vad tycker du jag ska fråga dig om?”. Och Zlatan fyrade av ett av sina leenden, och tydligen tyckte någon chef på SVT att detta var toppen eftersom samma reporter skickades ut igen, trots att han uppenbarligen hade slut på frågor redan förra gången. Men det är ju Zlatan, så då behöver man inte ställa frågor, bara lirka fram det där leendet, eller att han blir arg, eller nåt som gör att man kan brassa på med en Zlatan-rubrik.

Kanske gjorde jag förresten själv samma sak när jag lade ut bilden på Zätat här under. Kolla, det är ju Zlatan, hur kan man säga nej? Det är Zlatan är Zlatan är Zlatan är Zlatan... till slut blir det bara tomt.

Den här mannen, David Bartal, har skrivit en bok om Zätat, jag har inte läst den, men jag minns att han lanserade den i Expressen genom att göra en skandal av att Zlatan blev arg när Bartal kontaktade medlemmar av hans familj. Nu talar Bartal om ironi: att ”Sveriges mest värdefulle och internationellt mest uppskattade fortbollstjärna – inte ens platsar bland de fyra bästa i sitt hemland!” Apopå att Zlatan inte var nominerad på Fotbollsgalan. Ja, man kan kanske också se det som ironiskt, eller symptomatiskt, att en kille som skrivit en bok om Zlatan inte vet att han vann italienska ligan förra säsongen. Jag menar:

Den svenska juryn har ett kort minne. Det var ju Zlatan – inte Henrik Larsson eller Marcus Allbäck – som var med och vann Lo Scudetto, Italiens Serie A-liga tidigare under 2006. Det var 37 år sedan en annan svensk gjorde samma sak, Kurt Hamrin 1968.

Nej, det var ett år sen, och han hette Zlatan Ibrahimovic! Han var visseligen inte annan svensk utan samma person, men Bartal verkar verkligen tro att Zlatan vann serie A för första gången i år. ”Sanningen är att Ibrahimovic insatser för Juventus i år var av en sådan art att italiensk media talade i termer som ’Lo Scudetto Ibrahimovic’.” Nej, det är inte sanningen. Någon kanske sa så, vad vet jag, men i så fall var de väl ute och cyklade lite. Det var förra året italienska journalister talade om Ibra som en symbol för Juventus ligasköld. Han fick dessutom Guldbollen det året.

Kort minne ja, eller brist på intresse för ämnet.

Lyteskomik

Man skulle kunna värdigt tala om Romas tusende seger, den första bortasegern mot Milan på 20 år. Eller kolla på när...

...Totti gör narr av Aquilani...




...och Galliani firar Milans mål.

Allt grått inför omgång elva

Vi måste uppfinna nya identiteter nu, i den här serien utan Juventus. Eller är det bara jag. Jag tittar på tabellen och säsongsschemat, ingenstans syns den gamla signoran till. När kommer Nedved och Dellan till Rom, vilket datum ska vi till Turin? Inget. Det är inte det att jag klagar på till exempel Romderbyt, speciellt inte sen det senaste, att jag saknar matcher med betydelse. Men jag gillade ju matcherna mot de svartivta, på ett lite annat sätt än derbyt. Polemiken, Francescos utpel, hur han alltid lyckades vara osams med någon i Juve när det var dags för match, den charmigt pösande självgodheten och indignationen hos Romafansen, den kalla tystnaden från vitsvart håll, att motsättningarna faktiskt hade ett annat slags innehåll än ett geografiskt. Inte för att matcherna mot Lazio bara handlar om geografi. Men nu kan vi inte klaga på det dopade, korrupta Juvetus längre.

Det är i och för sig bra.

Världens bäste Spalletti var med i ett tv-program häromveckan där de ställer samma, snabba frågor till två personer och spelar upp svaren parallellt, den här gången till ”Inters motståndare”: Palermos tränare Francesco Guidolin (som Luciano Moggi ville placera i Roma förra sommaren, om nån minns), och Luciano Spalletti. När tränarna får frågan om vem som är den hederligaste personen i italiensk fotboll kan Guidolin inte komma på något namn och Spalletti svarar ”det finns ingen”. När de ska säga ett adjektiv var om en rad personer börjar Spalletti skratta åt att Moggis namn kommer upp, kliar sig i huvudet, tänker, bestämmer sig för lagom okontroversiella ”furbo”, slug. (Guidolin verkar ha ett mer begränsat ordförråd och kallar typ alla för genier, utom Mancini som efter lång betänketid är ”duktig”.)

Ja, vad ska vi säga om Luciano Moggi nu? Zlatan sa i La Gazzetta dello Sport häromdan att Lucianone var en ”expert på fotboll”, det var roligt sagt, fast Ibra menade det inte som ett skämt. För vissa är Moggi expert på fotboll, för andra förstörde han den, men vad spelar det för roll nu, han är åtminstone inte huvudperson längre.

I kväll möts Roma och Milan i Milano, det är omgångens stora match. Jag är i och för sig generellt sett otroligt dålig på att komma ihåg tabellinformation, men jag minns inte ens matcherna mot Milan förra säsongen, hur det gick eller vad som hände eller hur de var. Roma har inte vunnit mot de rödsvarta på San Siro sedan 1987, läser jag först, och sen på ett annat ställe -86. Folk har inte ens koll på den mest grundläggande statistiken. Förklaringen är att Roma tilldelades en seger i efterhand 1987, i en match som Milan på plan vunnit med 1-0.

Hur som helst ska Milan historiskt sett vara laget att slå, men trots att Roma haft en liten kris på sistone, med silenzio stampa och allt, är det Carlo Ancelotti som är mest pressad inför matchen. Luciano Spalletti är på tal som hans ersättare, vilket får Romatränaren att göra sina hittills mest tydliga uttalanden om att gulrött kanske får behålla honom. Säga vad man vill om Rosella Sensi, men det smartaste hon gjort i karriären måste ha varit att anställa mister Spalletti och hon vill gärna och som tur är ha kvar honom, kanske i någon slags manager-roll á la England.

Nu är La Sensi vice president i ligan medan Adriano Galliani, hennes motvsarighet i Milan, förjäves försöker bli av med sin avstängning och är borta som ligapresident, och Roma är kvällens favorit.

Titt som tätt kommer nya bud om huruvida Roma och Palermo är ”da scudetto”, alltså av serie-A-vinnar-material, eller ej. Det första Phillippe Mexès sa när han steg ur spelarbussen i Castelrotto på Romas sommarläger efter Calciopolidomarna var att ”nu ska vi vinna ligan!” Spalletti tog snabbt ur honom de tankarna, åtminstone viljan att vädra dem offentligt, och har sedan dess påpekat på varenda presskonferens att Roma inte har samma resurser som storlagen. Han lär få allt större problem att identifiera vilka de där ouppnåeliga är, för bara en, Inter, är ju kvar.

Corriere dello Sport hade förresten en stor rubrik på första sidan i går: ”Juve da scudetto”. Milan har alltså redan för få poäng, Roma är Roma, Palermo ett litet, nytt lag från Syd, Inter är trots allt Inter som inte kan vinna, och Juventus är ”da scudetto” som vanligt, fast nästa års scudetto.

Den här säsongen post-Calciopoli passar inte Milan bra alls. Åtta minuspoäng borde inte vara något oöverkomligt hinder för en klubb som Milan att tävla om ligasegern, men redan nu verkar de rödsvarta vara borta från den diskussionen. Efter den senaste matchen, förlusten mot Atalanta, attackerade Ancelotti domarna, han tycker det är uppenbart att de missgynnar Milan. ”Det som vi sett alltför ofta under den här början av säsongen upprepade sig”, sa han. ”Jag vet inte om de har något emot oss.” Han jämför med Calciopoli: ”Det är bara att se vad som händer utanför plan. Vi var de enda som inte fick avdrag på minuspoängen.”

Vad ska man säga? Stackars Milan försöker spela offer för en mäktig komplott. Francesco Totti, som efter matcherna mot Juventus brukade konstatera hur de svartvita spelarna fick fördelar av domarna, får en fråga i sin frågespalt i il Romanista om hur han ser på Milans klagosång inför matchen på San Siro, och svarar ”Il calcio è bello anche per questo...”

Hej,

Det är en paus här. Jag har ingen dator just nu, det är därför tror jag. Jag skriver nog igen, kanske snart. Eller inte så snart. Jag vet inte.

Det var bara det jag skulle säga, och passa på att tipsa om att Tre hörnor straff är rolig att läsa under tiden i fall någon hade missat det.