Kortaste minnet

Det var så fint när Zlatan gjort mål i söndags, skickligt, beslutsamt, själviskt, som alla tjatat på honom att han måste, och lade sig till med sin sin hårdaste vassaninu-nu-äger-jag-världen-min, men han kunde inte hålla masken utan började skratta.

Jag har suttit och läst de texter jag skrivit om Zlatan i sommar och höst, som det fortfarande står ”draft” efter i listan över bloggposter. Det är många ord, stora textbyggen som bara kom halvvägs innan jag tröttnade eller jag vet inte... Det är kanske för att alla texter jag skriver nu för tiden verkar falla sönder nånstans på vägen, eller för att jag bara inte tänkt klart eller för att jag numer bara blir irriterad på hur man talar om Zlatan i Sverige. Det är liksom inte roligt att diskutera längre.

Jag har blivit så trött på hur man kan använda Zlatan till vad som helst, säga vad som helst om honom, även om det inte är sant. Jag vet inte varför jag tröttnat just nu, för det har väl alltid varit så. Jag minns, men jag reagerade inte likadant förut. Droppen var nog SVT:s intervju med honom i somras, den där reportern blev så nervös. Inte för att intervjuaren tappade bort sig, utan för att det var han som förra året sa till Zlatan ”vad tycker du jag ska fråga dig om?”. Och Zlatan fyrade av ett av sina leenden, och tydligen tyckte någon chef på SVT att detta var toppen eftersom samma reporter skickades ut igen, trots att han uppenbarligen hade slut på frågor redan förra gången. Men det är ju Zlatan, så då behöver man inte ställa frågor, bara lirka fram det där leendet, eller att han blir arg, eller nåt som gör att man kan brassa på med en Zlatan-rubrik.

Kanske gjorde jag förresten själv samma sak när jag lade ut bilden på Zätat här under. Kolla, det är ju Zlatan, hur kan man säga nej? Det är Zlatan är Zlatan är Zlatan är Zlatan... till slut blir det bara tomt.

Den här mannen, David Bartal, har skrivit en bok om Zätat, jag har inte läst den, men jag minns att han lanserade den i Expressen genom att göra en skandal av att Zlatan blev arg när Bartal kontaktade medlemmar av hans familj. Nu talar Bartal om ironi: att ”Sveriges mest värdefulle och internationellt mest uppskattade fortbollstjärna – inte ens platsar bland de fyra bästa i sitt hemland!” Apopå att Zlatan inte var nominerad på Fotbollsgalan. Ja, man kan kanske också se det som ironiskt, eller symptomatiskt, att en kille som skrivit en bok om Zlatan inte vet att han vann italienska ligan förra säsongen. Jag menar:

Den svenska juryn har ett kort minne. Det var ju Zlatan – inte Henrik Larsson eller Marcus Allbäck – som var med och vann Lo Scudetto, Italiens Serie A-liga tidigare under 2006. Det var 37 år sedan en annan svensk gjorde samma sak, Kurt Hamrin 1968.

Nej, det var ett år sen, och han hette Zlatan Ibrahimovic! Han var visseligen inte annan svensk utan samma person, men Bartal verkar verkligen tro att Zlatan vann serie A för första gången i år. ”Sanningen är att Ibrahimovic insatser för Juventus i år var av en sådan art att italiensk media talade i termer som ’Lo Scudetto Ibrahimovic’.” Nej, det är inte sanningen. Någon kanske sa så, vad vet jag, men i så fall var de väl ute och cyklade lite. Det var förra året italienska journalister talade om Ibra som en symbol för Juventus ligasköld. Han fick dessutom Guldbollen det året.

Kort minne ja, eller brist på intresse för ämnet.