2006

Okej, jag tänkte lite på året, bläddrade i bloggen och samlade ihop några grejor. Klicka på hjärtana för audio-, visuell-, textuell- eller videoupplevelse.

♥ Avlyssningarna. Quot capita, tot sententiae, en latinsk fras jag lärde mig av Calciopoli. Jag vet inte om det är väldigt svenskt av mig att leta efter någon slags konsensusberättelse om vad som egentligen hänt, men jag vet att den där frasen inte alls är bra som en juridisk princip. I ett land där varenda domslut kan debatteras in absurdum, finns det också tusen uppfattningar om vad Calciopoli är. Där kan köpta domare vara tillbaka på plan efter några månader, Luciano Moggi bli tevekommentator och ingen anser sig avslöjad, alla orättvist behandlade och oskyldigt dömda. Milan klagar över att de inte fick något avdrag på sina minuspoäng i den sista instansen. Som om det handlade om att hälla upp saft till rättvisefixerade barn – inte avväga påföljd i proportion till vad som verkligen skett. Såklart var Aldo Biscardi en av Lucianones lakejer, i ”Il processo di Biscardi” på måndagarna skulle historen om helgens domslut helst skrivas till fördel för Juventus. Inte bara de verkliga domsluten utan också beskrivningen av dem ville Moggi manipulera.

Det var inte bara Calciopoli, det var Telecom Italia-skandalen där det bland annat kom fram att Massimo Moratti hade avlyssnat sina egna spelare, och affären där det påstods att paparazzifotografer tagit bilder på bland andra Francesco Totti som kysste nån annan än sin fru och Alberto Gilardino som var naken med andra män, och att spelarna sen blivit utpressade att köpa bilderna. (Alltihopa dementerades å det kraftigaste, och det verkar onekligen ganska osannolikt att de där bilderna skulle existera.) Tala om Bodströmsamhället – här har varenda liten småpåve sitt eget spionimperium.

Jag kan fortfarande inte bestämma mig för om man ska vara glad eller ledsen för resultatet av hela skandalavslöjandet. Man måste ändå säga att det funnits en vilja att förändra. Juventus hade aldrig flyttats ner i Serie B annars. Men grejen är också att det inte ens fanns formella förutsättningar för att Calciopoli skulle kunna tas om hand om på ett vettigt sätt av idrottens institutioner. Det har varit tragikomiskt att lyssna på Francesco Saverio Borrelli, den gamle åklagaren från Mani Pulite som givit sig in i fotbollsvärlden. Jag gillar ändå att lyssna på honom, för han uttrycker sig så torrt träffande. Han kände sig ”djupt förvånad” över den sportsliga rättvisan, och kallade gången med de femtioelva olika instanserna som alla ville ge så kallad ”rabatt” på klubbarnas poängavdrag – ”ett slags juridiskt monster”. Nu ska det systemet reformeras.

En typisk sak som många säger om Calciopoli är att alla var likadana. ”Varför straffas bara Juve när alla höll på sådär.” Det är inte sant att alla var korrupta (ja, jag tror inte det i alla fall), men avslöjandena kom också i ett läge där många redan hade resignerat. Folk i allmänhet, trötta på den pengafixerade fotbollen. Men också till exempel Massimo Moratti. I en intervju i L’espresso förra veckan sa han att han var på väg att sälja Inter i apil i år, han hade till och med hittat villiga köpare. Han var trött på att alltid komma tvåa och att ingen gjorde något år fusksystemet som han var övertygad om fanns. Sen kom Calciopoli och köparna drog sig ur samtidigt som han blev intresserad av att fortsätta, se vad som skulle hända. Jag håller på Roma, en klubb som byggt ganska mycket av sin identitet på att vara en rebell och motkämpe mot den alldeles för mäktiga makten i fotbollen. Romas förut så frispråkige president Franco Sensi sa häromdan att det bara är vi i Roma som är ”pulitissimi”, alldeles rena, och kan hålla huvudet högt. Men Calciopoli är väl inte precis Romas triumf. När Sensis dotter Rosella tog över klubben 2004 försökte hon normalisera förhållandet till Juventus. Hon blev enormt kritiserad för det, men hon hade kanske inte så mycket val. Nu hyllas Rosellas projekt, med Romas alla fina baby-spelare, värvningen av Luciano Spalletti och ekonomin som går åt rätt håll. Calciopoli fick hon liksom som en bonus.

♥ Min längsta bloggpost.

♥ Den roligaste expertkommentaren. (Det andra ljudklippet där.) Har det någonsin producerats så mycket expertprat som under det här VM- och ”Fotbollskanalen”-året? Om fotboll i Italien är en oändlig diskussion, är det i Sverige något man ska lära sig förstå. Fotbollsexperterna sätter på sig lärarkostymen och ska tala om för oss hur fotboll fungerar. När de pratar försöker de ersätta alla pronomen i så stor utsträckning som möjligt med ett enda: ”man”, och slutar böja substantiven eftersom det då låter som de talar fackspråk tror de. Man tar bra löp! Man har boll på offensiv planhalva! Sen när de ska ta sig an Zlatan Ibrahimovic (han som ritade sig själv som en sicksacklinje från eget mål och genom hela plan på Ola Wenströms taktiktavla), så blir all deras förmenta objektivitet ungefär lika genomskinlig som kejsarens nya kläder. För hur kan man tala om Zlatan utan att blanda in smak, känslor, identitet, politik, Sverige. Man kan inte tala om någonting annat heller utan påverkan av sånt. De rättar till slipsen, rynkar allvarligt ögonbrynen och låtsas som om det går. Utom den här mannen, kanske. Han är åtminstone tydlig med var man har honom.

♥ Som Zlatan. ”Ni har alltid varit jävliga mot mig ända sen jag började när jag var 19 år gammal. Jag har det till här.” Jag tänkte på Zlatan när jag såg Anita Ekberg, men det roliga med Zlatan har alltid varit att han inte är som hon. Han har bara flytt till Italien på deltid, han har alltid kommit tillbaka, till landslaget. Han har varit för bra för att hållas utanför. En outsider, fast inne. Tills i höstas, när ett landslag utan Zlatan blev ett konkret alternativ.

Zlatan har aldrig passat in i en enda schablon vi har försökt trycka in honom i, som vi gör med alla våra sportstjärnor. Zlatan är den ende som tvingar oss att tänka längre. Men ibland går det inte så bra. Det gick inte så bra för de blågula spelarna som gick omkring som frågetecken i VM och verkade känna sig överflödiga när det fanns såna supersvenskar som Zlatan och Henke i laget. Sen när stjärnorna var borta hittade de visst sig själva. Så beskrevs det i alla fall, jag såg själv inte den där berömda Spanienmatchen. Om beskrivningen stämmer, om det ska vara såhär i vårt land att vi bara kan tänka en tanke åt gången; antingen eller, ”glamourskit” eller arbete, individ eller kollektiv, då är Sverige ganska bedrövligt.

♥ Fotboll förklarar världen.

♥ Bästa, intensivaste, snyggaste, utmattande matchen. Jag hejar mycket mer på Sverige än på Italien, så det borde vara Paraguaymatchen som var VM:s höjdpunkt, när vi stod och trängdes på svettiga Street och Fredrik Ljungberg äntligen fick in den jävla bollen i mål och allt exploderade. Men semifinalen mellan Tyskland och Italien var alldeles otrolig. Hur kunde de spela så bra?

♥ Sämsta dagen.

♥ Finaste googlingen som dykt upp i besöksstatistiken. Så sorgligt och sött tänkt, att internet kunde ge en svaret på den frågan. Kära googlare, jag har ingen aning alls.

♥ Mest lämpliga slutet på en spelarkarriär. I derbyt för några veckor sen var han bara tifoso, och hejade då på Roma eftersom han är så förbannad på Lazios ledning. Två förorade derbyn för Paolo Di Canio i år alltså. Åh, det är visst mycket svårt att vara laziale.

♥ Underbaraste matchen, ♥ underbaraste händelsen. Jag fick till och med den där tidningen sen bara för att jag skrev så, så jag är också underbart bortskämd.

♥ Sången.

♥ Ögonblicket.

♥ Den bäste fotbollsspelaren. Det här året var Francesco Tottis. Hans och Romas, jag tror inte man kan skilja de två åt. De senaste månaderna har han varit i en sån form att det är en sann fröjd att se honom spela varenda söndag. Han leder till och med skytteligan! Han spelar som Simon Kuper beskrev så bra:

Studying him on a series of freezing Roman evenings this winter, I was mesmerised by his pass. Totti plays with his head up, always in balance. He sees the furthest pass first and can hit it first touch with the inside or outside of either foot, or with either heel: as a footballer he is six-footed. When he runs, which is rare, he does so slowly, propelling himself from his heels while leaning backwards. Yet he can shed a marker with one clever step.

Men så var det inte hela tiden. Om jag inte gjort det förut (vilket jag i och för sig misstänker att jag har), ska jag försöka förklara med två händelser.

Först derbyt, rekordderbyt. Francesco har precis blivit allvarligt skadad och alla undrar om Roma kan klara sig utan honom. Svaret är både ja och aldrig i livet. Roma spelar som ett lag nu, men ett lag med en bandiera. Sedan han skadades har han bara mött alla, förkrossade och oroliga, med ett lugnt, varmt leende. Han är tillsammans med lagkamraterna genom alla förberedelser innan matchen. På väg ut på plan går alla spelarna förbi och kramar och pussar på honom. Han sitter på en bänk vid planen under matchen. Efteråt körs han ut mot curvan med stadions lilla bil för att fira med supportrarna. Spelarna har fixat matchtröjor med hans namn och nummer på, som alla spelare och ledare tar på sig. Roma har både det starkast kollektiva laget, och den här ofattbara lagkaptenen.

Det andra är straffen mot Australien. Francesco Totti är alltid kontroversiell. Han har skämt ut sitt land förut. Mycket av Italiens förhoppningar och oro inför turneringen har hängts upp på hans återhämtning från skadan. Han klarade att komma med till VM i tid, men hittills har han inte bidragit med mycket. Är han 50 procent av sitt riktiga jag, 70? Nationen är på intet sätt enig i frågan om han borde ha en plats på plan. Alla trodde han skulle starta den här matchen, men han är inhoppare. Ingen annan vill slå straffen. De har kämpat mot Australiens offensiv med tio man under större delen av matchen och kommer kanske inte orka hålla emot längre, i en hel förlängning, om inte den här straffen, den här gudagåvan i nittiofjärde minuten, går in. Gör den inte det är allt Italien har kvar ett fiasko att ta med sig hem till Calciopolimörkret. Francesco, han som har mest att förlora, vill slå straffen. Allt är dödens allvarligt och närbilden på teve visar hans glödande blick. Men mitt i den här potentiellt katastrofala situationen påminns man om att allt är en lek. För man börjar tänka på cucchiaion, skedchippen som han gjorde på straff i EM-semifinalen 2000 och som han pratat så mycket om innan VM. Tänk om han gör den nu! Simon Bank skrev såhär efteråt:

Apropå straffar kan jag inte låta bli att gilla vad Gigi Buffon sa om att Totti inte slog en Panenka-straff.
– Han är ingen dumbom som bara gör konstiga saker.
Det fina med det Gigi sa är att det med en annan betoning hade betytt att ”Totti är en dumbom som gör konstiga saker”.
Vilket hade varit precis lika sant. Det är exakt därför jag tycker om Francesco Totti så mycket.

Jag hade inte kunnat säga det mer exakt själv. Totti är så bra på att fylla fotbollen med betydelse, men rätt sorts. Inte den sortens viktighet som får Luciano Moggi att upprätta ett skräckvälde över domarkåren för att försäkra sig om att hans lag alltid vinner, eller den viktiga, dyrbara professionalism som betyder att fotbollsspelare gör sitt jobb tyst och duktigt och aldrig uttrycker sig i annat än floskler, aldrig blandar sig i något som har med det som är ”utanför planen” att göra. Utan att till exempel när han går fram och ska lägga den där straffen, då tänker man på så mycket mer. På vad allt betyder, och samtidigt avväpnar han situationen med sin självdistans. Man ryser och ler samtidigt. Han gör spelet till ett skådespel, så som det ska vara.

O, vad jag tjatat om Francesco. Jag känner mig löjlig och knäpp som är så insnöad. Nästan allt i det här lilla hörnet av internet har handlat om min kapten. Ändå kan jag fortfarande inte säga hur underbart det är att ingenting med honom det här året blev som någon kunde ha tänkt ut eller drömt ihop, men bättre.

God jul!

(Och mitt nyårslöfte kommer eventuellt att bli att sluta posta tramsiga Youtubefilmer.)

Åh

Ja, det är precis på grund av det här som jag hänger upp mig på att Yannick Tregaro pratar om tjejer. Alltså inte i relation till nymoderater, men annars, resonemanget om tjejer och kvinnor. Hör man någonsin talas om kvinnor som idrottar? Nej! Det är tjejer. Handbollstjejer, skidtjejer, fotbollstjejer, friidrottstjejer.

Vilken stjärna

Fantastiskt ändå att Aftonbladet när de letade efter den man som bäst av alla män i hela Sverige ”låtit kvinnor gå före eller på annat sätt lyft fram kvinnor eller jämställdhet” – hittade honom i idrottsvärlden av alla ställen. Det är Yannick Tregaro, en friidrottstränare som alltså gillar kvinnor (tjejer, åtminstone) och att ”hjälpa till” med städningen hemma, men han tycker inte om feminister. Eftersom jag trots att jag är feminist inte tycker att det är ”fel på alla killar”, tror jag faktiskt att det finns bättre kandidater än Tregaro. Nåja, det här fick mig i alla fall att minnas en rolig text av Katrine Kielos.

Romas A-lag – det töntigaste laget

Sista ordet

Kristina Kappelin skrev i Aftonbladet i går om mitt favoritämne ”Fabio Cannavaro och Guldbollen”. Hon talar om alla invändningar man kan ha mot honom, som jag skrivit om förut. Försvaret av Moggi, droppet i Moskva och det.

Nå, jag struntar i vem France Football eller Fifa vill ge sina priser till, men jag skulle kunna hålla med Kappelin i hennes antipati gentemot den fallne svärmorsdrömmen Cannavaro. Han är till och med helt ointressant som nån slags farlig kille eftersom han inte är en sån utan just världens svärmorsdrömstyp, och hans försvar för Moggi får honom mest att framstå som rätt korkad och svag. Och hur det någonsin skulle kunna bli charmigt att vara kompis med Moggi vet jag inte. Men, han spelar ju så bra! Inte bara bra, utan vackert, perfekt, fulländat. Det här säger jag i och för sig utan att ha sett Real Madrid spela i höst, men det är ju inte bara det att Fabio Cannavaro förtjänar fina priser för sitt fotbollsspelande. Det är att när han börjar spela fotboll så glömmer man allt det andra, för han gör det så snyggt.

Fortfarande och alltid Juventus

Som jag skrev redan efter första matchen, finns det något oemotståndligt med Juventus den här säsongen. I alla fall tror jag det. Jag har inte sett dem spela, bara läser om det nya, unga lagets triumftåg genom serie B. Ja, de vitsvarta hade helt säkert en oemotståndlig kvalité också förut, jag verkar ju inte kunna komma över tomrummet som Juve lämnat efter sig i serie A. Mest består antagligen dragningskraften av vad Juventus redan var: den största, mesta, bästa klubben, stile Juve och allt det där. Men magnetismen som de nu tagit med sig till B är också ny. Ingen har rensat ut sin klubb efter Calciopoli som de vitsvarta tvingades göra. Till och med Zdenek Zeman, klubbens ärkefiende numero uno, vars Lecce förlorade mot signoran i lördags, sa innan matchen att ”nu är det ett annat Juve”. Han är i och för sig också snar att påpeka att dopingdoktorn Agricola bland andra finns kvar i klubben.

De säger att Juventus fick ta hela straffet efter Calciopoli, men ser det inte för tillfället ut som om serie B var det bästa som kunde hända den gamla storasystern? Triaden är borta och det där med ”stile Juve” klingar renare nu.

Fabio Cannavaro har ju försvarat Luciano Moggi hela tiden, tills i måndags, när den före detta Juventusbacken fick Guldbollen av France Football. Enligt La Repubblica berättar Cannavaro i France Footballs vinnarintervju att hans nye lagkamrat Mahamadou Diarra sa ”Ah! Moggi, pengar! pengar!” när han träffade honom första gången. Utomlands tror de att Juve köpte matcher, säger Fabio, men så var det ju inte. ”Vi vann alla mötena på planen.” Kanske såg han det förut på något vis som sin uppgift att försvara Juves rykte eftersom folk hade fel uppfattning om vad som hänt. Nu medger han att Moggi är skyldig till ett ”enormt maktmissbruk”.

Jag vet inte om Fabio Cannavaro utomlands framstår som mer sympatisk eller lättsmält för att han lämnade Juventus. I Italien är det antagligen tvärt om. Cannavaro har hela tiden sedan han gick till Real Madrid påpekat hur stolt han är över att ha spelat i Juventus, av de som lämnat har han varit den som verkat ha störst bit av sitt hjärta kvar i klubben. Men han stannande inte.

Jag minns inte hur diskussionerna brukar gå om France Footballs utmärkelse, men jag antar att det det är naturligt att katalanerna är sura för att inte Ronadinho utan en spelare från Real Madrid fick den, och fransmännen för att det inte var Henry. Men inte heller i Italien är folk nöjda, trots att det blev en italienare, trots att han vann fast han är back. Cannavaro är så vacker och varm och sympatisk, men kontroversiell: det är videon där han får dropp på ett hotellrum i Moskva inför en match med Parma, den skumma övergången från Inter till Juve, försvaret av Moggi, att han lämnade Juventus, den svaga starten i Real. Många, många ville hellre se Buffon med Guldbollen. Juventus har till och med köpt helsidor i alla sporttidningarna i dag för att hylla Gigi.

”Din tröja talar om vem du är”, är rubriken i annonsen. ”Klubben, lagkamraterna, fansen och sponsorerna vill tacka Gigi Buffon för att han fortfarande och alltid är deras nummer ett”, lyder texten under bilden.

Det är det här jag menar. Jag tycker i och för sig det verkar ganska löjligt att bry sig så mycket om den där jäkla Guldbollen, men ändå: annonsen är varmt stolt men stram, oförskämd (mot Cannavaro) men mellan raderna, aldrig explicit, aldrig utan en viss stil. Nej, jag kan fortfarande inte inte låta bli att gilla Juves återlansering av sig själv.

Prego

Youtube i all ära, här är en lite lyxigare video med Francesco Tottis overkliga mål från i går. Det kommer också med en dedikation. Francesco kunde såklart inte låta bli att tillägna sina två mål Platini och ligapresidenten Matarrese, som båda kritiserat honom för att han inte spelar i landslaget. ”Då kanske de åtminstone kommer och ser någon av Romas matcher istället för att prata om saker de inte har med att göra.” Intervjun är här.

Baby darling Roma

Det var en sak till med det här calcio-året. Det var det bästa av allt, och det var Romas vår. Även om Roma – och för protokollets skull vill jag påpeka att jag nu tar i trä, pekar med två fingrar mot underjorden et cetera – mot all förmodan skulle vinna ligan den här säsongen, kan det ändå aldrig bli så speciellt som de där elva vinsterna på rad, som det där derbyt. För vem hade kunnat tro, ens i början av januari, att la Roma skulle bli allt som hon är nu. Nu kan man mest bara säga som sötaste Simon: det är alltid roligt att se Roma. Eller, man kan säga mer. Man kan räkna upp så många bra saker med gulrött just nu att jag inte ens vill göra det för det blir löjligt. Ingenting alls förvarnade om att det skulle bli såhär. Och jag förstår inte varför just Roma, som jag råkade låna ut mitt hjärta till redan förut, för länge sen, och för ett år sen till exempel, när allt gick åt helvete, verkligen åt helvete, nu är bäst och vackrast och underbarast.

Jag tror det finns nån slags regel om att om man är en riktig supporter tycker man inte fotboll är roligt, utan ett enda lidande. Jag tycker inte jag är särskilt riktig, utan en ganska konstig tifosa i förhållande till min gulröda klubb; jag går omkring här på avstånd, i Sverige, och liksom uppfinner mitt Roma. Men jag försökte aldrig göra henne till bättre än vad hon var. Om det var någonting jag förväntade mig av Roma var det att allt skulle gå åt helvete. Hur kunde det slumpa sig så att just mitt lag blev så här roligt?

Jag vet, det är en oerhört självupptagen och fåfäng fråga. Jag tänker också att min jävla förkylning jag har nu, som började med att jag fick ont i halsen och sus i öronen i söndags eftermiddag, på något vis har att göra med att Roma vann med 7–0 mot Catania.

Har man sett en mer sympatisk sjunollseger än den i söndags? Romaspelarna har så roligt! Mitt i den här hopplösa serie A med trubbel överallt tycker de bara det är roligt att spela fotboll, ja, det är töntigt att säga men det är ju så himla fint att se på.

Men okej, det är antagligen fel och odrägligt att kalla en sjunollseger för sympatisk, speciellt när man har egna sympatier för laget som vann. Ett lag blev också krossat, och direkt startade en debatt om hur Roma agerade. På tv tyckte folk att Romas spelare borde visat sig barmhärtiga och hållit tillbaka – som om de hade visat motståndaren mer respekt genom att gå på halvfart. Catanias president Antonio Pulvirenti uppskattade däremot att Spalletti fortsatte att heja på sitt lag och skickade in nya, friska spelare i andra halvlek, men kallar ändå Romatränaren för en hycklare eftersom han stod kvar och hälsade på alla Catanias spelare och ledare när de gick ut efter matchen. ”Spalletti kände sig som någon slags halvgud”, sa Pulvirenti. ”När han landar på jorden igen, vilket ofrånkomligen kommer hända, kommer han inse ett par saker.” Spalletti själv säger att han alltid hälsar på motståndarna efter matcherna, men nu ska han sluta med det eftersom det missförstods.

Historien om Totti och landslaget tog också ny fart i går, när man trodde den var död, och det kan vi tacka, eller inte, Michel Platini för. ”Totti kan inte diktera villkoren för landslaget”, sa den Uefa-kampanjande fransmannen, juventinon, hur man nu vill beskriva honom, på besök i Italien, och tillade att den som blir uttagen till landslaget men inte dyker upp ska bli avstängd i två matcher. Han sa också att Totti kan göra lika briljanta saker som Ronaldinho på plan, men sen återstår 89 minuter och 59 sekunder av matchen. ”Han kanske är för romersk, det hade varit annorlunda om han spelade i Tyskland... men det är bara ett skämt.” Han verkar inte följa med så bra i fotbollen, den där Platini. Francesco skriver långt om landslagskonflikten i dag i en av artiklarna han regelbundet skriver i Corriere dello Sport, han är tydligt upprörd över all kritik han fått den här hösten.

Samtidigt säger Roberto Mancini att Roma spelar landets vackraste fotboll. Han kanske har lärt sig av José Mourinho, det var väldigt roligt att se hur störd Mancini blev av att Mourinho kallade Inter för Europas bästa lag för någon månad sen. Men det är inte riktigt samma sak, för som alla vet spelar det ingen roll hur snyggt man spelar om man inte vinner. Så, Roma vinner med 7–0 och Mancini säger att de spelar rolig fotboll.

Jag kommer att tänka på en annan sak, en detalj att lägga till den där löjliga listan. Inte bara har vi ju i Roma världens bästa och trevligaste tränare: han är också den stiligaste, eller hur? Luciano Spalletti är oftast väldigt välklädd, men han kan också ha träningsställ på sig och ändå se liksom skarp ut.

Det är match i morgon, helvetet kanske gör sig påmint redan då. Men just nu är nog ingenting fel med gamla Roma.

Vårt (o)italienska år

I går skrev alla tidningar att Fabio Cannavaro kommer få France Footballs Guldboll, hans namn har visst läckt ut, men blir officiellt först när priset delas ut den 27 november. Han är i så fall bara den fjärde italienaren som får priset, fler är de inte sedan det började delas ut 1956. Trots, eller kanske på grund av det, är den där bollen ett ständigt samtalsämne i Italien känns det som. I år borde det ju bli en italienare, eller absolut inte en italienare – det här bedrövliga och underbara italienska fotbollsåret med Calciopoli och VM-guld.

I Italien har jag känslan av att de flesta föredrar Gigi Buffon som guldbollsvinnare. Kristina Kappelin tjatar ju varenda vecka om att det borde vara han. (Förresten, en helt annan sak: jag tycker generellt att Kappelin är väldigt bortglömd som en av Sveriges, typ två, bästa sportkrönikörer, men är hon inte på fel sida om den exotistiska gränsen i dag?)

Om jag delade ut ett pris skulle jag hellre ge det till Cannavaro än Buffon. Jag vet ingen som spelar så tryggt och rent och perfekt vackert mittbacksspel som han. Han var VM:s bäste spelare, otroligt viktig för laget som vann turneringen. Efter alla klantiga uttalanden innan VM behövde han bara sätta foten på plan för att man skulle förstå varför det var han som var lagkapten. Cannavaro själv säger att han skulle bli lika glad om Buffon fick priset. ”Han är som Ronaldinho, fast målvakt.” Kanske är det Buffons Ronaldinho-kvalité som gör att många föredrar honom framför Cannavaro. För en spelare som vinner Guldbollen ska väl ha en viss artistisk dimension i sitt sätt att spela? Försvarsspelare får aldrig priset, nu är en målvakt och en back de hetaste kandidaterna. Många tyckte efter VM att det faktum att Fabio Cannavaro ofta nämndes som turneringens bäste spelare var ett tecken på hur tråkig och försvarsinriktad turneringen var. Jag kan aldrig hålla med om tråkigheten, jag vet inte vad man mer kan begära av dramatik och spänning och snygg, skicklig fotboll än det man såg om man följde Italiens Tysklandshistoria. Men ingen i världen, allra minst Sepp Blatter, verkar riktigt gilla att Italien vann VM. Och triumfen glömdes så fort, till förmån för Calciopoli och allt, trots att det ju ska vara det största av allt att vinna VM. Fabio Cannavaro säger att ”det var en dröm. Varje liten pojke som börjar spela fotboll drömmer om att vinna VM”. Ändå är det som att man behöver påminna om att drömmen faktiskt blev sann, för bara några månader sen. Allt färre går till stadion om söndagarna i Italien den här hösten, trots VM.

Alla pojkar drömde kanske om att få hålla i VM-pokalen, utom han som hette Francesco Totti. Han stod i den södra curvan på Roms Olympiastadion och drömde om att få spela på just den planen, i en gul och röd tröja. Åtminstone i hans fall kan man förklara varför ett VM-guld bleknar.

Efter att han spelade så bra i matchen i lördags, nästan som sig själv igen, börjar folk undra allt mer varför han inte spelar i landslaget. Han har kritiserats från första stund för att han inte ställer upp, nu börjar dessutom ursäkten att han inte är helt återställd efter skadan låta ihålig. Förbundskaptenen Donadoni började i måndags prata om att Totti skulle spela i blått redan i vinter. Men det hade inte Francesco tänkt. ”Jag tänker bara på mitt lag, Roma”, sa han i klubbens tv-kanal i förrgår, och blev citerad överallt. (Här är intervjun som ljudfil.) ”Det är jag som bestämmer. Jag har inte pratat om det med Donadoni, jag behöver inte prata med nån. Vi får se om jag kommer tillbaka eller inte. Innan jag tagit bort skruvarna i foten (vilket han ska göra efter säsongen) kommer jag inte spela i landslaget.” Donadoni å sin sida sa att ”Sluta nu med den här telenovelan. Det är jag som bestämmer.” I Il Romanista i dag försäkrar Donadoni att han och Franecsco är helt överens och osämjan uppfunnen av pressen. Men telenovela blev det, och man kan inte komma ifrån att Francescos ovilja att ge klart besked lämnar öppet för spekulationer och konflikter. Kan han inte bara bestämma sig för att sluta? Men Francesco säger: ”de attackerar mig för min romanitá”, hur översätter man det? Hans romerskhet.

I intervjun i Roma Channel nämner programledaren att flera spelare, som Del Piero och Buffon, efter det galna VM-firandet på Circo Massimo i somras sa att nu förstår de vad Rom är. Men Totti visste redan. ”Jag hade redan upplevt det ögonblicket... Helt säkert var det inte samma ögonblick. För mig personligen var det viktigare att vinna scudetton än VM, jag är Roma-tifoso och att vinna med Roma är mitt första mål.”

Personligen, för Totti, finns det nästan bara en sak kvar att vinna: Champions League. Enligt Francesco ”det svåraste”. ”Det finns andra lag som är bättre, men fotbollen är vacker just för att den är oförutsägbar.” Fast ännu svårare vore nog för honom att vinna Guldbollen. Den har han drömt om, även om han säger att han inte bryr sig. Han skrev ett helt kapitel i sin bok om den. Totti är den sortens spelare som får Guldbollen, det var aldrig Cannavaro, tills nu. Man kan kanske säga att Francesco valde, utav lathet eller kärlek eller båda två, den gulröda tröjan över sånt som Le Ballon D’Or. Ändå är väl hans enda chans att få den nu, att göra det i Champions League med Roma.

Och...

...det var en sak till jag kom att tänka på apropå Totti och hans publik. Vad han sa i intervjun i Grazia, när de tog med Jovanotti till Trigoria för att möta Francesco, eftersom han fyllde 30 och Jovanotti fyllde 40, och de svarar på frågan hur det känns att vinna: ”När jag gör mål, tänker jag på alla.” Så fint.

Svar till mig själv ang. Francesco Totti

Fast vad är det egentligen som gör Tottis familjesaga speciell, skiljer den från gestaltandet av Britneys eller Pete Doherty och Kate Moss eller Posh och Becks? Förutom att Totti och Blasi lever andra slags liv i andra miljöer med mycket färre röda mattor och dyra bilar och celebert umgänge – ingenting kanske, jag kanske försöker konstruera nånting liksom finare av vad som egentligen är exakt som intresset för Britney Spears män och bebisar. Men ingen av de där paparazzikändisarna är som Totti en representant eller symbol för – del av – ett konkret sammanhang utöver dem själva: som en stad, en fotbollsklubb. Jämförelsen med en kungafamilj är nog mer rätt. (Säger jag här borta i Sverige, långt utanför det där sammanhanget...) Och samtidigt helt fel, för han är så långt från överklassmanér och maktutövande och allt sånt som har med kungligheter att göra.

För ett tag sen, när både fotbolls-VM och Israels bombningar av Libanon var närmare i minnet, skrev Corriere dello Sport (Romtidning, nota bene) om att barnen i Libanon sa ”Ciao, Totti!” till de italienska FN-soldaterna när de såg flaggorna på deras jackärmar. Det arabiska ordet för ”vän” skulle tydligen låta som ”Totti”, och det tillsammans med Francescos deltagande i VM gjorde att barnen kopplade ihop den italienska trikoloren med ”Ciao, Totti!”. Jag vet inte om historien är sann, men det är nåt med den. Han är liksom på den superhjälte-, rädda-världen-nivån nu att den låter logisk, och samtidigt inte, för världen utanför Rom bryr sig ju bara om Zidane och Materazzi. Varför skulle barnen i Libanon minnas just Francesco från VM?

I lördags var han avgörande i en fotbollsmatch som han inte varit så mycket på länge, det var fint att se. Konstigt nog känns det som han kommit allt närmare Roma, om det gick, och längre från Italien efter VM-guldet. Det vill säga, det inte bara känns så, han har ju tackat nej till landslaget tills vidare. EM-kvalmatchen mot Ukraina spelades på Olympiastadion i Rom för Tottis skull, precis som den i Neapel var för att VM-hjälten Cannavaro skulle få hyllas på hemmaplan, men Totti var inte med på sitt kalas. Han tycker det var större att fira scudetton 2001 på Circo Massimo än VM-guldet i somras.

Förresten håller jag ju på och syr på ett korstygnsarbete med Totti-motiv. Jag är verkligen en besatt tant.

In other news...

...och eftersom jag nyss klagade på att ingen tar Zlatan på allvar, uppdagades precis att Ilary Blasi är gravid. Man blir glad eller hur? Det är alltså därför Totti fortsätter stoppa tummen i mun efter sina mål, fast jag tror gesten är ett skämt med Ilary lika mycket som en hyllning till sonen. Hon brukar göra sådär. Det är sjukt att jag vet det, eller känner mig berörd av att Totti ska få barn. Jag är som en tonåring som vet allt om Darin, eller snarare som en gammal tant som engagerar sig i kungafamiljens privata angelägenheter som vore de hennes egna. Fast det är inte bara jag. Bjuder man in hela världen till sitt bröllop i direktsänd tv och har en önskelista hos en juvelerare på internet, då är man en speciell, officiell, familj.

Kortaste minnet

Det var så fint när Zlatan gjort mål i söndags, skickligt, beslutsamt, själviskt, som alla tjatat på honom att han måste, och lade sig till med sin sin hårdaste vassaninu-nu-äger-jag-världen-min, men han kunde inte hålla masken utan började skratta.

Jag har suttit och läst de texter jag skrivit om Zlatan i sommar och höst, som det fortfarande står ”draft” efter i listan över bloggposter. Det är många ord, stora textbyggen som bara kom halvvägs innan jag tröttnade eller jag vet inte... Det är kanske för att alla texter jag skriver nu för tiden verkar falla sönder nånstans på vägen, eller för att jag bara inte tänkt klart eller för att jag numer bara blir irriterad på hur man talar om Zlatan i Sverige. Det är liksom inte roligt att diskutera längre.

Jag har blivit så trött på hur man kan använda Zlatan till vad som helst, säga vad som helst om honom, även om det inte är sant. Jag vet inte varför jag tröttnat just nu, för det har väl alltid varit så. Jag minns, men jag reagerade inte likadant förut. Droppen var nog SVT:s intervju med honom i somras, den där reportern blev så nervös. Inte för att intervjuaren tappade bort sig, utan för att det var han som förra året sa till Zlatan ”vad tycker du jag ska fråga dig om?”. Och Zlatan fyrade av ett av sina leenden, och tydligen tyckte någon chef på SVT att detta var toppen eftersom samma reporter skickades ut igen, trots att han uppenbarligen hade slut på frågor redan förra gången. Men det är ju Zlatan, så då behöver man inte ställa frågor, bara lirka fram det där leendet, eller att han blir arg, eller nåt som gör att man kan brassa på med en Zlatan-rubrik.

Kanske gjorde jag förresten själv samma sak när jag lade ut bilden på Zätat här under. Kolla, det är ju Zlatan, hur kan man säga nej? Det är Zlatan är Zlatan är Zlatan är Zlatan... till slut blir det bara tomt.

Den här mannen, David Bartal, har skrivit en bok om Zätat, jag har inte läst den, men jag minns att han lanserade den i Expressen genom att göra en skandal av att Zlatan blev arg när Bartal kontaktade medlemmar av hans familj. Nu talar Bartal om ironi: att ”Sveriges mest värdefulle och internationellt mest uppskattade fortbollstjärna – inte ens platsar bland de fyra bästa i sitt hemland!” Apopå att Zlatan inte var nominerad på Fotbollsgalan. Ja, man kan kanske också se det som ironiskt, eller symptomatiskt, att en kille som skrivit en bok om Zlatan inte vet att han vann italienska ligan förra säsongen. Jag menar:

Den svenska juryn har ett kort minne. Det var ju Zlatan – inte Henrik Larsson eller Marcus Allbäck – som var med och vann Lo Scudetto, Italiens Serie A-liga tidigare under 2006. Det var 37 år sedan en annan svensk gjorde samma sak, Kurt Hamrin 1968.

Nej, det var ett år sen, och han hette Zlatan Ibrahimovic! Han var visseligen inte annan svensk utan samma person, men Bartal verkar verkligen tro att Zlatan vann serie A för första gången i år. ”Sanningen är att Ibrahimovic insatser för Juventus i år var av en sådan art att italiensk media talade i termer som ’Lo Scudetto Ibrahimovic’.” Nej, det är inte sanningen. Någon kanske sa så, vad vet jag, men i så fall var de väl ute och cyklade lite. Det var förra året italienska journalister talade om Ibra som en symbol för Juventus ligasköld. Han fick dessutom Guldbollen det året.

Kort minne ja, eller brist på intresse för ämnet.

Lyteskomik

Man skulle kunna värdigt tala om Romas tusende seger, den första bortasegern mot Milan på 20 år. Eller kolla på när...

...Totti gör narr av Aquilani...




...och Galliani firar Milans mål.

Allt grått inför omgång elva

Vi måste uppfinna nya identiteter nu, i den här serien utan Juventus. Eller är det bara jag. Jag tittar på tabellen och säsongsschemat, ingenstans syns den gamla signoran till. När kommer Nedved och Dellan till Rom, vilket datum ska vi till Turin? Inget. Det är inte det att jag klagar på till exempel Romderbyt, speciellt inte sen det senaste, att jag saknar matcher med betydelse. Men jag gillade ju matcherna mot de svartivta, på ett lite annat sätt än derbyt. Polemiken, Francescos utpel, hur han alltid lyckades vara osams med någon i Juve när det var dags för match, den charmigt pösande självgodheten och indignationen hos Romafansen, den kalla tystnaden från vitsvart håll, att motsättningarna faktiskt hade ett annat slags innehåll än ett geografiskt. Inte för att matcherna mot Lazio bara handlar om geografi. Men nu kan vi inte klaga på det dopade, korrupta Juvetus längre.

Det är i och för sig bra.

Världens bäste Spalletti var med i ett tv-program häromveckan där de ställer samma, snabba frågor till två personer och spelar upp svaren parallellt, den här gången till ”Inters motståndare”: Palermos tränare Francesco Guidolin (som Luciano Moggi ville placera i Roma förra sommaren, om nån minns), och Luciano Spalletti. När tränarna får frågan om vem som är den hederligaste personen i italiensk fotboll kan Guidolin inte komma på något namn och Spalletti svarar ”det finns ingen”. När de ska säga ett adjektiv var om en rad personer börjar Spalletti skratta åt att Moggis namn kommer upp, kliar sig i huvudet, tänker, bestämmer sig för lagom okontroversiella ”furbo”, slug. (Guidolin verkar ha ett mer begränsat ordförråd och kallar typ alla för genier, utom Mancini som efter lång betänketid är ”duktig”.)

Ja, vad ska vi säga om Luciano Moggi nu? Zlatan sa i La Gazzetta dello Sport häromdan att Lucianone var en ”expert på fotboll”, det var roligt sagt, fast Ibra menade det inte som ett skämt. För vissa är Moggi expert på fotboll, för andra förstörde han den, men vad spelar det för roll nu, han är åtminstone inte huvudperson längre.

I kväll möts Roma och Milan i Milano, det är omgångens stora match. Jag är i och för sig generellt sett otroligt dålig på att komma ihåg tabellinformation, men jag minns inte ens matcherna mot Milan förra säsongen, hur det gick eller vad som hände eller hur de var. Roma har inte vunnit mot de rödsvarta på San Siro sedan 1987, läser jag först, och sen på ett annat ställe -86. Folk har inte ens koll på den mest grundläggande statistiken. Förklaringen är att Roma tilldelades en seger i efterhand 1987, i en match som Milan på plan vunnit med 1-0.

Hur som helst ska Milan historiskt sett vara laget att slå, men trots att Roma haft en liten kris på sistone, med silenzio stampa och allt, är det Carlo Ancelotti som är mest pressad inför matchen. Luciano Spalletti är på tal som hans ersättare, vilket får Romatränaren att göra sina hittills mest tydliga uttalanden om att gulrött kanske får behålla honom. Säga vad man vill om Rosella Sensi, men det smartaste hon gjort i karriären måste ha varit att anställa mister Spalletti och hon vill gärna och som tur är ha kvar honom, kanske i någon slags manager-roll á la England.

Nu är La Sensi vice president i ligan medan Adriano Galliani, hennes motvsarighet i Milan, förjäves försöker bli av med sin avstängning och är borta som ligapresident, och Roma är kvällens favorit.

Titt som tätt kommer nya bud om huruvida Roma och Palermo är ”da scudetto”, alltså av serie-A-vinnar-material, eller ej. Det första Phillippe Mexès sa när han steg ur spelarbussen i Castelrotto på Romas sommarläger efter Calciopolidomarna var att ”nu ska vi vinna ligan!” Spalletti tog snabbt ur honom de tankarna, åtminstone viljan att vädra dem offentligt, och har sedan dess påpekat på varenda presskonferens att Roma inte har samma resurser som storlagen. Han lär få allt större problem att identifiera vilka de där ouppnåeliga är, för bara en, Inter, är ju kvar.

Corriere dello Sport hade förresten en stor rubrik på första sidan i går: ”Juve da scudetto”. Milan har alltså redan för få poäng, Roma är Roma, Palermo ett litet, nytt lag från Syd, Inter är trots allt Inter som inte kan vinna, och Juventus är ”da scudetto” som vanligt, fast nästa års scudetto.

Den här säsongen post-Calciopoli passar inte Milan bra alls. Åtta minuspoäng borde inte vara något oöverkomligt hinder för en klubb som Milan att tävla om ligasegern, men redan nu verkar de rödsvarta vara borta från den diskussionen. Efter den senaste matchen, förlusten mot Atalanta, attackerade Ancelotti domarna, han tycker det är uppenbart att de missgynnar Milan. ”Det som vi sett alltför ofta under den här början av säsongen upprepade sig”, sa han. ”Jag vet inte om de har något emot oss.” Han jämför med Calciopoli: ”Det är bara att se vad som händer utanför plan. Vi var de enda som inte fick avdrag på minuspoängen.”

Vad ska man säga? Stackars Milan försöker spela offer för en mäktig komplott. Francesco Totti, som efter matcherna mot Juventus brukade konstatera hur de svartvita spelarna fick fördelar av domarna, får en fråga i sin frågespalt i il Romanista om hur han ser på Milans klagosång inför matchen på San Siro, och svarar ”Il calcio è bello anche per questo...”

Hej,

Det är en paus här. Jag har ingen dator just nu, det är därför tror jag. Jag skriver nog igen, kanske snart. Eller inte så snart. Jag vet inte.

Det var bara det jag skulle säga, och passa på att tipsa om att Tre hörnor straff är rolig att läsa under tiden i fall någon hade missat det.

Zlatan Ibrahimovic

Appiano Gentile, 4 oktober 2006.

Ifall någon saknade honom.

La Zlatan

Exakt! Jag tänkte också precis så, och jag tror det var mamma som sa det för ganska länge sen, när vi såg Anita Ekberg på tv. Ekberg är så mycket Zlatan. Eller tvärtom, hon var ju faktiskt först.

Ekberg svarar att diplomet ska hängas upp på toaletten. Hyckleri, säger hon. ”Hypocrisy!”
Det har sagts att Victoria Silvstedt är vår tids Anita Ekberg. Men jag tänker att Zlatan är hennes verkliga själsfrände. Båda lika yviga, lynniga och förment osvenska. Två malmöiter mer hemmastadda i Italien än här.

När jag såg Ekberg på tv i går så tänkte jag mig en Zlatan i hennes ålder, som äntligen slutat ta en massa politiska hänsyn och på en nästan bortglömd svenska bara säger vad han tycker. Som pratar om vilka amatörer hans tränare var, hur svenska journalister huggit honom i ryggen, hur missförstådd han alltid varit. Zlatan är förstås mycket blygare än Anita Ekberg, men ändå: man kunde se det. Sen skulle han dra hem till sina italienska barnbarn igen.

Det var fint att tänka sig, men saken är också den att jag inte ville att Zlatan skulle sluta sådär egentligen. Inte bara. Det fanns nåt annat med honom. Jag ville att han skulle sätta igång nån förändring, och att det inte var han som skulle förändras. Att han inte skulle behöva bli mer hemmastadd i Italien, eller att han åtminstone kunde bli hemmastadd i landslaget. Att han kunde rucka en liten aning på vem som får plats i ”Vi”. Hur naivt. Jag har slutat tro på det tror jag.

Fel

Vi kan väl inte ha det såhär? Är det bara jag som blir bedrövad av den här listan? Var är kvällstidningskampanjerna? Var är folkstormarna? Han fattas!

Blå rosett, dagens låt

Åååh. Under Junivallens rubrik ”Bloggaren dör av söta pappor” firas dagen med världens sockrigaste italienska pappalåt.

Love it like that

Det är visst den här filmen om engelsk fotboll man ska se i dag. Jag är lite sen av mig, så jag fastnade i ”The Real Football Factories” istället, en liten tv-serie om fotbollsvåld. Jag hörde talas om den här och här.

Jag vet inte så mycket vad jag ska säga om Söderstadion och våldet. Jag var ju inte där, jag såg det på tv. Jag tänker bara att det måste finnas något annat sätt att angripa saken än det totala avståndstagandet (”det är några få rötägg som förstör för alla andra”, ”de är inga riktiga fans”, man kunde höra allting framför sig så fort det drog i gång på Söderstadion, Arne Hegerfors och Tommy Svensson började tjata direkt under tv-sändningen: såna är inte vi) eller å andra sidan romantiserandet av våld och casualkultur.

Man måste ta avstånd. Man ska inte acceptera våld. Men om man ska komma åt våldet måste man väl också försöka förstå det på något vis? Jag citerar mig själv: ”Det finns en aggressivitet och ett tänjande på gränser i klacken som är fascinerande inte bara för några få som går över gränsen. Jag attraheras av det när jag står i klacken.” Vilket ansvar har vi som är runtomkring och inte går över gränsen, för de som gör det? Och en ”Bk” som kommenterar här: ”Real Football factories var jävligt bra för den tog avstånd och fascinerades på samma gång utan att hymla. Visst, jag håller med om att man ska ta avstånd. Och vem fan gör inte det? Men om vi nu också blir fascinerade, vad beror det på?”

Man kan se hela serien här, det går hyfsat att titta i en liten nätruta, för avsnitten är bara tio minuter långa. Jag vet inte om jag tycker den är så väldigt fantastisk som film eller om man får reda på så mycket nytt, men ja, den tar avstånd och fascineras på samma gång. Det känns som en realistisk utgångspunkt.

Uppdatering: Jag nöjde mig lite för fort, avsnitten är såklart inte tio minuter, därav antagligen just att jag fann dem ”ytliga i sin klippning”, som Anders påpekar och anvisar nedladdning.

Lägstanivå

Luciano Moggi fortsätter sin mediakarriär. Han har redan anlitats av en lokal tv-kanal, i dag, här, skriver han sin första artikel som fotbollstyckare i dagstidningen Libero. Han börjar med att berömma Roma. Man måste betala för att läsa hela artikeln, det tänker jag inte göra. Jag vet inget om Libero, förutom att det är en publikation som också för dagen har som toppnyhet: ”ORIANA HADE RÄTT. Bin Ladin hotar: vi ska erövra Rom. Fallacis profetia besannas” Oriana Fallaci dog häromdan, hon hade på gamla dar helt galna och rasistiska idéer om islam, och porträtteras bra i The New Yorker.

Sämsta dagen

Vad ska man säga? Först tackar Zlatan nej till landslaget, sen vinner högern valet. Marcus Allbäck och Maud Olofsson på topp, liksom. Kan läget i landet bli sämre än så här? Bönderna har visst gödslat åkrarna i dag, så det luktar bara gödsel överallt.

Un bel caos

Allt skulle ju bli så fint, när Francesco Saverio Borrelli blev chef över Calciopoliutredningarna på fotbollsförbundet. Tyvärr är inte alla som han. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när han utalar sig idag. ”Singolare” är Borrellis ord för fotbollsrättvisan. Singolare som i unik, ensam i sitt slag, konstig, particolare. Som i icke överensstämmande med de grundläggande juridiska principerna.

Den före detta domaren i Mani Pulite döljer inte hur bekymrad han är över utvecklingen av den juridiska ordningen i Calciopoli. Med obalansen mellan de föreslagna domarna och de som utdelades och med de ständiga överklagandena som har lett in på en väg av reducerade straff.

Ordningen med alla olika instanser och organ och kommittéer ”tjänar inte tydligheten”. Åh bittra, ljuva underdrift.

En grej till

Apropå vad jag skrev här under.

I går läste jag pappers-Gazzettan från i förrgår. (De har tydligen inte samma dags Gazzetta dello Sport i Malmö. Skandalöst.) Där skriver de mer om vad Alex Del Piero sa i söndags. Han sa: ”Juventus är laget som har betalat mest, på ett ojämlikt sätt, det har också Totti sagt.” Det är det här jag menar. Man säger att domarna var fel, och sen kommer Del Piero och Moggi och säger samma sak.

Men Moggi ljuger och säger en massa saker om Calciopoli-
utredningarna som inte stämmer. Del Piero säger att han inte tagit reda på fakta ordentligt, vilket får ungefär samma effekt. För, käraste Achille Del Piero, det finns saker att ta reda på! De kom faktiskt fram till saker, de bevisade faktiskt saker genom telefonavlyssningarna, utredningarna var ingen fars, inget som nån hittade på, ingen konspiration.

Totti påpekade också att han pratat om allt det här hela tiden, långt innan ordet Calciopoli fanns, men då sa folk att han var galen. ”Till slut verkar det som att jag hade rätt...” Francesco såg det hela tiden, Del Piero gjorde det inte då och han kan fortfarande inte se. Han fattar inte ens att Totti säger motsatsen till vad han själv säger.

Känslor man har

Jag kan inte låta bli att gilla Juves nya designprofil. Eller vad ska man kalla det? I säsongens första match, mot Rimini, spelade de i helsvart. Alla spelare och ledare hade svarta svettband med en rand i trikolorens färger, färgerna som de inte får ha på tröjan. Lapo Elkann, som gav Fiat en ny retro-look med hjälp av jackor, väskor och skor för ett tag sen, visade i somras upp sitt nytatuerade klubbemblem på underarmen, och går omkring i såna här tröjor nuförtiden. Allt signalerar enighet, trots, beslutsamhet och stolthet.

Det där matchas såklart väldigt dåligt av resultatet i lördags, 1–1, men går tyvärr hand i hand med att ingen enda har erkänt eller ångrat eller bett om förlåt för någonting enda litet i Calciopoli-härvan. Nu är det stort bråk om att Moggi var med i ”Quelli che il calcio...” på Rai Due i går. Den store Luciano hävdar fortfarande att han inte gjort fel och i Rais fotbollstalkshow fick han förklara detta oemotsagd inför en applåderande publik. En ”folkhjälte”, så ser han på sig själv. Luciano Moggi.

Ingen har gjort fel, fast alla vet att mycket, mycket var, eller är, fel. Hur kan nånting bra komma av den situationen?

Ändå började Serie A så vackert så jag dog. Juventus match var ju inte början på Serie A. Nej, det var på Olimpico, där Francesco kom in med klubbvimpeln innanför byxlinningen som vanligt, fast nu hade han sitt barn på armen. Macho och samtidigt så mild och söt är han, kaptenen. Han pekade och visade Cristian Curva Sud, och man dog igen. Så ska det vara. Kärleken mellan Totti och tifosisarna. Han tar med sig Cristian, som ingen fått fotografera förut, det bästa han har, och visar honom läktaren som sjunger Venditti och formerar halsdukshav; kolla på dom där, visst är det fint! Och ett fint jobb, som pappa Totti har.

Och sen är det ju aldrig så fint, helt. Som vanligt mot Livorno var det nazistsymboler i curvan. Tydligen var de färre än förra året, vad det nu spelar för roll. Roma har sålt färre säsongsbiljetter än någonsin i år, trots att chansen att vara med i toppen av ligan är större än på länge och laget spelar så älskvärd fotboll, med tre nyblivna världsmästare i truppen.

Hur ska man förhålla sig till den här konstiga ligan? Juventus spelar i B, det är väldigt bra men också dåligt, för man vill ju möta Juventus. Lag startar med minuspoäng. Har man verkligen vunnit ligan på riktigt om man vinner med färre än åtta (eller hur många avdragna poäng det nu blir till slut) poäng framför Milan? Och vart tog VM-glädjen vägen?

Antingen är man förbannad för att man tycker att ens lag har blivit orättvist hårt dömt, eller för att straffen är för milda och ingenting har hänt, fotbollen är fortfarande korrupt som förut. Eller är man bara trött på alltihopa. Som om nån hade trott, i Italien, att den här skandalen skulle redas ut på riktigt.

Juventus har lugnat ner sig nu. Förut skulle de stämma förbundet, överklaga till civil domstol, inte nöja sig förrän de tagit sitt fall till Europadomstolen. De menade att nedflyttningen innebar alltför stora ekonomiska förluster, straffen brast i proportionalitet i förhållande till de andra dömda klubbarna, det var orimligt att just Juve, som själva gjort så stora förändringar i klubben som en konsekvens av vad som kommit fram i utredningarna, straffas hårdare än de som inte utövat samma självsanering.

Fotbollsfederationen tog faktiskt hänsyn till just Juves förändrade organisation, och till klubbens tradition och bidrag till italiensk fotboll och landslaget och så vidare, i sin dom. Domen som var otillräcklig, mesig och allt det där, men som är allt vi har. ”Det är rätt att Juve spelar i B”, sa Francesco Totti, ”men också de andra lagen som gjort fel borde betala. Av vad man läste i tidningarna så skulle det gått på ett annat sätt. Men nu finns domarna, och då ska vi respektera dem.”

Bara två (före detta) juvespelare, Lilian Thuram och Gianluca Zambrotta, är kritiska till den förra ledningen. Thuram intar den enda rimliga hållningen: han kämpade allt han kunde på planen, ”but if after these sacrifices you discover that other people were doing things to ensure we won every time, it disgusts you.”

Alessandro Del Piero och Fabio Cannavaro sällar sig istället till förnekarna. ”Jag är inte så uppdaterad”, sa Del Piero för ett tag sen, ”när jag läst och lyssnat och ordentligt ska jag döma.” I går hade han fortfarande inte gjort det, han vill tänka på spelet i första hand ett litet tag till, säger han. Ändå har han klart för sig att Juve har blivit orättvist straffat, ”det är känslan alla har”, och om Moggi, Giraudo och Bettega: ”jag har arbetat bra tillsammans med dem.”

Det är inte konstigt att Del Piero inte vill inse att de som han känt förtroende för har förått honom. Inte heller konstigt att supportrarna är så arga, när till och med Del Piero säger att de har rätt.

Fri Zlatan

En stund kan man se Zlatan intervjuas här, men de tar nog bort videon snart. Han pratar om sin fria roll, som han gjort hela tiden sen han kom till Inter. Att han helst vill ha en fri roll och påverka spelet mycket, då är han som bäst. Jag ville gärna tolka det som en kritik mot Capello när han började snacka om det där, men tänkte att det kanske var önsketänkande. Men Zlatan skyller lite på Capello för sin formsvacka, fast Zätat är mycket snällare mot Don Fabio än Totti och Del Piero är. Konstigt nog är Zlatan och Dellan mest missnöjda med just Capello av ledarna i Juve under den epoken. Det fanns ju andra, som man kan ha synpunkter på.

Det finns två kaptener

Gå Zlatan

Ingen är tydligen intresserad av Zlatan Ibrahimovic längre. Frågorna är slut, om de nån gång fanns. Allt vi vill ha av en teveintervju med Zlatan är en show, som vi sett förut. Ett sånt där leende, att dra ut i slow motion, eller en liten skandal. ”Zlatan lämnar tv-intervju.” ”Zlatan i bråk med SVT-reporter.”

”Det är alltid så mycket med den där Zlatan”, säger folk, men det är ju inte det. Zlatan är nu ingenting. Ska man intervjua Zlatan är det bara att ställa sig där med en kamera, och så filmar man: ”Zlatan är Zlatan”.

Om jag, extremt hypotetiskt, skulle få intervjua Zlatan, så skulle jag ha ett stort problem. Nämligen att jag så gärna skulle vilja att han skulle tycka att just jag ställde frågor han var intresserad av, och var ett så coolt, smart, roligt undantag från alla idiotjournalister att han alltid skulle vilja bli intervjuad av mig. Jag skulle vara sjukt nervös. Kanske helt olämplig att intervjua honom just därför. Kanske skulle jag lyckas skita i vad han tyckte om mig, eller kanske skulle han spänna ögonen i mig med den där svartsvarta blicken, sådär som han gör när han stramar till ögonen fast de fortfarande är lika stora, och jag bara ”men, öh... alltså, om jag säger så här... eh...” och började bläddra i anteckningsblocket, och han bara ”vilken pajas”. Och han skulle ha rätt.

Jag skulle åtminstone ha nåt att fråga om. Massor, massor skulle jag kunna fråga Zlatan.

Den här killen har inget att fråga om. Varför ska Zlatan stanna kvar, när reportern inte har några frågor att ställa?

Definitivt, kanske

Just nu håller de på och lottar spelschemat till Serie A och B nästa säsong. A kommer börja med Romas och Inters lördagsmatcher på min födelsedag, den 9 september. Jag vet inte om jag ska tolka det som ett bra eller dåligt tecken. Temat för den här säsongen verkar vara Roma–Inter. Den matchen kommer igen redan den 20:e september. Antagligen betyder det att Milan kommer vinna ligan. En bra grej är, att för första gången i historien kommer Juve spela i den lägre serien. Nu kan vi nästan säga det helt säkert, eftersom klubben ska dra tillbaka överklagan till civila domstolen TAR efter sitt styrelsemöte i morgon. Det efter förhandlingar med förbundet, som lett till att de vitsvarta får färre minuspoäng. Juve fick alltså mildare straff genom hot. Civil domstol och skadestånd och allt vad det var. Toppen. I alla fall, nu är det tydligen ändå så att Juve kommer spela sin första match säsongen 2006/2007 borta mot Rimini i Serie B.

Manligheten, you have a problem

Lasse Anrell skrev i Sportbladet i söndags ”den manliga normen är ju inte nödvändigtvis rätt”. Det lät feministiskt, men det var det inte, det var bara ett alibiargument för att kunna säga att kvinnor och män ska fortsätta vara olika och röra sig i skilda världar. Damfotbollen skulle skaffa speciella målburar et cetera, för den har ett stort publikproblem.

När damfotbollen har problem, då är det visst alltid ett problem med kvinnligheten.

Man kan ju diskutera publiken i herrallsvenskan också. Man skulle kunna diskutera herrfotboll som någonting som har med manlighet att göra. Man skulle kunna säga att den manliga fotbollen har problem med sin publik. Den manliga normen kanske inte nödvändigtvis är rätt, utan det kanske till och med är något fel på den? Män kanske skulle behöva ändra sitt beteende?

Vad tror ni, är den här killen ironisk?

Inter fyra, Roma tre. Vad är väl en supercup?

Jag tycker så mycket om Roma såhär, ett tag. Jag minns inte exakt hur länge, men i ungefär halva matchen spelade gulröda laget flytande, flödande fotboll. Alltid nya spelalternativ som dyker upp i varje situation, allting ser så lätt ut. Och så Danielinos vackra crossbollar, Amantino som lyckas med allt, Totti som är nere i försvaret och klackar bollen, de andra härmas. Farligt och lite dumt, men fint. Det var Rekordroma, kollektiva Roma. Tack, världens bäste Spalletti. Sen orkade de inte mer. Sen rann målen in för det andra laget istället. Hur kan man tappa en trenolledning? Det vore bra om killarna tränade lite så de kan spela i 90 minuter när ligan börjar. Om den kommer börja nån gång.

Vad var det här för match? Supercoppa, matchen mellan ligavinnaren och cupvinnaren. Vilka är det egentligen? Det är så svårt att hålla reda på tabellen nuförtiden. Vad avgör vilken plats ett lag hamnar på i serien? En numera filosofisk fråga. Jag började fundera på om Roma helt plötsligt blivit utsedda till cupvinnare, man vet ju aldrig. Men nej, de förlorade fortfarande den finalen, det är bara det att Inter, som vann scudetton enligt det senaste domstolsbeslutet, måste ha nån att spela mot.

Luciano Moggi skulle givit trikoloren till Roma sa han i går, om man ändå ska ge den till ett annat lag än det som vunnit den på plan kunde de gulröda fått den, som spelade så bra med ett så ungt och underhållande lag under säsongen.

Lucianone skämtar. Han tycker det är löjligt att Inter fått scudetton. Det löjligaste, töntigaste, vidrigaste med allt är att han själv inte litade på att hans lag kunde spela sig till segern utan försökte ge dem andra fördelar, men för all del – Calciopoli börjar likna en fars. Man orkar inte ens bli arg på Juventus längre.

Zlatan spelade matchen i ett lag som knappt får plats med alla titlar på tröjan, fast han själv vann en av dem med ett annat lag, han borde egentligen varit Inters motståndare. Efter matchen var Crespo en av de gladaste, jag såg inte Zätat så mycket. Jag såg att han ställde sig längst bak när bucklan skulle lyftas, Crespo längst fram. Ibra spelade inte toppenbra. Eller, han började dåligt, sen blev det bättre. Paret Zlatan och Adriano, som jag antar Mancini tänkt sig som förstaval, funkade inte. Nåja, kanske berodde det på att Roma spelade bra och att Inters spel inte alls kom igång, eller på Adriano. Zlatan hade knappt bollen i första halvlek, och när han hade det gjorde han fel. När Crespo kom in blev Zätat bättre, även om han envisas med att misslyckas med varenda målchans han har. Som tur var ledde ett av hans misslyckanden till att Vieira kunde slå in bollen. Eller vad skriver jag, tur? Det var förjävligt. Jag hejade inte på Zlatan, det kan vara svårt att komma ihåg. Mot slutet fick han instruktioner av Mancini att hålla i bollen så mycket som möjligt, den uppgiften lyckades han bäst med.

Jaja, om det här är den nya italienska fotbollen – galna matcher, vackert spel, olika lag med olika identiteter och taktiker som möts – antar jag att jag kan leva med den. Eller så var det bara som det alltid är när Inter och Roma möts. Jag vet inte, jag är förvirrad. 0–3, sen 4–3?

”Som klubb är Juventus klart bättre organiserad. Det är mer ordning i den klubben”

Vill man lyssna på nåt annat roligt kan man höra Ralf Edström kommentera Zlatans övergång till Inter här.

Man kan lyssna på Ibra!

Nu fick jag som jag ville! Ja, Zlatan sa nåt om sina förlorade scudetti alltså. Han har varit tyst så länge men nu sa han det, på Zlatan-språket. Man kan se det här om man klickar på ”Ascolta Ibra”.

”We don’t accept that”, säger han. ”I feel still like a champion. Mi senti ancora come un campione.” Det där sista betyder ”du känner mig fortfarande som en mästare”. Han är nog inte helt överens med sin nye tränare om det.

Adjö system, goddag atmosfär

...esso non riguarda un “sistema”.

I fredags kom ett dokument (pdf) där den federala fotbollsdomstolen förklarar varför den dömde som den gjorde i processen mot Juventus, Lazio, Fiorentina, Milan, Moggi och alla domarna efter att de överklagat den första domen. Så himla flytande är inte min italienska att jag kastade mig över och läste alla 117 sidorna byråkratspåk, men jag förstår i alla fall vilken som är den viktigaste meningen när jag ser den.

Det ligger klart för CAF att det här inte är ett ”system” men en serie nätverk som oberoende satts i verket av de olika anklagade klubbarna, om än i en förorenad atmosfär som präglade Serie A-säsongen 2004-2005.

Om jag kan formulera en så bra översättning av meningen är en annan fråga, men ungefär sådär säger de, på sida 59.

För en vecka sedan fyllde Romas president Franco Sensi 80 år. ”Äntligen får min far ära för allt han sått under de här åren”, sa Rosella när hon gratulerade honom, och syftade på Calciopoli.

Bättre än ära vore kanske om något verkligen förändrats. ”Okej president Sensi, du hade rätt.” Alla säger det nu, men ändå är allt nästan som vanligt igen. Eller, äh, jag överdriver, allt är inte som vanligt. Jag vet att det inte är någon liten sak att Juventus ska spela i B nästa säsong. Nåt har hänt, och jag kan inte bestämma mig för om resultatet av Calciopoli – så här långt – är bra eller dåligt. Att domarna och straffen inte motsvarar vad olika personer i verkligheten gjort sig skyldiga till är ju uppenbart. I månader nu har vi sett och talat om ett system. Alla vet att det var ett system, alla har läst och lyssnat på de inspelade telefonsamtalen, men ingen enda av de som låg bakom korruptionen har erkänt, Diego Della Valle och Claudio Lotito sitter kvar i sina klubbar, en del av de korrupta domarna kan snart komma tillbaka och döma, Franco Carraro kom undan med böter. Domstolen säger ”det var inget system”. Fast det var (är) det.

Jag kommer ihåg att jag skrev om Franco Carraros förslag om att förbjuda banderoller på läktarna precis när Moggiaffären börjat nysta upp sig, när jag inte fattade än vad det var som höll på att hända. Så var det förra säsongen i Serie A. Såna förslag. Arenorna var halvtomma, det var rasism och våldsamheter bland publiken och Juve vann alla matcher med sin livlösa fotboll. Sån var atmosfären.

Tills Roma började vinna såklart, men det var liksom ett varmt, vackert undantag från allt annat.

Fotbollsförbundet mötte det kalla klimatet med hårdare regler för supportrarna, svårare att köpa biljetter och så vidare. Så, precis när Carraro föreslagit att förbjuda banderollerna, blev det uppenbart för alla att det var han och de som styrde fotbollen med honom som var grundproblemet med fotbollen, inte fansen.

Är det bättre nu då? När vi har fått veta en massa om hur korruptionen administrerades, när vi – för nu i alla fall – blivit av med Moggi och Giraudo, när Italiens mest prestigefyllda klubb flyttats ner i Serie B. Kan man verkligen förvänta sig mer? Eller är det sämre, eftersom vi såg historiens största skandal i italiensk fotboll och alla utom Juventus kom undan med lite poängavdrag, typ. Kommer alla bara vara ännu argare nu?

Fabio Cannavaro är arg för att Inter får spela med skölden på tröjorna. ”Vi spelare vann ligan på planen. De kan sy fast den om de vill, men den kommer alltid att tillhöra Juventus.” Även om Cannavaro är arg på helt fel personer av fel anledning, tycker jag om att han har en åsikt. Det är mer än vad de flesta spelare har. Han har förmodligen rätt i att spelarna i Juventus vann scudetton på planen, eller att de hade gjort det utan Moggis fifflande. Just därför borde han vara rasande på Moggi, inte på de som givit skölden till Inter.

De flesta verkar annars vara arga av motsatt orsak. Om nån trodde att VM-guldet skulle göra folk mer välvilliga till de som korrumperat fotbollen, så verkar inte det vara fallet. I varenda enkät och undersökning som tidningarna gör svarar de allra flesta att domarna var för milda.

Jag vet inte vilken atmosfär som kommer prägla nästa säsong. Jag tänker att fusk och korruption spelar mindre roll för om folk kommer börja gå till stadion igen än om ligan blir jämnare, spelet roligare att se på, spelarna mer mänskliga och mindre avklippta från verkligheten, eller om man har ett VM-guld att minnas och glädjas åt.

Det är sorgligt hur grå månaden efter VM har varit med tanke på att Italien vann hela skiten. Det kanske beror på att Israel håller på och bombar sönder Libanon, eller nåt annat, viktigt, som Fifas arbete för att återupprätta Zidanes helgonstatus, men jag hade nästan glömt bort den där trofén, tills Francesco kom tillbaka häromdan. Ja, det är kanske därför det har sett så grått ut häromkring, att Totti har befunnit sig ända borta i Polynesien i 21 dagar.

Men i måndags kom vår hjälte hem till Italien – och på Fiumicino medan han väntade på planet till Sardinien levererade han den första roliga tidningsrubriken på veckor. Francesco har ett förslag om hur fotbollen ska bli bättre. Han har tänkt medan han var på semester, tro inget annat. Jag är lättroad, det räcker att få läsa rubriker som ”Lyssna på Totti: ’det är för mycket stress i fotbollen’”, så blir jag glad. Totti, den late, tycker att italienska lag borde ta efter utlandet och sluta ha samlingar dagen innan hemmamatcher, ett förslag i linje med hans ständiga tal om att fotbollen måste bli mindre allvarlig.

Jag kan nästan inte fatta att Juventus inte ska spela i Serie A när säsongen börjar. Hur kan man vänja sig vid den tanken? Jag tror det när jag ser det. Ändå är vi tillbaka och diskuterar småsaker igen som om inget hade hänt, för det räcker inte att straffa Juve. Det mesta känns ändå, samtidigt, som vanligt. ”Börja om från noll”-pratet har vi glömt. Hur ska vi få tillbaka tron på italiensk fotboll? Stanna hemma dagen innan match, ta det lite lugnt, lek med barnen, pussa på frun, det är inte så allvarligt.

Ciao Damiano

Mellan all VM-eufori och skandalprocesser lämnar Damiano Tommasi Roma. Förra veckan råkade jag titta förbi hans hemsida och han hade uppdaterat, bara två dagar efter VM-finalen. Man tänkte att det skulle vara nån gratulation. Men han berättade att hans mamma, som varit sjuk länge, hade dött. Och så tackade han för påsken, då han hjälpte till med en insamling för de intagna på fängelset i Rebibbia. Han har liksom alltid hjärtat och hjärnan på nån viktigare plats, Damiano. Han har varit tio år i Roma, det sista hade han ett kontrakt med minimilön. 1 500 euro i månaden. Hoppas han får en fet guldklocka nu. Fast jag vet inte om han vill ha en. Han skriver långt om varför han slutar.

Världsmästarsång

En av de finaste sakerna i VM var hur publiken alltid sjöng rekordsången när Totti var på plan. Jag vill fortfarande kalla den det även om den är hela Italiens nu. Jack White fattar.

Inte världsmästare, men han har i alla fall gjort cucchiaion

Zidanes skallning tog sig till och med in på Cute Overload igår.

Tottis kommentar om Zidanes cucchiaio: ”Han är en stor mästare, en formidabel fotbollsspelare. Klart att han skulle göra det innan han slutade spela.”

Världsmästare

Världsmästarina

Säger världens snällaste Simon.

Kan det inte börja snart?

Okej, nu har jag varit och köpt dagens Gazzetta. Och fått reda på sånt som att Francesco försökte sin cucchiaio på träningen i fredags, och misslyckades. Han behöver inte spela på topp för Italiens skull. Men för sig själv. Detta är verkligen sista chansen. Och vilken sista chans. Åh, vad jag har tjatat om det här hela VM. Totti, Totti, Totti. Sluta gärna läsa nu. Men jag blir så nervös nu så jag måste tjata lite till. Italien har till exempel Cannavaro, en spelare som man aldrig behöver bli nervös för. Till och med när Materazzi spelar bredvid, så är man kolugn. Jag är inte ett dugg orolig för att försvaret inte ska klara av Henry och Zidane och Ribery och dom. Så då blir det desto mer utrymme att oroa sig för min Francesco. Det är en högst narcissistisk oro. Tänk, att just min Totti ska spela VM-final. Hur kunde det bli så? Det gör ju inget om han bara blir världens bäste spelare i Roma. Det är kanske som det ska vara, om det blir Cannavaros, Grossos, Pirlos, Gattusos VM, och Totti fortfarande är den där Romakaptenen som ingen annan riktigt förstår sig på. Det är mer troligt. Det är väl redan så. Det är vackert också. Ni hör, hur jag försöker övertyga mig själv. Det gör inget, men, åh, här har vi en VM-final, det skulle vara så roligt om... Så jag måste säga det igen: käraste, älskade Francesco Totti, gör nåt bra.

Francesco, I’m ready to be heartbroken

Monica Bellucci, hon som stal mitt namn, sa i La Gazzetta dello Sport idag att Frankrike behöver vinna VM mer än Italien gör. Hon bor i Paris, och menar att kravallerna i förorterna i vintras skapade en klyfta som ett VM-guld skulle kunna laga. Ena de olika etniska grupperna under samma flagga och så vidare. Jag antar att fler än Monica Bellucci pratat om det där, men jag är så insnöad i Italien så det krävs att nån säger det i La Gazzetta för att jag ska höra det.

Men borde inte VM -98 och allt som hänt i Paris den senaste tiden snarare säga oss att fotbollen inte fungerar särskilt bra som enande nationell kraft? Att den inte har någon särskilt stor politisk betydelse? Inte i det långa loppet, och inte på egen hand. Ska Frankrike behöva vinna VM vart åttonde år för att hålla ihop landet? Och under tiden kan politikerna lugnt föra vilken destruktiv politik de vill, så länge alla känner sig som stolta fransmän, oavsett hur eländiga deras liv är? Jag vet inte.

I vilket fall som helst så hade det varit fint att se såna som Lilian Thuram och Thierry Henry som franska världsmästare. Inte bara för att de är briljanta fotbollsspelare.

Men jag hoppas att jag inte får se det. Jag hoppas så mycket, mycket på Italien. Folk pratar om att det har varit ett tråkigt och förutsägbart VM. Jag har som sagt varit så insnöad i Italiens känslomässiga bergådalbana, så jag fattar ingenting av det. Italiens VM har varit alldeles för dramatiskt. Värsta operan. Det var Totti, Tottis skada, Tottis 70 procents kapacitet, 90 procent säkert att han slutar i landslaget, Totti som spelar, spelar dåligt, spelar inte, Tottis straff, spelar bra. Och så allt som inte var som det skulle, Calciopoliprocessen som hängde över alltihop, och ett självmorsförsök. Och så var det det gulröda landslaget som blev svartvitt. Utvisningar. Förhoppningar och tvivel och lycka. Och den snygga, snygga, intensiva, underbara semifinalen.

Och nu har vi hört det så länge. ”Om Italien ska gå långt måste Totti spela bra.” Lagspelet, försvarsspelet kan ingen vara orolig för. Men nu gäller det, älskade Francesco Totti. VM-final!

Dagen efter ska som alla vet domen i fotbollsprocessen komma. Om den nu gör det. I alla fall, det glömmer vi nu, spelar en sommarhit och håller tummarna.

Om Olsson...

...och prostitutionen.

Det jag var inne på förut är att man kan tydligen diskutera andra saker när det gäller fotboll och manlighet. Våld, till exempel. Fifa har en kampanj mot rasism under VM, men det är ingen som upprört ropar att ”alla som gillar fotboll är faktiskt inte rasister, be om ursäkt!” Men sexköp, det finns inte en enda svensk sportman vad jag sett som kunnat diskutera det med ordentliga argument. Jag gillar inte förslaget om bojkott, men uppenbarligen satte det fingret på något.

Pronto!

Man kan lyssna på några av telefonavlyssningarna med Moggi och några andra här eller med bättre ljud här. Alltså originalinspelningarna, inte med skådespelare. En viss Ibrahimovic avhandlas bland annat.

Sitta i köket

Ja, det är ju lätt för mig att säga såhär med facit i hand. Men med tanke på den här artikeln, vill jag bara påminna om den här.

Och det vill jag inte för att jag vill säga att Mats Olsson hade fel. Det är som sagt lätt för mig att säga nu. Man kan ha fel. Min poäng är att det var ungefär lika (o)sannolikt att huliganer skulle slå sönder VM, som att bordellerna skulle få jobba övertid. Några supportrar slogs under VM, några gick till horor. Men det var otroligt mycket mer kontroversiellt att påstå att fotbollsfans är män som köper sex, än att påstå att de är män som slåss.

Varför?

Italien!

Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna sova efter det här?

Första halvlek var underbar. Så ser vacker fotboll ut. Andra halvlek var en plåga. Plus FÖRLÄNGNING. STOLPTRÄFF. INSIDAN av stolpen. RIBBTRÄFF. Jag tror mig minnas att tyskarna hade några livsfarliga försök också, men fråga mig inget om motståndarlaget. Jag kommer inte ihåg vad någon av dem heter. Jag hade givit upp när första målet kom. Såg framför mig hur Totti lade upp första straffen och sköt den som Roberto Baggio. Luften var tjock av värme och fläderdoft när jag gick hem. Jag darrade. Hur kan man sova?

Fabio Cannavaro

Jag vill härmed utse VM:s bäste fotbollsspelare.





(Alltså förutom Zlatan och Totti som alltid i mitt hjärta är bäst.)

I feel I have to mention, that the band was out of tension

När den franska publiken visslade ut sitt eget lag i deras första match i VM tänkte jag tillägna Thierry Henry en sång, för att liksom heja på istället för att vissla. Det vore ju så tråkigt med Henry och alla fina franska spelare, om de bara skulle vara så sega som de var i gruppspelet. Men det blev aldrig av, jag minns inte varför, och sen tappade jag tron på att det skulle bli nåt av Frankrike. Men oh! Nu kan de väl få den allihopa. Henry och Zidane och Ribery och Malouda och Sagnol och alla. Ni får dagens dans från The Shangri La’s. Det är inte samba, det är Sophisticated Boom Boom.

Internet mon amour

Mer video. Om man blev förbannad av att se Luciano Moggi ljuga och slingra sig på länken här nedanför kan man kan ladda ner den fina filmen om världens bäste Francesco Totti här, så blir man glad igen.

Match på Olimpico

Dag ett av fotbollsdomstolen på Olympiastadion i Rom, som nu fortsätter på måndag.

”Le cupole non esistono”

Sen pratade han med CNN.

”Che potere dà il calcio?”

Hela videon med intervjun med Moggi.

Der italienische Mann

Nej, man kan inte släppa Italiens VM för ens ett litet ögonblick innan nånting nytt händer och vänder på hela världen igen. Igår Gianluca Pessotto, som föll ner på innergården på Juventus kontor med ett radband i händerna. Även om man inte vet varför, om det hade någonting alls med fotbollen att göra att han försökte ta sitt liv, så är det ännu en sorglig, sorglig påminnelse om att fotbollen i Italien inte varit vad den borde.

Igår kväll grät också Luciano Moggi ut i tv. Han kom inte till Borrellis utfrågning, men att spela martyr i tv klarar han visst av. Jag lyckades inte få in Rai 3 nånstans, så jag har bara läst om det. Han fortsätter att hävda att de största makterna i italiensk fotboll var emot Juventus, att han blivit utnyttjad som syndabock, och han säger att Juve visste om vartenda kommatecken av allt han gjorde. Han sa att alla elakheter han utsatts för de senaste två månaderna förstört hans familj. ”Där det förut fanns levnadsglädje finns nu bara smärta.”

Så sa alltså Luciano Moggi, glädjetjuven numero uno.

Förut idag fanns det en kolumn på Der Spiegels hemsida som skulle vara satirisk, och handlade om hur italienska män, och fotbollsspelare i synnerhet, är. Nu är det bara en ursäkt kvar, efter att många italienare protesterat. Jag kan inte tyska så bra, så jag vet inte om den var skriven med ”Witz und Charme”, men Der Speigel säger själva att den inte var det om jag förstår dem rätt. Därför har de tagit bort den från sajten. Och kan man komma på något mer ocharmigt och okänsligt än att just nu raljera över slemmiga, lata italienare, som är ingenting annat än strandraggare, ”parasiter” och ”mammoni” enligt Spiegels krönikör.

Jag har alltid tyckt om Italien. Jag tycker nog om Gli Azzurri av samma anledning som jag är italofilisk i allmänhet, fast jag kan inte säga exakt vad den anledningen är. Det är väl nåt estetiskt, som tillatalar mig. Om det beror på att mina enda utlandssemestrar när jag var liten gick dit eller om min smak hade varit likadan ändå vet jag inte. Men när hela Calciopoli satte igång tänkte jag ändå på om det verkligen var bra om Italien vann VM. Vill man att Lippi ska vinna? Buffon, Cannavaro, och så vidare.

Men sen har jag nog hållit extra hårt på mina blå. Det skulle vara så sorgligt om Italien dessutom, på toppen av hela Calciopoli, misslyckas i VM. Så jag hoppas på Italien. Inte för att jag tycker synd om dem. Men all den där glädjen som Moggi och hans män stulit, den måste återerövras på något vis. Ett VM-fiasko skulle knappast hjälpa.

Världen verkar tycka mer illa om Italien än någonsin. Del Piero sa innan turneringen att det är orimligt att begära av landslaget att de ska återupprätta bilden av italiensk fotboll. Ju längre turneringen gått, desto mer orimligt framstår det. Eller åtminstone omöjligt. I åttondelen fick de kämpa med tio man, och försvarade sig strålande. Men vem älskar dem för det? Den matchen bekräftade bara bilden av det fuskande tråk-Italien.

Och hur kan man ens försvara sig? Italiensk fotboll är ju uppenbarligen fiffel och fusk.

Det finns såklart fortfarande tid att charma. Det här laget består varken av lata, slemmiga eller övervägande försvarsinriktade spelare. Hittills i VM har det inte varit Lippis nya Italien, som vi blivit vana vid att se. Det är inte ett Italien som spelar så att man tycker om dem.

Men det är kanske en uppgift för mycket att göra det. Det är väl svårt nog att vinna. Spelarna har väl nog med att bara spela för sig själva, för att skjuta upp vardagen så länge som möjligt, som Kristina Kappelin skriver idag. En sak är i alla fall säker med Gli Azzurri i det här VM:et. De kommer inte ge upp i första taget.

Italien måste vara de absolut sämsta världsmästarna ur pr-synpunkt. Om de tar sig till final, så kommer de möta Brasilien. Förutsatt att allt går enligt planerna för brassarna. Det skulle vara den gulligaste bilden av fotbollen mot den fulaste. Grattis, Fifa.

Han igen

Den här bloggen handlar inte om Italiens landslag. Om den gjort det hade jag kanske skrivit om Fabio Cannavaros geni, om den outtröttlige Simone Perrotta, om vilken märklig skugga av sig själv Achille Del Piero lämnade kvar på fotbollsplanen när han gick upp på den där kullen för att kontemplera, om hur mycket lagets spel hittills handlat om försvarsspel trots alla duktiga offensiva spelare i truppen.

Eller så hade jag bara skrivit om Francesco Totti, ändå. Som alla andra. Det spelar ingen roll om han är skadad, om han spelar, om han blir utvisad, petad, står på läktaren eller bara är på plan i en kvart. Han är alltid centrum av världen, hela sitt liv.

Jag tänkte när jag såg på TV4 innan matchen igår, att jag glömt hur han brukar beskrivas i svensk media. Nu gjorde Hasse Backe narr av honom, och när de visade hur han gick förbi journalisterna i den mixade zonen utan att svara på frågor, frågade Ola Wenström om det var bilden av en diva, eller en pressad spelare. ”Nänänä, en diva”, slog Magnus Hedman fast med sin allra mest överlägsna min.

”Diva” är ett så outsägligt futtigt och dumt ord för att beskriva Francesco Totti.

Bara straffen igår kan jag till exempel skriva spaltmil om. Jag hörde inte vad Backe och Hedman sa efter matchen, så jag vet inte om de har en aning om vilken press Totti var under när han stod framför staffpunkten. Om allt han kunde tänka på under de sekunderna. Allt hopp och alla förväntningar från miljoner desillusionerade tifosi, till exempel. I Roma älskar vi honom ändå, men resten av Italien hade inte varit lika förlåtande om han missat. Han har svikit förr, när han spottade på Chistian Poulsen, och så just i förra VM:s åttondelsfinal, just mot Guus Hiddinks lag, blev han utvisad.

Allt har handlat om Totti inför och under VM, trots att han varit skadad i månader. Han har inte övertygat hittills i turneringen trots förtroende från tränaren, och i flera dagar innan matchen har just hans plats i startelvan debatterats om och om igen. La Repubblica hade en fråga, ”Totti, ja eller nej”, på sin sajt hela helgen, varje gång jag tittade på reslutatet var det 49 procent för ”ja”, 49 för ”nej” och tre för ”jag vet inte”. Sammanlagt 101 procent. Tidningar hade kampanjer mot att han skulle starta. Efteråt sa Rino Gattuso att han stod och bad innan straffen, ”Jesus, låt honom göra mål, för om han misslyckas kommer han bli så tillintetgjord att han aldrig kommer kunna resa sig, stackaren.”

Och trots allt det här var jag lugn. Eller, jag var långt ifrån lugn, men jag visste direkt att det var han som skulle slå den och jag var övertygad om att han skulle sätta den. Francesco överraskar en alltid, som jag skrev förut. Och för att det är han, är straffen både extra betydelsefull, och man blir påmind om något lekfullt i situationen, för man tänker på cucchiaion. Samtidigt som Gattuso står och ber, inte för vinst utan för Totti, så tänker man på cucchiaion.

Och samtidigt litar man på Francesco. Det är konstigt att man gör det med en som misslyckats och gjort bort sig så många gånger. Men han verkar vara som bäst när han får bära alldeles för mycket ansvar på sina axlar. Jag har skrivit det förut, hur Luciano Spalletti sa till honom att ”det är du som är tränare för det här laget”. Galet, men det funkade.

Och det här var bara en straff. Det vara bara åttondelsfinal, det vara bara nitton minuters spel och en straff. Totti sa det själv. Han gjorde inte så mycket. Och han sa att ”nej, det största ögonblicket i mitt liv var när min son föddes, inte den här straffen.” Och det största i fotbollskarriären? ”När jag vann scudetton med Roma.”

Jag tycker om honom så mycket, har jag sagt det förut?

När jag skriver det här går jag in på La Gazzettas sajt och ser att Gianluca Pessotto ligger på sjukhus. Jag vet inte om det är sant att har försökt ta sitt liv, eller varför i så fall. Men press vid en straffspark är såklart inte jämförbar här.

Vackert

Såhär underbart är det med Francesco Totti, att man vet aldrig vad som ska hända. Och mitt i allt, när han har så mycket tid på sig innan straffen, när han får gå fram och rätta till bollen en gång till, mitt i det här allvarliga, så blir det komiskt. För man tänker: ”cucchiaio”.

Jag tänkte det, alla tänkte det, Lippi tänkte ”hoppas han inte gör det”. Och Francesco tänkte själv på att lobba in bollen, sa han efter matchen. ”Men det var för varmt.”

Jag råkade sätta på en skiva med Beth Orton innan idag, och den börjar med att hon sjunger om kycklingar, att de inte kan flyga. ”They have a wish-bone where their backbone should have grown.”

Det kändes talande. Det kändes som att vi aldrig skulle få mer än önska om Tottis VM. Han hade varit så dålig, men Lippi skulle spela med honom ändå. Och ryggraden som mittbackarna borde utgöra bestod till hälften av Marco Materazzi, mot australier fyllda av Guus-Hiddink-inspiration.

Oförutsett spelade sen Del Piero och inte Totti, och på något vis lika oförutsett blev Materazzi oförtjänt utvisad.

Italien vann matchen så överitalienskt. Hur de försvarade sig igenom den. En medveten strategi enligt Lippi. Hur Materazzi blev utvisad (domarna är emot oss). Hur Grosso fixade en straff.

Jag tycker de vann på ett härligt sätt, men jag märker att det var kontroversiellt, för alla mina bröder här hemma i Skåne är mycket upprörda. Och jag argumenterar med glädje.

Straffen var modigt slagen. Att slå den just idag också, efter att han blivit kritiserad och ifrågasatt de senaste dagarna, och petad. Han tog ansvaret, äntligen i landslaget. Han slog straffen som han skulle, kallt och hårt, inga trix. Jag tror att det var precis det här Tottis självförtroende behövde. Att han fick bli hjälte.

På tiden

Jag vet inte precis om Totti har förtjänat en plats i startelvan. Idag kanske Italien vann trots att han var på plan? Han är så försiktig, försiktig. I första halvlek misslyckades han med det mesta, sen kom han igång en period i andra. Då, efter Tjeckiens utvisning, hade han en stor, rund och fin och tom yta runtomkring sig mest hela tiden. Ändå fick han inte så många passningar.

Men nu är det för sent att ändra sig. Lippi valde att satsa på Totti i VM, så nu får han dras med honom. Fast han just nu känns som den svagaste länken i laget. Förutsatt att Nesta kommer tillbaka.

Två gånger försökte Totti lobba över målvakten, och misslyckades. Men han kan lyckas med sånt, och därför är det ju mycket roligare att ha honom på plan än utanför. Hur skulle Lippi kunna förstöra hela historien om Tottis kamp för att hinna bli frisk till VM genom att inte låta honom spela?

Efter matchen sa Totti att det ligger något i vad La Gazzetta skrev idag, att han skulle slutat i landslaget om Italien blev utslaget i gruppspelet. Han har väl inte givit upp?

Jag har märkt att jag verkligen vill att Totti ska lyckas i VM. Men det finns andra saker att se fram emot.

För Galliani avgick äntligen som president för ligan ikväll. Sammanlagt 26 personer och 4 klubbar ställs inför förbundets domstol, däribland han.

Nästa säsong kanske Roma kan slåss med Inter, och vem vet vilka andra, om scudetton. Och spela Champions League. Tänk.

Och de sjöng rekordsången på läktarna. Jag blir förvånad varje gång hur glad jag blir av att höra den.

Bästa frun

Ilary Blasi är förmodligen den enda spelarfrun i världen som inte kunnat komma till VM förän nu eftersom hon jobbar.

Matchdag

Två män ensamma mitt på planen, Totti och Lippi, medan truppen avslutar kvadraten. De samtalar tätt i åtta minuter, framförallt tränaren talar, med ryggen mot tevekamerorna och händer som rör sig oavbrutet. Han verkar ge taktiska instruktioner, visar rörelser. Nu till höger, nu till vänster. Du måste spela enklare, är betydelsen. Spelaren tar in lektionen nästan utan ett knyst. Han avbryter Lippi ett par gånger, koncentrerade, samlade inlägg. Han rör vid snodden i shortsen, en gång blir minspelet förståeligt. ”Varför just jag?” De skiljs med en gest av samförstånd. Totti springer mot matchövningen, Lippi återtar ledningen över träningen, och lämnar kvar en obesvarad fråga. Varför vaddå?

Detta drama har Italien diskuterat i några dar nu. Jag älskar den storslagna italienska sportprosan, men jag tror kanske att Lippi och Totti pratar med varandra även när de inte står framför tevekameror, och jag tror att Totti frågade varför han blev utbytt, inte varför – ja, La Stampa vill ställa den stora frågan. Varför just Totti? Varför ska just han leda Italien genom den skärseld som är världsmästerskapen i fotboll.

För nu är vi tillbaka på noll igen. Eller, noll minus Daniele De Rossi.

Jag skrev visst häromdan att det var lätt att vara romanista. Fast jag vet, det är aldrig lätt mer än ett par dar eller så.

Daniele är så mycket romanistisk spelare man kan bli om man inte heter Francesco Totti. Han växte upp i Ostia, har spelat i Roma sen han var barn, hans pappa är ungdomstränare i klubben och Danielino vill bli som Francesco. Ta över kaptensbindeln, spela i Roma alltid. Nu är han helt förstörd. Och Totti säger ”jag vet vad man känner när man gör ett sånt här misstag.”

Det skulle vara ett gulrött Azzurri med Han-som-erkände-hands De Rossi. Men det blev ett inte-längre-gulrött Azzurri med Han-som-skämde-ut-Italien-precis-som-sin-kapten De Rossi.

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för den där kaptenen är kvar. Och det verkar som att Lippi kommer fortsätta satsa på Totti. Antingen som trequartista eller punta.

Varför? Frågar Turintidningen La Stampa och svarar att det inte finns något alternativ. Det finns ingen annan ledare i truppen än Totti, som aldrig riktigt varit ledare i landslaget, och som inte har återhämtat sig helt från skadan ännu. Achille Del Piero är mystiskt ur form, och Andrea Pirlo saknar karisman. En annan nordtidning, Tuttosport, har en anti-Totti-kampanj. De förelsår ett 4-4-2 med Buffon, Oddo, Nesta, Cannavaro, Grosso, Camoranesi, Gattuso, Pirlo, Zambrotta, Gilardino och Toni.

Gli Azzurris identitet, och framtid i turneringen, hänger i luften nu. Första matchen lovade vilja och vacker fotboll. I och för sig regisserades spelet av Pirlo, men Totti var åtminstone inte dålig när han väl fick bollen. I den andra tappade de humöret, spelade dåligt, fick en spelare utvisad, Totti hann aldrig varken misslyckas eller lyckas. Han var inte med. La Gazzetta berättar att tyska tidningar beskriver Italien som elakt. I morgon kan de vinna gruppen, eller åka ur hela VM.

Det skulle vara Lippis nya offensiva Italien som visade sig i VM, med Totti som ledare och symbol. Fortfarande vet ingen om det kommer funka. Vi har en plusmatch och en minusmatch. Cannavaro menar att de måste spela mer italienskt. Det vill säga mer cyniskt och bestämt och med mindre underhållning.

Italien kan också komma tvåa i gruppen, och därmed få möta Brasilien i åttondelsfinalen. Jag hade i och för sig älskat om Italien slog ut Brasilien i åttondelen. De grönblågula börjar bli lika outhärdliga som Carolina Klüft.

Och oavsett vad Italien är – gammalt, cyniskt, korrupt och fuskande, eller ”viljefullt”, som Lippi (i fri översättning) kallar det, och offensivt, med eller utan Totti – så är det ett lag med, ja, dramatik.

Allt bestäms idag. Matchen börjar klockan 16.00. Och som vanligt kommer Calciopoli in och stör. Borrelli är klar med sin utredning av klubbarna nu. Den sportsliga domen över Juve, Milan, Lazio och Fiorentina kommer komma runt den nionde juli. De väljer så bra datum. I dag efter att börsen stänger i Milano, jag antar att det är ungefär när matchen slutar, ska fotbollsförbundet lämna över fallen till åklagaren.