Francesco, I’m ready to be heartbroken

Monica Bellucci, hon som stal mitt namn, sa i La Gazzetta dello Sport idag att Frankrike behöver vinna VM mer än Italien gör. Hon bor i Paris, och menar att kravallerna i förorterna i vintras skapade en klyfta som ett VM-guld skulle kunna laga. Ena de olika etniska grupperna under samma flagga och så vidare. Jag antar att fler än Monica Bellucci pratat om det där, men jag är så insnöad i Italien så det krävs att nån säger det i La Gazzetta för att jag ska höra det.

Men borde inte VM -98 och allt som hänt i Paris den senaste tiden snarare säga oss att fotbollen inte fungerar särskilt bra som enande nationell kraft? Att den inte har någon särskilt stor politisk betydelse? Inte i det långa loppet, och inte på egen hand. Ska Frankrike behöva vinna VM vart åttonde år för att hålla ihop landet? Och under tiden kan politikerna lugnt föra vilken destruktiv politik de vill, så länge alla känner sig som stolta fransmän, oavsett hur eländiga deras liv är? Jag vet inte.

I vilket fall som helst så hade det varit fint att se såna som Lilian Thuram och Thierry Henry som franska världsmästare. Inte bara för att de är briljanta fotbollsspelare.

Men jag hoppas att jag inte får se det. Jag hoppas så mycket, mycket på Italien. Folk pratar om att det har varit ett tråkigt och förutsägbart VM. Jag har som sagt varit så insnöad i Italiens känslomässiga bergådalbana, så jag fattar ingenting av det. Italiens VM har varit alldeles för dramatiskt. Värsta operan. Det var Totti, Tottis skada, Tottis 70 procents kapacitet, 90 procent säkert att han slutar i landslaget, Totti som spelar, spelar dåligt, spelar inte, Tottis straff, spelar bra. Och så allt som inte var som det skulle, Calciopoliprocessen som hängde över alltihop, och ett självmorsförsök. Och så var det det gulröda landslaget som blev svartvitt. Utvisningar. Förhoppningar och tvivel och lycka. Och den snygga, snygga, intensiva, underbara semifinalen.

Och nu har vi hört det så länge. ”Om Italien ska gå långt måste Totti spela bra.” Lagspelet, försvarsspelet kan ingen vara orolig för. Men nu gäller det, älskade Francesco Totti. VM-final!

Dagen efter ska som alla vet domen i fotbollsprocessen komma. Om den nu gör det. I alla fall, det glömmer vi nu, spelar en sommarhit och håller tummarna.