Dagens låt

”Framtiden är ungdomarna”, sa Zlatan idag. Det finns ingen annan spelare i Sveriges landslag som skulle säga nåt så sentimentalt. ”Framtiden är ungdomarna. Det är dem man får kraft från.” Jag tänkte direkt på ”Greatest Love of All”, eftersom jag själv citerade den häromdan här på bloggen. Eller för att jag har kanske sex eller sju Whitney Houston-låtar som jag lyssnat på ett oändligt antal gånger i mitt liv och därför lätt börjar tänka på. Sen mindes jag i alla fall en liten artikel i Sportbladet för längesen där en hop barn på Rosengård alla svarar ”jag!” på frågan vem som är världens bäste fotbollsspelare, när man tror de ska svara Zlatan. Men Zlatan hade väl redan lärt dem om the greatest love of all.

Den där bilden på Zlatan och Moggi och sonen är fortfarande väldigt sorglig. Hur kunde han tro att det skulle bli en ”positiv intervju”? Men han gör åtminstone det han själv känner är rätt. Åtminstone följer han sin egen känsla. At least I’ll live as I believe.

Dagens Totti

Jag vill gärna ha den här trofén (Guldskon), jag säger inte, som andra gör, att jag inte bryr mig om den.

Självinsikt i Corriere dello Sport idag.

Sant

Jag vet inte om ni observerade det där borta i Sverige, men så här lyder Il Romanistas spelarbetyg om Christian Wilhelmsson idag:

Wilhelmsson 6,5
(från 23 minuten andra halvlek istället för Aquilani)
Gjorde assist för Tottis Guldsko, alltså det viktigaste han gjort i karriären.

Teach them well and let them lead the way

Förlåt att jag är en sån jäkla tjej, men det här är alltså barnen till Romas mesta romanisti, Francesco Tottis son och hans kaptenskronprins Daniele De Rossis dotter, som sparkar boll på stadion idag. Man kan ju dö för mindre.

Respekt

Ibra idag under Inters scudettofest, om Moggi.

Tottigol

Om nu inte Ruud van Nistelrooy hemska tanke gör för många mål, har Italien under det här året efter Calciopoli vunnit allt. VM, Champions League, Guldbollen, Guldskon. Ingen kan heller säga att Guldskon blev italiensk (om den nu blir det) med fusk, så många straffar som Totti missat. Idag en till!

Men det är bara den andra tanken man tänker idag, eftersom Italien också är det minst nationalistiska landet. Här bråkar Inter och Milan mer över vem som egentligen är bäst, än att man firar Italien. Och av alla de där segrarna, så är (om, som sagt, inte van Nistelrooy...) Guldskon den minst italienska. Det viktigaste är att det var Roma som vann skytteligan, kanske vinner Guldskon. Francesco Totti vinner dem, som inte är anfallare egentligen, som har nummer tio på ryggen. Kaptenen som missat sju straffar under säsongen, i Roma som spelar utan anfallare, han som de säger i Milano och Turin ”non è mai decisivo”, han är aldrig avgörande, drar sig alltid tillbaka när det verkligen gäller. Säger de. Han som är den bäste italienske spelaren men inte vill vara med i landslaget. Han som sa häromdan om skillnaden att vinna VM och Coppa Italia att ”det är två olika känslor och att vinna med Roma, som romare och romanista ger alltid något mer”. Han som Gazzetta dello Sport fortfarande vill dra in i mercatodiskussionerna fast han nästan är den ende som inte är till salu. Som spelat med skruvar i benet hela året för Romas skull. Just han vinner skytteligan i världens bästa fotbollsland, och är en av de allra bästa, just nu den bäste målskytten i Europa!

Så sista matchen på säsongen handlade såklart bara om att han skulle göra mål, minst två mål för att slå Afonso Alves. Han gjorde det! Och cupen skulle firas, som vi vann i Milano. Och den guldlockige Cristian som var med på säsongens första match var med nu också på den sista, och alla de andra spelarnas barn, och Spalletti slängde upp kavajen till curvan och ”Grazie Roma” och ”Roma, Roma, Roma” varvades gång på gång och det var avslutningsstämning. Nu är det slut. Arrivederci Olimpico, jag kommer sakna dig så mycket.

Francesco Totti däremot

Har du saknat Juventus det här året?
Ärligt talat nej.

Ha! Tjata bäst ni vill om att det kommer bli så underbart när Juventus kommer tillbaka nästa säsong, att Serie A utan Juve borde stavas med litet a eller vad det är Söt-Simon brukar skriva. Nu vet vi ju att det går att spela A utan dem. En annan Serie A är möjlig!

Alternativ globalisering

Dumt, roligt, omöjligt, demokrati, spektakel eller räddningen för Leeds United? Hm.

Zlatan är

Vad vill man veta om Zlatan? Jag undrar verkligen om han menade att allt han sa i Libero-intervjun, om han nu sa det, var tänkt för offentligheten. Var det inte bara för så kort tid sen som när landslaget träffades senast som han sa nåt om att på hans nivå håller man saker inom gruppen? Faktiskt specifikt den saken, om Lagerbäck, som han pratar om med Libero. Samma princip borde gälla sånt som han säger om Inter enligt Libero, om förlorarinställningen och att ett stort lag inte släpper in sex mål. Corriere dello Sport intervjuade reportern som gjorde intervjun, han sa att Moggi var ”i storslagen form, svarade på alla frågorna innan Zlatan och ville hela tiden säga sitt”. Det säger väl ganska mycket om hur intervjun gick till. Ändå tror jag att Zlatan har ungefär den synen på verkligheten som uttrycks, och det är egentligen inte konstigt eller överraskande. Om man lyssnat på Zlatan det senaste året så har han flera gånger uttryckt beundran för Moggi och bestämt hållit fast vid sina Juvetitlar. Han är verkligen inte ensam om sin uppfattning. Det konstiga är ju att han samtidigt som han uttrycker den är interspelare.

Jag minns att jag innan VM när Zlatan började intervjuas av svenska journalister väntade på att nån skulle fråga honom om Moggi och Juventus, men ingen gjorde det. Det finns väl inget större intresse för allt det där i Sverige antar jag, förän det blir en Zlatanskandal av det som nu. Men ändå. Den där killen som började bläddra i sitt block till exempel, som hade slut på frågor redan första gången han intervjuade Zlatan, tyckte han inte det var alls intressant att en svensk, som han nu hade framför sig, hade befunnit sig mitt i den här ofattbara skandalen, bakom kulisserna? Att han hade umgåtts med huvudpersonerna, varit en bricka i deras spel, sett allt inifrån? Tydligen inte. Jag fattar att svenskar inte bryr sig om Moggi eller italiensk fotboll.

Jag tänker att de inte bryr sig om Zlatan heller. Det är nån slags vedertagen sanning att vi svenskar är så himla intresserade av Zlatan, men i själva verket är vi väl bara intresserade av oss själva? Zätat får till exempel journalister att ägna oändliga spaltmetrar åt att berätta om sig själva, om ”Zlatan och medierna”, eftersom han ifrågasätter vilka de är, hur bra de egentligen är, omöjliggör deras vanliga arbetsmetoder. Han provocerar folk eftersom han fungerar som en spegel. Vi vill så gärna vara som han, och ändå inte, eller så vet vi inte riktigt. Sverige blir bättre med Zlatan eller sämre, i vilket fall handlar det om oss, det är oss själva vi ältar, inte Zlatan. Och så säger vi att ”Zlatan är Zlatan”, medan vi tänker på oss själva.

Jag tror jag själv haft svårast att dras med att Zlatan spelade i Juventus och att han efter det varit så lojal mot den gamla vitsvarta ledningen. Det är ju också därför, för att det provocerar mig själv, som jag ville höra Zlatan berätta om det. Jag har en romersk läsare som hävdar att Zlatan skulle passa perfekt i Roma, att han inte får den bekräftelse från fansen och den passionerade omgivningen i Milano, som finns här i Rom. Det är sant att det är en del av Zlatan att han spelar för publiken, han älskar Meazza-stadion och den italienska fotbollsbesattheten. Men en annan grej med honom, och det är kanske också italienskt, är att han lever för segrarna, statusen, titlarna, platsen i löneligan. På det viset passade han perfekt in i Juventus. Vinsten framför allt. Jag kan inte sympatisera med den inställningen, men jag kan ju fascineras av den och tycka det är härligt att Zlatan är sådär, så länge han spelar i ett annat lag än mitt.

Här i Italien hände en större skandal än Zlatans Moggimöte redan när Milan firade sitt Champion-guld från en buss på Milanos gator i torsdags, och spelaren Ambrosini höll upp en banderoll illustrerad med en överkryssad italiensk sköld och orden ”LO SCUDETTO METTILO NEL CULO”. Jag behöver kanske inte översätta. Det går fort att bli förlåten i Italien, men om man är Zlatanfan eller Interfan kommer nog den där bilden på Moggi som håller Maximilian sitta kvar som en ond törn. Inte heller interfansen fick spegla sig i Ibra utan nåt i vägen, som stör.

Kanske kan nån nu hålla en historielektion med Zlatan, så han får verkligheten lite klarare för sig? Kanske kan han lyssna på sin idol Ronaldo, som jag två gånger den senaste tiden hört säga att det var bra att skandalen kom för ett år sen, att fotbollen måste vara ren och utan fusk och att, ja, visst märkte man förut när man spelade att nåt var fel. Ronaldo spelade i Inter då. Tänk den dan man får höra Alessandro del Piero berätta vad han märkte. Det kommer aldrig hända.

Vaffan Zlatan

Tidningen Libero anlitade Luciano Moggi som fotbollsskribent i somras, vilket väl säger ganska mycket om vad det är för en tidning. Idag har de en lång intervju med Zlatan, illustrerad av en bild på en leende Moggi som håller i Zlatans son, och en lika glad Zlatan bredvid. Intervjun avslutas med att reportern säger ”De var starka i Triaden” (alltså Moggi, Giraudo och Bettega, som styrde Juventus och förstörde hela den italienska fotbollen under ett decennium eller så). Och Zlatan svarar:

De tog bort dem bara för att vi vann för mycket: det handlar om avundsjuka. När jag kom till Inter var det första jag sa till Moratti: ”Om du vill förändra mentaliteten måste du anlita Luciano”. Som tur är vann vi ändå.

Så många versioner av verkligheten existerar bredvid varandra i Italien. Och idag var årets hetaste dag, klockan är över elva och det är ändå alldeles för varmt för att jag ska orka säga mer om saken.

Uppdatering torsdag 10.51. Det är fortfarande jävligt varmt och jag är fortfarande i chock. Mest över den där bilden. Egentligen borde man inte vara chockad över att Zlatan tycker såhär, för det var ju ganska tydligt redan innan. Jag sa ju det när Inter vann scudetton och spelarna sjöng att de vinner utan att stjäla medan Zlatan hävdade att just de titlar som de sjöng om att hans förra klubb stulit, var hans. Också spelare som Fabio Cannavaro och Alex del Piero har uttalat nåt slags mer eller mindre reserverat stöd för Moggi. Men de, åtminstone del Piero, skulle ju aldrig säga det som Zlatan gör. Att han är så fullkomligt omdömeslös och har så fruktansvärt lite koll på läget att han ställer upp på bild med Moggi och sin son, i Libero, och om det nu är sant att det första han sa till Moratti var att han borde anlita Moggi! Moratti som alltså inte ens kan glädjas åt sin scudetto – på grund av vad Moggi gjort. Det är omdömeslöst redan att tro på den berättelsen om verkligheten som Zlatan tror på, men att dessutom inte förstå att den är kontroversiell i en klubb han levt i en hel säsong nu är ju fascinerande. Det räcker att promenera mellan tunnelbanestationen Lotto och stadion i Milano, som jag gjorde för en vecka sen, och läsa på väggarna för att förstå vad de milanesiska fansen tycker om Juve och Moggi. Säkert 90 procent av klottret handlar om dem. Jag antar att Zlatan inte brukar ta sig till stadion på det sättet. Han tar sig kanske runt i Milano i sin Enzo Ferrari som han stolt berättar att Giraudo givit honom.

Juventus sportchef Alessio Secco var i blåsväder förra veckan för att han hörts på telefon med Moggi, under de stora högtiderna eller ofta, beroende på vem man frågar. Och så ställer Zlatan upp på bild där Moggi håller i hans son! Jag vet inte hur mycket man kan lita på att Zlatan sagt allt han säger i den där intervjun, speciellt om man vet hur han pratar italienska så förstår man att hans ord är ganska friserade och vem vet i hur stor utsträckning tolkade. Men den där jävla bilden.

Och Moggi, vad vill han? Han låter Zlatan riskera sin position i Inter för att själv få lite av Zätats glans. Och Zlatan som är så misstänksam mot alla, litar fortfarande på just Luciano Moggi.

Sveriges enda casualband

Via här hittade jag den här fantastiska texten. Den här texten gör också den förra roligare, och vice versa.

Gigi Buffon är alltid hjälten på slutet, del två

Ett försök att skriva nåt om Italien, av mig i Sportbladet.

(Förresten så är Bruno Bartolozzi som är med i artikeln mannen som skötte kontakterna mellan Inter och EZLN. Jag frågade honom om det men lyckades inte få så konkreta svar, han är inte så inblandad i det längre. I alla fall finns fortfarande kontakten kvar, de ska åka till Mexiko igen, och det kan bli en match, det beror på dem, sa han. Ifall nån som läser det här är lika intresserad som jag av saken.)

Diecimila voci

Jag har inte skrivit om Den Stora Matchen till er, fast den var i förrgår. Vad ska jag säga? Det var så fint att jag inte kan formulera det så bra, det vara bara fint. Jag var där! Jag vet att jag hade en bit röd konfetti i fickan på mina jeans förut men den är borta nu, har väl trillat ur och ligger nånstans längs mina vägar genom Rom. Så var det i förrgår på San Siro, att man inte borstade bort all den röda och gula konfettin som kom blåsande över en utan la en bit i fickan utan att tänka på det. Man ville ta med sig ögonblicket. Det var final i Coppa Italia och ingen brydde sig utom vi som vann, men vi brydde oss som romanisti bryr sig: mycket. Det var så tydligt på San Siro, läktarna som var halvtomma förutom bortasektionen, den var överfull. Som att nån hade hällt ner en bit av Romas Curva Sud i Milano, eller snarare tryckt in den på en mycket mindre yta. Alla de vanliga flaggorna och banderollerna var där, tiotusen eller så tifosi hade tagit sig ända från Rom och de hade varit fler om inte internetförsäljningen hade stoppats för att försvåra att romare köpte biljetter. Den mest rörande stunden var när Roma-hymnen började spelas efter att medaljerna var utdelade. Den kom helt plötsligt och oannonserat när ingen förväntade sig att höra den och man inte var förberedd på att den skulle trycka på alla nostalgiknapparna man har fått från gångerna man hört den. Jag har dem också, fast inte så många. Fortfarande i dag skriver de i tidningarna om att de spelade den. Tänk vi kunde se upp mot himlen över San Siro och konfettin i luften var gul och röd och ”Roma, Roma, Roma” ljöd.

I Rom var det firning över hela stan och på flygplatsen möttes spelarna av jag vet inte hur många människor, galet var det i alla fall. Max Tonetto filmade dem och satte ihop en liten videosnutt. Det sötaste är alltså att han inte bara filmat, utan det är han som har lagt in bilderna, med textrutor och övergångar och allt. Kanske ska han inte sluta på sitt dayjob, men sött är det.

”Ful stad, eller hur?” var det första jag själv möttes av när jag kom hem. Nej, Milano var inte fult men det var den lilla biten av Rom som var där som jag minns mest.

Be mig inte le

Som jag skrev häromdan tror jag Francesco Totti tyckt det varit roligare att spela fotboll den här säsongen, utan partiska domare. Och i söndags stod jag och tittade ner över Curva Sud innan matchen, på folklivet, alla barnen, papporna som sitter och läser Corriere dello Sport, tanterna, kärleksparen, killarna som klättrar över plexiglaset, folk som organiserar och tejpar upp banderoller, gav varmaste applåderna till nye pappan Totti. Självaste Mister Spallettis söner stod där i romatröjor och med stora flaggor, fast det visste jag i och för sig inte då. Det bästa, roligaste sättet att tillbringa söndan är på stadion, också en dag som i förrgår när matchen inte betydde nåt, publiksiffran var en av säsongens lägsta och värmen och solen gjorde en matt. Och ändå, melankolin och tröttheten som hänger över il calcio. Inte ens Massimo Moratti som äntligen vunnit sin scudetto är riktigt glad för den. Det var väl nån gång i höstas som han sa att han var färdig att sälja Inter innan Calciopoli kom, men sen blev nyfiken på vad som skulle hända. Men så här säger han i en intervju i Corriere dello Sport idag:

Jag var glad den eftermiddagen i Siena. För spelarna och tränaren, för folket som arbetat i klubben, för supportrarna, det här enorma antalet människor som äntligen fick glädjas. Men jag kände ingen tillfredsställelse. Tillfredsställelse över vad? Alla de här åren tog de ifrån oss allt ... Det är sorgligt. Vi vann, men jag är missnöjd för fotbollen är väldigt lik som den var förut, många människor är fortfarande de samma och allt för många saker oförändrade. Ingen har hittat kraften att verkligen uppröras, att vända på allt. Att förändra.

Bruno Bartolozzi som gjort intervjun (och som jobbat för Inter förut) skriver att Moratti är förändrad efter Calciopoli. Förut var han entusiastisk trots förlusterna – nu när Inter vinner hela tiden kan han inte glädjas. Jag pratade med Bruno Bartolozzi häromveckan, han är själv väldigt pessimistisk om den italienska fotbollen, men han behöver knappast ställa några ledande frågor till Moratti.

Jag vill inte ens visa upp den här känslan för mycket ... Vi har våra förpliktelser, ett projekt. Vi kommer genomföra allt till fullo, för fotbollens skull och för Inters. Med samma kraft som förut. Men be mig inte att le. Och att göra det till varje pris, så länge som fotbollen ser ut som den gör. Jag är också trött på att bråka med Juventus. ... Jag förstår Juventus tifosi. (Som försvarar det gamla Juve och anklagar Inter för fusk och menar att Juventus blivit bestulna på scudetton som Inter fick sy på tröjorna, antar jag att han menar.) De måste tro på nåt. De måste skrika ut sin vrede och hitta en fiende. Men den som fanns på insidan, hur kunde han vara ovetande om allt? Och nu? Allt arkiverat som i ett trollslag? De pratar som att det bara vore saker som hände för längesen. Allihopa.

Så där går han på. Det hela är hur sorgligt som helst.

Folk ifrågasätter Inters nya scudetto på grunder som att konkurrensen var för svag och att det var en mellansäsong i Serie A. Att Roma slagit Inter två gånger och att Milan är i CL-final talar emot det. Men framförallt glömmer de då den verkliga skuggan över Inters scudetto, nämligen att glädjen borde varit större, att det borde hänt så mycket mer, på ett år efter historiens största skandal.

Den stora dagen

Äsch, matchen var som när Totti fick bollen strax utanför straffområdet nån gång i andra halvlek, var inte så markerad och hade chans att skjuta, men dribblade, kom fram men kom aldrig till att skjuta igen och tappade bollen. Det var lite för perfekt, för upplagt för att Totti skulle göra mål och knappa in på Afonso Alves och fira med nån målgest till den nyfödda. Han ville för mycket och det ville sig inte. Och i övrigt var laget fullt av avbytare. Nu har vi i alla fall applåderat Chanels ankomst och skakat på huvudet åt hennes namn. Och svaret på vad som hände med namnet: ”Cristian (ett och ett halvt år gammal, min anm.) valde”, säger Totti, som anlände till sjukhuset igen 17.55, allt enligt romanews.eu och deras livereferat av ”Totti och Ilarys speciella dag”!

Daje!

Nu har tottidottern kommit! Verkar som hon ska heta Chanel. Vad hände med Veronica, Francé? Eller Dafne? Varför bestämde ni er för det beckhamska namnet? Jaja. So long till Guldskon för Chanels pappa antar jag. Eller han kanske spelar ändå? Ska snart till stadion och se efter och fira med resten av familjen.

Det viktigaste kvar

Det är bara tre omgångar kvar av Serie A den här säsongen där Juventus inte var med och Inter vann. Det var en konstig säsong, men det var den första på åratal som genomfördes enligt reglerna, så jag tycker vi ska fira den. Vem vet hur många såna till vi får se. Det är så sorgligt hur det blivit efter skandalen för ett år sen, hur alla försök att förändra nåt effektivt och förutsägbart slogs ner, tills tillfället var förlorat. Men jag tänker ändå på vad Francesco Totti sa efter matchen mellan Roma och Juventus den 5 mars 2005. Nu när åklagarna i Neapel har upptäckt Moggis schweiziska telefonkort vet vi att matchen föregicks av 34 telefonsamtal mellan Moggi och matchens domare Salvatore Racalbuto mellan den 28 februari och till det sista morgonen på matchdan. Efter matchen sa Totti (se presskonferensen, han är underbar!) att de spelade elva mot fjorton, att tyvärr är det såhär i Italien, att fotbollen håller på att förstöras, att man går till stadion och vet redan vem som ska vinna, att man förlorar lusten att spela. Även om skandalen för ett år sen förändrade alldeles, alldeles för lite, så är ändå Moggis sjuka system borta och jag tror Francesco tyckt det varit roligare att spela fotboll den här säsongen än 2005.

Mest är det tråkigt att säsongen tar slut för att jag vill sitta varje vecka hela året om som igår, och titta på när Totti värmer upp och uppfinner passningar och klackar bollen och gör mål och suger på tummen.

Men det viktigaste finns faktiskt kvar, och det är Tottis jakt på skytteligatiteln i Italien och Guldskon i Europa. Han måste göra fyra mål på tre matcher för att vinna den europeiska. Jag har ju sagt länge att han är världens bäste fotbollsspelare, men om man kan bli skyttekung i Europa fast man inte egentligen är anfallare, då måste det väl vara objektivt bevisat och fastställt också?

Det är ganska lustigt att Francesco knappt kunnat gå av ryggont de senaste veckorna, samtidigt som jag såg Ilary ta danssteg i högklackat i teve förra måndan, tio dagar innan förlossningen är beräknad. Hon var på stadion igår, hon och Totti fick stanna ett par minuter utanför med sin bil vid ett trafikljus längs Lungotevere vid 20.35. I Rom kan man läsa sånt i tidningen.

Skjut så blir det mål, Daniele!

Idag däremot, vilken hjärtevärmande föreställning till fotbollsmatch! Ni kanske trodde att ingen bryr sig om finalen i Italienska cupen, kanske inte ens visste att första finalmatchen spelades idag, eller att resultatet blev 6–2 till Roma över ligasegrarna Inter? Eller att Totti gjorde mål jag tror i första minuten, och efter fem hade Daniele De Rossi gjort ett till? Nej, världen kanske inte bryr sig om cupfinalen, eller Italien eller ens Inter, men för alla oss på stadion betydde den mycket kan jag lova.

Jag satt med teveutsikt på Monte Mario-läktaren eftersom det bara kostade 15 euro för kvinnor och för barn under 12 år. Egentligen räckte det bara att sitta där nära planen en halvtimme och se Totti värma upp för att bli botad från den hemska laziopubliken i söndags. Totti och De Rossi, som alltid spelar bollen med varandra innan matcherna. Men den här publiken var underbar. Jag som satt på södra sidan fick ont i öronen av ljudet från klacken. Och de var roliga och mäktiga, färgade och levde med i hela matchen.

Och så blev det en massa mål! De bara skjöt, och så blev det mål som om det vore den enklaste sak i världen. 7–1 vore ett kul resultat sa vi i paus när det stod 4–1, men, det blev bara nästan så roligt.

Jag tror jag såg tvåmålsskytten Panucci nånstans där också, men efter matchen gick Daniele De Rossi ensam under Curva Sud, drog av sig tröjan och kastade upp den, och sen shortsen också. Danielino har växt som bandiera, bandierina eller vad man ska kalla honom, den här våren. Ja, sen 7–1 tror jag, när hans uttalanden efter matchen uppskattades mer än Tottis. Jag läser boken om Cristiano Lucarelli just nu, som hans agent skrivit om hur han gick till Livorno och tog dem till Serie A. Där berättar han att Daniele De Rossis pappa var en av Livornospelarna han såg spela när han var ung. Lucarellis historia är så speciell, inte precis som Danieles eftersom det är lättare för honom att stanna i Roma än det var för Lucarelli att gå till ett Serie B-lag. Men de är av samma sort. Efter derbyt visslade en stor del av publiken åt laget, och De Rossi sa efteråt att han inte gillade att han blivit kallad ”venduto” bland annat. Flera tidningar tolkade det som att han sagt att han kunde tänka sig lämna Roma, han som förut sagt att om det bara vore för honom skulle han skriva på för hela karriären imorgon bitti. Dagen efter gick han genast ut i alla radiokanaler och dementerade, sa att det är hans dröm att spela i Roma för alltid, allt han sagt var att man aldrig kan veta med sånt och att det inte beror bara på honom. Jag tror Danielino är mycket mer bestämd på att stanna i Roma än vad Totti var vid samma ålder. Han har ju en förebild.

I den alldeles proppfulla spårvagnen mot stan efter matchen slocknade lyset ibland. Varje gång ropade några killar, väldigt fulla i skratt, ”luce, luce!” Och jag har fortfarande ”Grazie Roma” i huvudet.

Vet du vilka vi är?

Jo, det var ju match idag. Så jag bestämde mig för att gå till stadion. Jag gick ensam och var sen, det var ungefär fem minuter innan avspark och jag hittade inte min ingång, frågade ett par killar. Och, jag, en svensk flicka i nöd, råkade fråga just den person som kunde få matchvärden att öppna sidogrinden och släppa in mig (några andra frågade samtidigt om samma ingång som min, ”ni måste gå runt, nej ni kan inte komma in här”), bredvid de berömda snurrgrindarna. Helt plötsligt var jag omhändertagen. Och innanför, hälsandes på några till synes helt trevliga killar, på väg till Curva Nord. Jag följde villigt med, det verkade ju mycket roligare att bli introducerad till klacken än att leta reda på min sittplats bredvid den.

”Vet du vem jag är, vilka vi är?” frågade han innan vi gick upp mot läktaren och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka frågan men han svarade själv ”Curva Nord”.

Jag märkte ganska snart att det var nåt mer med den frågan. Jag vet inte hur jag skulle kunna sett det när han frågade, men inne på stadion märktes det snart. ”Vi är fascister”, var det det mer specifika svaret vi diskuterade under pausen. ”Ti piace?” ”Jag håller inte med”, sa jag. ”Varför inte då? Är du kommunist?”

Min beskyddare var alltså nån slags ledare eller centralpunkt i ett gäng fascister som höll till längst ner i curvan, åt Monte Mario-läktaren till.

Det började med fascisthälsningar och ”Duce!”-rop efter Lazio-hymnen. Sen ”Lucarelli ebreo” (ebreo betyder jude), ”romanisti ebrei” när det kom ett pling på storbildsskärmen om att Roma gjort mål. Som tur var var den ende som frågade mig vilket lag jag höll på en svensk-italiensk kille. Det var visst några svenskar där, men de försvann strax efter att de visat upp sin flagga, tror jag. ”Jag håller på Hammarby”, sa jag, det var sant. Prata inte om det högt här sa han, berättade att flaggan de nyss hållit upp var Djurgårdens, hammarbyare håller på Roma. ”Jag vet”, sa jag inte. Inte för jag tror det hade varit farligt att säga att jag var romanista, men det verkade som en oerhört oförskämd sak att säga.

Man börjar ju ofrånkomligen tänka på sig själv i ett sånt sammanhang. Jag gjorde det, i alla fall. Jag började tänka på vad jag hade på mig. Där stod jag i prickigt linne, småblommig blus och tunn gräddvit kofta, ballerinaskor, min ojämna lugg jag klippt själv alldeles för länge och ”Tenetevi il miliardo”, boken om Cristiano Lucarelli jag håller på att läsa, i väskan. Och Roma i hjärtat. Mitt bland de här unga, tatuerade lade jag märke till efter ett tag, snygga får man ge ett par av dem att de var, fascistiska männen som ropar ”Duce!” och sjunger ”Adolf Hitler is my friend”. Vad gör man, inbjuden hos de här vänliga ansiktena, som bjuder på cigaretter, och sen vänder sig mot planen, gör ”uh-uh-uh”-ljud mot de svarta spelarna? I ena stunden spännande, och sen de här orden som bara inte går att acceptera. I den här delen av curvan stod jag, jag sjöng inte med men jag var en av dem som stod där, udda som jag var.

Och när matchen var slut ville jag såklart stå kvar, när de tackade spelarna och så. Det var spännande. Men jag sa hej då ganska fort sen. Pussar på skäggskrovliga kinder och ”när kommer du hit igen?” Mest artigt antagligen, mina reservationer märktes nog. Men stämningen höll sig kvar. Spårvagnen in mot stan var full av laziali. De som jag hamnat mitt ibland i curvan verkade vara lika mycket laziali som fascister, det var i alla fall ungefär hur ämnena för deras sånger och slagord fördelade sig, tror jag. De hade inga halsdukar, inga laziotröjor. Det hade alla på spårvagnen. De sjöng hela vägen, sånger om Lazio varvat med ”livornes’ ebreo”, ”Lucarelli ebreo” och ”AS Roma Juden Club”. Hela curvan ropade ”Lucarelli ebreo” idag.