Skjut så blir det mål, Daniele!

Idag däremot, vilken hjärtevärmande föreställning till fotbollsmatch! Ni kanske trodde att ingen bryr sig om finalen i Italienska cupen, kanske inte ens visste att första finalmatchen spelades idag, eller att resultatet blev 6–2 till Roma över ligasegrarna Inter? Eller att Totti gjorde mål jag tror i första minuten, och efter fem hade Daniele De Rossi gjort ett till? Nej, världen kanske inte bryr sig om cupfinalen, eller Italien eller ens Inter, men för alla oss på stadion betydde den mycket kan jag lova.

Jag satt med teveutsikt på Monte Mario-läktaren eftersom det bara kostade 15 euro för kvinnor och för barn under 12 år. Egentligen räckte det bara att sitta där nära planen en halvtimme och se Totti värma upp för att bli botad från den hemska laziopubliken i söndags. Totti och De Rossi, som alltid spelar bollen med varandra innan matcherna. Men den här publiken var underbar. Jag som satt på södra sidan fick ont i öronen av ljudet från klacken. Och de var roliga och mäktiga, färgade och levde med i hela matchen.

Och så blev det en massa mål! De bara skjöt, och så blev det mål som om det vore den enklaste sak i världen. 7–1 vore ett kul resultat sa vi i paus när det stod 4–1, men, det blev bara nästan så roligt.

Jag tror jag såg tvåmålsskytten Panucci nånstans där också, men efter matchen gick Daniele De Rossi ensam under Curva Sud, drog av sig tröjan och kastade upp den, och sen shortsen också. Danielino har växt som bandiera, bandierina eller vad man ska kalla honom, den här våren. Ja, sen 7–1 tror jag, när hans uttalanden efter matchen uppskattades mer än Tottis. Jag läser boken om Cristiano Lucarelli just nu, som hans agent skrivit om hur han gick till Livorno och tog dem till Serie A. Där berättar han att Daniele De Rossis pappa var en av Livornospelarna han såg spela när han var ung. Lucarellis historia är så speciell, inte precis som Danieles eftersom det är lättare för honom att stanna i Roma än det var för Lucarelli att gå till ett Serie B-lag. Men de är av samma sort. Efter derbyt visslade en stor del av publiken åt laget, och De Rossi sa efteråt att han inte gillade att han blivit kallad ”venduto” bland annat. Flera tidningar tolkade det som att han sagt att han kunde tänka sig lämna Roma, han som förut sagt att om det bara vore för honom skulle han skriva på för hela karriären imorgon bitti. Dagen efter gick han genast ut i alla radiokanaler och dementerade, sa att det är hans dröm att spela i Roma för alltid, allt han sagt var att man aldrig kan veta med sånt och att det inte beror bara på honom. Jag tror Danielino är mycket mer bestämd på att stanna i Roma än vad Totti var vid samma ålder. Han har ju en förebild.

I den alldeles proppfulla spårvagnen mot stan efter matchen slocknade lyset ibland. Varje gång ropade några killar, väldigt fulla i skratt, ”luce, luce!” Och jag har fortfarande ”Grazie Roma” i huvudet.