Vet du vilka vi är?

Jo, det var ju match idag. Så jag bestämde mig för att gå till stadion. Jag gick ensam och var sen, det var ungefär fem minuter innan avspark och jag hittade inte min ingång, frågade ett par killar. Och, jag, en svensk flicka i nöd, råkade fråga just den person som kunde få matchvärden att öppna sidogrinden och släppa in mig (några andra frågade samtidigt om samma ingång som min, ”ni måste gå runt, nej ni kan inte komma in här”), bredvid de berömda snurrgrindarna. Helt plötsligt var jag omhändertagen. Och innanför, hälsandes på några till synes helt trevliga killar, på väg till Curva Nord. Jag följde villigt med, det verkade ju mycket roligare att bli introducerad till klacken än att leta reda på min sittplats bredvid den.

”Vet du vem jag är, vilka vi är?” frågade han innan vi gick upp mot läktaren och jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka frågan men han svarade själv ”Curva Nord”.

Jag märkte ganska snart att det var nåt mer med den frågan. Jag vet inte hur jag skulle kunna sett det när han frågade, men inne på stadion märktes det snart. ”Vi är fascister”, var det det mer specifika svaret vi diskuterade under pausen. ”Ti piace?” ”Jag håller inte med”, sa jag. ”Varför inte då? Är du kommunist?”

Min beskyddare var alltså nån slags ledare eller centralpunkt i ett gäng fascister som höll till längst ner i curvan, åt Monte Mario-läktaren till.

Det började med fascisthälsningar och ”Duce!”-rop efter Lazio-hymnen. Sen ”Lucarelli ebreo” (ebreo betyder jude), ”romanisti ebrei” när det kom ett pling på storbildsskärmen om att Roma gjort mål. Som tur var var den ende som frågade mig vilket lag jag höll på en svensk-italiensk kille. Det var visst några svenskar där, men de försvann strax efter att de visat upp sin flagga, tror jag. ”Jag håller på Hammarby”, sa jag, det var sant. Prata inte om det högt här sa han, berättade att flaggan de nyss hållit upp var Djurgårdens, hammarbyare håller på Roma. ”Jag vet”, sa jag inte. Inte för jag tror det hade varit farligt att säga att jag var romanista, men det verkade som en oerhört oförskämd sak att säga.

Man börjar ju ofrånkomligen tänka på sig själv i ett sånt sammanhang. Jag gjorde det, i alla fall. Jag började tänka på vad jag hade på mig. Där stod jag i prickigt linne, småblommig blus och tunn gräddvit kofta, ballerinaskor, min ojämna lugg jag klippt själv alldeles för länge och ”Tenetevi il miliardo”, boken om Cristiano Lucarelli jag håller på att läsa, i väskan. Och Roma i hjärtat. Mitt bland de här unga, tatuerade lade jag märke till efter ett tag, snygga får man ge ett par av dem att de var, fascistiska männen som ropar ”Duce!” och sjunger ”Adolf Hitler is my friend”. Vad gör man, inbjuden hos de här vänliga ansiktena, som bjuder på cigaretter, och sen vänder sig mot planen, gör ”uh-uh-uh”-ljud mot de svarta spelarna? I ena stunden spännande, och sen de här orden som bara inte går att acceptera. I den här delen av curvan stod jag, jag sjöng inte med men jag var en av dem som stod där, udda som jag var.

Och när matchen var slut ville jag såklart stå kvar, när de tackade spelarna och så. Det var spännande. Men jag sa hej då ganska fort sen. Pussar på skäggskrovliga kinder och ”när kommer du hit igen?” Mest artigt antagligen, mina reservationer märktes nog. Men stämningen höll sig kvar. Spårvagnen in mot stan var full av laziali. De som jag hamnat mitt ibland i curvan verkade vara lika mycket laziali som fascister, det var i alla fall ungefär hur ämnena för deras sånger och slagord fördelade sig, tror jag. De hade inga halsdukar, inga laziotröjor. Det hade alla på spårvagnen. De sjöng hela vägen, sånger om Lazio varvat med ”livornes’ ebreo”, ”Lucarelli ebreo” och ”AS Roma Juden Club”. Hela curvan ropade ”Lucarelli ebreo” idag.