Internet mon amour

Mer video. Om man blev förbannad av att se Luciano Moggi ljuga och slingra sig på länken här nedanför kan man kan ladda ner den fina filmen om världens bäste Francesco Totti här, så blir man glad igen.

Match på Olimpico

Dag ett av fotbollsdomstolen på Olympiastadion i Rom, som nu fortsätter på måndag.

”Le cupole non esistono”

Sen pratade han med CNN.

”Che potere dà il calcio?”

Hela videon med intervjun med Moggi.

Der italienische Mann

Nej, man kan inte släppa Italiens VM för ens ett litet ögonblick innan nånting nytt händer och vänder på hela världen igen. Igår Gianluca Pessotto, som föll ner på innergården på Juventus kontor med ett radband i händerna. Även om man inte vet varför, om det hade någonting alls med fotbollen att göra att han försökte ta sitt liv, så är det ännu en sorglig, sorglig påminnelse om att fotbollen i Italien inte varit vad den borde.

Igår kväll grät också Luciano Moggi ut i tv. Han kom inte till Borrellis utfrågning, men att spela martyr i tv klarar han visst av. Jag lyckades inte få in Rai 3 nånstans, så jag har bara läst om det. Han fortsätter att hävda att de största makterna i italiensk fotboll var emot Juventus, att han blivit utnyttjad som syndabock, och han säger att Juve visste om vartenda kommatecken av allt han gjorde. Han sa att alla elakheter han utsatts för de senaste två månaderna förstört hans familj. ”Där det förut fanns levnadsglädje finns nu bara smärta.”

Så sa alltså Luciano Moggi, glädjetjuven numero uno.

Förut idag fanns det en kolumn på Der Spiegels hemsida som skulle vara satirisk, och handlade om hur italienska män, och fotbollsspelare i synnerhet, är. Nu är det bara en ursäkt kvar, efter att många italienare protesterat. Jag kan inte tyska så bra, så jag vet inte om den var skriven med ”Witz und Charme”, men Der Speigel säger själva att den inte var det om jag förstår dem rätt. Därför har de tagit bort den från sajten. Och kan man komma på något mer ocharmigt och okänsligt än att just nu raljera över slemmiga, lata italienare, som är ingenting annat än strandraggare, ”parasiter” och ”mammoni” enligt Spiegels krönikör.

Jag har alltid tyckt om Italien. Jag tycker nog om Gli Azzurri av samma anledning som jag är italofilisk i allmänhet, fast jag kan inte säga exakt vad den anledningen är. Det är väl nåt estetiskt, som tillatalar mig. Om det beror på att mina enda utlandssemestrar när jag var liten gick dit eller om min smak hade varit likadan ändå vet jag inte. Men när hela Calciopoli satte igång tänkte jag ändå på om det verkligen var bra om Italien vann VM. Vill man att Lippi ska vinna? Buffon, Cannavaro, och så vidare.

Men sen har jag nog hållit extra hårt på mina blå. Det skulle vara så sorgligt om Italien dessutom, på toppen av hela Calciopoli, misslyckas i VM. Så jag hoppas på Italien. Inte för att jag tycker synd om dem. Men all den där glädjen som Moggi och hans män stulit, den måste återerövras på något vis. Ett VM-fiasko skulle knappast hjälpa.

Världen verkar tycka mer illa om Italien än någonsin. Del Piero sa innan turneringen att det är orimligt att begära av landslaget att de ska återupprätta bilden av italiensk fotboll. Ju längre turneringen gått, desto mer orimligt framstår det. Eller åtminstone omöjligt. I åttondelen fick de kämpa med tio man, och försvarade sig strålande. Men vem älskar dem för det? Den matchen bekräftade bara bilden av det fuskande tråk-Italien.

Och hur kan man ens försvara sig? Italiensk fotboll är ju uppenbarligen fiffel och fusk.

Det finns såklart fortfarande tid att charma. Det här laget består varken av lata, slemmiga eller övervägande försvarsinriktade spelare. Hittills i VM har det inte varit Lippis nya Italien, som vi blivit vana vid att se. Det är inte ett Italien som spelar så att man tycker om dem.

Men det är kanske en uppgift för mycket att göra det. Det är väl svårt nog att vinna. Spelarna har väl nog med att bara spela för sig själva, för att skjuta upp vardagen så länge som möjligt, som Kristina Kappelin skriver idag. En sak är i alla fall säker med Gli Azzurri i det här VM:et. De kommer inte ge upp i första taget.

Italien måste vara de absolut sämsta världsmästarna ur pr-synpunkt. Om de tar sig till final, så kommer de möta Brasilien. Förutsatt att allt går enligt planerna för brassarna. Det skulle vara den gulligaste bilden av fotbollen mot den fulaste. Grattis, Fifa.

Han igen

Den här bloggen handlar inte om Italiens landslag. Om den gjort det hade jag kanske skrivit om Fabio Cannavaros geni, om den outtröttlige Simone Perrotta, om vilken märklig skugga av sig själv Achille Del Piero lämnade kvar på fotbollsplanen när han gick upp på den där kullen för att kontemplera, om hur mycket lagets spel hittills handlat om försvarsspel trots alla duktiga offensiva spelare i truppen.

Eller så hade jag bara skrivit om Francesco Totti, ändå. Som alla andra. Det spelar ingen roll om han är skadad, om han spelar, om han blir utvisad, petad, står på läktaren eller bara är på plan i en kvart. Han är alltid centrum av världen, hela sitt liv.

Jag tänkte när jag såg på TV4 innan matchen igår, att jag glömt hur han brukar beskrivas i svensk media. Nu gjorde Hasse Backe narr av honom, och när de visade hur han gick förbi journalisterna i den mixade zonen utan att svara på frågor, frågade Ola Wenström om det var bilden av en diva, eller en pressad spelare. ”Nänänä, en diva”, slog Magnus Hedman fast med sin allra mest överlägsna min.

”Diva” är ett så outsägligt futtigt och dumt ord för att beskriva Francesco Totti.

Bara straffen igår kan jag till exempel skriva spaltmil om. Jag hörde inte vad Backe och Hedman sa efter matchen, så jag vet inte om de har en aning om vilken press Totti var under när han stod framför staffpunkten. Om allt han kunde tänka på under de sekunderna. Allt hopp och alla förväntningar från miljoner desillusionerade tifosi, till exempel. I Roma älskar vi honom ändå, men resten av Italien hade inte varit lika förlåtande om han missat. Han har svikit förr, när han spottade på Chistian Poulsen, och så just i förra VM:s åttondelsfinal, just mot Guus Hiddinks lag, blev han utvisad.

Allt har handlat om Totti inför och under VM, trots att han varit skadad i månader. Han har inte övertygat hittills i turneringen trots förtroende från tränaren, och i flera dagar innan matchen har just hans plats i startelvan debatterats om och om igen. La Repubblica hade en fråga, ”Totti, ja eller nej”, på sin sajt hela helgen, varje gång jag tittade på reslutatet var det 49 procent för ”ja”, 49 för ”nej” och tre för ”jag vet inte”. Sammanlagt 101 procent. Tidningar hade kampanjer mot att han skulle starta. Efteråt sa Rino Gattuso att han stod och bad innan straffen, ”Jesus, låt honom göra mål, för om han misslyckas kommer han bli så tillintetgjord att han aldrig kommer kunna resa sig, stackaren.”

Och trots allt det här var jag lugn. Eller, jag var långt ifrån lugn, men jag visste direkt att det var han som skulle slå den och jag var övertygad om att han skulle sätta den. Francesco överraskar en alltid, som jag skrev förut. Och för att det är han, är straffen både extra betydelsefull, och man blir påmind om något lekfullt i situationen, för man tänker på cucchiaion. Samtidigt som Gattuso står och ber, inte för vinst utan för Totti, så tänker man på cucchiaion.

Och samtidigt litar man på Francesco. Det är konstigt att man gör det med en som misslyckats och gjort bort sig så många gånger. Men han verkar vara som bäst när han får bära alldeles för mycket ansvar på sina axlar. Jag har skrivit det förut, hur Luciano Spalletti sa till honom att ”det är du som är tränare för det här laget”. Galet, men det funkade.

Och det här var bara en straff. Det vara bara åttondelsfinal, det vara bara nitton minuters spel och en straff. Totti sa det själv. Han gjorde inte så mycket. Och han sa att ”nej, det största ögonblicket i mitt liv var när min son föddes, inte den här straffen.” Och det största i fotbollskarriären? ”När jag vann scudetton med Roma.”

Jag tycker om honom så mycket, har jag sagt det förut?

När jag skriver det här går jag in på La Gazzettas sajt och ser att Gianluca Pessotto ligger på sjukhus. Jag vet inte om det är sant att har försökt ta sitt liv, eller varför i så fall. Men press vid en straffspark är såklart inte jämförbar här.

Vackert

Såhär underbart är det med Francesco Totti, att man vet aldrig vad som ska hända. Och mitt i allt, när han har så mycket tid på sig innan straffen, när han får gå fram och rätta till bollen en gång till, mitt i det här allvarliga, så blir det komiskt. För man tänker: ”cucchiaio”.

Jag tänkte det, alla tänkte det, Lippi tänkte ”hoppas han inte gör det”. Och Francesco tänkte själv på att lobba in bollen, sa han efter matchen. ”Men det var för varmt.”

Jag råkade sätta på en skiva med Beth Orton innan idag, och den börjar med att hon sjunger om kycklingar, att de inte kan flyga. ”They have a wish-bone where their backbone should have grown.”

Det kändes talande. Det kändes som att vi aldrig skulle få mer än önska om Tottis VM. Han hade varit så dålig, men Lippi skulle spela med honom ändå. Och ryggraden som mittbackarna borde utgöra bestod till hälften av Marco Materazzi, mot australier fyllda av Guus-Hiddink-inspiration.

Oförutsett spelade sen Del Piero och inte Totti, och på något vis lika oförutsett blev Materazzi oförtjänt utvisad.

Italien vann matchen så överitalienskt. Hur de försvarade sig igenom den. En medveten strategi enligt Lippi. Hur Materazzi blev utvisad (domarna är emot oss). Hur Grosso fixade en straff.

Jag tycker de vann på ett härligt sätt, men jag märker att det var kontroversiellt, för alla mina bröder här hemma i Skåne är mycket upprörda. Och jag argumenterar med glädje.

Straffen var modigt slagen. Att slå den just idag också, efter att han blivit kritiserad och ifrågasatt de senaste dagarna, och petad. Han tog ansvaret, äntligen i landslaget. Han slog straffen som han skulle, kallt och hårt, inga trix. Jag tror att det var precis det här Tottis självförtroende behövde. Att han fick bli hjälte.

På tiden

Jag vet inte precis om Totti har förtjänat en plats i startelvan. Idag kanske Italien vann trots att han var på plan? Han är så försiktig, försiktig. I första halvlek misslyckades han med det mesta, sen kom han igång en period i andra. Då, efter Tjeckiens utvisning, hade han en stor, rund och fin och tom yta runtomkring sig mest hela tiden. Ändå fick han inte så många passningar.

Men nu är det för sent att ändra sig. Lippi valde att satsa på Totti i VM, så nu får han dras med honom. Fast han just nu känns som den svagaste länken i laget. Förutsatt att Nesta kommer tillbaka.

Två gånger försökte Totti lobba över målvakten, och misslyckades. Men han kan lyckas med sånt, och därför är det ju mycket roligare att ha honom på plan än utanför. Hur skulle Lippi kunna förstöra hela historien om Tottis kamp för att hinna bli frisk till VM genom att inte låta honom spela?

Efter matchen sa Totti att det ligger något i vad La Gazzetta skrev idag, att han skulle slutat i landslaget om Italien blev utslaget i gruppspelet. Han har väl inte givit upp?

Jag har märkt att jag verkligen vill att Totti ska lyckas i VM. Men det finns andra saker att se fram emot.

För Galliani avgick äntligen som president för ligan ikväll. Sammanlagt 26 personer och 4 klubbar ställs inför förbundets domstol, däribland han.

Nästa säsong kanske Roma kan slåss med Inter, och vem vet vilka andra, om scudetton. Och spela Champions League. Tänk.

Och de sjöng rekordsången på läktarna. Jag blir förvånad varje gång hur glad jag blir av att höra den.

Bästa frun

Ilary Blasi är förmodligen den enda spelarfrun i världen som inte kunnat komma till VM förän nu eftersom hon jobbar.

Matchdag

Två män ensamma mitt på planen, Totti och Lippi, medan truppen avslutar kvadraten. De samtalar tätt i åtta minuter, framförallt tränaren talar, med ryggen mot tevekamerorna och händer som rör sig oavbrutet. Han verkar ge taktiska instruktioner, visar rörelser. Nu till höger, nu till vänster. Du måste spela enklare, är betydelsen. Spelaren tar in lektionen nästan utan ett knyst. Han avbryter Lippi ett par gånger, koncentrerade, samlade inlägg. Han rör vid snodden i shortsen, en gång blir minspelet förståeligt. ”Varför just jag?” De skiljs med en gest av samförstånd. Totti springer mot matchövningen, Lippi återtar ledningen över träningen, och lämnar kvar en obesvarad fråga. Varför vaddå?

Detta drama har Italien diskuterat i några dar nu. Jag älskar den storslagna italienska sportprosan, men jag tror kanske att Lippi och Totti pratar med varandra även när de inte står framför tevekameror, och jag tror att Totti frågade varför han blev utbytt, inte varför – ja, La Stampa vill ställa den stora frågan. Varför just Totti? Varför ska just han leda Italien genom den skärseld som är världsmästerskapen i fotboll.

För nu är vi tillbaka på noll igen. Eller, noll minus Daniele De Rossi.

Jag skrev visst häromdan att det var lätt att vara romanista. Fast jag vet, det är aldrig lätt mer än ett par dar eller så.

Daniele är så mycket romanistisk spelare man kan bli om man inte heter Francesco Totti. Han växte upp i Ostia, har spelat i Roma sen han var barn, hans pappa är ungdomstränare i klubben och Danielino vill bli som Francesco. Ta över kaptensbindeln, spela i Roma alltid. Nu är han helt förstörd. Och Totti säger ”jag vet vad man känner när man gör ett sånt här misstag.”

Det skulle vara ett gulrött Azzurri med Han-som-erkände-hands De Rossi. Men det blev ett inte-längre-gulrött Azzurri med Han-som-skämde-ut-Italien-precis-som-sin-kapten De Rossi.

Fast riktigt så enkelt är det inte heller, för den där kaptenen är kvar. Och det verkar som att Lippi kommer fortsätta satsa på Totti. Antingen som trequartista eller punta.

Varför? Frågar Turintidningen La Stampa och svarar att det inte finns något alternativ. Det finns ingen annan ledare i truppen än Totti, som aldrig riktigt varit ledare i landslaget, och som inte har återhämtat sig helt från skadan ännu. Achille Del Piero är mystiskt ur form, och Andrea Pirlo saknar karisman. En annan nordtidning, Tuttosport, har en anti-Totti-kampanj. De förelsår ett 4-4-2 med Buffon, Oddo, Nesta, Cannavaro, Grosso, Camoranesi, Gattuso, Pirlo, Zambrotta, Gilardino och Toni.

Gli Azzurris identitet, och framtid i turneringen, hänger i luften nu. Första matchen lovade vilja och vacker fotboll. I och för sig regisserades spelet av Pirlo, men Totti var åtminstone inte dålig när han väl fick bollen. I den andra tappade de humöret, spelade dåligt, fick en spelare utvisad, Totti hann aldrig varken misslyckas eller lyckas. Han var inte med. La Gazzetta berättar att tyska tidningar beskriver Italien som elakt. I morgon kan de vinna gruppen, eller åka ur hela VM.

Det skulle vara Lippis nya offensiva Italien som visade sig i VM, med Totti som ledare och symbol. Fortfarande vet ingen om det kommer funka. Vi har en plusmatch och en minusmatch. Cannavaro menar att de måste spela mer italienskt. Det vill säga mer cyniskt och bestämt och med mindre underhållning.

Italien kan också komma tvåa i gruppen, och därmed få möta Brasilien i åttondelsfinalen. Jag hade i och för sig älskat om Italien slog ut Brasilien i åttondelen. De grönblågula börjar bli lika outhärdliga som Carolina Klüft.

Och oavsett vad Italien är – gammalt, cyniskt, korrupt och fuskande, eller ”viljefullt”, som Lippi (i fri översättning) kallar det, och offensivt, med eller utan Totti – så är det ett lag med, ja, dramatik.

Allt bestäms idag. Matchen börjar klockan 16.00. Och som vanligt kommer Calciopoli in och stör. Borrelli är klar med sin utredning av klubbarna nu. Den sportsliga domen över Juve, Milan, Lazio och Fiorentina kommer komma runt den nionde juli. De väljer så bra datum. I dag efter att börsen stänger i Milano, jag antar att det är ungefär när matchen slutar, ska fotbollsförbundet lämna över fallen till åklagaren.

Daje...

Älskling Danielino. Supportertidningen Il Romanista har rubriken ”En romanista gör inte så” på första sidan idag. Jag misstänker att en stor del av resten av världen tänker tvärtom om Daniele De Rossis utvisning.

Tur för honom att vi är vana vid att förlåta folk som gör bort sig.

Jag såg en entimmes dokumentär från Rai om Francesco Totti igår. Han, symbolen för den rena, vackra, roliga, riktiga fotbollen, som hela Italiens VM hänger på och så vidare. Efter två matcher har han fortfarande inte kommit in i matchen.

Hela Italien får kanske vänja sig vid att förlora, om de vill ha Totti som symbol.

Och varför talar ingen om hur stackars Simone Perrotta mår? Den sista, haltande delen av vårt gulröda mittfält. Det går inte att få reda på.

Blått är gulrött

Francesco Totti skriver VM-dagbok på sponsorn Diadoras hemsida.

Igår bland annat om det romanistiska landslaget. Det var ju tre Romaspelare i startelvan i måndags (och två från Juventus, och en romanista i Ghana), så många har det aldrig varit förut. Totti menar att det bringar tur. Rekord-tur, alltså. ”Men det mest romanistiska med matchen var rekordsången, som alla våra tifosi på läktarna i Hannover sjöng. Rörande, jag kände mig som hemma.”

Det är så lätt att vara Roma-tifosa nuförtiden. Framförallt på grund av Calciopoli-utredningen.

Och så älskar alla vår Totti.

Och om det från början kändes svårt att hålla på ett Italien med Cannavaro som lagkapten, börjar det vända. För att laget vann, men det är också stor skillnad på 1-0 och 2-0. Catenaccio kan Borrellis anklagade hålla på med. Landslaget, som nu alla sätter sitt hopp till för att återupprätta tron på fotbollen, är offensivt, och helt gulrött. Okej, inte helt, men ganska.

Samtidigt är Achille Del Piero på dåligt humör och gör fula tacklingar på träning och bråkar med Lippi.

En galning (och juventino) från Forza Italia föreslog häromdan att alla som utreds i Calciopoli skulle få amnesti om Italien vann VM-guld. Det är ett löjligt förslag som förmodligen inte får så mycket gehör.

Det är uppenbart att det finns ett samband mellan vad landslaget gör i VM och skandalerna. Om det inte finns så uppfinns det. Frågan är hur sambandet kommer ta sig uttryck. Att ge amnesti vid ett guld är en extrem version av tankar som är mindre främmande. Före VM ifrågasattes till exempel om Lippi, Cannavaro och Buffon borde följa med. Hur ska man förhålla sig till dem om det går riktigt bra i turneringen?

Som tur är finns det romanisti i laget som fattar. Till exempel en. Cannavaro sa om Moggi på lägret innan VM att ”alla gjorde så”. Daniele De Rossi säger bland annat såhär:

Amnesti? Det är moraliskt fel. Det är groteskt att hålla fast vid att ingenting har hänt och att ”alla gjorde så”. Om det är någonting som kommer fram med all tydlighet från avlyssningarna och utredningarna, är det att precis motsatsen är sann: några gjorde så, andra inte. Och de kände av konsekvenserna.

Den nya sportministern Giovanna Melandri är i Tyskland. Hon vill bland annat göra så att tv-rättigheterna blir mer rättvist fördelade, och vill absolut inte ha nån amnesti. Hon är romanista.

Börja

Det är såhär en första VM-match ska vara. Lovande. Fint, fungerande spel, men inget överlägset, bländande. Det behövs inte än. Det här var början. Inte som Sveriges match, som kändes som en möjlig början på slutet. Och inget tjurigt 1-0, utan en öppen match och två mål och mycket vilja och glädje.

Och en Totti som var bra.

Jag blev lite orolig, för jag såg inte ens när han blev tacklad innan han gick ut eftersom vi fick andra halvlek sönderpratad av en söt liten kille som hette Simon. Hans far verkade tycka att jag och Eveliina var lämpliga fotbollsguider och placerade sin son där vi satt inne på Street.

Men den sortens söndersnack är bra. Jag lyssnade inte på en enda expert igår, det var så skönt. Redan nu alltså, VM har knappt börjat och man är trött på dem. Jag stod ute vid Hornstulls strand innan matchen och hörde allt prat i luften och en jazztrio och det doftade vatten och var medelhavsvarmt. Jag hörde knappt vad Glenn Strömberg sa under matchen för jag fick svara på frågor som ”vad heter han som gjorde mål?” ”Kan man köpa fotbollsspelare?” Ungen hejade på Italien eftersom världens bäste fotbollsspelare, Henry, spelar där. De har ju blåa tröjor.

Hur kan det vara så att Italiens match, med allt som hänt, kändes som ett lättsamt avbrott från den obegripligt tryckta och obekväma stämningen kring Sverige? Som fanns där redan innan vi fick ett dåligt resultat mot Trinidad & Tobago.

På Gazzettans sajt letade jag bara efter ordet ”precauzione”. Det var därför han gick ut.

Alechille

Nu har han talat. Äntligen säger Alessandro Del Piero något efter att inte ha ställt upp på intervju på en månad. Och om Calciopoli säger han det enkla, självklara, som varken Cannavaro (Italiens lagkapten), Camoranesi, Zambrotta eller Zlatan lyckats formulera. ”Också vi (han och hans lagkamrater i Juventus) vill förstå och se hur situationen utvecklar sig.”

Det är väldigt försiktigt sagt, men hittills har ju ingen annan Juvespelare ens visat detta enda lilla, som skulle räcka: att de vill veta sanningen. Att de bryr sig om den.

”Det är inte konstigt om jag och mina kamrater visat tillit och tillgivenhet gentemot Moggi, klubben, de som arbetat med oss under så lång tid”, säger Ale också.

Nej, det är inte konstigt och självklart är det mycket allvarligare att Galliani, domarbasarna, Moggi, alla de som hållit på med att manipulera Serie A, skyller ifrån sig, deklarerar sig oskyldiga och inte säger hur det var. Men spelarnas likgiltighet stör mig.

Del Piero får frågan om det är landslagets ansvar att återupprätta bilden av italiensk fotboll. Nej, det är inte rätt, säger han, det är inte vår uppgift. Men också att ”det är en tyngd över axlarna som gör oss laddade, eftersom spelarna har utgjort den mest trovärdiga delen.”

Ale talar långsamt och tar många, tydliga pauser. Han jämför sig ett par gånger med Akilles. Han förklarar sin långa tystnad med att han behövde tänka. ”Det händer ofta att jag drar mig tillbaka på min kulle för att värdera situationen och koncentrera mig. Lite som Akilles gjorde inför ett krig”.

Det här är spelaren som har namn efter en renässanskonstnär. Något annat än Totti alltså. I en reklamfilm för VM (ja, han är med i många filmer) läser Totti Goethe. Självironiskt, som vanligt. Medan Del Piero på allvar refererar till Homeros under en presskonferens.

Om det är rättvist eller ej, så kommer landslagsspelarna påverka bilden av den italienska fotbollen de närmaste veckorna.

Italiens Kim-Anders-debatt är den om Totti eller Del Piero ska spela. Eller båda två. Nu verkar det som att Lippi har bestämt sig för Totti från start imorgon. Pinturicchio petad.

Som vi svenskar vet behöver inte den första matchen på något sätt vara avgörande för hur det kommer gå i turneringen. Men oj, vad spännande det ska bli. Allt är så osäkert i Italien. Typ alla är antingen skadade eller återhämtar sig från en skada. Och så hela den här tyngden på deras axlar.

You just can’t smile it away

Det var den bästa öppningen VM kunde få. Har ett världsmästerskap någonsin varit så överhajpat i det här landet? Att göra mål i ett VM verkade som början eller slutet på hela världen. Men så gjorde Tyskland ett tidigt mål, och sen Costa Rica ett, och så var det fotboll, äntligen, istället för det här enorma luftslottet.

För Italien är VM såklart superallvarligt.

Det är fortfarande inte säkert om Lippi kommer spela Totti från start i första matchen mot Ghana. Och Del Piero är enligt alla rapporter i usel form. Men det känns som att det behövs att Totti spelar. Jag talar kanske i egen sak, men jag tror det behöver bli ett Italien á la Totti som vinner eller förlorar i den här turneringen.

Del Piero kunde kanske varit den som återgav hedern till italiensk fotboll, och stilen till Juve. Det hade också varit vackert. Men han verkar inte kapabel, och han verkar inte heller vara lösningen på problemet.

Nej, det behövs en Totti. Enda sedan Richard Vanigli gjorde sönder Francescos fot har ju hela landet skickat hälsningar, räknat dagarna, hoppats, förklarat sin kärlek för Romas kapten. Och Totti har hanterat allting så bedårande bra. Ingen är ju ens arg på Vanigli, till exempel. Vanilj, heter han alltså. Typiskt. Hela tiden efter skadan har allting bara varit positivt. Totti bara ler sitt obegripligt avväpnande leende, säger ett dåligt skämt, och man bara blir glad.

Jag tror jag skrivit det många gånger: ”Man blir så glad av Francesco Totti”. Det är banalt, men Francesco är inte nån lustig figur som skämtar bort allt och säger att skandalerna är nånting som inte angår honom eller som man ska glömma bort. Fast skämtar gör han ju alltid. Genom Gazzettan (klicka på ”clicca per vedere il video”) kan man se en reklamfilm han gjort för regionen Lazio. En överseriös Totti blir intervjuad och - mycket roligt dubbad med en röst som är som motsatsen till hans egen: utan romersk dialekt, korrekt, djup och som Gazzettan skriver, typisk tv-nyhetsröst - pratar han om hur deltagandet inte är viktigt, att allt som betyder något är att vinna med varje tillgängligt medel. Filmen är en del i en kampanj för en bättre sport med sloganen ”Vi föredrar den riktiga sorten”.

Totti har aldrig riktigt lyckats övertyga resten av världen om sin förträfflighet. Det här skulle bli hans VM, han skulle visa alla att han var mer än den där danskincidenten. Nästa gång är han för gammal. Så blev han skadad, och sen kom hela Calciopoli.

Egentligen nöjer jag mig med hur han presenteras på innerfliken av sin bok: ”Francesco Totti (Roma 27 settembre 1976) è il capitano della Roma.” Punkt. Inget om att han är landslagets nummer 10. Men det skulle vara bra om det gick bra för Francesco Totti och Italien i det här VM:et. Det skulle vara en snygg historia också. Jag hoppas.

Förresten, den mer eller mindre logiska rubriken är titeln på en av mina favoritlåtar med Bill Withers. Varsågoda, socker.

Moggizzazione

Till slut började jag läsa nåt annat. Jag höll på med två romaner och hade hunnit läsa om halva Steven Shapins The Scientific Revolution när allt det här började. Nu minns jag inte ens varför jag fick för mig att läsa Shapin. Nu går jag omkring med flera dagars italienska tidningar i väskan. Läser på tunnelbanan, pendeln. Den här historien tar aldrig slut. Det finns en miljon trådar åt olika håll. Varje dag växer ”Moggiopoli” och mitt tidningsberg i takt.

När de första små artiklarna kom fattade jag inte att det skulle bli såhär stort. Äsch, det är väl bara Moggi som är Moggi, som vanligt, håller på med en massa fuffens. Det händer väl inget. Tänkte jag. Men sen exploderade allt. Och jag har läst och läst, men jag blir aldrig klar, och jag känner aldrig att jag vet nånting om allt det här egentligen. Så, den här texten börjar och slutar med Francesco Totti. Historiens största skandal och allt är bara Totti, Totti, Totti. Som vanligt.

Eftersom precis allting ska säljas med hjälp av fotboll just nu är Francesco ny affischpojke för Vodafone och Pringles. Han samlar kanske inte precis poäng i min bok när han gör sånt där. Jag har hittat en enda charmig detalj i all fotbollskommers den senaste tiden och det var en dammig burk snabbkaffe. ”Café Pelé Gourmet”. Jag blev tvungen att köpa det häromdan eftersom jag flyttat och lyckats glömma kvar min moka hos Martin. Pelékaffet smakar ingenting men namnet är roligt.

Och så fick jag förstås ett paket med Tottis nya bok som han slängt ihop lagom till VM, och den är urcharmig.

Jag minns Francescos härligt syrliga, typiska Totti-svar i höstas, på en fråga om vad han tyckte om Luciano Moggi. ”Han är en känd person i fotbollsvärlden”. Ja, han är ju det. Han var ju det redan innan. Vi tyckte redan illa om Luciano Moggi.

Att det fanns korruption inom italiensk fotboll och att Lucianone låg bakom mycket av det var inte precis någon främmande tanke. Varenda tifoso som förlorat mot Juventus, och det har ju alla, har väl svurit över orättvisorna.

Ändå är det märkligt att läsa om ”Moggiopoli”, ”Moggigate”, ”Calcio Caos”, ”Calciopoli”, ”Moggisystemet” och allt vad det kallas. Berättelserna stämmer med en massa saker man hört förut. Men man visste ju inte att det var precis såhär det var. Man både känner igen sig och blir förbluffad. Det är spännande att följa hela historien, även om om den såklart är förjävlig.

Jag vet inte var allt det här kommer sluta, om vi kommer få reda på hela sanningen om domarna, agentfirman Gea, förbundets inblandning, spelare som satsat pengar på matcher, och så vidare. Vad som kommer hända med Juve, Milan, Fiorentina, Lazio.

Men nu finns det någon slags bevis, som inte går att bortse från. Nu är det någon utanför fotbollen som har undersökt den.

Mest är det carabinieri-polisens telefonavlyssningar. Från det stängda Juve till exempel, där allting sköttes inom den svartvita familjen, kan jag nu läsa spaltmeter efter spaltmeter av utskrifter från privata telefonsamtal. Panorama har alltihopa på pdf här, över tusen sidor.

Metoderna var de enda möjliga för att komma åt skurkarna antar jag, men påminner ändå om en dålig deckare. Avlyssnade telefoner och utklädda under-cover-poliser på uppdrag att avslöja fusk med dragningen av domare till matcherna.

Jag hade alltid svårt att tro på pratet om att domarna medvetet hjälpte Juventus att vinna matcher. Skandinaviskt av mig. Oromanistiskt. Jag älskar Romas och Romafansens opposition mot Milan och Juventus och männen med makt. Mötena mellan Roma är ju mina favoritmatcher, just på grund av den ideologiska dimensionen.

Ändå är jag samtidigt sådär naivt skandinavisk. Men det som slår en när man till exempel läser om vad domarna höll på med, är just hur medvetet, konkret och vardagligt deras ”system” verkar ha varit. Hur uttänkt det var. Manipulation av utnämningen av domarna, offsidesituationer som blundas för eller uppfinns, spelare som varnas eller visas ut för att Juve ska slippa möta dem i nästa match. Allt är så simpelt, och ofattbart. Som att hela historien är påhittad av en konspirationsteoretiker med dålig fantasi.

Luís Figo fick, tragikomiskt nu, böter när han den 12 februari sa att han hade sett Moggi utanför domarens omklädningsrum innan matchen Inter–Juve. ”Hoppas jag åtminstone får tillbaka pengarna för böterna nu”, skämtade han för ett tag sen. Figo såg Moggi gå fram och tillbaka utanför omklädningsrummen säger han (i La Gazzetta dello Sport 21 maj), men han vet inte om Juventusdirektören gick in i Paparestas rum eller ej. ”Jag hade mycket klart för mig vad jag hört sägas sen jag kom till Italien, och så tänkte jag att det inte kunde vara så absurt att Moggi kunde göra något sånt.”

Det där som man hört sägas, bilden av det korrupta Italien, är väl också verklighet. Men som bild är den så typisk – stereotypisk – att man, som Figo, blir skeptisk. Kan det verkligen vara såhär? Och det kan det, tydligen. Det är så här absurt.

”Historiskt” var ordet för Romas vår. ”Siamo noi la storia”, det är vi som är historien. Men ingen kommer att minnas den här säsongen i Serie A för Romas 11 matchers segersvit. Juve stal den historian också.

Eller, det är inte sant, för jag kommer minnas det. En massa andra kommer minnas det. Jag vet inte om det faktum att hela Serie A var tillfixad av Moggi och hans domare gör våra elva segrar än mer otroliga, eller om allt blir meningslöst på grund av det. Men lyckan var faktiskt på riktigt, och hur laget sprang och sprang och älskade att spela fotboll med varandra, det kan inte ha varit förjäves.

Romafansen hade en fin banderoll under säsongens sista match, finalen av Coppa Italia i Milano. ”Niente e nessuno avrà i potere di farci sentire infelici”. Inget och ingen kan få oss att känna oss olyckliga.

Fast det finns en sak som skulle kunna göra oss olyckliga, och det är om Roma skulle vara inblandat i skandalen.

Påverkan av domarna hade Roma inget att göra med. Men det finns en utredning om vad som kallas ”administrativ doping”, det vill säga att man trixar med bokföringen, som gäller övergången av spelaren Nakata år 2000.

Vissa tidningar har också skrivit om ett kapitel i en av avlyssningsrapporterna om hur Roma skulle ha blivit helt ”moggifierat” efter klubbens ekonomiska svårigheter vintern 2004. Genom sina kontakter i banken Capitalia satte Gea och Moggi press framförallt på sportchefen Daniele Pradè. Karabinjärerna formulerar sig så romantiskt i sina rapporter, och i den här står det att Moggi försökte stoppa Romas ”självständiga och oberoende väg inom fotbollen, ledd av presidenten Franco Sensi”.

Jag vet inte hur jag ska värdera det här. Lika lite som något annat av alla telefonkonversationer som jag läser, med sina tusen olika tolkningsmöjligheter. Det går ju inte att lita på allt vad alla mina tidningar skriver.

Det är ganska mycket som Moggi säger som låter som storhetsvansinne och skryt. Till exempel pratade Lucianone med folk om att hans son Alessandro skulle gå in i styrelsen för Roma. Bara tänk vilket ramaskri det skulle blivit från supportrarna. Moggino var heller inte övertygad, och planerna lades ner.

Juve fick inte heller vare sig Cassano eller Amantino, som de ville ha.

Som Moggi pratar, så såg han verkligen Roma som en törn i sidan. Likaså Zdenek Zeman, den gamle Romafavoriten och tränaren som väl är den som mest ihärdigt kritiserat Juve genom åren. Moggi skröt för Capello om att han övertalade Rosella Sensi att inte anlita honom som tränare i somras. Istället förordade han vår käre Luciano Spalletti för Daniele Pradè. Varför har jag ingen aning om.

Corriere della Sera till exempel (18 maj), menar i princip att Moggi placerade Spalletti i Roma. Messagerò (samma dag) skriver tvärtom att Moggisarna, vilket låter mer troligt, ville ha Gea-mannen Guidolin i gulrött. Efter att Moggi senior föreslagit Spalletti för Pradè ringde han till Udineses ägare och bad dem hålla hårt i tränaren, får man reda på i Messageró men inte i Corsera. Var det nån slags lek? För att retas? Eller ställa till så mycket problem som möjligt? Eller ville han att Roma skulle misslyckas att få Spalletti och därför ta Guidolin?

En del säger alltså att Roma gav efter för Moggi genom att ta Spalletti, och andra att de gjorde det mot hans och Geas vilja. Det senare låter troligast.

Och övervägde verkligen Rosella Zeman? Det finns ju alltid romanisti som vill ha Zeman som tränare, men det låter mer som folkvett att välja Spalletti som tränare över ”Bohemen” i det kaotiska läget som Roma var i, än nånting som Moggi behöver övertala en om.

Så där kan man hålla på och spekulera.

Jag vet inte exakt hur moggifierat Roma var. Men man kan väl anta så mycket som att den där stolta självständiga vägen inte var så stolt sedan ett tag. Det är sorgligt, och också exakt vad Curva Sud redan visslade om som värst i höstas, innan spelarna fick alla glömma allt sånt.

Och trots allt det här känns det fortfarande som att tifosan i mig fått alldeles för många bra saker de senaste månaderna.

En ännu mer underbar Francesco Totti, till exempel. Underbarare än någon hade kunnat föreställa sig att han kunde vara. Jag lade äntligen bort alla tidningarna och började läsa hans bok när jag fick den. Jag blev klar fort, för den är menad att läsas av unga spelare och tryckt i stora bokstäver.

Jag tycker om titeln. Idén att döpa en instruktionsbok i fotboll till Mo je faccio er cucchiaio. Titeln är ett citat, ”jag gör cucchiaion”. Det var vad han, på romersk dialekt, lovade de andra spelarna att han skulle göra under EM 2000. Om det blev straffsparksavgörande i en match skulle han slå sin vackra lobb. Och som alla minns är han så galen att han också gjorde det, i semifinalen mot Holland.

Det finns tusen anledningar till att jag tycker om Francesco Totti så mycket. Många av dem hänger nog ihop med att han är så oprofessionell. Det räcker inte att straffen går in, han ska göra det vackert också. Och han pratar om det. I förväg. Han pratar mycket. Han lovar grejor, han misslyckas, han gör skitdumma saker, gör bort sig och kommer igen. Alla professionella fotbollsspelare vet att man ska prata så lite som möjligt och helst bara om ”det som händer på plan”. Utom Totti, som pratar om allt möjligt. Som sjunger sånger om Lazio, gör hånfulla tecken mot Juve. Han vet hur man gör fotbollen till ett skådespel.

Simon Kuper skrev om Totti för ett tag sen. Han säger också att Totti är oprofessionell. Och så kallar han honom ”sexfotad”. Min teori är att de som fortfarande kallar Totti för ”Spotti” inte har sett honom spela. För om man har det, då har man ju sett att ord som sexfotad beskriver honom mycket bättre. Är man ett fan av kaptenen har Kupers kolumn både roligt smicker och är roligt retsam. Så här skriver han om hur Francesco spelar:

Studying him on a series of freezing Roman evenings this winter, I was mesmerised by his pass. Totti plays with his head up, always in balance. He sees the furthest pass first and can hit it first touch with the inside or outside of either foot, or with either heel: as a footballer he is six-footed. When he runs, which is rare, he does so slowly, propelling himself from his heels while leaning backwards. Yet he can shed a marker with one clever step.

Allt det där, hur han är så bra med båda fötterna, hans blick för passningsspel, förklarar Francesco i sin bok. Det är inget märkvärdigt, bara att han medvetet tränat vänstern mycket sen han var liten, och hans tankar om hur man tränar passningar bäst.

Just så är boken. Francesco Totti som säger självklarheter. Och som säger mycket genom att inte säga nånting om Capello eller Cassano. Som, oprofessionellt, ägnar ett helt kapitel åt att säga att han skulle vilja vinna Guldbollen, som han inte ens var bland de 50 att bli nominerad till i år.

Jag älskar allt såklart, men så har jag inte heller särskilt mycket distans till min kapten. Ofta är han väldigt publikfriande, och jag vet att jag går på det så lätt. Nåt måste jag ju tro på.

Oprofessionell på ett helt annat sätt än Totti är Damiano Tommasi, som kom tillbaka från sin skada den här säsongen, med minimilön i kontraktet. Tommasi och Totti är båda två extrema välgörenhetstanter, men den ene verkar betydligt mer i det tysta än den andre.

En del av ”Calciopoli” handlar om spelare som satsat pengar på matcher. Buffon till exempel. Världens mest sympatiske Gigi Buffon. Han säger att han är oskyldig, men är fortfarande misstänkt. Häromdan kom det också uppgifter om att bland annat en spelare i något av lagen på plan skulle ha spelat på ett oavgjort resultat i matchen mellan Lazio och Roma förra säsongen. Det där derbyt som såg så uppenbart uppgjort ut att publiken började vissla åt sina egna lag.

Så, medan andra, miljonavlönade, spelare satsar pengar på uppgjorda matcher spelar Damiano Tommasi fotboll för 1 500 euro i månaden. Corriere della Sera intervjuade honom när telefonavlyssningsskandalen precis kommit igång (10 maj). Då skulle de till att välja president i Italien, och Damiano oroade sig för att folk pratade mer om skandalen än om valet. ”Val inom politiken kan förändra människors liv ... Fotbollen förändrar inte livet för någon.”

Tommasi, som vore den mest givne om man skulle välja någon att vara det, säger att fotbollsspelare inte är några lärare. De är underhållare. ”Jag tycker inte att fotbollen ska undervisa, det är en högre uppgift för andra personer i samhället.”

Romani Prodi, som väl är just en sån person, resonerar annorlunda. Allt det här har skett samtidigt som alla val i Italien, och Prodi sa om sitt tal under borgmästarkampanjen i Rom såhär (La Gazzetta dello Sport 20 maj):

De säger att jag bara pratade om fotboll. Det är inte sant. Jag ägnade den bara en rad i mitt inlägg. Det gjorde jag för att jag tror att fotbollen är en viktig metafor för situationen i landet. Det här (Moggiopoli) är inte en engångsföreteelse som vi kan bortse från eller lägga åt sidan. För den visar hur djup den etiska krisen är i varje aspekt av livet, till och med inom sporten, som vi trodde var befriad från förfall.

Det där är såklart valretorik. Prodi har också påpassligt för första gången utsett en minister för sport i sin nya regering. Men påpassligt eller ej, fotbollsskandalen är onekligen både en spegel av och invävd i politiken.

Den politiska världen i Italien hade sitt korruptionssytem som fick namnet ”Tangentopoli” på nittiotalet, det är efter det som fotbollsskandalen kallas ”Moggiopoli” och ”Calciopoli”. Francesco Saverio Borrelli som var en av åklagarna i utredningen om den politiska korruptionen, fick förra veckan i uppdrag att leda Fotbollsförbundets utredning av Calciopoli. Den politiska utredningen kallades ”Mani puliti”, rena händer. Nu blir det ”Piedi puliti”, rena fötter.

Borrelli är totalt ointresserad av fotboll. Han påstår sig aldrig ha spelat, sett två matcher på plats och en på tv i sitt liv. Men eftersom fotboll är mer än fotboll och Silvio Berlusconi är inblandad i allt, hindrar det inte Berlusconi, som älskar att använda fotbollsmetaforer i politiken, från att ändå anklaga sin gamle fiende för partiskhet. ”Det ligger i tiden. Nu har de valt sig en domare”, kommenterade han valet av Borrelli. Med ”de” menar han den nya regeringen.

Jag antar att man ska tolka uttalandet som att Borrelli inte hade lett den här utredningen om Berlusconi vunnit valet i våras. Hade något av det här hänt?

La Repubblica skrev ganska roligt om hur spelarna i landslaget inte vet vem Borrelli är (24 maj). Fast han var på förstasidan på alla tidningar för några år sen. ”Utom la Gazzetta dello Sport.”

Men i La Gazzetta har han hamnat nu.

I onsdags hade Gazzettan en indignerad text om hur Mauro Camoranesi svarat att han mest av allt var ”likgiltig” till skandalen. Det är ganska lätt att stämma in i den indignationen. Om man jobbar med att spela fotboll så vet inte jag hur man kan vara likgiltig till exempel till huruvida domarna hjälper vissa lag att vinna. Men jag antar att det ingår i jobbet att vara likgilitig till allt utom att vinna matchen.

Och jag vet inte heller vad man kan begära om hur Juvespelarna ska reagera på det här. Det är ju lätt för till exemel Figo eller Totti att säga, som de gjort, att de är stolta och tacksamma för att deras klubbar är rena.

De kanske inte ska göra som landslagskaptenen och före detta svärmorsdrömmen Fabio Cannavaro i alla fall. Han verkade nog som ett säkert kort som kapten för ett par år sen. Han var ju också världens mest sympatiske, precis som Buffon. Nu är de båda indragna i Calciopoli. Förra året syntes Cannavaro i en hemvideo, liggandes med dropp i armen kvällen innan en viktig match. Nu kanske han har tagit emot svarta pengar vid övergången till Juve. Han lämnade landslagslägret häromdan för att förhöras om Gea. Han fick be om ursäkt dan efter han uttalat sig om skandalen och sagt att det Moggi höll på med inte var så farligt. Capello har sagt ungefär samma sak.

Vår svenske juventino pratar om hur nöjd han är med att ha vunnit scudetton två gånger och att skandalen inte har med spelarna att göra. Jag förstår verkligen varför han säger så. Jag vet inte vad han annars skulle säga. Men jag reagerar varje gång han nämner den där scudetton. Och det är ju inte sant att spelarna inte har med saken att göra. Det är till exempel fullt möjligt att de tar Zlatans två sköldar ifrån honom, och Juventus hamnar på sista plats i årets Serie A.

Laziomålvakten Angelo Peruzzi har varit den mest poetiske. Hans metafor är komisk, men inställningen sympatisk. Han menar att alla var delaktiga i systemet.

Moggi var herden, alla vi i fotbollen hans flock. På morgonen släppte han ut oss på bete, sa till var och en var de skulle gå. Det fanns högre gräs, och grönare. På kvällen kom vi alla hem nöjda och belåtna, utan att bry oss om gräset som vi ätit var bra. Och han mjölkade oss.

Francesco Totti säger som han brukar: att fotbollen knappt är fotboll längre för man vet på förhand hur matcherna ska sluta. Han har också alltid sagt att han inte vill stanna inom elitfotbollen efter sin spelarkarriär. Om han ska syssla med fotboll så ska det vara som tränare för barn. En läsare frågar honom (10 maj) i frågespalten som han har varje onsdag i Gazzettan om allt som händer nu är ytterligare skäl för honom att lämna fotbollsvärlden. Han svarar att ja, han är övertygad om att inte stanna kvar när han har slutat. Senare har han sagt att ”man vet aldrig”.

Och allt är fortfarande lika spännande, för nu får vi se vart den italienska fotbollen tar vägen. Förtroendet för den var inte särskilt stort förut. Något måste hända. ”Ricominciare da zero”, säger alla. Börja om från noll.

Först är det VM. Den där Borrelli verkar tala sanning när han säger att han är ointresserad av fotboll, för han har sagt att han ska bli klar med sin utredning inom tre veckor. Som om VM inte fanns.

Jag har inte sett Italiens matcher inför VM, men i Gazzettan i lördags stod det att Totti varit långt ifrån formen, Del Piero ännu sämre. Ljuset i mörkret verkar vara Romas kronprins Daniele De Rossi. Och det faktum att resultaten i de två matcherna är exakt samma som i genrepen innan VM -82. 1-1 och 0-0. I början av 80-talet var det också skandaler i ligan, och Italien blev världsmästare 1982.

Tecknen säger alltså att de blåa kommer vinna hela spektaklet. Och chansen finns, såklart. Jag vet inte om jag ska skriva chans eller risk. Med en förbundskapten som Lippi, vars son är under utredning som en av männen i Gea, med Buffon och Cannavaro, med Danielino, han som blåste av sitt eget mål eftersom han rört bollen med handen om ni minns. Med alla dem som hjältar. Det vore intressant.