England. Så fort supportrar och säkerhet på stadion diskuteras i Italien hänvisar alla till England som en förebild oavsett hur oeniga de är i övrigt, som de mycket riktigt påpekade i le Iene i måndags. Jag själv verkar prata om le Iene ofta på sistone, jag är såklart lite vänligt inställd till programmet eftersom fina Ilary är programledare med sin Totti-dotter i den stora magen, men det är italiensk teve, dessutom Berlusconis teve, och alltså – mer eller mindre schifoso, som all teve här. (Ja, förutom den här reklamen. Och Ilary då.) När tre reportrar från le Iene beger sig till Manchester och matchen mellan Manchester City och Chelsea för att ta reda på hur det egentligen är i detta England som alla tjatar om, ser de: inget våld, ingen som är rädd att bära sina klubbfärger utanför stadion, snälla och glada poliser, barn och gamla, publiken som applåderar sitt lag trots att de förlorade. No problem, nessun problema. Klart att man vill ha det så.
Att många engelska klubbar har utländska ägare, att biljettpriserna är höga och avståndet mellan fansen och klubbarna ökar allt mer, att ligan domineras av utländska spelare, är pengafixerad och kommersialiserad och att det engelska landslaget under VM inte hade ett uns av den moral och vilja till fotbollen som gjorde att det italienska vann turneringen – så långt kommer aldrig diskussionen i Italien. Men kanske borde man välja också allt det framför att folk dör.
I Manchester finns inte heller banderoller, bengaler, flaggor. Inget organiserat tifo. Det är svårare att bestämma sig för om man vill ha sånt eller ej.
Den 30 mars träder ett nytt direktiv från inrikesministeriet i kraft, som förbjuder trummor och megafoner på italienska stadion, och inför stark kontroll av flaggor och banderoller. Banderollerna, italienarnas specialitet, som ofta är ironiska och roliga och ibland rasistiska och idiotiska, får bara innehålla budskap som är till stöd för den egna klubben. Flaggor får bara prydas av de egna klubbfärgerna, eller färger som tillhör de stater som representeras på planen. (Ingen risk för Chippens söta lilla svenska flagga i Romacurvan, alltså.) Vill man ta med sig en banderoll måste man anmäla detta hos den arrangerande klubben senast sju dagar innan matchen, med information om material, mått, innehåll och vilken del av stadion man tänkt sig visa sin skapelse. Koreografier måste meddelas på förhand, och måste avslutas innan matchen börjar.
Men det är en sak att införa regler som ska få läktarna att se ut mer som i England, en annan att genomdriva och efterleva reglerna på ett rättssäkert sätt. Supportertidningen Il Romanista har till exempel kommit på att imorgon är sista dagen för att meddela banderollerna till nästa match på Olympiastadion i Rom, den mellan Roma och Milan. Tyvärr har inte så många andra upptäckt det. Varken supportrarna eller klubben är redo för proceduren, ingen har ännu skickat in nån banderollförfrågan, många vet inte om de nya reglerna och klubbarna har inte förberett sig, skriver Romatidningen idag. Så, det återstår att se om det blir några banderoller under Roma–Milan, eller om eran med de hårda banderollreglerna kommer börja med undantag från desamma.
Samtidigt är det mycket liv om det nya Amato-dekretet om säkerhet på sportarenor, som ska klubbas igenom i parlamentet senast den 9 april om allt går enligt planerna. Det handlar om hårdare regler och kontroll av fotbollspubliken, hårdare straff för den som tänder bengaler, bryter mot reglerna, är våldsam eller uppmanar till våld i och kring arenorna och så vidare. Men ligaföreningen har fått till stånd mjukare formuleringar om hur mycket klubbarna måste bidra ekonomiskt för att förbättra arenorna.
Jag undrar vad som händer nu med sportministern Giovanna Melandris lag om att tevepengarna ska fördelas mer rättvist, hon har hållt på med den sen hon tillträdde och påminner om den då och då, men när kommer den? Hennes position kan ju knappast ha förstärkts av att Prodiregeringen föll och återuppstod häromveckan. Det som skiljer italiensk fotboll från de andra europeiska ligorna, är ju att en så stor del av klubbarnas inkomster kommer från teve, vilket gör att de kan strunta i stadionpublikens säkerhet. Dessutom förhandlar alla var för sig och de stora klubbarna får mycket mer än de små. Att omfördela tevepengarna – det vore en verklig förändring. Men de mäktigaste klubbarna vill inte, såklart, och alla minns ju Calciopoli, Catania... Klubbarna brukar få som de vill, allt förbli som förut. I fotbollen, i Italien.
Madness is killing the country.
Därför, dagens låt: The Concretes har gjort en fin cover på Graham Nash fina Military Madness.
