måndag, januari 28, 2008

Några anteckningar om vecka fyra

I fredags kväll bar en kardinal de gamla ampullerna med San Gennaros blod, det som genom ett mirakel brukar bli flytande tre gånger om året, fram till altaret i Neapels katedral för att be stadens skyddshelgon gripa in mot sopkrisen. Något liknande har inte gjorts på hundratals år. På 1600-talet gjorde kyrkan samma sak för att besvärja pesten. ”Låt oss göra det omöjliga möjligt”, bad kardinalen. Det omöjliga är att upprätta ett system för sopsortering. Inget mirakel hände, blodet var stilla. Hur sorgligt kan det bli? Men att vädja till San Gennaro, hur utanför, hopplöst, nästan bokstavligen medeltida det än är, är det ändå, tror jag, att uppskatta allvaret i en situation. Till skillnad från vad de som styr Italien gör. Deras beteende är som ett skämt som dragits ett varv för långt och inte är roligt längre. Vi har Mastella, den ambulerande justitieministern som citerade en falsk Pablo Neruda-dikt medan han avgick på grund av att hans fru och större delarna av hans parti arresterats för korruption. Högerpolitikerna som firade med champagne och mortadella i senaten när regeringen föll i torsdags. ”Nej, nej, ta bort den där flaskan genast, per favore, det här är ingen osteria”, fick talmannen säga till. Och Berlusconi som nu triumferande skördar frukterna av att han skapat en vallag som gjorde det omöjligt att regera landet.

I fredags var det också en artikel i Gazzetta dello Sport som handlade om hur Real Madrid sopsorterar. Sedan början av säsongen har klubben haft speciella sopkärl för sortering på Bernabeu, och samlat in 69 480 kilo återanvändningsbara sopor. I slutet av säsongen kommer det vara lika mycket som en by på 20 000 invånare skulle ha genererat. Alltså: fotbollsfansen i Spanien sorterar sopor på stadion. De tittar efter och slänger sen i rätt behållare. Mirakel. Samma dag publicerade Il Romanista den här videon, som dokumenterar toaletterna på Olimpico, dit Real Madrid snart ska för att möta Roma i Champions League.

Jag hade ingen aning om att det fanns tveksamheter om det, men häromdan läste jag att det nu verkar som att Polen och Ukraina inte kan arrangera EM 2012. Men Italien, som när värdlandet skulle utses blev så förudmjukande bortvalt till förmån för Östeuropa, kan inte ta över eftersom arenorna är för dåliga. Nästa år ska ändå Champions-finalen spelas i Rom. Jag vet inte varför de har valt Rom till det, men Francesco Totti har ju förklarat att det är ödet som ville att det skulle bli så, ödet ville att Roma skulle slå Liverpool i en Europacupfinal på Olimpico nästa år. Jag har bestämt mig för att det är mycket vackert tänkt och jag ska tro på det tills det misslyckas.

Hela förra veckan diskuterades hur skandalöst det är att domarna hjälper Inter. ”Inter är det nya Juve.” Efter Calciopoli är det mycket svårt att tro på att någon vinner utan nån slags skum hjälp. Under samma vecka spelade Inter två matcher, fick en spelare utvisad i första halvlek i båda, och domaren stal ett mål av Zlatan, och därmed två poäng av Inter, igår. Under tiden var Massimo Moratti så arg över anklagelserna att han inte ens pratade med pressen, väldigt olikt honom. Det passar verkligen inte den arme Moratti att vara en vinnare.

En annan av Italiens fantastiska presidenter, Palermos Maurizio Zamparini, var gäst på Corriere dello Sports redaktion i lördags och gav bland annat uttryck för sin inställning till fotbollstränare. Den tränare han har nu har han ju till exempel sparkat och återanställt jag vet inte hur många gånger. Han sa om sitt lags match mot Roma:

Vi har alltid förlorat mot Roma och jag tror vi förlorar ikväll också. Det enda, även om min tränare inte kommer göra det, skulle vara att möta Roma med fler man på mittfältet. Varför han inte kommer göra det? För att tränarna alla är arroganta och tror att deras egen modell är den bästa i världen.
Totti fick en guldboll innan matchen, av ultras-killarna. Det var mycket rörande och passande, att han fick en hemvävd guldboll av sin kurva, när ingen annan ger honom någon. Sen sprang han ut på planen och klappade tvåhundra uppradade barns händer, lika många ungar som han gjort mål i gulrötts tröja. Den sista kysste han på huvudet.

torsdag, januari 10, 2008

Frank Papertotti


Såhär ser han alltså ut, Frank Papertotti, Disneys tolkning av allas vår hjälte Francesco Totti. Jag visste ju att de hittat på en Disneykaraktär om Totti, men saken blir bara bättre och bättre ju mer man får veta om den.

Enligt Gazzetta dello Sport kom idén om en serie om fotboll till under brinnande Calciopoliskandal. ”I så svåra tider ville jag skänka ett hopp”, säger Riccardo Secchi som skrivit manuset till Totti-serien, ”men jag kunde inte luras och hitta på en låtsasvärld. Därför har jag lagt in mer problematiska ämnen, och verkliga, som utnyttjandet av unga”. Make no mistake, italienska Musse Pigg är inte vilken lättviktig underhållningsblaska som helst. Och vem ska fylla rollen som de förtrycktas förkämpe om inte Francesco Totti? Totti ”har alltid slagits mot ekvationen att fotbollsspelare är lika med miljardär”, säger bland annat Musse Piggs chefredaktör.

I serien grälar Joakim von Anka och Pontus von Pluring, symboler för de utsugande fotbollspresidenterna, om Papertotti och säger ständigt att han är ”roba mia!”, ”han är min!”, ”nej, min!”. Papertotti vägrar skriva på alla deras kontraktsförslag och fortsätter spela med sina barndomskompisar. För att få delta i Ankeborgs fotbollsturnering måste man betala och de små ankorna försöker på alla sätt få ihop till anmälningsavgiften, med biltvättning och juicepressning. Papertotti drar ihop mest eftersom folk betalar honom för att inte berätta roliga historier. Till slut måste de ändå låta sig köpas upp av Joakim von Anka, som bara vill tjäna pengar på att sälja vidare Papertotti och hans kompisar. När de ska möta von Plurings fuskande och fulspelande lag (innehållandes Björnligan) räddar Anketotti sitt lag på straff i sista minuten. Han har missat hundra straffar på rad men uppfinner cucchiaion och lyckas med straffen!

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det här.

lördag, januari 05, 2008

The crowd were dead

Sopkrisen i Neapel har blivit ohållbar under helgerna. Sophögarna tornar upp sig på trottoarerna. Såhär kunde julen se ut, mitt i Europa. I Pianura, en stadsdel i Neapels nordvästra utkanter, protesterar innevånarna mot att en soptipp som stängdes för flera år sen på grund av den var för farlig ska öppnas igen. De blockerar ingången och idag har det varit ständigt intensivare sammandrabbningar mellan demonstranter och polisen. Överallt tänder folk på sophögarna. Inne i städerna, på gatorna. Nu och här i världen, när alla krig och katastrofer åtminstone verkar pågå nån annanstans långt borta, och vår stora kris är den globala uppvärmningen, nånting som vi inte heller kan se eller märka av konkret men som vi pratar väldigt mycket om – då fortsätter den här väldigt påtagliga, stinkande, pysande och brinnande konsekvensen att välla upp i Kampanien. Av vårt leverne bildas avfall, och det måste ta vägen nånstans. Det märks, just där. Systemet funkar inte. Och vi kan inte fortsätta så här en enda dag till, ändå gör vi det. Det finns ingen lösning, inte ett enda förslag.

Neapel är annorlunda och svårt, ett undantag från resten av Europas historia kanske, men norditalienarna har i trettio år fyllt Kampaniens jord med sitt giftiga avfall. Jag frågade Roberto Saviano hur det kan vara såhär uppenbart, att alla vet vad som pågår och ändå fortsätter det. Ja, det är en naiv fråga för svaret är att det kan fortsätta eftersom människor; politiker, camorran, de som äger soptipparna, de som äger sophanteringsföretagen, företagen i norr som betalar en bråkdel av det verkliga priset för att göra sig av med sitt avfall, de tjänar mycket pengar på att den här eviga krissituationen finns.

Idag förklarar Saviano i Repubblica hur sopfrågan hänger ihop, och skriver att de enklaste mänskliga rättigheter blir ovanligheter på de här ställena. Saker som att ha en gata man kan ta sig fram på, andas luft som man inte dör av, att kunna leva med förhoppningar om livet som är normala i ett europeiskt land istället för en besatthet vid tanken på att emigrera eller ta värvning. Och man vänjer sig vid det. I Pianura pyser vit rök upp från under det tunna grästäcket, det är giftig gas från de gamla soporna. I Milano infördes trängselavgifter vid årsskiftet.

Men det var inte det vi skulle prata om. Det var en massa andra saker jag skulle säga men aldrig kom mig för medan det här mellandagssopberget växte, alltså kommer alltihopa nu. Det var till exempel nåt om en rolig början på en sarkastiskt hållen artikel i Repubblica om fotbollsklubbarnas ekonomi, om en milanesisk anomali. ”De stora siffrornas Inter bekräftar också i bokslutens Serie A sin oförmåga att vara normalt.” Av de fem stora klubbarna (som enligt Romtidningen Repubblica är Milan, Inter, Juve, Roma och Lazio) har fyra under de senaste åren skaffat sig betydligt normalare budgetar. Fejkade överskott och ofantliga kostnader för spelarköp och -löner är historia, och klubbarna börjar till och med gå med plus. Men den femte, Inter, har fortfarande stora underskott och enorma lönekostnader och verkar inte vilja ändra på den ordningen. För det är ju samma Inter som knappt förlorar en enda match och om ingen betydande formsvacka drabbar laget under andra halvan av säsongen (vilket såklart kan hända, förra året gjorde det inte det) kommer vinna ligan överlägset. Mönstret är nästan för enkelt att tyda. De italienska storklubbarna, och här kan man väl också räkna in Napoli, sköts alltmer modernt och affärsmässigt. Modernt i en italiensk kontext, men ändå. De ”rör sig långsamt mot en finansiell pseudo-normalitet”, som Repubblica skriver. Juventus, Lazio, Roma och Napoli satsar alla i större eller mindre utsträckning på unga spelare som de köper billigt eller som kommer från de egna plantskolorna, och att låta dem utvecklas. Också Milan har sänkt sina spelarkostnader. (Fast de satsar kanske mer på gamla spelare som fortfarande är bäst i världen men har blivit medelmåttiga i Serie A.) Den klubb som struntar i både balanserade budgetar och lokal förankring, det vill säga Inter, är den som på fotbollsplanen vinner över alla de andra hela tiden. Så hur länge ska de andra låta Inter vinna allt?

Häromdan påstod nån spansk tidning att Napoli med hjälp av rika neapoletanare som finansiärer, planerar för att köpa Messi. Han skulle bli som en Maradona, symbol för hela klubben och staden (istället för soporna) och göra Napoli till en av Europas största klubbar. Jag är knappast kompetent att spekulera i hur mycket sanning det låg i vad tidningen skrev, men det låter i alla fall dels som en omöjlig affär, och sen som motsatsen till vad Aurelio De Laurentiis alltid säger: han vill inte, inte, inte ha en ny Maradona utan ett stabilt kollektiv. Men om Napoli ska bli ett europeiskt storlag måste väl De Laurentiis förr eller senare köpa några stjärnor till klubben? Tanken på Messi som Maradonas arvtagare i Neapel är både fantastisk och skrämmande, eftersom De Laurentiis sätt att styra Napoli faktiskt är ett brott mot det som verkar vara Neapels ständiga öde: att aldrig förnyas. Nu skulle jag kunna skriva att ”kanske kan fotbollen vara ett exempel för resten av samhället”, men jag tror det är bättre att skriva att åtminstone har neapolitanarna sin fotbollsklubb och glädjen den för med sig, och det är inte alls en liten sak att ha.

Apropå Maradona, en överälskad symbol för en stad, skrev Kristina Kappelin en av sina skeptiska krönikor om Totti idag. Jag älskar när hon är butter och missnöjd. ”Francesco Totti skulle ha kunnat bli världens största spelare. I stället har han blivit en jätte i lilleputtarnas land, mer eller mindre självmant.” Det är så skönt att läsa Kristina Kappelin, jag står snart inte ut längre med alla svenska män som känner sig förföljda för att de gillar il calcio och ska hålla på och försvara den. Kristina Kappelin slipper dem uppenbarligen, för ”ingen jag träffar utanför Rom gillar Totti”, skriver hon. ”Det kan bara bero på att han så till den grad är en del av den här galna gamla stan, att både han själv och allt som omger honom är obegripligt en kilometer utanför Roms ringväg.” Det är bara för att hon bott så länge i Rom som hon kan skriva såhär: ”Rom älskar folk till döds, låser in dem i den djupa folksjälen. Och den är bottenlös, trångsynt och lite svampig i mitten.”

Kappelin skriver att Totti inte kan bli större än han är nu eftersom det faktum att han bara spelar i Roma hindrar honom. Jag såg ett litet klipp häromdan på en Totti som då inte kunde varit mer än tonårig, där han hur övertygat som helst säger att hans dröm är att spela hela sin karriär i Roma. Exakt likadana låter De Rossi och Aquilani nuförtiden. Är det tragiskt att de inte kan vidga sina drömmar mer än så eller har de sett nåt som är bättre än vi kan föreställa oss?

Själv har jag bara bott i Rom en kort liten stund och är helt förälskad i förhållandet mellan staden och Francesco Totti. ”Han har blivit en av modern fotbolls mest omoderna ikoner”, skriver Kappelin och det är förstås sant, och kanske ett problem men i så fall ett underbart problem. Eller jag håller nog inte ens med om att det är ett problem, för jag vet nästan inget finare än hur det i Roma går ihop att ha en totalt omodern kapten som symbol för ett av de modernaste projekten i Serie A. (Såhär kan det förresten till exempel se ut när man har det.)

En sak har i alla fall Kappelin glömt, för Totti har en sak kvar att vinna, en ambition kvar som fotbollsspelare förutom att vara Romas kapten i så många år till som det går. Nästa säsong spelas ju finalen i Champions League i Rom, och Francesco har bestämt att den ska stå mellan Roma och Liverpool. Han själv ska avgöra på straffar, självklart till Romas fördel. ”Det är mitt öde”, brukar han säga, att revanschera den katastrofala förlusten mot Liverpool 1984. Också det här är en fantastisk och samtidigt skrämmande tanke, och jag vet inte riktigt med exakt hur stor andel ironi och hur stort allvar Francesco säger så.

Totti kom ju tillbaka till planen, äntligen, precis innan jul, och det var en stor fröjd att se. Samma dag avslutade också Curva Sud sin protest. De organiserade grupperna kom in på arenan i paus, efter att de hållit sig därifrån sen matchen mot Udinese. De ville ju visa vad de var värda sa de, och jag antar de gjorde det. Man såg att de inte var så många och att de flesta i kurvan inte ville offra att gå på matchen för att stödja deras sak, men att de gjorde ganska stor skillnad för hur färgglad och högljudd publiken på stadion var. Ungefär så tror jag, jag var ju inte där och kunde se skillnaden själv.

Också i Milanoderbyt dagen efter protesterade ultras, och hela San Siro var grå. Milanoklubbarnas ultras-grupper ville att deras tystnad under derbyt skulle vara ett tillfälle att reflektera för ”den allmäna opinionen, medierna, institutioner och ligan, över möjligheten att ihärda med den repressiva politik som håller på att förändra, om inte till och med utrota, framför allt den goda delen av tifot”, skriver de i sin kommuniké. I slutet skriver de: ”Dagens tystnad behövs för att ni ska tänka efter. Vi ultras har redan gjort det...” Ändå har de inte tänkt ut någonting att säga om till exempel det faktum att Adriano Galliani sedan i våras tvingas ha ständigt livvaktsskydd just på grund av konflikter med en eller annan del av det organiserade tifot. Men sen dagen Garbriele Sandri dog har kurvorna varit fredliga, trots att de protesterat, så någon trovärdighet bakom den där självreflexionen finns kanske.

Corriere della Seras nätupplaga har haft en omröstning om vilket ord som bäst sammanfattar året 2007, och ultrà är ett av alternativen. Etta kom La casta, titeln på en bok som handlar om hur korrupta italienska politiker är. I en lång intervju i Il Romanista igår beskrev Gabriele Sandris bror passionerat vad det innebär att vara ultras och hur vackert det är. ”Ordet ultras används bara i negativ mening men så är det inte: det är det finaste sättet att följa sitt hjärtas lag var det än spelar, aktivt, genom att heja på.” Och så vidare. Sandris bror och far är djupt besvikna över hur medierna och polisen utnyttjat Gabrieles död. De menar att man gjort en mycket större sak av frågan om fotbollssupportrarna – och fotbollen har ingenting alls med saken att göra, säger de – än att en polis mördat en ung, helt oskyldig kille.

Francesco Totti försvarar såklart också sina ultras. Visserligen kanske deras protest inte visade så tydligt som de hade velat hur stort deras inflytande är, men för Totti är det är ändå fortfarande de som bestämmer hur mycket han kan älskas av den där kurvan, den där kärleken som han enligt Kristina Kappelin offrat chansen att bli världens störste för. Han sa efter manifestationen på Circo Massimo att det var en viktig sak att göra, och på julafton hade han en av sina artiklar han brukar skriva i Corriere dello Sport inne, och han skrev att han var glad att hans återkomst till planen sammanföll med att de organiserade grupperna också kom tillbaka. Han skriver att ultrà inte alls betyder våld, utan bara kärlek för sitt lag.

Eftersom Roma mött Manchester United och dess publik en del den senaste tiden skapade det lite uppståndelse i Rom att Alex Ferguson efter att själv ha suttit på läktaren på Old Trafford i veckan kallade stämningen där för begravningslik. ”The crowd were dead”, sa Ferguson. ”That was the quietest I’ve heard our crowd. We need the supporters to create a good atmosphere here because the players respond to that. At times it was like a funeral.” Och en talesman för en supporterorganisation svarar att det inte är så konstigt eftersom stadion är som en polisstat där folk är rädda att bli utslängda och förlora sitt superduperdyra säsongskort om de bara ställer sig upp. Exakt det här ville Curva Suds grupper visa: vi behövs, ni kommer sakna oss om ni inför ”il modello inglese”. Och Totti sa till dem på julafton att han behöver dem. Men bara de räcker ju inte till. Jag vet inte om det stämmer att Old Trafford är som en polisstat, men åtminstone vill folk gå dit.

I Italien hade Corriere della Sera istället en artikel häromdan med rubriken ”Stadion, den stora flykten”. Trots att Juventus, Napoli och Genoa kom till Serie A i år och ersatte de mindre lagen Ascoli, Chievo och Messina, plus alla derbyn som är under säsongen, är medelantalet åskådare i Serie A bara 2 786 fler den här hösten än förra. Mycket färre än förväntat. Och förra årets medelpubliksiffra var den lägsta de senaste 45 åren. Och folk kämpar om ordet ultras, om det ska betyda ligist eller kärlek till fotbollen, om det är alla lagarna som ska förhindra våldet som är orsaken till att folk inte vill gå till stadion eller om det är folks rädsla för våldsamheter. Jag tror kanske att båda sidor har rätt om att det är den andra sidans fel. Och eftersom jag lärt mig av Roberto Saviano att leta efter pengarna så tror jag kanske också att de kan bråka bäst de vill.

För, förutom den ökande normaliteten i budgetarna som Repubblica skrev om, så skiljer sig ju fortfarande Serie A från andra ligor genom att en så väldigt stor del av klubbarnas intäkter kommer från teve. Enligt la Repubblica kommer bara 12 procent av intäkterna från biljettförsäljning. Så nu ser situationen ut såhär: att det blivit en normalitet att inrikesministeriet stänger av bortasupportrar från arenorna, samtidigt som Sky Italia och Lega Calcio planerar för att spela flera matcher efter varandra både på lördan och söndan så att man kan sända fler i teve.

Någon tänkte sig kanske att det var en krisåtgärd att stänga av hela läktarsektioner, något man skulle göra medan man funderar ut en långsiktig lösning. Men vem behöver lösa den krisen när fotbollen på Sky Italia hela tiden slår nya tittarrekord?