Några anteckningar om vecka fyra

I fredags kväll bar en kardinal de gamla ampullerna med San Gennaros blod, det som genom ett mirakel brukar bli flytande tre gånger om året, fram till altaret i Neapels katedral för att be stadens skyddshelgon gripa in mot sopkrisen. Något liknande har inte gjorts på hundratals år. På 1600-talet gjorde kyrkan samma sak för att besvärja pesten. ”Låt oss göra det omöjliga möjligt”, bad kardinalen. Det omöjliga är att upprätta ett system för sopsortering. Inget mirakel hände, blodet var stilla. Hur sorgligt kan det bli? Men att vädja till San Gennaro, hur utanför, hopplöst, nästan bokstavligen medeltida det än är, är det ändå, tror jag, att uppskatta allvaret i en situation. Till skillnad från vad de som styr Italien gör. Deras beteende är som ett skämt som dragits ett varv för långt och inte är roligt längre. Vi har Mastella, den ambulerande justitieministern som citerade en falsk Pablo Neruda-dikt medan han avgick på grund av att hans fru och större delarna av hans parti arresterats för korruption. Högerpolitikerna som firade med champagne och mortadella i senaten när regeringen föll i torsdags. ”Nej, nej, ta bort den där flaskan genast, per favore, det här är ingen osteria”, fick talmannen säga till. Och Berlusconi som nu triumferande skördar frukterna av att han skapat en vallag som gjorde det omöjligt att regera landet.

I fredags var det också en artikel i Gazzetta dello Sport som handlade om hur Real Madrid sopsorterar. Sedan början av säsongen har klubben haft speciella sopkärl för sortering på Bernabeu, och samlat in 69 480 kilo återanvändningsbara sopor. I slutet av säsongen kommer det vara lika mycket som en by på 20 000 invånare skulle ha genererat. Alltså: fotbollsfansen i Spanien sorterar sopor på stadion. De tittar efter och slänger sen i rätt behållare. Mirakel. Samma dag publicerade Il Romanista den här videon, som dokumenterar toaletterna på Olimpico, dit Real Madrid snart ska för att möta Roma i Champions League.

Jag hade ingen aning om att det fanns tveksamheter om det, men häromdan läste jag att det nu verkar som att Polen och Ukraina inte kan arrangera EM 2012. Men Italien, som när värdlandet skulle utses blev så förudmjukande bortvalt till förmån för Östeuropa, kan inte ta över eftersom arenorna är för dåliga. Nästa år ska ändå Champions-finalen spelas i Rom. Jag vet inte varför de har valt Rom till det, men Francesco Totti har ju förklarat att det är ödet som ville att det skulle bli så, ödet ville att Roma skulle slå Liverpool i en Europacupfinal på Olimpico nästa år. Jag har bestämt mig för att det är mycket vackert tänkt och jag ska tro på det tills det misslyckas.

Hela förra veckan diskuterades hur skandalöst det är att domarna hjälper Inter. ”Inter är det nya Juve.” Efter Calciopoli är det mycket svårt att tro på att någon vinner utan nån slags skum hjälp. Under samma vecka spelade Inter två matcher, fick en spelare utvisad i första halvlek i båda, och domaren stal ett mål av Zlatan, och därmed två poäng av Inter, igår. Under tiden var Massimo Moratti så arg över anklagelserna att han inte ens pratade med pressen, väldigt olikt honom. Det passar verkligen inte den arme Moratti att vara en vinnare.

En annan av Italiens fantastiska presidenter, Palermos Maurizio Zamparini, var gäst på Corriere dello Sports redaktion i lördags och gav bland annat uttryck för sin inställning till fotbollstränare. Den tränare han har nu har han ju till exempel sparkat och återanställt jag vet inte hur många gånger. Han sa om sitt lags match mot Roma:

Vi har alltid förlorat mot Roma och jag tror vi förlorar ikväll också. Det enda, även om min tränare inte kommer göra det, skulle vara att möta Roma med fler man på mittfältet. Varför han inte kommer göra det? För att tränarna alla är arroganta och tror att deras egen modell är den bästa i världen.

Totti fick en guldboll innan matchen, av ultras-killarna. Det var mycket rörande och passande, att han fick en hemvävd guldboll av sin kurva, när ingen annan ger honom någon. Sen sprang han ut på planen och klappade tvåhundra uppradade barns händer, lika många ungar som han gjort mål i gulrötts tröja. Den sista kysste han på huvudet.