onsdag, augusti 31, 2005

Il capitano di tutti

Man blir så glad av Francesco Totti! Gazzetta dello Sport har från och med idag en väldigt söt frågespalt med kaptenen varje onsdag där han svarar på läsarfrågor. Hela grejen lanseras högtidligen som något fött ur en gemensam önskan från Totti och hans fans, att närma honom läsarna, ”etablera en kontakt, ett utbyte av idéer”.

Man brukar säga att spelarna och fansen blir alltmer främmande för varandra i den moderna fotboll som vi är begåvade med. Men Totti hittar på nya grejor hela tiden just i kontakten med sin publik. Som boken han gav ut med de roliga historierna folk berättade om hans påstådda brist på intelligens. Kommer han på sånt själv eller har han en väldigt fantasifull rådgivare?

Totti lyckas på något sätt vara väldigt gammaldags på samma gång som han nästan på dokusåpavis lever sitt liv ganska mycket genom tv. Han gifte sig till exempel i tv, med en tv-kändis. Idoliseringen av fotbollsstjärnorna passar honom som få. Samtidigt pratar han i var och varannan intervju om att fotbollen inte är som förut. Så kommenterade han till exempel att Milan vänskapligt lånade ut Abbiati till Juve. Han säger att han inte skulle kunna spela för Juventus. Han deklarerar lika otidsenligt sin kärlek för Roma, ”att vinna med den här tröjan kan inte jämföras med någon annan seger”, frågar hur han som romare och romanista skulle kunna spela för någon annan klubb. Jaja, han får en massa pengar från Roma också, och skulle kanske inte sagt likadant när hans chans att gå till en bättre betalande klubb var större, kan man invända. Men han medger att han gärna spelat utomlands, samtidigt som valet av Rom och Roma var ett val för livet och av kärlek.

Jag tror på Totti. Häromdan sa han också att han ville fixa ett världsfotbollens Live8. ”Jag i Rom och Beckham i London.” Ingens storhetsvansinne är så charmigt som kapten Tottis.

fredag, augusti 26, 2005

Reklam igen: en Simon

The Global Game har gjort en telefonintervju med Simon Kuper om den tioårsjubilerande Football Against the Enemy. Man kan läsa intervjun här. Eftersom den där boken är så omhuldad så är det roligt att läsa hur oerfaren Kuper var när han skrev den:

...I had never really done much active journalism. I had written articles for World Soccer for years, but I’d sort of taken those from the Dutch press—I used to read the Dutch press and then write what they were saying. (I hasten to add I don’t work as a journalist like that anymore.)
Slutsatsen man kan dra av det där måste vara att han är galet begåvad. Mycket annat intressant säger han också i intervjun såklart. Simon Kuper läser man ju annars som vanligt i Financial Times.

torsdag, augusti 25, 2005

Ciao bella


Jag har ingen aning om varför jag lovade att ”följa upp” presentationen av Romas a-lag. Jag har inget mer att säga om saken. Men eftersom jag lovat, och ni kära läsare hört av er angående vikten av detta ämne: här ovanför är hon, La Roma. Jag hittar inga superbra bilder, men foton finns här, här och här. Debatten lär fortsätta. Tydligen så finns det också en ”trafikljuströja”, alltså grön med rött och gult på. Jag tycker det syns att Diadorafolket ansträngt sig lite för att blidka traditionalisterna. Inga dragkedjor. Det svarta finns ju kvar, men så tunt att man knappt ser det. Vad som inte alls syns är ett sponsornamn på bröstet. Och det är vackert, men inte så realistiskt. Som vanligt möttes Antonio Cassano av idel visslingar och dessutom har kultkommentatorn Carlo Zampa fått sparken och söta tanten Luisa Petrucci som brukar sitta på läktaren med ett rött och gult parasoll är sjuk.

Men Francesco är glad!

onsdag, augusti 24, 2005

Och den stora dagen...

...är idag, då presskonferensen om de nya tröjorna ska ske. 19.00 på Stadio Olimplico. Med en ny madrina, den förra fick visst sparken. Lovar att följa upp denna viktiga händelse.

tisdag, augusti 23, 2005

Konservativa fans

Jag har upptäckt att jag varit dåligt uppdaterad i frågan om AS Romas matchställ för säsongen 2005-06. De har varit en liten följetong här på Junivallen, men jag var bara halvt intresserad från början. Jag har en såpass snobbig inställning till matchtröjor att jag aldrig i livet skulle få för mig att köpa en, jag vill bara fåfängt försäkra mig om att mitt lag fortfarande är snyggast på plan. Jag har nöjt mig med att bara vara glad över att Roma alltid har de vackraste och mest moderna modellerna av fotbollströjor. Men nu har jag fastnat en stund i debatten om La Magicas kläder.

Trots att den officiellt inte presenterats än, har en bild på vad som antas vara den nya hemmatröjan tydligen publicerats i France Football. Såhär ser den ut:

De äkta gulröda supportarna är såklart upprörda. Att tröjan i France Football anses så hemsk beror mycket på det svarta bandet längs ena sidan, som symboliserar Diadora och som ”enligt traditionen” inte hör hemma där. När Kappa gjorde ställen var allt frid och fröjd, men Diadora är inte populära. Det ska bara vara gult och rött, inget annat. Annars är borta- och cuptröjorna det stora problemet. De har alldeles för många olika färger.

Troppi buchi nella memoria”, ”För många hål i minnet” heter kampanjen mot Diadoras nymodigheter. Vad är det med sport som gör folk så nostalgiska? Att tröjsponsorerna gör en massa nya modeller för att kunna sälja så många tröjor som möjligt till fansen är ett rimligt argument för att företagen beter sig rätt osnyggt. Men varför måste alternativet till det vara konservatism?

Sen har vi bollen. Som jag berättade för ett tag sen har Diadora gjort en ny boll, som är till hälften romaröd och till hälften gul, och som är tänkt att användas i hemmamatcherna. Den kallas Janus, som den romerska guden för dörrar, för att öppna, börja. Janus som januari, början på året. Guden Janus kallas också Giano Bifronte, och har två ansikten. Ett som blickar bakåt och minns historien och ett som ser mot framtiden. Kanske har någon på Diadora tänkt väldigt mycket på det där namnet, men det hjälpte i så fall inte så mycket. För fotbollar ska ju inte vara gulröda. Bollen har som bekant varken bak- eller framsida, och redan efter första matchen klagade spelarna på Romas officiella boll. När Janus snurrar blandas färgerna och bollen blir svår att se ordentligt. Ingen gillar Janus.

måndag, augusti 22, 2005

Kreativa fans


Romas matchställ dröjer. Antar att det har med sponsorproblem (Mazda) att göra. Under tiden kan man kolla på fansens förslag till nya tröjor här. De flesta är ganska konservativa, men det är fint att folk sitter och gör sånt här tycker jag. De vackra teckningarna ovan har en Massimo Galletti gjort. Anti-merchandise uppskattas alltid på Junivallen. Magnet-Zlatan är ändå finast hittills. Man blir glad varje gång man går förbi kylskåpet.

Medan jag ändå håller på så gör jag lite reklam för Football Poets också, som jag länkat till ganska länge. Nej, det är ingen stor lyrik, men charmigt så man dör.

söndag, augusti 21, 2005

Konstigt ställe

Överallt protesterar folk mot att fotbollen tas över av betal-tv-kanaler. I Sverige startar de namninsamlingar för betal-tv!

fredag, augusti 19, 2005

Reklam

Flipper i P3 från i lördags handlar om Monaco. Bland annat en intervju med den lättretade friidrottsmanagern Daniel Wessfeldt om känsliga frågor som skattepolitik. Man kan lyssna här.

tisdag, augusti 16, 2005

Henrik och Annika

Ja. De blyga.

(Uppdatering torsdag 11.55: Förlåt, det där var onödigt obegripligt för den som inte läser Junivallen slaviskt. Vilket förmodligen är alla utom jag själv. Jag menar alltså apropå vad jag skrev om Annika under rubriken Nummer femton här nedan.)

söndag, augusti 14, 2005

Nummer sexton

Jag gick en promenad med min femåriga kompis S och hennes väninna O för ett tag sen. Vi hittade en äng som vi fastnade vid, glömde bort tiden och kom hem långt efter femåringars läggdags.

”Vad gjorde ni på ängen så länge då, plockade blommor?” frågade S:s mamma.

Nä. Vi sprang. Tävlade om vem som var snabbast på sträckan mellan fotbollsmålen. Jag lät dem vinna lagom ofta. S sprang i min famn, flyendes från en hotfull hund. Vi jagade varann, formerade oss i olika konstellationer och misslyckades med att mötas samtidigt på samma punkt, snurrade oss yra och sprang, yra. Föll i gräset. Sprang.

Vilken lycka att springa. Jag kände mig som Björn Runström på min löprunda idag. Stark, hård, snabb. Trots friidrotts-VM måste jag tillstå att han är min favoritlöpare just nu. Tätt följd av Docus Inzikuru.

Den rykande färska nummer sexton: Broadcasts ”Tears in the Typing Pool”, använder en löpare i texten för att beskriva uthållighet.

the long-distance runner has stopped on the corner
but I won’t give up

lördag, augusti 13, 2005

Today I started loving you again

Tittar på Premier League och det är som att återupptäcka fotboll. En spelare passar en annan, spelet rör sig i hög fart, och passningen går fram. Samma sak gång på gång, enkelt, som om det vore självklart att man spelar fotboll så här. Vad ska man med Allsvenskan till? Det förstår jag sen. Baby Bajen spelar som Arsenal. Just idag känns det så.

Nummer femton

Nummer tolv i min hög av sportsånger handlade om att göra bort sig. Simon Kuper skrev också om det för ett tag sen, apropå den italienska undersökningen om att fotbollsspelare är så olyckliga. Efter att ha konsulterat sitt bibliotek av sportlitteratur konstaterar Kuper att ett idrottsproffs liv är rätt miserabelt.

Failure distresses most of us who play sport, but it is worst for professionals, whose identity often consists of being good at sport. As Richard Krajicek, the former Dutch tennis player, describes defeat: “It‘s not that I played badly, no, I am bad.”
Förödmjukelse är en del av proffslivet för de flesta.
“Football’s all humiliation,” says Plimpton, quoting a player who told him that “playing opposite Doug Atkins was like having your pants taken down in front of 60,000 people”. What motivates most professionals is this fear of humiliation, and the concomitant fear of being sacked.
I Sverige har begreppet ”kaxighet” de senaste åren bytt laddning, blivit ett positivt sportord. En som inte verkar ha insett det är utlandssvensken Zlatan som fortfarande ryggar tillbaka så fort ordet kommer på tal. ”Jag är är inte alls kaxig”, har han alltid påstått, fast nog måste det vara han som till stor del har gjort kaxighet till en av de mest önskvärda egenskaperna hos svenska sporthjältar? Överallt finns de kaxiga svenskarna. Häromdan sa Robert Kronberg att hans tävlingsdräkt var kaxig, för någon vecka sedan hyllade Patrick Ekwall de unga, kaxiga svenska idrottarna i sin Tv4-krönika. Hammarbys marknadschef tycker att ”det unga Bajen” står för ”attityd och kaxighet”, och det verkar han vara nöjd med.

Man blir ganska lätt trött på all denna kaxighet, som ofta beskrivs som närmast en förutsättning för att lyckas.

Därför gillar jag Annika Sörenstam, trots att jag egentligen är väldigt ointresserad av golf. I senaste numret av Sportmagasinet kunde man läsa att när hon vann sin första seger i US Open 1995 blev hon sjuk av uppståndelsen, sängliggande och illamående i fyra dagar. Inte så kaxigt. Hon har kritiserats för sin brist på utstrålning, men hon är den enda som kan få mig att bry mig om golfsporten.

Det är ett fint sammanträffande att hon heter just Annika. Natalia Kazmierska skrev så vackert om Astrid Lindgrens Annika i somras. Fegisen Annika, det väna dygdemönstret som är rädd för spöken och inte vågar gå upp på vinden. Hon är en motsats till den odrägliga Pippi. Hon är svag när Pippi är stark, förståndig när Pippi är dumdristig, prydlig när Pippi är ovårdad, moralisk när Pippi är självupptagen.

Men det fina med Kazmierskas Annika är såklart inte att hon är svag och feg. För när Pippi står still, fast i samma ”kaxiga” beteende, ”för evigt fastkletad i pannkakssmet och en crazy persona”, så kan Annika fortfarande förändras. Jag har redan citerat det här en gång, men det var så länge sen så jag gör det igen:
Annika däremot, har utvecklingspotential. Hon smutsar plötsligt ner fållen på finklänningen. Hon frigör sig från mammas förmaningar och Tommys morska metoder. Hon funderar på döden och gastarna. Full av skuldkänslor för sin fina flickighet, bölar hon under täcket på kvällen så att ingen hör.

För Annika är en fulländad tvivlare och en romantiker av rang. Och så står hon där på slutet, under stjärnorna på skeppet Hoppetossa som glider ut från kajen och styr söderut mot kokosnötterna och Kurrekurreduttöns oändliga playor.
”O, Pippi”, säger hon. ”Det känns så konstigt i mej. Jag börjar tro, att jag också vill bli sjörövare när jag blir stor.”
Pippi sitter skeppsbruten och grinig och försmäktar på ön i två dagar utan snus.
Annika, vill till havet.
Det som jag tycker om med Annika Sörenstam är inte bara att hennes svagheter syns, att hon är så blyg att hon blir sjuk. Det är att hon övervinner sina rädslor, utan att göra våld på sig själv. När hon tävlade mot män första gången var det väldigt coolt och modigt i sig, men hon gjorde det också så snyggt. Det fanns ingen kaxighet, inga stora utspel, men inte heller ett uns av mesighet. Inget extra läppglans eller hemma-hos-reportage eller kompromisser för att inte ifrågasättas som kvinna. Hon var bara så grymt bra.

Som Kaah. På sin första ep sjöng han i ”Visa sej” om hur han följde efter en snygg tjej men inte vågade prata med henne. När han slog igenom med ”Soulrebell” sa han nästan ingenting i intervjuerna. Ett år senare sjöng han fortfarande om hur han ”faller till noll”. ”Jag hatar när jag önskar och så gärna vill/Men fattar att jag inte kommer räcka till.” Men också ”Dom tittar när jag dansar”. De tittar för att han är är ”Stockholms bästa”, för att han har stil, tål att tittas på. ”Som Zidane med en fotboll”.

onsdag, augusti 10, 2005

Vem ska man tro på?

Zinedine Zidane gör comeback som kapten i franska landslaget nu. Han verkar också ha blivit knäpp.

Zizous intentioner med comebacken har ifrågasatts, man har menat att han kommer tillbaka på grund av påtryckningar från sponsorerna Canal+ och telekommunikationsföretaget Orange, och den statliga tv-kanalen TF1 som sänder VM nästa år. Men Zidane själv anger en betydligt mindre världslig anledning. I en intervju med France Football säger han att han väcktes klockan tre en natt av en mystisk röst som sa till honom att han skulle spela för Frankrike. AFP citerar (genom OleOle):

”One night about three o’clock in the morning I woke up suddenly and began speaking with someone. Afterwards I didn’t tell anyone about it, not even my wife.”

”It’s a total enigma, but don’t try to explain it – you can’t. It’s someone that you are likely to never meet. I can’t even begin to explain. This person exists, but it’s a total mystery.”

He added: ”A few hours later I was with my wife at home and that’s when I decided.”

”I’ve never had an experience like it. It was like I was powerless against this presence that was forcing me.”

”It was like a revelation, and suddenly I realised I had to go back on my decision to retire.”

Han berättar detta för att få slut på spekulationerna om att det är kommersiella intressen som ligger bakom hans comeback. ”Tror ni verkligen att de som pressen föreslagit; Adidas, Canal+, Orange, TF1, presidenten eller jag-vet-inte-vem skulle kunna påverka mitt beslut?”, undrar han.

Vilken underbar fråga!

måndag, augusti 08, 2005

Dahlin

Jag såg Martin Dahlin idag. Jag tror att det var han i alla fall, jag kan inte svära på det för jag såg inte tillräckligt noga och jag kände mig oartig som tittade för länge. Han stod vid en blänkande svart bil mittemot den provisoriska ingången de har till Åhlens i Malmö nu när de bygger om. Jag brukar inte bli särskilt imponerad av att träffa på kändisar, men Martin Dahlin var speciellt. Om det var han, jag börjar tvivla på mitt eget minne nu. Men om det var Dahlin eller ej, så upptäckte jag att jag glömt hur speciell han var. Jag minns hur vi spelade fotboll på gräsmattan hela tiden den där VM-sommaren, och försökte gå som han. Sådär som han gick i straffområdet, efter en avblåsning, innan en hörna: superlångsamt, med axlarna uppskjutna och huvudet nersänkt och blicken kolsvart rakt fram. Det var han som bestämde där.

Efter fotbollskärriären har han hållit på med så tråkiga saker. Doktor Alban och Stureplan och agenteri och vimmelbilder och Graafsystrar. Jag har förändrats också, jag kanske inte skulle gilla honom idag? Men då, vilken hjälte.

söndag, augusti 07, 2005

Älska fotboll

Äsch, jag lyfter upp de här kommentarerna hit, jag skriver ju dem ändå för att nån ska läsa dem och befria mig från mina tankerundgångar. Jag redigerar dem inte, lägger till länkar bara. Så ingen kanske fattar ändå. Hur som helst, det började med att jag skrev en text med rubriken Queer as football, bland annat om att det inte finns några öppet homosexuella fotbollsspelare. Sen såg jag matchen mellan Djurgården och Hammarby i herrarnas allsvenska i fotboll. Sen utspelade sig detta i textens kommentarer:

7 Comments:

Malena said...

Matchen vann. Och den var rolig! Jag blir alltid dubbelt glad när Björn Runström gör mål, för jag vill så gärna att just han ska göra dem.
8/05/2005 12:26:39 AM


Neander said...

Det FANNS en öppet homosexuell manlig, engelsk, professionell, fotbollspelare. Justin Fashanu, broder till mer kände John.
Han gjorde någon säsong i Trelleborgs FF också, bland annat.
Han dog under mystiska omständigheter. Minns inte exakt, men har för mig att det var ett självmord, eller ett mord som skulle se ut som ett självmord.
Jag kan inte hela hans karriär, men det borde gå att hitta på nätet, med hjälp av hans namn och någon sökmotor.
///////////////
Erkans inlägg till Björns mål kan man se hur många gånger som helst.
8/05/2005 01:08:45 PM


Neander said...

Ett porträtt på Justin Fashanu.

http://www.petertatchell.net/sport/justin%20fashanu.htm

I nedanstående text nämns Justin Fashanu, som tydligen ersatte Issa Manglind i Trelleborg.
http://www.trelleborgsff.se/historia/spelarprofiler.php?id=17
8/05/2005 01:20:12 PM


Malena said...

Malmberg nämner honom i sin artikel, jag länkar till den i texten. Enligt honom kom han ut efter karriären, blev mobbad och tog sitt liv.

Ja, så vackert. Erkan är en pärla. Men Aubynn, han står för stilla. In med Zengin!
8/05/2005 01:20:20 PM


Malena said...

Den här kommentaren kanske bara är ett inlägg i en pågående debatt med mig själv som ingen annan fattar.

I alla fall, på Bara-ben-bloggen tycker de att Björn Runström är "kvinnlig" och "söt", och, om jag förstår deras sarkasmer rätt, att det är löjligt.

http://ifkgoteborg.blogspot.com/2005/
08/bjrn-runstrm-till-landslaget.html


Jag skrev i en text att en tjej på Råsunda [nä, på Söderstadion var det] med ett stort plakat med Björns namn och ett rött hjärta "förstår fotboll". Och nu frågade jag mig själv om hon verkligen förstår fotboll, eller om det inte bara är så att hon förstår att Björn är söt. Ett vanligt argument mot huruvida tjejer förstår fotboll är ju att vi bara ser snygga killar och inte hajjar spelet. Men jag tycker att hon (och "hon" är vid det här laget i tankegången nog mer "jag") förstår fotboll. För att björn är söt, och det är ju inte bara hans utseende utan hans person i någon slags djupare mening som är söt, skulle man inte bry sig särskilt mycket om om man inte sett honom spela. Det är som fotbollsspelare han uttrycker sin söthet.

Manliga supportar har alltid förklarat sin kärlek för sina favoritspelare, för att de spelarna har symboliserat eller utstrålat någonting som de gillat. Men att vara söt kan tydligen anses vara en för KVINNLIG egenskap för att ligga till grund för supporterkärlek.

Men det tycker inte jag. Jag är glad att laget som jag ärvt min fars sympatier för råkar ha en symbolspelare som är så förtjusande SÖT.
8/07/2005 06:45:45 PM


Malena said...

En grej till, rubriken är trots allt queer. Och att jag blir berörd av Björn Runström faller ju inom heteronormen och är inte särskilt revolutionerande eller queert.

Manliga fans homosociala begär till sina fotbollshjältar är ju också ett kapitel. Att bilder av vackra kvinnor vid sidan om planen gör sitt till för att upprätthålla heteronormativiteten (apropå innerstadsderbyt: djurgårdens nationalsångssångerska var ju en duktig sån garant, se också Bara-ben-bloggens skrivbordsunderlägg), är klart, men om det som jag påstått är skillnad på dem och tjejen med hjärta-Björn-plakat, hon som uttrycker sin beundran för den manlige fotbollspelaren, vad gör bilden av henne med mannen som står bredvid och gör samma sak?

Min interna diskussion fortsätter.
8/07/2005 11:14:52 PM


Malena said...

Mer tjat: Just fansens homosociala beteende är såklart en anledning till att det är ett sånt tabu med homosexuella spelare. Om fotbollen, manlighetens sista utpost, skulle avslöjas vara uppbyggd på homosexuell kärlek - katastrof.
8/07/2005 11:21:36 PM

fredag, augusti 05, 2005

Alla vinner

Imorgon börjar sjukampen. Jag hoppas att Carolina Klüft gör personbästa och att Eunice Barber vinner. Då blir väl alla glada?

Djupa och viktiga sanningar

Apropå England, The Tough Alliance, anakronismer och kulturell status: Andres Lokko idag. ”I min bok är modernismen själva fundamentet jag vilar på.” ”...jag står i evig tacksamhetsskuld till dess ursprungliga filosofi och dess politik.” ”Modernismen lär oss så djupa och viktiga sanningar.”

Politiken är detta: ”De subtilaste signalerna är där för alla att se men bara för ett fåtal att förstå. Det är det som är modernism.”

Alltså estetik från en specifik historisk, geografisk och social kontext upphöjd till allomfattande ideologi.

Som till exempel kan tillämpas på samtida Tough Alliance, tycker Lokko. ”Tough Alliance är det perfekta modbandet. Man behöver inte ens lyssna på dem. Det är en ren fröjd att bara kontextualisera loss under mikroskop.” Förvirring. Lokko gör verkligen en modern tolkning av det postmoderna begreppet ”kontext” här. Själva poängen med att kontextualisera är väl att det inte är något man gör under mikroskop? Ett sammanhang (kontext) är någonting annat än den detalj man studerar i mikroskopet. Den enda kontext Lokko sätter TTA i är den mikroskopvänliga varumärkesvärld som bandet själva skapar med flashgrafik, kläder och omsorgsfullt droppade referenser.

Ungefär som att det enda som skulle vara värt att relatera till Hammarby var saker som att deras matchställ tillverkas av Kappa och inte av AB Flytgolv. Jag tycker i och för sig att den skillnaden har betydelse, men det är knappast det enda intressanta man kan säga om Bajen. Och, inte för att man kanske behöver det för att kunna säga nånting om dem, men i alla fall jag vill se dem spela, precis som jag gärna lyssnar på TTA.

När jag skrev om engelska supporters här nedanför så var min poäng att de existerade i en specifik kontext, att deras upplevelser inte nödvändigtvis var mera autentiska, riktiga, än andra människors, som sett och ser på fotboll i andra sammanhang. Men Lokko hyllar inte autenticiteten. Tror jag. Just hans förhållande till ”de renläriga moddogmatikerna på sina Lambrettor” är ganska sympatiskt. Han gillar dem, de har präglat honom, men han har gått vidare.

Oj, vad vill jag säga med den här snåriga bloggningen, innan jag har snårat in mig själv? (Har jag redan det?) Kanske bara att renlärighet är ganska otrevligt och att en politik som går ut på att stänga ute de som inte fattar koderna eller har tillskansat sig de rätta attributen eller kunskaperna är en dålig politik. Nåt sånt.

Mycket av namedroppingen på TTA:s hemsida är relaterad till Liverpool FC. Undrar om Lokko förstod de signalerna?

onsdag, augusti 03, 2005

Önskebloggar

Alla katterna åker till veterinären nu, jag måste skriva för att inte gråta. Älskade Monica, nu ska hon dö. Hon som är så självständig men ändå alltid kommer när jag ropar på henne. Den här gången lurade jag henne, skickade henne rakt in i döden. Och maradonatjocke Diego som sov vid mina fötter hela natten, nu död. Tänk på nåt annat.

Som att Petter Furuseth Olsen bloggar på Bomben. (Genom Robert Laul.) Roligt! I detta retorikens tidevarv vore det intressant om en del idrottsmän bloggade. Om man bara skriver samma fem sponsorsanktionerade meningar hela tiden så skulle man väl tröttna på sin blogg rätt snabbt, de skulle bli tvugna att säga något annat. Här är idrottsmänniskor jag skulle vilja se blogga:

Thierry Henry. Intelligent, verbal, samhällsintresserad, självreflexiv. Kul med en sån röst inifrån. Och vilken musik lyssnar de på i Arsenals omklädningsrum?

Zlatan. Behöver jag motivera?

Mikaela Laurén. Blogg från fängelset! Med sanningen om hela dopingaffären, hur hon blivit bemött i simvärlden och om relationen med Alshammar.

Therese Alshammar. Hennes sida av Laurén-saken. Träningsdagbok. Och så vill jag se bilder på hennes syprojekt och veta vilken musik hon lyssnar på. (Simon B skrev häromdan att hon lyssnade på The Tough Alliance. Koka-Kola Veins? Det var väl inte så lämpligt!)

Svetlana Khorkina. Hon verkar smart och rolig och ändå tar ingen henne på allvar, de ser bara hennes kropp. Hon kunde berätta om stenhård, ond träning, ryssar och amerikaner och playboyutvik.

Henrik Larsson. Upp till bevis. Folk som sitter tysta har oftast ingenting att säga. Har Henke det eller är det journalisternas frågor som är så tråkiga? Vad tänkte han på, när han var en liten blyg helsingborgspåg, vad var det som han aldrig sa? Och vad tänker han nu, när han blivit stjärna? Han brukar säga att han och Zlatan har liknande uppväxt, men sen kommer det aldrig någon följdfråga. Vad menar han med att de är lika?

Lars Lagerbäck. Ännu en man som är missnöjd med media. Precis som med Kungen så vill man veta vad han egentligen gör varje dag. Och så vill man läsa rapporter från hans samtal med spelare mellan samlingarna, hur han tänker när han tar ut trupp och lag. Och hur han tänker med spelmodeller och taktik, analyser av matcher...

Det var de jag kom på just nu. Önsketänkande alltihop, är jag rädd.

tisdag, augusti 02, 2005

Hjärteruna, Mrs Thatcher, Pablo et al

Jag har precis läst ut Steaming In av Colin Ward. Han beskriver sitt liv som fotbollssupporter under 70- och 80-talen, på matcher med Leatherhead, Arsenal, Chelsea och England. Boken kom första gången 1989 och gavs ut i en nygjord upplaga förra året.

Det är märkligt att läsa om en värld där våld utgör en så vardaglig och ofrånkomlig del. Till skillnad från Bill Buford i Bland huliganerna (som är en fröjd att läsa, Steaming In är faktiskt rätt långrandig emellanåt) så är fansen inte studieobjekt för Ward, han är själv en av dem, och däri ligger kanske bokens största värde. Han varken romantiserar förekomsten av våld eller tar avstånd från den, istället är boken en ganska rak berättelse, och som sådan en inbjudan att försöka förstå.

På något vis har den här eran i fotbollens historia, England innan Heysel (-85) och Hillsborough (-89), blivit en måttstock för riktig läktarkultur. Och därmed riktig fotboll, för fotbollen är ingenting utan sin publik. Wards bok är skriven precis under den tid då så många förändringar skedde i det engelska spelet. Jag kanske inte ska anklaga Ward själv för senare tiders sökande efter autentiska fotbollsupplevelser, men över boken vilar en känsla av att allt som händer efter den här gyllene epoken kommer bara vara en skugga av originalet. För Ward är den känslan naturlig, eftersom ståplatsläktarnas sista år också är hans ungdomsår. Men resten av oss, vi som inte var där, kanske inte ens födda, kan ju inte hålla på att längta tillbaka till något som vi aldrig upplevde, aldrig var en del av.

För Wards berättelser från läktarna är bara en sorts fotbollserfarenhet. Det finns en massa klass- och andra aspekter på hur sättet att njuta av fotboll har förändrats sedan dess, som jag inte ska ge mig in på. Men Wards värld är också en som till exempel jag och dessutom halva världens befolkning aldrig hade kunnat vara en del av, även om vi var födda på samma plats och i samma tid som han. Det nämns aldrig explicit i boken, men ändå är det skriande tydligt: att ”gå på fotboll” på det sättet som Ward går på fotboll, är en manlig verksamhet. På ett ställe beskriver han hur han blir tvungen att göra sig av med en kompis som han åker på bortamatch med. Kompisen har ju sin flickvän med sig. Varför det är en omöjlighet att ha henne med på match behöver inte ens förklaras. På Englands bortamatcher figurerar kvinnor oftast som serveringspersonal, förbipasserande objekt för chauvinistiska visslingar, eller horor.

Ward var inte själv en huligan utan beskriver sig som ”a regular fan”, men slagsmål var ofta en helt naturlig del av att gå på match för honom.

Så om 70-talets engelska ståplatssoldater är de riktigaste av riktiga fotbollsfans, då kan jag aldrig bli en sån. Visst gick kvinnor på fotboll då också, men man glömmer lätt hur en av de största förändringarna inom sporten är att kvinnorna håller på att erövra den, både på planen och på läktarna. Ibland skäms man över sina medsystrar, som när de ordnar tjejdag på Olympia i Helsingborg. Och ibland är kvinnorna de underbaraste och tuffaste fansen, som de hårda iranska supportrar som riskerar liv och lem när de trotsar förbudet för kvinnor att komma in på fotbollsarenorna. Oavsett vilket så har faktiskt kvinnor också rätt att spela och se på fotboll, och att romantisera de engelska ståplatsläktarna är också att romantisera en kultur som kvinnor i stor utsträckning stängdes ute från.

Ward klagar, säkert med rätta, på politikerna som inte förstår fotboll men ändå ger sig på den med en massa nya lagar och poliser. Han citerar Margaret Thatchers fråga, ”Why can’t the game be played behind locked doors and relayed via television?”. Där har vi en brud som inte fattar, för att gå på fotboll är inte bara att se på matchen, utan att delta i den. Annars kunde de iranska kvinnorna stannat hemma och tittat på matcherna på tv. Det får de, nämligen.

Jag deltog ganska passivt i gårdagens allsvenska omgång genom att sitta i föräldrarnas soffa med min bajentokiga familj och titta på HIF–HBK på pay-per-view, jubla åt Max von Schleebrügges vackra brytningar och klaga på att den late Jeffrey Aubynn aldrig passar bollen eller någonsin lämnar sin kära kant, inte ens när den är helt överbefolkad. Canal+ hade äntligen skaffat sig en bildproducent och fotografer som visade vettiga bilder på publiken. Alltså inga gäspande blondiner, men bland annat fick man se en tjej med ett underbart plakat. ”Björn Runström #20” och ett stort rött hjärta. Hon förstår fotboll.

Och den här tjejen kanske inte fattar fotboll så bra, men sånt här kan man faktiskt också ha det vackra spelet till: Pablo, Pablo?