Dahlin
Jag såg Martin Dahlin idag. Jag tror att det var han i alla fall, jag kan inte svära på det för jag såg inte tillräckligt noga och jag kände mig oartig som tittade för länge. Han stod vid en blänkande svart bil mittemot den provisoriska ingången de har till Åhlens i Malmö nu när de bygger om. Jag brukar inte bli särskilt imponerad av att träffa på kändisar, men Martin Dahlin var speciellt. Om det var han, jag börjar tvivla på mitt eget minne nu. Men om det var Dahlin eller ej, så upptäckte jag att jag glömt hur speciell han var. Jag minns hur vi spelade fotboll på gräsmattan hela tiden den där VM-sommaren, och försökte gå som han. Sådär som han gick i straffområdet, efter en avblåsning, innan en hörna: superlångsamt, med axlarna uppskjutna och huvudet nersänkt och blicken kolsvart rakt fram. Det var han som bestämde där.
Efter fotbollskärriären har han hållit på med så tråkiga saker. Doktor Alban och Stureplan och agenteri och vimmelbilder och Graafsystrar. Jag har förändrats också, jag kanske inte skulle gilla honom idag? Men då, vilken hjälte.
2 kommentarer:
Det här med kändishysterin är lustigt. Först höjer vi personerna upp till skyarna och sen vill vi ta ner dom på marken och trampa på dom, besvikna för att de inte var som vi trodde och glada över att de trots allt inte var bättre än oss.
Varför ska jag gilla personen Martin Dahlin? Jag känner ju inte människan. Jag gillade hans fotbollsspel när han spelade fotboll...
Förlåt....jag började tänka på hur jag själv förhåller mig till andra när jag läste texten...ha det så fint och tack för alla fina inlägg!
Be inte om ursäkt för att du tänkte vidare, det ser jag som ett fint betyg. Tack själv!
Jag tror inte jag blivit besviken på Martin Dahlin, bara glömt honom. Och när jag mindes honom så mindes jag hur jag själv var då, när han betydde nåt för mig. Om min bild av honom överensstämde men den "riktiga" männsikan Dahlin, om det finns en sån, spelar inte så stor roll tror jag.
Skicka en kommentar