God jul!

Med en julhälsning från Francesco Totti.

Champions League

Roma fick Arsenal. Jag vet inte hur jag ska kommentera det. Roma kan slå Arsenal. Och Arsenal kan slå Roma och jag vill inte ens gå in på hur fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Båda de här lagen har nästan hela sina säsonger som hänger på CL. Mexès och Juan får inte bli skadade. Jag kommer antagligen dö av nervositet innan det börjar, så de får klara sig utan mig.

Och oj, vad jag kommer heja på Manchester United. Om inte vi kan slå dem ska för i helvete inte Inter göra det. Nu var det inte alls min mening att hålla på att tippa och bedöma matcherna, men jag tror verkligen inte att Inter kan det heller. Gött. (Är det inte märkligt hur man bryr sig mer om Inter än Juve nu för tiden?)

Che-ccò

Kristina Kappelin skriver visst också om intervjun med Totti idag i Aftonbladet (som jag, nedanför), finns ingen länk tyvärr. Hon nämner också Alessia Filippi, simmaren som kallats la Pupona, är stort Romafan och kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms förorter. Allt apropå tidigare inlägg.

Men det jag skulle säga var att det äntligen kommit en italiensk intervju med Jérémy Ménez. I Il Messaggero idag. Den är ganska rolig. Inte för att jag inte kan franska, men det roliga är kulturkrocken.

I intervjun i CdS sa Totti att Ménez kan bli en ny Messi. Jag vet inte vad det säger om Tottis talang för att bli sportchef, men nu, efter två matcher eller vad det nu är som gjort att hela stan upptäckt Ménez, är det ju roligt att önska sig att de blir ett nytt par, nån som talar samma språk, som Totti säger. Totti och Ménez. Som Cassano, är han, säger chefredaktören för CdS, men Totti menar att det inte stämmer, de är olika. Ménez är snabbare, Cassano fysiskt kraftfullare.

Det var ju så bedårande fint häromdan mot Bordeaux när ”il francesino” som il Messaggero kallar honom, äntligen förstod att han skulle passa Totti framför mål, kaptenen gjorde mål och Ménez kramade om honom så hårt. Han verkligen klamrade sig fast, den annars så till synes känslokalle lille fransosen. För, det är ju ett mysterium det här att han aldrig ler. Varför skrattar han aldrig, undrar Il Messaggero. Han är sån, säger han, han är reserverad, men försäkrar att han skämtar och har roligt med sina vänner.

Är han arrogant, då? När han alltid utmanar motståndaren så fort han har bollen vid fötterna, både på match och träning, försöker han driva med dem, göra bort dem? Ménez menar att det är en beskrivning som är överdriven, som kommer från Frankrike. Han är ambitiös, mer än något annat.

Att de jämför honom med Zidane i Frankrike tycker han också är överdrivet, men han har alltid sett upp till Zidane. Han ville också få folk att häpna, fast på sitt sätt.

Han fjäskar inte i onödan, Jérémy Ménez, vilket är skönt (han säger inget om Colosseum till exempel utan att han inte sett nånting av stan), och gör svaret om varför han valde Italien intressantare. (Möjligen hade han inte ett så fritt val, men hur som helst, vi får ta honom på hans ord. Han har ju trots allt sagt nej till Manchester United, hans pappa tyckte att han inte var redo och att det finns så bra utbildning för unga spelare i Frankrike, berättar han, så jag antar han han en del integritet i sina val.)

För att jag gillar att riskera. Jag föredrar en svår spelaktion framför en lätt och på det viset kom jag hit. Med mitt sätt att röra mig  på plan, hade den engelska eller spanska fotbollen varit enklare. I de ligorna är en spelare mer fri på planen. Roma och Cufré övertygade mig, när de förklarade att de riktiga proven går man igenom här hos er. Om du klarar dem, kommer du direkt in på listan över de som kan utöva det här yrket i en stor klubb. De har också sagt till mig att om du misslyckas kan du bli bränd. Men, som jag har sagt, risken fascinerar mig. I varje situation. 

Resonemanget får åtminstone mig att tänka på Zlatan. Men jag får känslan av att Ménez inte ser Roma som en av de där stora klubbarna han pratar om, eftersom han verkade bli så ängslig av att inte få spela från start på ett par månader. Den stora skillnaden i Roma jämfört med Monaco säger han är fansens passion, taktikpratet och slagen man får ta emot. ”Här är kontakten ständig. Väldigt hårda slag, också utan boll.” Men han är inte rädd för sparkarna. Föga förvånade berättar hårdingen Ménez att han aldrig varit det, sen han var barn, och att han tar emot allt också på träning utan att säga ett ord. Så förbereder han sig för matcherna.

Han gillar såklart poker, och det har inte att göra med att han bott i Monaco. (Pokeransiktet hade han uppenbarligen redan.)

Nej, han är verkligen inte som vår solige Mexès, som sen blir som ett åskmoln när saker går honom emot. Men han har haft hjälp av Philippe eftersom han visserligen förstår, men inte haft tid att lära sig prata italienska än. Han umgås med Mexès, Okaka och De Rossi. Och Totti. Checco. Som direkt hjälpte honom, som en vän. De brukar spela kort, men Totti, han är ju inte så lätt att förstå, men när jag såg en skillnad i deras bakgrund hade jag kanske helt fel. De kommunicerar med blickar och gester, säger Ménez, för ”när han pratar, är det dialekt. Lite som med mig”.

”Om det behövs så skriker han mitt namn, Jeremì. Och jag Che-ccò. Det funkar.”

Quando commanda er cuore

Såhär konstigt kunde det visst se ut i Rom i natt, när Tibern höll på att svämma över. Nu verkar faran vara över, så vi kan koncentrera oss på nåt annat.

Nämligen att Totti alltså var på klassiskt möte på Corriere dello Sports redaktion i förrgår, det publicerades i tidningen och i videoform igår. Han kom i tid, en timme för tidigt, vilket som så mycket annat kan beskrivas i campanilistiska termer. Eftersom Totti, ”till skillnad från vad de säger om romare, är punktlig.” Han får också tillfälle att svara på sin favoritfråga om fördomarna mot romare i Italien, att de är lata och inte vill arbeta. Det stämmer ju inte alls. Fast på Corriere dello Sports redaktion brukar de flesta tydligen sitta hemma och äta frukost vid klockan tio, tiden Totti dök upp. Men inte den här dan såklart. När il Capitano kommer på besök är hela redaktionen i full fart redan på förmiddan. Inget att skämmas över.

Redan i förrgår kväll la tidningen ut en ”backstage”-video över Tottis besök där han skriver autograf efter autograf efter autograf, tills man efter ett tag blir förundrad över hur han gör, för att ens gå tio meter på en gata en vanlig dag, hur han kan ge bort så många bitar av sig själv, hela tiden med samma obekymrade lugn.

”Säg du till mig, det är ingen fara”, sa han tydligen till alla som ville komma fram och hälsa på honom. Alla redaktörerna som är med och intervjuar honom säger också du ser man på videon över det hela, men i utskriften i tidningen är frågorna i tredje person, som om det funnits mer distans.

Eftersom man blir så glad av Francesco Totti, blir förhoppningsvis han själv lika glad av alla de där mötena, autograferna, fotoposeringarna, kyssarna, hälsningarna. I alla fall har han valt att stanna i just den stan där han knappast kan gå en hel gata ner innan han får en folksamling efter sig, och aldrig kommer man väl tröttna på att höra honom berätta om det valet. Han erkänner att han alltid kommer vara nyfiken på hur det skulle blivit om han gått till Real Madrid. Han har haft erbjudanden om att flytta till Madrid och Milano, men av respekt för fansen var det uteslutet att gå till en annan italiensk klubb, säger han. Real däremot var en möjlighet, ”men det är hjärtat som har bestämt över det här valet”. Kanske minns inte alla det nu, de pratar inte om det, men när han bestämde sig, det var efter Rosellas första katastrofsäsong när ingen visste hur det skulle gå med Roma och allt var kaos. ”Jag satsade, kan man säga. Och vann.”

Det var ungefär samtidigt som Antonio Cassano bestämde sig för att inte satsa på Roma utan gå till Real Madrid. Totti tycker Cassano förlorade mycket på sitt val. ”I Roma hade han allt. Han kunde göra vad han ville. Och sen hade en spelare av hans kaliber alltid behövts hos oss.” Cassano är den skickligaste spelaren han spelat med, säger Totti.

I sin biografi skriver Cassano att han blev ovän med Totti när Francesco, och till exempel Montella, inte tog hans parti gentemot klubbledningen. Totti säger att det inte vore korrekt gentemot de andra om han skulle gå till klubbledningen och tala för en viss spelare som han själv råkade vara extra mycket kompis med. Det är ledningen som bestämmer, och om de vill sälja en spelare kan han tycka det är tråkigt, men han kan inte göra nånting åt det. Vänner förblir de hur som helst.

Tydligen ser inte Cassano saken på samma sätt, eftersom Tottis uteblivna stöd för honom blev avgörande för deras vänskap. Ett roligt ögonblick är när Totti berättar att han hade en väldigt bra relation med Antonio, ”han sov till och med hemma hos mig”, ”sov?”, flikar någon in, vilket inte verkar roa Francesco överdrivet mycket.

Huruvida Francesco har något att säga till om vad gäller spelarkontrakt verkar sen inte riktigt så enkelt som att han inte har något inflytande alls. Om ledningen frågar honom om nyförvärv så ger han dem sin åsikt, säger han, men det är inte säkert att de lyssnar på hans råd. Ibland kontaktar han spelare, som hände med Mutu i somras (Totti lär ska ha sagt till Mutu att han personligen skulle betala den miljonen som fattades i förhandlingarna om rumänen bara kom till Roma). Och det är inte alls så som de säger att Totti säger nej till att värva anfallare för att de skulle ta hans plats. ”Jag bad om Fernando Torres och Toni, till exempel. Jag, som inte vill ha anfallare...”

I själva verket brukar ju Totti alltid efterlysa att stora spelare ska komma till Roma. Men han vill inte ha en utländsk ägare utan hoppas att familjen Sensi kommer behålla klubben. När han säger att ”många pratar men konkreta förslag finns det inga”, är det kanske det tydligaste någon från klubben sagt om de där sakerna, fast det är samma sak som står i alla kommunikéer som skickas ut så fort det kommer ett nytt rykte om att nån ska köpa Roma.

När han får frågan om hans månader med skadefrånvaro gjort att han börjat tänka på livet efter fotbollen, säger Francesco istället att karaktärsstyrkan han fann när han skadade sig första gången, inför VM, ”och som jag inte visste att jag hade i mig”, gjorde att han förstod att han kan spela många år än. ”Och att jag vill spela många år.”

I det långa loppet verkar det ju rimligt att Tottis skador kommer göra karriären kortare. Eller kan de i själva verket förlänga den? Säsongen efter den första skadan 2006 gjorde han flest mål i hela Europa och har haft sina största internationella framgångar, de där som han aldrig skulle få om han stannade i Rom, med Roma efteråt. Han säger att han vill spela till 2014, men han kan sluta också innan dess om han märker att han inte räcker till. Ja, det där sista vill jag väl inte ta hans ord på, jag vet inte om någon klarar av att själv bedöma en sån sak, men just när han säger att han inte visste förut att han ville så mycket, det låter som en ärlig och rimlig beskrivning. Tack vare skadorna har han märkt vad han skulle sakna, och han har fått kämpa för att få tillbaka det. Utan dem skulle kanske den övertygelsen avta tidigare?

Han vill inte så gärna välja någon favorit han hejar på till scudetton bland de tre stora lagen nu när Roma är borträknat märker man, men som vilken romanista som helst väljer han Milan, ”om jag måste välja bland de tre”, eftersom det är mindre rivalitet gentemot dem, de är mer sympatiska än Inter och Juve. Han säger att ingenting förändrats efter Calciopoli. Lite bättre än för några år sen är det, men i stort är saker och ting likadana. Det märks på planen, med oss och med de mindre lagen, menar Francesco.

Jag minns en presskonferens efter den där allra bittraste matchen mot Juventus innan skandalen bröt ut, när Capello just gått dit, då Totti sa att att ”I Italien är det såhär, tyvärr”. I Italien, till skillnad från andra ställen. Han fick betala böter för den, magnifika, presskonferensen. Nu vill han inte säga för mycket om saken (fast han upprepar vad han fick böter för att han sa om Inter förra säsongen) men menar att fotbollen är sån. ”Man kommer aldrig kunna lösa det, tror jag. Vid det är laget är det här fotbollen. De kommer fortsätta med det tills fotbollen försvinner. Alltså för alltid. Tyvärr är det så.”

Förr, pre-Calciopoli, brukade Totti säga att han inte ville fortsätta inom fotbollen efter sin aktiva karriär, för det är en värld han inte tycker om. Nu säger han inte det längre utan alltid att han kommer vara kvar i Roma när han slutat spela, fast han verkar mer desillusionerad över den världen nu. Också på CdS-besöket säger han att han ska jobba som direttore sportivo eller direttore tecnico. ”Det kommer inte Bruno Conti och Daniele Pradè gilla”, skämtar nån (de innehar just de posterna i Roma), och Totti får ännu ett av alla otaliga tillfällen han tar att hylla romerskheten. ”Vi kan jobba alla tillsammans. Vi är ju alla romare, så vi kommer förstå varandra på direkten.” Men han ska såklart inte bli tränare. ”Jag är för snäll.”

Ja, han sa så mycket mer men jag kan inte berätta allt. Det verkar i alla fall också tydligt att han aldrig mer kommer spela i landslaget. Det har varit så mycket rabalder om det, men nu ser det ju så självklart ut, att han förlorade all vilja att spela i landslaget efter VM-guldet. Direkt efter. Han hade inget mer att uppnå där. Kanske kommer han verkligen ha förmågan att sluta i Roma i exakt rätt ögonblick också? Antagligen kommer det vara mycket mer komplicerat eftersom det för Totti, tvärt om de flesta fotbollsspelare, på nåt vis handlar mer om hans individuella karriär när han spelar i landslaget, och mer om att ställa upp för laget, organisationen, publiken och samhället runtomkring när han spelar i klubblaget.

Han säger tydligt nej två gånger på frågan om VM i Sydafrika är ett mål, men Corriere dello Sport får ändå lite utrymme att vinkla på att han kanske kommer komma tillbaka, eftersom han på frågan om Lippi ringer några månader innan, säger att ”då skulle jag tänka efter tusen gånger, till Lippi skulle jag inte säga nej direkt.” Bara för att det var Lippi.

För snäll för att säga nej, vilken tur att hans hjärta är så stort att det räcker till åt hela Rom, minst.

Pepp

Som julafton.

Ta-bella

Dans une semaine j’rentre à Vitry (Lé Lé La)

Jag vet egentligen ingenting om Frankrike, så jag antar det här är en högst fördomsfull text. Men, det går ju inte längre att inte undersöka den där Jérémy Ménez lite närmare. Eller närmare, jag dömer väl honom fortfarande efter hans favoritlåt.

Han ser ju så mycket ut som en fransk förortsunge, alltså, som nån som inte vet nånting om Frankrike tänker sig en fransk förortsunge. Den uttråkade blicken, ingenting-kan-imponera-på-mig-blicken. Han kommer också från en parisisk banlieue, men jag vet inte om det är så relevant i sammanhanget, eller om jag tolkar hans blick väldigt orättvist. Det Ménez får mig att tänka på är mer att han kommer från ett land där det finns ett uttryck, en kultur kring såna där blickar och ställen. Och inte bara dem.

Jag vet ingen italiensk fotbollsspelare som har den blicken. Fast jag tror egentligen Italiens förorter är hårdare än Frankrikes. I Neapel skrattade de åt upploppen i Paris för några år sen. Rapduon Co’Sang, som kommer från Marianella utanför Neapel, har skrivit en bit text som lyder ”a Francij s’attegg/ ma là/ n’esist sistem ke pav stipendij/ e pegg nu stann ’ziem a ki fa e legg”. Det där var den mest obegripliga napolitanska utskriften jag kunde hitta, men orden betyder att i Frankrike poserar de, gör sig till, men där finns inte Systemet (camorran) som betalar lönerna, och de sämsta personerna samarbetar inte med de som skriver lagarna. Därför kan de hålla på och ställa till med upplopp. Därför utvecklas napolitansk talang och kraft däremot inom Systemet, så sällan mot eller utanför. Italiens förorter är betydligt tystare och osynligare, även om filmen Gomorra kanske råder lite bot på osynligheten eftersom den i huvudsak utspelar sig i Scampia. Gomorra, världen i Scampia, går helt på tvärs mot alla föreställningar om Italien, medan det jag ser i Jérémy Ménez blick tycks mig typiskt franskt. Visst finns det namn man känner igen, som Neapels Scampia, Roms Tor Bella et cetera. Men italienska förorter har ingen kultur eller röst verkar det som, de artikuleras knappt. Man kan knappt ha fördomar om dem.

Italienarna, de som är mest missnöjda med sina liv och sitt land i hela Västeuropa enligt undersökningar, de har så få utlopp, så lite utrymme för en motkultur. När de väl protesterar, som alla studentdemonstrationerna de senaste månaderna, är vi kanske i och för sig ganska blinda för att se det.

Jérémy Ménez i alla fall, han har den där blicken, han flyttade från Parisförorten Vitry-sur-Seine till Sochaux när han var 16 och blev Frankrikes yngsta proffs, och hans favoritband är gamla 113 som också kommer från Vitry-sur-Seine, och bästa låten tycker han är deras gamla Tonton du Bled. Kolla själva, han låtsas inte, han kan texten.

Sen kommer han, en kille som väljer en raplåt från sin hembygd om en resa till Algeriet som favorit, till det bonniga Roma. Jérémy Ménez är alltså ingen solig, toulousisk Philou Mexès, som verkar vara mer jovialiskt romersk än romarna själva. Här, där den största stjärnan är Francesco Totti, som enligt sin egen fru åtminstone innan hon fick fason på honom var ”en man från förra seklet”. Här traskar får förbi utanför träningsanläggningen. Vi har de lokala förmågorna Alberto Aquliani som samlar på bilder av Mussolini han får av sin farbror, och Daniele De Rossi som högerextrema Forza Nuova gjort till nån slags hjältefigur. Hur mycket jag än tycker om allt det där, ändå, verkar det ju också ganska upplyftande med någon som Jérémy Ménez, som gillar Parisrap, i det här sammanhanget. En man från det här seklet, eller hur nu Ilary hade formulerat det.

(Han kan gärna få dribbla bort Bordeaux imorgon, också.)

Det var inte jag som sa det

Totti jämförde häromdan Roma med sniglar. Man ska inte prata så mycket när det går dåligt, men nu när de spelar bra kommer de ut ur sina skal. Och mycket riktigt, nu tjatar de om den där finalen igen. Från botten av tabellen till Champions League-vinst, ska det gå. ”Det är vårt mål”, sa Totti, fast han tillade att det är väldigt svårt.

Till och med Jérémy Menez (visst var det något tottiskt över hans fina mål idag?) har indoktrinerats och svarar såhär när han får frågan om matchen mot Bordeaux nästa vecka:

Det blir en jätteviktig match, vi vill vinna, också eftersom finalen spelas på vår stadion.

Jag tycker om dem när de säger för mycket.

Dagens dialog

Giuseppe Giannini sa igår att han aldrig varit avundsjuk på Totti, som är mycket bättre än vad han någonsin var. När Totti slutar får Roma dra tillbaka tröja nummer tio, tyckte Giannini.

Francesco svarar i Gazzetta dello Sport idag.

Jag tackar Giannini, han sa väldigt fina saker om mig. Men jag, käre Peppe, kommer aldrig sluta. Jag ska spela alltid.

Vilken tur!

Tillsammans till 2009

Jag såg den här annonsen idag i la Stampa, den påminde mig om Rosella Sensi. Det är Unicredit som erbjuder alla familjer som har svårt att betala sina lån att skjuta upp betalningarna i ett år. ”Insieme 2009, Tillsammans 2009, ett initiativ för att stödja våra kunder.” Familjen Sensi, president Rosella, som är kund i banken och gravid och allt, kunde inte hon få ta del av stödet?

Kanske inte. Men, Roma är ju som vi vet en klubb som ingen vet vad som kommer hända med efter den 31 december eftersom Rosella måste betala tillbaka pengar till banken hon inte har då, men vi kan ju inte hålla på och prata om det nu. För nu, den här månaden, lever Roma. I allra högsta grad. Man kan frossa i Romaromantik nuförtiden.

Man kan till exempel aldrig nog påpeka storheten hos en man som Philippe Mexès. I en intervju i il Messaggero igår sa han ju exakt rätt sak, inte att han älskar Roma eller tycker Colosseum är världens vackraste byggnad eller nåt sånt som alla spelare som behöver fjäska säger (har de sett Colosseum?), utan storheten kommer fram när han är realistisk. När han säger att det räcker för honom att spela i Serie A med Romas tröja även om vi inte går vidare till Champions League nästa år. Men kanske behöver klubben sälja honom och han måste gå. Då skulle det hur som helst vara en fråga om kärlek till Roma.

Vilken lycklig slump att Philippe Mexès hamnade just i Roma, eller hur? I franska landslaget känner han sig inte hemma, säger han. Han använder inte bara romerska uttryck utan så fula ord att reportern inte vill skriva ut dem i tidningen. Den mest romanistiska inställningen ger han kanske prov på när han beskriver varför han är lite för hetlevrad ibland på planen.

Ibland tappar jag fattningen. Jag tolererar inte orättvisor. Vissa gånger har jag känslan att de håller på och lurar oss på matchen och blir utom mig. Jag hoppas jag kan bättra mig, men till syvende och sist kommer jag alltid vara sådär. 

Ja, ni förstår. Han är söt som socker – fast ironisk, fast han svär, fast han inte kan låta bli att göra fel sak ibland, men det är ju bara för att hans goda hjärta kokar över när han ser orättvisor. Han är verkligen en romersk kliché. Jag skulle kunna ta vilket svar som helst som exempel men det viktigaste är kanske att han inte kan dölja sin ovilja mot Nedved.

En spelare som du har speciellt svårt för, förutom Nedved?
Nedved.

Mexès menar att den nya modellen är viktig för de nya framgångarna.Och Brighi. Han säger att motståndarna hade lärt sig den gamla modellen. Allting verkar ju så självklart nu, det som förut var ett stort mysterium. Skrev jag inte om alla dåliga tecken som drabbade vår magiska klubb inför säsongen? Varför blev jag då förvånad när det gick dåligt? Visste vi inte alla att Francesco Totti ÄR Roma, och är det då inte logiskt att hennes fall och uppgång sammanfaller med hans skada och läkningen av den? Nu är det cucchiao-mål och segrar och glädjescener. Tydligen ger sig den här säsongen till känna i förväg hela tiden, fast man fattar först efter.

Mario

Gazzetta dello Sport har allra pliktskyldigast en hel sida idag om hur Mario Balotelli tränar hårt för att komma tillbaka till startelvan, nu när Mourinho hängde ut honom i pressen i söndags för att han inte jobbar tillräckligt.

Han är en väldigt irriterande spelare Mario Balotelli, eftersom han spelar i det mest irriterande laget, Inter, och ofta är lika bra som han är ful och arrogant. På planen.

Nu kan han ju komma till Sverige och spela U21-EM, mot självaste Sverige. Först när han fyllde arton i våras blev han  italiensk medborgare och kunde spela i landslaget, trots att han är född i Italien. (Samma sak hände Stefano Okaka, en av dem som Francesco Totti räknade upp i en artikel förra veckan som spelare från Romas ungdomssektion han var stolt över är romare som han själv. Fast Okaka är från Umbrien.) Hundratusentals andra blivande 18-åringar som fötts i Italien av utländska föräldrar eller kommit dit som barn och kanske inte är elitfotbollsspelare, blir inte alls italienska medborgare när de blir myndiga, utan måste från och med då ansöka om uppehållstillstånd och riskerar att bli utvisade, enligt en lag som Bossi och Fini totat ihop. Men redan Mussolini kom ju på att just fotbollsspelare som är tillräckligt bra kan få italienskt medborgarskap om de så aldrig satt sin fot i landet förut i sitt liv, bara det finns en italiensk blodsdroppe nån stans i släktträdet.

Det behövs inte nu, men Mario Balotelli kämpar fortfarande med de italienska myndigheterna. Nu utspelas ett helt familjedrama offentligt. Problemet är att hans fosterföräldrar som han bott med sedan han var två år gammal och som han älskar väldigt mycket, inte kan adoptera honom. Tydligen vill han fortfarande bli officiellt adopterad även om han är myndig nu. ”Balotelli” som det står på hans tröja i Inter, är alltså inte hans namn enligt lagen. I passet står det Barwuah som hans biologiska föräldrar heter.

Mario har i en intervju berättat om hur han inte har någon bra relation med sina biologiska föräldrar, han hälsar på dem bara för att få träffa sina syskon och han tror aldrig han kan förlåta dem för att de lämnade bort honom. Sen uttalade de sig i Corriere della Sera för ett par månader sen, berättade hur de hade det när Mario var liten, att de inte ville lämna bort honom och att de gärna vill ha kontakt med honom igen.

De kom till Palermo från Ghana 1988, och Mario föddes där. Han var sjuk och låg på sjukhus första året i livet. Enligt hans biologiska föräldrar kom en socialassistent till hem till dem och menade att det var bättre att Mario bodde hos en fosterfamilj eftersom han var sjuk.

Mario blev rasande av intervjun, och skrev för en månad sen en kommuniké på sin hemsida. Texten är ljusår från det vanliga nä-vi-tar-en-match-i-taget-tugget man kunde vänta sig från en spelares officiella hemsida. Den är välformulerad, och hård.

”Jag håller fast vid att om jag inte blivit Mario Balotelli hade herrskapet Barwuah inte brytt sig om mig ett dugg”, avslutar han.

Ingen tvingade dem att överge honom på sjukhuset när han var ett spädbarn, skriver han. Varje år förnyade domstolen i Brescia ordern att han skulle fortsätta bo hos fosterföräldrar. Varför kom paret Barwuah aldrig dit och bad om honom tillbaka? Han fick aldrig ens ett telefonsamtal på födelsedan. Nu däremot, går de till tidningarna och hävdar att de är hans ”riktiga” föräldrar, ”som om det vore deras rätt som kommer från samma blod”.

Men vilket blodsband? Det finns verkligen inget band, om inte med personerna som har älskat mig som en son. De andra, för mig, är främlingar.

Han är kanske irriterande ibland, Mario Balotelli, men han är sällan banal.