tisdag, februari 28, 2006

Ma quando arriva Franceeesco?

I Sanremofestivalen nyss: Francesco Totti sitter i publiken och det blir stor ”överraskning” för hans fru, som är en av programledarna. Fast alla ju vet att Francesco ska komma. Jag hade i alla fall inte suttit och tittat på Sanremofestivalen annars. Den andre programledaren, en fånig gråhårig man, intervjuar Francesco, som är helt blyg och allvarlig, tills han skämtar sådär snabbt och oväntat som han gör. Men han är verkligen inte i sitt rätta element. Programledaren är väldigt tramsig, frågar om vad Francesco gör om hans sons blöja behöver bytas. Ja, vad trodde du, programledare? Vilken löjlig sak att göra sig till över. Tycker Totti också. ”Ci penso io”, säger han utan att spela med eller göra sig speciell. ”Det fixar jag”, ”ed è anche bello”. Och så vill töntige programledaren veta vilken låt det nu var som Francesco och Ilary förälskade sig till. Francesco börjar sjunga ”po po po po po...”, Romaklackens nya anti-Laziosång från i söndags, med melodin från The Whites Stripes ”Seven Nation Army”. Fast det hör man inte när Francesco sjunger den. Han kommer såklart aldrig till ”biancazzurro bastardo” i texten, men det här var det roligaste jag sett på tv på länge. Ja, sen i söndags.

måndag, februari 27, 2006

!!

söndag, februari 26, 2006

Who killed the Olympics?

Medan jag sitter här och tittar på Veronica-Mars-maraton passar jag på att tipsa om en bloggtext om NBC-pengar och OS. Om de stora amerikanska bolagen kommer sluta sända OS i framtiden vet jag ej. Det går åtminstone fortfarande med vinst för NBC. Men viljan att betala en massa miljoner dollars för rättigheterna minskar förmodligen i takt med tittarsiffrorna i alla fall. Mer om detta här också.

Är det tur eller otur att amerikaner inte bryr sig om fotbolls-VM?

lördag, februari 25, 2006

För mycket

Ibland är man på så fel ställe. Som nu när man är i Stockholm men borde varit i Italien. Jo, det pågår visst ett OS där och Sverige tar en massa guld och så. Men min italienlängtan slog mig idag när jag förjäves letade efter italienska Vanity Fair. Den finns inte i den här stan. Så nu får jag inte läsa intervjun med coola Ilary Blasi. Den var kanske jättekort och dum, men det vet jag ju inte. Bara en sån liten perifert derbyrelaterad detalj som en intervju med Francesco Tottis fru känns mer påträngande än hela OS nu. För imorgon är det partitissima. Match-issima. Som det krävs både substantiv och adjektiv i ett för att beskriva. Olympiastadion i Rom klockan 20.30. Jag räknar alla saker som gör matchen till större än själva livet.

1. Det är Rom-derbyt.

2. Det kan vara Paolo Di Canios sista derby.

3. Veckans stora drama har varit Francesco Tottis skada. Han har själv föreslagit att han ska sitta med på bänken även om han inte kan spela. Han får nog inte det enligt reglerna, men så stor är hans betydelse, så stor är matchen och så rolig fantasi och stort hjärta har han.

4. Roma kan vinna sin elfte raka ligamatch, ingen i Serie A:s historia har en sådan lång segersvit. Rekordet kan alltså sättas genom en vinst mot Lazio.

Om jag varit där hade jag nog inte blinkat ens, men på tv tror jag inte jag vågar titta.

tisdag, februari 21, 2006

Daje Caravaggio


Jag älskar den här lilla historian som Il Romanista berättar idag. Ett fint, fint sammanträffande.

Samtidigt som Francesco Totti skadade sig på Olimpico i söndags återvände Caravaggios ”Madonna dei Pellegrini” till Rom från en utställning i Milano.

Målningen föreställer en kvinna som står och lutar sig mot porten till sitt hus i Rom. Hon har en pojke i famnen och framför henne knäböjer två pilgrimer, klädda i trasiga och smutsiga kläder. Kvinnan som symboliserar Madonnan är en av Roms prostituerade. Tavlan är ovanligt enkel. Inga utsmyckningar eller keruber eller symboler. Bara porten, glorian över kvinnans huvud, och de två pilgrimernas vandringsstavar. Den hänger vanligtvis i kyrkan Sant’Agostino.

När målningen kom tillbaka från Milano var den skadad. Precis vid fotknölen på den ene pilgrimens vänstra fot. Precis där Totti skadade sin vänsterfot.

Åh, alla trådar man kan tänka ihop mellan de två romerska händelserna. Alla metaforer. ”Kaptenens smärta har drabbat även Caravaggio” (det är inte ens en metafor), ”Francesco Totti är ett mästerverk värt att skydda”, skriver Il Romanista. Sånt.

söndag, februari 19, 2006

Helveteshimmel

Jaha. Ett fantastiskt rekord. Tio matcher i rad. Dessutom Champions-League-plats. Det var mer än vi vågade drömma om, och vem bryr sig nu? Francesco Tottis fot ska inte kunna böja sig sådär som den gjorde idag. I veckor har han varnat för att hans vrister är helt förstörda och uppsvällda. Folk har kallat honom mesig och simulant. Som käraste Danielino De Rossi säger, så kan de gärna sluta med det nu. För nu gick en av fotlederna sönder. Jesper Hussfelt påminde nyss i Liga Europa om Tomas Brolin. Tack så jättemycket för det.

Det går alltid åt helvete förr eller senare, jag sa ju det. Men inte såhär åt helvete. Nästa vecka är det derby. La Gazzetta skriver om hur omtyckt Totti är och hur alla oroar sig. Paolo Di Canio säger att han alltid vill vinna derbyt med Totti på plan, för när han inte är där är det som att en bit av Roma fattas. Såklart uttrycker själva symbolen för fiendelaget saken bäst. Och VM. Ingen spelare hade jag sett fram emot att se i VM som Francesco. Knappt ens Zlatan.

NÄE.

onsdag, februari 15, 2006

Det skulle ju va dans, dans, dans

Idag har Junivallen en gästskribent! Eveliina om sport och dans. Första texten i en serie, har jag hört.

This is where you start to pay, with blood sweat and tears.
Citatet ovan, taget ur filmen Fame, kan lätt appliceras inte bara på dans som styrkeprov utan på vilken annan fysisk utövning som helst. Men i sitt sammanhang, uttalat av den stentuffe danspedagogen som inget annat gör än stampar takten med sin promenadkäpp, illustrerar den med all önskvärd tydlighet vilken inneboende kamp och strävan det är att faktiskt dansa.

När det kommer till kroppsutövning generellt är det oftast så att kampen inte bara består av just träning efter träning, ämnad att bygga upp muskler, styrka och teknik. Tävlingar är inget unikt reserverat för atleter på elitnivå. Även amatörer möter varandra i så väl cupper, turneringar och vänskapsmatcher. Man kan med vissa undantag slå fast att det i de flesta sportutövare finns ett visst mått av tävlingsinstinkt. Frågan är då vad som kan tänkas driva den som aldrig får möjlighet att möta någon motståndare.

Varför anstränga sig så om man aldrig får möjlighet att mäta sina skillz med någon annans?

Kan det vara så att dansen i sig är en tävling? Man kämpar hårt för att hoppa så högt som fysikens lagar om möjligt tillåter. Man tänjer sina muskler precis till den gräns som gör smärtan uthärdlig. Trots att man saknar motståndare, eller motståndarlag, i ren fysisk bemärkelse så finns den där i form av en själv. Det är bara jag själv som sätter gränserna för vad jag kan, orkar och vill åstadkomma, så väl psykiskt som fysiskt.

Den kanske är absurt att kräva en motivering överhuvudtaget. Den kanske syns i känslouttrycket man lyckas förmedla till sin publik, oavsett om det är i form av glädje, sorg eller ilska.

När jag som bäst knallade Hamngatan fram såg jag hur det några meter föröver blixtrade till och jag förstod att ljuskenet inte kunde komma från någon annastans än Nk:s skyltfönster. Där stod skyltdocka efter skyltdocka uppklädd i vad som inte bara såg ut att vara snygga men även bekväma och funktionella träningskläder. Och den uppmärksamma kunde se en liten klisterlapp i skyltfönstrets nedre vänstra hörn där det stod att läsa ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?” Nästa skyltfönster härbärgerade en stor plansch med en tjej klädd i skyltdockemunderingen, i full färd med att hoppa så där tokhögt man bara kan hoppa efter år av träning, så väl mentalt som psykiskt.

Reklamen hittar sin väg in i mitt studentrum när jag ligger och tittar på tv. I pausen börjar musiken pumpa högre och snabbare än vanligt. Framför en skärm av vrålande fans dansar samma tjej runt. Hoppar, studsar, håret fladdrar av fart och fläkt. Man får höra hennes röst berätta om hur hon aldrig kommer få en signeringsbonus, en fanclub, ett sponsorkontrakt, eller vinna någon pokal. Hon tar sats för att göra den där sista uppsendeväckande grejen ämnad att hänföra oss. Och avslutar med samma mening efter att ha gått upp på tå på ett sätt sånt där äckligt snyggt men sjukt smärtsamt sätt som vem som helst vet kräver både styrka och spänst. ”But can you honestly tell me I’m not an athlete?”

Hon motiverar heller aldrig sitt val men kräver samma respekt som vilken annan idrottsman som helst. Och kanske därför är min respekt för henne så mycket större.

Hon kräver respekt utan att vilja behöva motivera. Vill inte behöva motivera utan bara få respekt.

Eveliina Kokko

måndag, februari 13, 2006

Svanbarn

Linna Johansson är på OS, det är ju skitroligt. Bakom-kulisserna-
berättelsen kan man läsa här.

När hon är som bäst, så formulerar hon sånt som man gått och känt eller tänkt på, fast inte riktigt tänkt klart. Idag skriver hon om längdskidåkning. Hur vi inte kan acceptera att Sverige inte längre är bäst i världen på just det.

Jag skriver en tv-krönika på ett litet ställe i den andra, rosa, sportkvällstidningen varje vecka. Och varje gång jag ser längdskidor på tv så tänker jag på detta. Hur speciell längdskidåkningen är, och hur mycket av min barndom och mitt Sverige som finns i den. Ibland har jag skrivit ett par meningar om det, som här.

Jag brukar kritisera kommentatorerna för att de är så mycket koncentrerade på Sveriges chanser. De pratar som om vi fortfarande levde i Gunde Svans era, som om vi skulle kunna vara lika bra som då. Som att allt handlar om Sverige, fast det gör ju inte det. Så alla resultat blir besvikelser.

Men jag själv är likadan. Det går inte att släppa längdåkningen. Varför tycker jag om den så mycket, och varför känner jag igen den så? Den är väldigt hemtam. För mig, som är uppväxt i Skåne och aldrig i mitt liv har stått på ett par skidor.

Fredrik Lindström försökte i sitt dialektprogram sälja tesen att Skåne inte riktigt är Sverige. Jag tror inte så mycket på det. Jag tror Skåne länge har varit väldigt genomkoloniserat och assimilerat. Åtminstone har jag lyckats bli så svensk att jag ser ett ”vi” tillsammans med sega, norrländska skildlöpare, som sliter och susar sig fram i landskap och klimat jag aldrig upplevt själv.

Jag hade i och för sig en kompis i Skåne som bodde på landet, och sa att hon brukade åka ut på åkrarna ibland om det var en dag med snö. Men jag blir fortfarande helt förvånad varje vinter här i Stockholm, när jag möter folk med skidor på bussen, eller blir omskidad när jag går på nåt fält. Folk åker skidor, på riktigt. När vi var hos farmor och farfar i Enskede på jularna för länge sen hade de en spark. Det var exotiskt.

Men det spelar ingen roll. Det var fortfarande lika självklart för mig att heja på Gunde Svan och Billan Westin och Torgny Mogren och allt vad de hette. Min barndoms sportlov var inte slalom i fjällen eller långfärdsskridskor i nån vik. Men frukost framför tv:n. Med längdskidor.

Tv kan såklart skapa en sån gemenskap, som går utanpå det geografiska. Men det hade den lika gärna kunnat göra med tennis, som Linna påpekar. Det är väl som hon skriver, nåt mer. Nåt med identiteten. Nåt med den hårt arbetande, tyste skidåkaren. Nåt utöver snötäckta marker och segerepoker.

Linna tror att det krävs mycket mer än till exempel en Zlatan för att ändra på den identiteten. Ja, kanske för oss. Men hon föreslår också 1982 som senaste födelseårtal för att känna till skidåkningsarvet. Och ja, vad vet alla som är födda efter det om längdskidåkning? Var hittar de den här lågmälda svenskheten? Hur obegripliga alla de här besvikelserna måste vara för de som aldrig upplevt segeråren.

söndag, februari 12, 2006

Vårat gäng


Jag ville egentligen skriva om Luciano Spalletti. Det är såklart väldigt förutsägbart att alla älskar tränaren nu när det går så bra för Roma. Även jag blir helt stjärnögd och fånleende när den supersympatiske Mister Spallè kommer på tal. Mannen som gör dvd:er med bilder på när spelarna kramas. Som givit Roma vårt fina, altruistiska spelsystem.

I höstas minns jag att jag reagerade på vad han sa om Totti, som var skadad och kanske inte kunde spela derbyt. ”Vi står till hans förfogande”, sa Spalletti. Kanske övertolkar jag formuleringen eller missförstår på grund av språket, men det lät lite galet att säga så. Att göra en spelare större än laget sådär.

Mister berättade också, ett tag efter att den här pågående, snygga åtta-segrar-hittills-i-rad-sviten börjat, att han sagt till Totti: ”det är du som är tränare för det här laget”. Nästan lika galet sagt. Eller inte.

För vi har ju bara en kapten, och vem skulle vilja ha någon annan än han? Ska man ha en lagkapten som Totti, då får man väl också stå och falla med honom. Jag tror att jag själv så sent som i våras skrev nånting om att det vore bäst för honom att byta klubb. Vilken otrolig tur att han inte gjorde det! Att jag hade så väldigt fel. För Francesco har gjort bort sig många gånger förut, men Spalletti verkar ha tagit tillvara på hans stora betydelse för Roma på allra bästa sätt. Och Totti har bara växt och växt med uppgiften.

Han pratar om hur Spalletti förstår sig på honom bättre än någon annan tränare gjort. Han skrev i tisdags i Corriere dello Sport, som nyfrälst av Spalletti-filosofin, om hur laget äntligen tror på en taktisk idé, men också har moraliska kvaliteter som tillåtit dem att uttrycka sina värden på plan. Och att nya spelare som klubben köper först och främst måste ha sådan moralisk styrka, och vara hängivna tröjan och gruppen.

Spallettis lag vinner. På sitt – vårt – egna, vackra sätt. Jag lämnar den taktiska analysen till andra, men det är i alla fall ett spel utan vanliga anfallare. Eller med alla som anfallare. (Hur den egoistiske Montella ska passa in i detta återstår att se.) Och med många mål.

Och det finns så många detaljer och bilder och exempel på glädjen och samhörigheten som Totti beskriver. Som hur Philippe Mexes böjde sig mot marken och bad för att Totti skulle sätta segerstraffen i matchen mot Cagliari. Eller spelarna som dansade ringdans på planen efter att ha slagit ut Juve ur cuppen. De såg så härligt töntiga ut, och lyckliga.

Roma har ett lag man vill tycka om. Äntligen.

Det var också fint att se så mycket folk på Olimpico i matchen mot Juve. Folk som sjöng och hejade på Roma och inte visslade på Cassano eller ens Rosella. Men tyvärr fick Totti förgäves vända sig mot en tom läktare när han avgjort matchen mot Cagliari, som syns på bilden här ovanför. Den historiska åttonde segermatchen spelades på neutral plan och utan publik eftersom några hängt upp nazistflaggor i Romas Curva Sud på stadion under matchen mot Livorno, och vecklade ut en banderoll som på ett idiotiskt, osmakligt sätt refererade till Tredje Rikets förintelseläger.

Och det spelar ju ingen roll att de som hängde upp nazistsymbolerna tydligen bara var elva personer som inte tillhörde någon av Romas ultrà, utan nån politisk grupp. För det hände i Curva Sud, och det var inte första gången, och det tilläts hända.

Varför kommer alla de här referenserna till fascismen och nazismen fram i Italien just nu?

När jag bodde där en liten stund under förra valrörelsen, 2001, då såg jag politik överallt. Till exempel Berlusconis ständiga leende uppklistrat över hela stan. Fast jag såg aldrig hur lång (kort) han var. Han äger ju tv, så han kan bestämma att det ska verka som han är lika lång som de flesta. Berlusconis tv, som hela tiden försökte sälja nånting till en. Och så de lättklädda dansöserna i vartenda tv-program, och bara det att man alltid påminns om att man är kvinna, och inte man, när man går på gatan. Såna saker.

Men jag såg inga nazistflaggor eller bilder av Mussolini.

Numera, har till och med den annars till synes ofelbare Fabio Capello upprört folk i Spanien genom att – hyllande – sammanfatta landet med orden: ”Den latinska värmen och kreativiteten reglerad av en rigorös ordning. En ordning som härstammar från Franco.”

Det är orättvist mot Capello att klumpa ihop honom med såna som Paolo Di Canio, men uttalandet är ändå ytterligare ett exempel på italienare som har en märklig syn på fascismen. Ordning. Var det verkligen en positiv sida av Francos styre?

Kristina Kappelin skrev att fascismens symboler blir mindre tabu på grund av Italiens högerstyre. Och när Silvio Berlusconi försvarar Di Canio och säger att han är ”en bra pojke”, kan man komma ihåg att han själv uttalat sig till försvar för Mussolini och samregerar med exfascistiska Alleanza Nazionale.

Nu är det valår igen. Så kanske kan nånting bli en smula bättre om italienarna äntligen röstar bort Berlusconi i april. Om.

Under tiden görs några små saker i Roma för att motverka högerkrafterna bland fansen. Suppportrarnas dagstidning Il Romanista ska dela ut Roberto Benignis film Livet är underbart till läsarna, till exempel. Och laget och ledningen var och lyssnade på överlevande från koncentrationsläger i torsdags. Nästa vecka ska Lazio göra samma sak. Det blir mycket intressant att se om Paolo Di Canio kommer dit.

De överlevande som talade bad spelarna att sluta spela om de ser nazistsymboler på läktarna. Man kan uppröras över Di Canio, som inte bara blundar för nyfascistiska yttringar, utan själv sätter igång dem. Men mina kära Romaspelare, de spelade bara vidare trots flaggorna under matchen mot Livorno. Luciano Spalletti har sagt att han inte såg vad som hände på läktaren. Men spelarna borde gjort det. Francesco Totti, med den enorma symboliska betydelse han har, som pratar om moral och att uttrycka värden på plan. Har han då inte ett än större ansvar att också ta ställning när något sånt här händer? Såvitt jag vet har han inte sagt ett knyst om nazistflaggorna, bara uttryckt sin sorg över att behöva spela utan publik.

På presskonferensen idag (eller igår, det är natt) sa Luciano Spalletti att han och spelarna efter mötet med de överlevande talat om Livornomatchen och bestämt att i fortsättningen inte spela om de ser liknande banderoller. Hoppas de vågar. Jag tror dem ju om ganska mycket nuförtiden.

onsdag, februari 08, 2006

La Magica

Nu är det nåt magiskt väl? Det var den där åttonde segern. Aldrig i historien, inte ens under Capellos scudetto-säsong, har Roma vunnit åtta ligamatcher i rad. Jag har La Gazzettas direktmatchreferat på. Cagliari leder helt plötsligt med två mot noll. Sen har Roma kvitterat. Sen blir en spelare i Cagliari utvisad. Sen gör de mål igen. Sen blir en spelare i Roma utvisad. Sen får Roma straff. Sen står det 3-3. Sen, får Roma en straff till. Då är det 46:e minuten i andra halvlek, Francesco Totti slår in straffen och Roma leder för första gången matchen. Och vinner. Allt det här är siffror och bokstäver som ändras på min datorskärm. De är alldeles för osannolika för att beskriva 90 minuters verkligt fotbollsspelande. 4-3. Åtta segrar i rad. Det är nog sant.

torsdag, februari 02, 2006

Mysmister, Baby Roma, Baby Zlatan

Vad var det med Vinstmaskinen ikväll egentligen? Jag vet att jag är partisk och att Romas spelare inte är några lamm men nog var det Juve som gjorde matchen mest elak. Inte bara Zätat som är på dåligt humör.

Och så Roma. Vi slår dem med vår glädje. Luciano Spalletti sa i La Gazzetta häromdan att han gjort en dvd med alla spelarnas omfamningar efter målen. För att det är så fint att de visar att de tycker om varann. Vilken tränare, va! Andra gör dvd:er för att studera taktik.

Och Totti, som firar sina mål genom att sätta tummen i mun, och som efter matchen idag sa: ”Fammo il girotondo”, till de andra, och så dansade de ringdans på planen. Vilket lag, va! Det är så man vinner mot Juve, alla ni andra som inte klarat det. Dagistaktiken.

Och Zlatan. Han är så här. Alejandro skriver att han för första gången blir arg på honom. Jag tycker tvärt om. Det där fördömt vackra målet senast på Olimpico, då blev jag arg. Att han var tvungen att göra det så snyggt också. Men varför ska Zlatan tysta sina kritiker genom att blidka dem? Ja, det är idiotiskt att bli utvisad, ja, han sviker lagkamraterna. Zlatan gör sånt. Han gör dåliga saker. Vad är nytt?