Svanbarn

Linna Johansson är på OS, det är ju skitroligt. Bakom-kulisserna-
berättelsen kan man läsa här.

När hon är som bäst, så formulerar hon sånt som man gått och känt eller tänkt på, fast inte riktigt tänkt klart. Idag skriver hon om längdskidåkning. Hur vi inte kan acceptera att Sverige inte längre är bäst i världen på just det.

Jag skriver en tv-krönika på ett litet ställe i den andra, rosa, sportkvällstidningen varje vecka. Och varje gång jag ser längdskidor på tv så tänker jag på detta. Hur speciell längdskidåkningen är, och hur mycket av min barndom och mitt Sverige som finns i den. Ibland har jag skrivit ett par meningar om det, som här.

Jag brukar kritisera kommentatorerna för att de är så mycket koncentrerade på Sveriges chanser. De pratar som om vi fortfarande levde i Gunde Svans era, som om vi skulle kunna vara lika bra som då. Som att allt handlar om Sverige, fast det gör ju inte det. Så alla resultat blir besvikelser.

Men jag själv är likadan. Det går inte att släppa längdåkningen. Varför tycker jag om den så mycket, och varför känner jag igen den så? Den är väldigt hemtam. För mig, som är uppväxt i Skåne och aldrig i mitt liv har stått på ett par skidor.

Fredrik Lindström försökte i sitt dialektprogram sälja tesen att Skåne inte riktigt är Sverige. Jag tror inte så mycket på det. Jag tror Skåne länge har varit väldigt genomkoloniserat och assimilerat. Åtminstone har jag lyckats bli så svensk att jag ser ett ”vi” tillsammans med sega, norrländska skildlöpare, som sliter och susar sig fram i landskap och klimat jag aldrig upplevt själv.

Jag hade i och för sig en kompis i Skåne som bodde på landet, och sa att hon brukade åka ut på åkrarna ibland om det var en dag med snö. Men jag blir fortfarande helt förvånad varje vinter här i Stockholm, när jag möter folk med skidor på bussen, eller blir omskidad när jag går på nåt fält. Folk åker skidor, på riktigt. När vi var hos farmor och farfar i Enskede på jularna för länge sen hade de en spark. Det var exotiskt.

Men det spelar ingen roll. Det var fortfarande lika självklart för mig att heja på Gunde Svan och Billan Westin och Torgny Mogren och allt vad de hette. Min barndoms sportlov var inte slalom i fjällen eller långfärdsskridskor i nån vik. Men frukost framför tv:n. Med längdskidor.

Tv kan såklart skapa en sån gemenskap, som går utanpå det geografiska. Men det hade den lika gärna kunnat göra med tennis, som Linna påpekar. Det är väl som hon skriver, nåt mer. Nåt med identiteten. Nåt med den hårt arbetande, tyste skidåkaren. Nåt utöver snötäckta marker och segerepoker.

Linna tror att det krävs mycket mer än till exempel en Zlatan för att ändra på den identiteten. Ja, kanske för oss. Men hon föreslår också 1982 som senaste födelseårtal för att känna till skidåkningsarvet. Och ja, vad vet alla som är födda efter det om längdskidåkning? Var hittar de den här lågmälda svenskheten? Hur obegripliga alla de här besvikelserna måste vara för de som aldrig upplevt segeråren.