söndag, februari 12, 2006

Vårat gäng


Jag ville egentligen skriva om Luciano Spalletti. Det är såklart väldigt förutsägbart att alla älskar tränaren nu när det går så bra för Roma. Även jag blir helt stjärnögd och fånleende när den supersympatiske Mister Spallè kommer på tal. Mannen som gör dvd:er med bilder på när spelarna kramas. Som givit Roma vårt fina, altruistiska spelsystem.

I höstas minns jag att jag reagerade på vad han sa om Totti, som var skadad och kanske inte kunde spela derbyt. ”Vi står till hans förfogande”, sa Spalletti. Kanske övertolkar jag formuleringen eller missförstår på grund av språket, men det lät lite galet att säga så. Att göra en spelare större än laget sådär.

Mister berättade också, ett tag efter att den här pågående, snygga åtta-segrar-hittills-i-rad-sviten börjat, att han sagt till Totti: ”det är du som är tränare för det här laget”. Nästan lika galet sagt. Eller inte.

För vi har ju bara en kapten, och vem skulle vilja ha någon annan än han? Ska man ha en lagkapten som Totti, då får man väl också stå och falla med honom. Jag tror att jag själv så sent som i våras skrev nånting om att det vore bäst för honom att byta klubb. Vilken otrolig tur att han inte gjorde det! Att jag hade så väldigt fel. För Francesco har gjort bort sig många gånger förut, men Spalletti verkar ha tagit tillvara på hans stora betydelse för Roma på allra bästa sätt. Och Totti har bara växt och växt med uppgiften.

Han pratar om hur Spalletti förstår sig på honom bättre än någon annan tränare gjort. Han skrev i tisdags i Corriere dello Sport, som nyfrälst av Spalletti-filosofin, om hur laget äntligen tror på en taktisk idé, men också har moraliska kvaliteter som tillåtit dem att uttrycka sina värden på plan. Och att nya spelare som klubben köper först och främst måste ha sådan moralisk styrka, och vara hängivna tröjan och gruppen.

Spallettis lag vinner. På sitt – vårt – egna, vackra sätt. Jag lämnar den taktiska analysen till andra, men det är i alla fall ett spel utan vanliga anfallare. Eller med alla som anfallare. (Hur den egoistiske Montella ska passa in i detta återstår att se.) Och med många mål.

Och det finns så många detaljer och bilder och exempel på glädjen och samhörigheten som Totti beskriver. Som hur Philippe Mexes böjde sig mot marken och bad för att Totti skulle sätta segerstraffen i matchen mot Cagliari. Eller spelarna som dansade ringdans på planen efter att ha slagit ut Juve ur cuppen. De såg så härligt töntiga ut, och lyckliga.

Roma har ett lag man vill tycka om. Äntligen.

Det var också fint att se så mycket folk på Olimpico i matchen mot Juve. Folk som sjöng och hejade på Roma och inte visslade på Cassano eller ens Rosella. Men tyvärr fick Totti förgäves vända sig mot en tom läktare när han avgjort matchen mot Cagliari, som syns på bilden här ovanför. Den historiska åttonde segermatchen spelades på neutral plan och utan publik eftersom några hängt upp nazistflaggor i Romas Curva Sud på stadion under matchen mot Livorno, och vecklade ut en banderoll som på ett idiotiskt, osmakligt sätt refererade till Tredje Rikets förintelseläger.

Och det spelar ju ingen roll att de som hängde upp nazistsymbolerna tydligen bara var elva personer som inte tillhörde någon av Romas ultrà, utan nån politisk grupp. För det hände i Curva Sud, och det var inte första gången, och det tilläts hända.

Varför kommer alla de här referenserna till fascismen och nazismen fram i Italien just nu?

När jag bodde där en liten stund under förra valrörelsen, 2001, då såg jag politik överallt. Till exempel Berlusconis ständiga leende uppklistrat över hela stan. Fast jag såg aldrig hur lång (kort) han var. Han äger ju tv, så han kan bestämma att det ska verka som han är lika lång som de flesta. Berlusconis tv, som hela tiden försökte sälja nånting till en. Och så de lättklädda dansöserna i vartenda tv-program, och bara det att man alltid påminns om att man är kvinna, och inte man, när man går på gatan. Såna saker.

Men jag såg inga nazistflaggor eller bilder av Mussolini.

Numera, har till och med den annars till synes ofelbare Fabio Capello upprört folk i Spanien genom att – hyllande – sammanfatta landet med orden: ”Den latinska värmen och kreativiteten reglerad av en rigorös ordning. En ordning som härstammar från Franco.”

Det är orättvist mot Capello att klumpa ihop honom med såna som Paolo Di Canio, men uttalandet är ändå ytterligare ett exempel på italienare som har en märklig syn på fascismen. Ordning. Var det verkligen en positiv sida av Francos styre?

Kristina Kappelin skrev att fascismens symboler blir mindre tabu på grund av Italiens högerstyre. Och när Silvio Berlusconi försvarar Di Canio och säger att han är ”en bra pojke”, kan man komma ihåg att han själv uttalat sig till försvar för Mussolini och samregerar med exfascistiska Alleanza Nazionale.

Nu är det valår igen. Så kanske kan nånting bli en smula bättre om italienarna äntligen röstar bort Berlusconi i april. Om.

Under tiden görs några små saker i Roma för att motverka högerkrafterna bland fansen. Suppportrarnas dagstidning Il Romanista ska dela ut Roberto Benignis film Livet är underbart till läsarna, till exempel. Och laget och ledningen var och lyssnade på överlevande från koncentrationsläger i torsdags. Nästa vecka ska Lazio göra samma sak. Det blir mycket intressant att se om Paolo Di Canio kommer dit.

De överlevande som talade bad spelarna att sluta spela om de ser nazistsymboler på läktarna. Man kan uppröras över Di Canio, som inte bara blundar för nyfascistiska yttringar, utan själv sätter igång dem. Men mina kära Romaspelare, de spelade bara vidare trots flaggorna under matchen mot Livorno. Luciano Spalletti har sagt att han inte såg vad som hände på läktaren. Men spelarna borde gjort det. Francesco Totti, med den enorma symboliska betydelse han har, som pratar om moral och att uttrycka värden på plan. Har han då inte ett än större ansvar att också ta ställning när något sånt här händer? Såvitt jag vet har han inte sagt ett knyst om nazistflaggorna, bara uttryckt sin sorg över att behöva spela utan publik.

På presskonferensen idag (eller igår, det är natt) sa Luciano Spalletti att han och spelarna efter mötet med de överlevande talat om Livornomatchen och bestämt att i fortsättningen inte spela om de ser liknande banderoller. Hoppas de vågar. Jag tror dem ju om ganska mycket nuförtiden.

2 kommentarer:

Alejandro Firpo sa...

hm...jag saknar verkligen ett rejält avståndsstagande från världens bäste Totti. en markering från hans sida skulle betyda så mycket.

di Canio? nja...vad ska man säga!?

/Alejandro

Malena sa...

Herregud, nu vann de igen. NIO. Otroligt.

Ja, vad ska man göra åt Di Canio? De här mötena med förintelseöverlevande blir ju faktiskt ganska intressanta, de har ju en väldigt konkret koppling till vår verklighet, nu. Dels på grund av supportrarna, dels Di Canio. Så, som sagt, det blir inressant att se hur han ska göra med det där. Annars tycker jag klubben har det största ansvaret. Jag fattar inte hur Lazio kan ha Di Canio som bandiera, lagkapten, som spelare i laget överhuvudtaget. Jag vet inte om man borde stänga av honom för all framtid eller slänga ut honom ur klubben, men man måste ju göra något åt honom. Nu försvarar de honom istället. Samma sak kan kanske sägas om Roma som är flata mot supportrarna, men i Lazio handlar det ju om en spelare i klubben.

Skicka en kommentar