Facimm’ e brav’

Det börjar alltså med nån slags derby idag, solens derby eller derby del Sud, Roma–Napoli. Vilket får en att minnas Observatoriet, som vi lärde känna förra säsongen. l’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive, inrikesministeriets lilla kommitté som till exempel i princip stängde av just Napolis supportar från att åka på bortamatcher. Nu är det annorlunda. Dels är det en ny regering nu, och den nye inrikesministern, tillsammans med polisen, ville egentligen ta bort Observatoriet där en massa intressen från fotbollen finns representerade. Men det gick inte, så då skapade de en ny institution, Comitato di analisi per la sicurezza delle manifestazioni sportivi, CASMS, som har den slutgiltiga beslutanderätten, trots att Observatoriet också finns kvar. I CASMS deltar bara polisen, också säkerhetspolisen.

På polisens hemsida kan man läsa att det här är ”la stagione del dialogo”. Napolifansen får alltså, äntligen, åka på bortamatch i morgon, och det till en av de mest fientliga städerna. Det återstår att se exakt vad den nya strategin från myndigheterna egentligen är. Det pratas om nolltolerans för den som missköter sig och stort säkerhetspådrag inte bara vid stadion utan längs med vägarna och andra platser där eventuella våldsamheter kan tänkas uppstå. Och kontroll. Ett slags kort, ”la tessera del tifoso”, ska introduceras, redan i år är det det som är Milans säsongskort tror jag. De som köpte biljett till Olimpico i Neapel fick gå in inne på stadion, två och två, noggrant visa upp id-kort och bli registrerade av stadions kameror.

I Neapel är de såklart överlyckliga för att äntligen få åka på bortamatch. Efter Napolis match mot Vllaznia i torsdags stannade många kvar och köade på gatan utanför San Paolo för att kunna köpa biljetter direkt när kassan öppnade på förmiddagen nästa dag. Över tusen stod i kö när de öppnade. Från curva A kom ett flygblad: ”Äntligen en bortamatch.. Oväntat har vi nu möjligheten att åka till huvudstaden. Att ta oss an den här bortamatchen på bästa möjliga sätt är ordet på dagordningen. Inget enskilt initiativ, ingen vandalisering,  inga försök att resa eller ta sig in på stadion utan biljett. Det är våra regler. Den som inte har tänkt att följa dem, stanna hemma.” Klubben och kapten Paolo Cannavaro, har också läst upp budskap och vädjat till supportrarna att sköta sig bra. Vid curva B (Napoli har ju två klackar) fanns en gigantisk banderoll: ”A ROMA TUTTI IN TRENO”. Jag fattar inte riktigt budskapet i den, mer än en uppmaning att åka tåg till matchen. Det är i och för sig tillräckligt kontroversiellt i sig, för 9.25 tåget från Neapel till Turin idag avgick inte förrän 12.40, eftersom tifosi utan biljett försökt ta sig ombord. På tåget finns 1 300 tifosi, och många som velat åka hem från semestern i Syditalien, idag är ju sista dagen på semestern, har fått ta sig norrut på nåt annat sätt. Igår uppmanade Trenitalia folk att ta sig till matchen med andra medel än tåg, eftersom det inte fanns tillräckligt med biljetter. Lite sent. Vi får se om det blir säsongens första och sista trasferta, det här.

Well the landslide will bring it down

(Jag har haft Landslide, Dixie Chicks version, i huvudet hur länge som helst nu, därav de töntiga rubrikerna.)

Det blev ännu oroligare med Tottis supercupstraff när man läste vad han sa efteråt. Precis som vem som helst så lätt kunde se i hans ansikte, hade han redan förberett tusen olika tillägnan innan han slog den, ”speciellt en”. ”När jag skulle slå den, var det som att se om en film jag sett förut. Den från matchen i VM mot Australien: jag som börjar på bänken, sen kommer jag in och får slå en avgörande straff... Bara det att den här gången blev det inget lyckligt slut.”

Det fick mig att tänka på vad han sa i en intervju i Grazia när han fyllde trettio, när han får frågan hur det känns vinna, och han berättar vad han tänker på när han gör mål. ”Jag tänker på alla”, sa han. Det är så fint, det är som det finaste med Francesco Totti perfekt klumpigt formulerat i fyra ord. Men det blir så hemskt när det misslyckas. Allt som skulle blivit, allt som ligger på hans axlar, allt som han lovat, misslyckas.

Som tur är skämtade han sen, efter supercupen, med sportchefen Pradè. ”Nu får du köpa en straffskytt också.”

Jag borde inte älta, fortfarande, supercupfinalen. Det är bara det här med symboliken i det hela. För sen fick man reda på att Totti inte kan spela mot Napoli i morgon, på grund av en ANNAN skada än den han fick i våras. Nu är det hans gamla vrist han har ont i. I tidningen skrev de att ”Roma klarar sig utmärkt också utan Totti.” Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv.

Sen var det Champions League-lottning och Bruno Conti fick vara med i dragningen och representera finalstaden. Bruno Conti slog den andra straffen i straffläggningen mot Liverpool den 30 maj 1984. Han missade efter att kapten Ago, som den 30 maj tio år senare skulle ta sitt liv, satt sin. ”Tankarna gick till matchen mot Liverpool”, sa Tottis mentor Conti efter lottningen. ”Jag har haft turen att komma till finalen. Som spelare gick det inget bra, nu får vi hoppas att det går bättre som ledare.”

Jag har ju bestämt att jag ska tro på att Roma i enlighet med ödet ska gå till final i CL i år. Jag vet att Roma egentligen inte kan göra det, så tron får baseras på det magiska elementet i klubben. Egentligen finns det också ett mönster, ett Roma som gått överraskande långt i Champions ett par år på rad, skaffat sig den så viktiga Europaerfarenheten och väldigt välbehövliga intäkter. Den här säsongen skulle vara ett kliv till på samma väg, även om seger fortfarande inte är ett realistiskt mål. Ända till eftermiddagen då Mutuaffären sprack såg det ut så. Kanske blir det fortfarande så, men nu är ändå tvivlen större än man hade förväntat sig att de skulle vara. Alla de här olyckorna, uteblivna spelarköpen, missade straffarna.

Kristina Kappelin är inne på samma sak, hennes krönika finns inte på nätet men hon skriver alla fall i Aftonbladet i dag om en allt mer sliten Totti och att hon inte skulle bli förvånad om Roma såldes den här säsongen. Fast, jag vet inte. Marco Liguori, en journalist som sysslar mycket med fotbollens ekonomi, har läst Italpetrolis avtal med Unicredit och menar att klubben, åtminstone just nu, inte finns med i försäljningsplanerna. I torsdags valdes Rosella Sensi till Romas president (hon är den andra kvinnan i Serie A efter donna Flora Viola som var Romas president ett litet tag 1991 efter maken Dinos död, hon vann italienska cupen), hennes mamma Maria kommer också väljas in i klubbens styrelse, och alltihopa presenterades som något som ska gälla inför framtiden och inte bara som nån övergångslösning.

Ändå. Imorgon är det hemmapremiär, direkt mot ärkefienden Napoli. Totti som brukar smälta hjärtan när han har Cristian med sig på första matchen, den här gången skulle han ha en unge på varje arm, sa han förra gången om jag minns rätt. Nu sitter han antagligen inte ens på bänken.

Well I’ve been afraid of changing, ’cause I’ve built my life around you

Det är så nervöst med Romas nya säsong, den här speciella once-in-a-lifetime-säsongen när Champions League-finalen går i Rom. Mycket riktigt gick supercupfinalen till straffar. Mycket riktigt missade Totti den avgörande straffen. Och det var inte bara en supercup, det var en match mot Inter, och det var framförallt matchen som Totti från början sagt att han skulle vara tillbaka till efter skadan, och trofén de skulle tillägna Franco Sensi.

Rosella var inte ens där, hon som alltid är på varenda match. Jag vet inte hur familjen resonerar om Roma nu när presidenten är död. Maria och Rosella är uppenbarligen mycket engagerade i klubben, hur de andra systrarna känner vet jag inte. Men under hela Soros-våren ryktades det om att några bland systrarna ville sälja och Rosella och Maria inte. I vilket fall var det Franco som köpte klubben från början, det var hans vilja som gjorde att de ägde den.

Om de höll fast vid Roma bara för Francos skull eller inte så skrev i alla fall banken, Unicredit, faktiskt på den nya planen för avbetalning av Italpetrolis skulder bara några veckor innan han dog. Alla tolkade avtalet som att Roma inte ska säljas, men klubben är ett av alternativen bland tillgångar som kan säljas för att reglera skulderna. Framförallt innebär avtalet att de i familjen själva kan bestämma vad som ska säljas utan påtryckningar av banken, om jag fattat saken rätt. Det är svårt att förstå varför en bank skyddar ett skuldsatt företag så, på vad som verkar vara annat än affärsmässiga grunder. Man måste ägna sig åt dietrologia, räkna ut vilka personer som kan tjäna på vad, vilka som är allierade med varandra, vilka utbyten som kan vara opportuna, hur saker och ting hänger ihop bakom ytan. Men eftersom allt det är hemligt och alla är inblandade med varandra i Italiens närings- och bankliv i en enda stor röra, är det omöjligt att veta. Unicredit är en av Europas största banker, och inblandad i de flesta av Italiens fotbollsklubbar, tror jag. Alessandro Profumo som styr banken anses ändå vara en av de som  står för en någorlunda modern och öppen syn på affärer i Italien, men för att överleva måste man också anpassa sig till den gamla maktens metoder.

En ledtråd om fotbollens roll i de här sammanhangen kan man kanske få av hur Franco Sensi hyllades efter sin död. Han var alltså en till slut ganska – kanske delvis på grund av Roma, jag vet inte exakt – misslyckad affärsman i politikens Rom, utan någon plats i Milanos affärssalonger.  Han var rik, men inte en av de rikaste. Han blev svårt skuldsatt, men han orsakade inga stora skandaler à la Parmalat eller Cirio. Utan Roma hade hans död kanske noterats på tidningarnas affärssidor och lokalt i Rom, om jag gissar. Nu var det 30 000 personer som besökte en likvaka på Campidoglio och republikens president som sa att Sensi var ”un grande”.

Allt det här gör det komplicerat att prata om Franco Sensis arv också.

Francesco Totti skrev själv i Corriere dello Sport att han var rörd över alla lovord som hans president fått efter sin död, från hela Italien. Men även om de var ärligt menade, hade han föredragit att en del som aldrig förut gjort något för att vara Sensis vän, istället hade stött honom i hans strider medan han fortfarande levde. Francesco skriver om hur presidenten alltid stod vid hans sida i hans egna strider, till exempel när han innan Calciopoliskandalen pratade om hur domarkårens opartiskhet var villkorad.

Någon kommer nu påpeka att Sensi själv delade ut Rolexklockor till domarna. Det var ju en väldigt naiv och liten sak att göra jämfört med vad de stora skurkarna höll på med, men som jag sa är allt det här komplext. Jag tyckte mycket om Franco Sensi för hans ilska och stridbarhet, hans kamp mot de gamla, mäktiga systrarna i norr. Och det var inte bara prat, han gjorde det på riktigt, och lyckades vinna scudetton 2001. Samtidigt, just då kollapsade i princip hela den italienska fotbollen, delvis på grund av metoder som Franco Sensi långt ifrån var främmande inför. Fortfarande lider fotbollen av klubbarnas osannolika trixande och fifflande med ekonomin, men den förlorar aldrig helt, och fortfarande lever den över sina tillgångar. Fortfarande visar fotbollen en motbjudande arrogans gentemot det övriga samhällets lagar och regler, och den kan fortsätta för den kommer alltid undan. Franco Sensi kom undan för att han ägde Roma, och för att Cesare Geronzi hjälpte honom. Geronzi är en av den italienska bank- och fotbollsvärldens fulaste fiskar. Han har ett antal processer emot sig, bland annat  för inblandning i de största finansskandalerna, men arbetar ändå oförklarligt på bank. Han var inblandad när Sensi köpte Roma, och hans bank Capitalia räddade klubben – som den räddat andra – när den höll på att gå i stöpet för några år sen.

Men det är inte heller hela sanningen, för Franco Sensi offrade också stora tillgångar; hotellet Cicerone bland annat, för Romas skull. Han kom inte undan bara sådär, han satte sin egen förmögenhet på spel, vilket inga av de nordliga presidenterna gör, till exempel.

När Capitalia gick ihop med Unicredit förra året kom Geronzi för första gången till Milano, och till Mediobanca, en investmentbank som är själva, högsta, maktcentrum i finansvärlden. Geronzi är en bakomfigur, den gamla sortens bankman, som knyter kontakter, delar ut tjänster, gör allt i hemlighet. Jag har ingen aning om vilken påverkan han har på Unicredits alla fotbollskontrakt, eller på vad som händer med Roma nu. Det finns sällan motståndare i det italienska näringslivet eller politiken (och därmed fotbollen), tror jag jag lärt mig. Alla är alltid intrasslade med varandra på något vis.

Jag tycker inte om att fotbollen kommer undan, men jag är glad att Roma gör det. Man får ta det goda med det onda, eller vad var det Lars von Trier brukade säga? Så var det med Sensi, och precis så är Roma också. Storhetsvansinnet, stridbarheten, att vi vill vara stora men påpekar vår underlägsenhet i nästa andetag, rättfärdigheten som växer sig stor trots de egna bristerna. Franco Sensi passade så bra ihop med Roma.

Det har hänt så mycket olyckor med Roma den senaste tiden. Mexès dotter blev, som tur är av misstag, bortrövad en stund i somras när några stal hans frus bil. Daniele De Rossis svärfar mördades nyligen och visade sig då vara nån slags maffiasnubbe. Sen dog presidenten.

Startelvan igår kändes inte så bra. Jag vet att mina kära, snälla rekordderbykillar som var glada hela tiden och firade segrar med att dansa ringdans för ett par år sen kanske inte kan vinna så mycket mer utan förstärkningar. Men nu verkar förstärkningarna inte ens särskilt starka. Det bästa de kommit på sen Mutuaffären sprack är John Arne Riise och Julio Baptista. Totti var inte ens på plan tills sju minuter från slutet igår. Cicinho fick stanna hemma för att han visat missnöje med laguttagningen. Mancini spelade i det andra laget. Spallettiroma som är känt för sitt kantspel hade typ ingen på kanten i första halvlek, och inget annat anfallsspel heller. Spalletti kan inte säga nåt efteråt, för han har tappat rösten. Allt verkar vara i upplösning i Roma.

Inter var precis som förut, fast Mario Balotelli var ännu mer irriterande kaxig, effektiv och ful än förra säsongen. Straffen han slog  var som en gestaltning av hans personlighet, när han med all världens självförtroende i sig stannade upp bakom bollen, grundlurade, förnedrade Doni  som slängde sig, och slog in bollen lätt.

Jag vet, transferfönstret har inte stängt och spelare fattades och det var ingen riktig match. Ändå var det viktigt, för Sensi, för Totti. Och så kom Roma igen ändå, i andra halvlek, och fick oavgjort. Stefano Okaka kom in, tydligen ska Spalletti satsa på honom nu villket är kul för han är en av de där primaverakillarna som fick spela lite då när vi inte hade några anfallare men slog rekord och dansade ringdans och så, om jag inte minns fel. Och allt hade kunnat bli som det skulle, om bara Totti satt en straff efter förlängningen. Älskade Totti slog såklart den sista avgörande straffen, hur kunde det vara annorlunda? Han var så besviken efteråt, det syntes så tydligt. Straffar var hans grej, nu är det hans grej att missa dem.

Riise har förresten vunnit Europacupen med Liverpool, just den klubb Roma ska ta revansch på i den här säsongens Europacupfinal, är det tänkt. Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet. Jag gillar inte John-Arne Riise. Jag brukade, antagligen naivt, gilla nästan alla i Roma. Allt kan gå åt helvete.

Ciao presidente

 

En mycket arg man har dött. Francesco Sensi. Jag kanske skriver nån annan dag om honom och vad som kan hända med Roma nu, när det är hans fru Maria, Rosella och Rosellas systrar som bestämmer. Under tiden letade jag upp de finaste bilderna jag minns från de senaste åren.

Tatanka, La Pupona, uppdämt OS-babbel

Idag tävlar Kampanien i OS. Roberto Saviano skrev en lång artikel om det i l’Espresso häromveckan. Det var nåt jag inte riktigt köpte med artikeln, eller, jag köpte det kanske, men motvilligt för det är en nästan världsfrånvänt sliten klyscha med författare som beundrande skriver om boxning, med svartvita foton till, hur sporten håller borta pojkar från gatan, är moralisk och estetisk – men han gör sig ju ganska bra i den rollen ändå, Roberto Saviano. Precis som han kan man inte motstå romantiken i de där klassiska, manliga, bilderna ibland. Kolla: författaren och boxaren, muskler och allvarliga blickar.

Han skriver om hur han avundas Clemente Russos kropp. Det är alltså Russo som tävlar idag; boxaren, amatörvärldsmästaren i 91-kilosklassen, Clemente ”Tatanka” Russo. Han har redan gått vidare från första omgången, kvart i fyra idag är det kvartsfinal mot ukrainaren Usik Oleksandr. Och Russos kropp i ringen påminner om antika krigare, han förkroppsligar ”stridens episka skönhet”, skriver Roberto Saviano. Den andre boxaren från Kampanien, Domenico Valentino, Mirko, åkte ur i kvarten i 60-kilo igår. Han var damfrisör innan han började boxa. ”Det verkar otroligt att en av de bästa pugilisterna i världen har varit frisör, det verkar nästan radera bilden av en hel kategori”, skriver Saviano.

Jag råkade läsa en liten nyhet häromdan om en omröstning i damtidningen Novella 2000, där kvinnor fått frågan om vem de helst vill se i badbyxor nu under augustisemestern. Inte en enda fotbollsspelare hamnar i topp. (Antagligen var de uteslutna på något vis.) Inte heller några boxarkroppar. Istället en massa medelålders journalister mest, och på andra plats Roberto Saviano. Det är ju en väldigt löjlig undersökning, men på ett mycket bakvänt sätt fick den mig att tänka på en stor grej jag inte tänkt på förut riktigt. Nämligen vilken potentiell revolution som bor i Italien. Tänk att Italien är ett land där det fortfarande är vanligt med hemmafruar, till exempel. Alla dessa kvinnor, mammor, som tar upp en så liten plats i det offentliga rummet (ofta syns ju till exempel kvinnor på teve i ungefär badkläder) och i arbetslivet, med tanke på att de faktiskt utgör hälften av befolkningen. Uppoffrande och förebildliga boxarmän i all ära, men här finns ju en enorm ekonomisk kraft, som bara väntar på att sättas igång, fortfarande i Italien. Ändå är den feministiska rörelsen så försvinnande svag där, men fatta hur stark den skulle kunna vara, hur den kommer vända upp och ner på hela landet när den väl sätter igång.

Ändå fortsätter jag att skriva om män. Som Francesco Totti. Han har såklart också spelat roll i OS. Det finns nämligen inte bara napolitanare, utan till exempel en väldigt romersk italienare i OS också, som tagit simsilver på 800 meter: 21:åriga Alessia Filippi. För ett tag sen var hon på Trigoria och fick en turtröja av Totti, en romatröja med nummer tio och FILIPPI på ryggen. Jag råkade ha en artikel om det i ett sparat nummer av Numberten, il Romanistas magasin om Totti:

Som Totti, fast betydligt mer frivilligt och omfattande i hennes fall, har hon också engagerat sig för Partito Democratico. Jag tror hon bor i Verona nu för träningens skull, men Filippi kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms mest fattiga och stigmatiserade förorter, och är alltid noga med sin romerskhet. Hon kallas ”la Pupona”. Gazzetta dello Sport undrade efter loppet om hon inte är för stor för det namnet nu, men hon gillar det. ”Kalla mig Pupona d’argento.” Men hon är bara en symbol för Rom ”efter Totti, såklart”, har hon sagt förut. I den gamla Numberten säger hon: ”Jag kommer alltid vara romare och framförallt romanista! Och jag ska alltid ha med mig tröjan som jag fick av Totti, den är min turamulett. När jag träffade honom på Trigoria förverkligade jag min dröm och min pappas, stor romanista som inte tycker om landslagets dräkt för färgerna påminner om Lazios.”

Nu när hon vann silver tackade hon Totti för turtröjan som hon haft med sig överallt sen 2006. ”Roma forever, nu ska jag tatuera in det. Nu fattas bara scudetton”, sa hon till Corriere dello Sport. Totti skickade kramar och sa att hon måste komma till Trigoria med medaljen så han får se den. (Ja, vi kan ju behöva all tur tillbaka som vi kan få, nu när vi ska vinna Champions League. Både CL-finalen och sim-VM går i Rom nästa år.)

Federica Pellegrini, som är den stora italienska simstjärnan, har sagt att hennes guld var en revansch för alla kvinnor som arbetar för nånting. Alessia säger till la Gazzetta att hon håller med. ”Det räcker nu med tjejer som inte gör nånting och blir kända. Jag tittar jättelite på teve numera.” Sen ställer reportern den påpassliga frågan om hon kommer ägna sig åt shopping nu när OS är över. Hon säger att hon har alldeles för ont i ryggen för att gå i affärer.

Ett par italienska ministrar, framförallt Giorgia Meloni från Lega Nord, uppmanade innan spelen de italienska olympierna att bojkotta invigningen, som en protest mot Kinas regim. Clemente Russo tyckte de hade helt fel, att de inte förstår så mycket utanför sin egen värld. De borde sköta politiken, han är bara där för idrotten, och för sitt livs chans. Italiens regering är antagligen en av de som är mest kritiska till Kina-OS. Lega Nord har till exempel profilerat sig i frågan. I våras ordnade de en fotbollsmatch mellan Padanien, alltså det område som de hittat på som nån slags överlägset norditalienskt rike, och ett lag som skulle representera Tibet.

Jag antar att OS i Kina mest talar om likheterna, hur insyltade vi själva är, hur allt är falskt och bedrägeri och  hur oändligt arrogant det är att som europé eller amerikan hålla på och ta avstånd från och avslöja Kinas regim, när det så uppenbart bara är ord, för vår ekonomi bygger på att vi i praktiken inte tar ett dugg avstånd från Kina vilka brott mot mänskliga rättigheter de än hittar på. Ändå måste man ju ta avstånd från det. Man kommer inte ifrån dubbelmoralen, jag antar OS lär oss det.

Det bästa jag läste inför OS var nog Naomi Kleins reportage i Rolling Stone om Kinas utveckling av teknologi för övervakning; kameror och datorsystem, tekniker som är mycket intressanta för till exempel USA.Sen hörde jag att  FRA-Reinfeldt meddelade i sitt sommartal häromveckan att Moderaterna inför nästa valrörelse kommer lansera ett trygghetspaket. Åh, det är ju så logiskt. För, vilka är det nu som brukar prata så mycket om trygghetspaket? Ja just det, Italiens rasistiska regering, som nu satt in militär för att patrullera gatorna i landets större städer och bota den upplevda otryggheten. De vann valet på det, så det är inte konstigt om Reinfeldt ser det som en vinnande taktik. ”Trygghet”, övervakning, kontroll: högern är alldeles för lik sig, i Sverige och Italien, och den är alldeles för lik Kinas så kallade kommunism.

Clemente Russo sa att Roberto Saviano tillskrivit honom saker som han inte egentligen sagt i l’Espresso-artikeln, men att den ändå var mycket fin och delvis på grund av vad som står i den vill han göra bra ifrån sig för Italien och sitt Kampanien i OS. Russo och Valentino kommer från Marcianise, Italiens och ett av Europas boxningscentra. Det ligger i Caserta-området, alltså mitt i camorraland. Men camorran bryr sig inte om boxning, eftersom ”det finns inte en massa pengar längre. Med den första europatiteln för juniorer jag vann köpte jag mig en moped”, säger den episkt vackre Clemente Russo, som kallas Tatanka efter vad några indianer i Dansar med vargar kallar bisontjurar.

På något vis är det alltså för att boxningen är en sån losersport nuförtiden som den kan stå för uppbyggliga idrottsliga ideal. Clemente Russo är precis som Alessia Filippi och en massa andra av de italienska idrottsmännen i mindre inkomstbringade sporter, polis. Det är Fiamme Oro-polisen  som organiserar boxningen i Marcianise. Enligt Roberto Saviano står boxningen för motsatsen till camorrans ideal. Tävlingen ansikte mot ansikte, respekten för förlusten, den långsamma och uppoffrande vägen till segern.

Och det sättet kommer alltid förlora mot camorran, som bara bryr sig om business. Maffian vinner både faktiskt; i pengar och makt, och i tjuskraft. En boss i Marcianise fick till och med teveprogrammet la Vita in diretta på Rai att filma hans brors extravaganta bröllop (helikoptrar släppte ner ett regn av blomblad över brudparet), medan boxarna tjänar mopedpengar. Men bossarna kan inte vinna boxningsmedaljer i det annars så businessaktiga och dubbelmoraliska OS. Och man kan man inte låta bli att tycka om i romantiken i Savianos beskrivning av vad Russo och Valentinos OS-tävlande betyder.

När de stoppar dem på gatan i Marcianise, frågar alla: ”När åker vi till Peking?” De säger inte ”åker ni”, utan ”vi”. För i såna här företag är man inte längre ensam, utan blir en summa av många. En summa som stärker anden. Och därför ankommer det att be de här två boxarna om en sak: ge tillbaka till de här platserna det som de tagit från oss, visa vad det betyder att födas här – vreden, ensamheten, intet varje kväll. För allt det här är stoffet som Clemente och Mirko är gjorda av, stoff som på andra ställen inte finns likadant. Den verkliga hungern efter att bli någon, uppnå ett mål, utskilja dig från fegheten och från svassandet bland de som är runtomkring dig. För livet mäter du varje gång du faller, för att slåss betyder att inte lita på någon, veta att här går allting alltid i uppförsbacke, alltid gardera dig och alltid komma ihåg de som inte klarade det.