Well I’ve been afraid of changing, ’cause I’ve built my life around you

Det är så nervöst med Romas nya säsong, den här speciella once-in-a-lifetime-säsongen när Champions League-finalen går i Rom. Mycket riktigt gick supercupfinalen till straffar. Mycket riktigt missade Totti den avgörande straffen. Och det var inte bara en supercup, det var en match mot Inter, och det var framförallt matchen som Totti från början sagt att han skulle vara tillbaka till efter skadan, och trofén de skulle tillägna Franco Sensi.

Rosella var inte ens där, hon som alltid är på varenda match. Jag vet inte hur familjen resonerar om Roma nu när presidenten är död. Maria och Rosella är uppenbarligen mycket engagerade i klubben, hur de andra systrarna känner vet jag inte. Men under hela Soros-våren ryktades det om att några bland systrarna ville sälja och Rosella och Maria inte. I vilket fall var det Franco som köpte klubben från början, det var hans vilja som gjorde att de ägde den.

Om de höll fast vid Roma bara för Francos skull eller inte så skrev i alla fall banken, Unicredit, faktiskt på den nya planen för avbetalning av Italpetrolis skulder bara några veckor innan han dog. Alla tolkade avtalet som att Roma inte ska säljas, men klubben är ett av alternativen bland tillgångar som kan säljas för att reglera skulderna. Framförallt innebär avtalet att de i familjen själva kan bestämma vad som ska säljas utan påtryckningar av banken, om jag fattat saken rätt. Det är svårt att förstå varför en bank skyddar ett skuldsatt företag så, på vad som verkar vara annat än affärsmässiga grunder. Man måste ägna sig åt dietrologia, räkna ut vilka personer som kan tjäna på vad, vilka som är allierade med varandra, vilka utbyten som kan vara opportuna, hur saker och ting hänger ihop bakom ytan. Men eftersom allt det är hemligt och alla är inblandade med varandra i Italiens närings- och bankliv i en enda stor röra, är det omöjligt att veta. Unicredit är en av Europas största banker, och inblandad i de flesta av Italiens fotbollsklubbar, tror jag. Alessandro Profumo som styr banken anses ändå vara en av de som  står för en någorlunda modern och öppen syn på affärer i Italien, men för att överleva måste man också anpassa sig till den gamla maktens metoder.

En ledtråd om fotbollens roll i de här sammanhangen kan man kanske få av hur Franco Sensi hyllades efter sin död. Han var alltså en till slut ganska – kanske delvis på grund av Roma, jag vet inte exakt – misslyckad affärsman i politikens Rom, utan någon plats i Milanos affärssalonger.  Han var rik, men inte en av de rikaste. Han blev svårt skuldsatt, men han orsakade inga stora skandaler à la Parmalat eller Cirio. Utan Roma hade hans död kanske noterats på tidningarnas affärssidor och lokalt i Rom, om jag gissar. Nu var det 30 000 personer som besökte en likvaka på Campidoglio och republikens president som sa att Sensi var ”un grande”.

Allt det här gör det komplicerat att prata om Franco Sensis arv också.

Francesco Totti skrev själv i Corriere dello Sport att han var rörd över alla lovord som hans president fått efter sin död, från hela Italien. Men även om de var ärligt menade, hade han föredragit att en del som aldrig förut gjort något för att vara Sensis vän, istället hade stött honom i hans strider medan han fortfarande levde. Francesco skriver om hur presidenten alltid stod vid hans sida i hans egna strider, till exempel när han innan Calciopoliskandalen pratade om hur domarkårens opartiskhet var villkorad.

Någon kommer nu påpeka att Sensi själv delade ut Rolexklockor till domarna. Det var ju en väldigt naiv och liten sak att göra jämfört med vad de stora skurkarna höll på med, men som jag sa är allt det här komplext. Jag tyckte mycket om Franco Sensi för hans ilska och stridbarhet, hans kamp mot de gamla, mäktiga systrarna i norr. Och det var inte bara prat, han gjorde det på riktigt, och lyckades vinna scudetton 2001. Samtidigt, just då kollapsade i princip hela den italienska fotbollen, delvis på grund av metoder som Franco Sensi långt ifrån var främmande inför. Fortfarande lider fotbollen av klubbarnas osannolika trixande och fifflande med ekonomin, men den förlorar aldrig helt, och fortfarande lever den över sina tillgångar. Fortfarande visar fotbollen en motbjudande arrogans gentemot det övriga samhällets lagar och regler, och den kan fortsätta för den kommer alltid undan. Franco Sensi kom undan för att han ägde Roma, och för att Cesare Geronzi hjälpte honom. Geronzi är en av den italienska bank- och fotbollsvärldens fulaste fiskar. Han har ett antal processer emot sig, bland annat  för inblandning i de största finansskandalerna, men arbetar ändå oförklarligt på bank. Han var inblandad när Sensi köpte Roma, och hans bank Capitalia räddade klubben – som den räddat andra – när den höll på att gå i stöpet för några år sen.

Men det är inte heller hela sanningen, för Franco Sensi offrade också stora tillgångar; hotellet Cicerone bland annat, för Romas skull. Han kom inte undan bara sådär, han satte sin egen förmögenhet på spel, vilket inga av de nordliga presidenterna gör, till exempel.

När Capitalia gick ihop med Unicredit förra året kom Geronzi för första gången till Milano, och till Mediobanca, en investmentbank som är själva, högsta, maktcentrum i finansvärlden. Geronzi är en bakomfigur, den gamla sortens bankman, som knyter kontakter, delar ut tjänster, gör allt i hemlighet. Jag har ingen aning om vilken påverkan han har på Unicredits alla fotbollskontrakt, eller på vad som händer med Roma nu. Det finns sällan motståndare i det italienska näringslivet eller politiken (och därmed fotbollen), tror jag jag lärt mig. Alla är alltid intrasslade med varandra på något vis.

Jag tycker inte om att fotbollen kommer undan, men jag är glad att Roma gör det. Man får ta det goda med det onda, eller vad var det Lars von Trier brukade säga? Så var det med Sensi, och precis så är Roma också. Storhetsvansinnet, stridbarheten, att vi vill vara stora men påpekar vår underlägsenhet i nästa andetag, rättfärdigheten som växer sig stor trots de egna bristerna. Franco Sensi passade så bra ihop med Roma.

Det har hänt så mycket olyckor med Roma den senaste tiden. Mexès dotter blev, som tur är av misstag, bortrövad en stund i somras när några stal hans frus bil. Daniele De Rossis svärfar mördades nyligen och visade sig då vara nån slags maffiasnubbe. Sen dog presidenten.

Startelvan igår kändes inte så bra. Jag vet att mina kära, snälla rekordderbykillar som var glada hela tiden och firade segrar med att dansa ringdans för ett par år sen kanske inte kan vinna så mycket mer utan förstärkningar. Men nu verkar förstärkningarna inte ens särskilt starka. Det bästa de kommit på sen Mutuaffären sprack är John Arne Riise och Julio Baptista. Totti var inte ens på plan tills sju minuter från slutet igår. Cicinho fick stanna hemma för att han visat missnöje med laguttagningen. Mancini spelade i det andra laget. Spallettiroma som är känt för sitt kantspel hade typ ingen på kanten i första halvlek, och inget annat anfallsspel heller. Spalletti kan inte säga nåt efteråt, för han har tappat rösten. Allt verkar vara i upplösning i Roma.

Inter var precis som förut, fast Mario Balotelli var ännu mer irriterande kaxig, effektiv och ful än förra säsongen. Straffen han slog  var som en gestaltning av hans personlighet, när han med all världens självförtroende i sig stannade upp bakom bollen, grundlurade, förnedrade Doni  som slängde sig, och slog in bollen lätt.

Jag vet, transferfönstret har inte stängt och spelare fattades och det var ingen riktig match. Ändå var det viktigt, för Sensi, för Totti. Och så kom Roma igen ändå, i andra halvlek, och fick oavgjort. Stefano Okaka kom in, tydligen ska Spalletti satsa på honom nu villket är kul för han är en av de där primaverakillarna som fick spela lite då när vi inte hade några anfallare men slog rekord och dansade ringdans och så, om jag inte minns fel. Och allt hade kunnat bli som det skulle, om bara Totti satt en straff efter förlängningen. Älskade Totti slog såklart den sista avgörande straffen, hur kunde det vara annorlunda? Han var så besviken efteråt, det syntes så tydligt. Straffar var hans grej, nu är det hans grej att missa dem.

Riise har förresten vunnit Europacupen med Liverpool, just den klubb Roma ska ta revansch på i den här säsongens Europacupfinal, är det tänkt. Jag vet inte hur jag ska tolka det tecknet. Jag gillar inte John-Arne Riise. Jag brukade, antagligen naivt, gilla nästan alla i Roma. Allt kan gå åt helvete.