Well the landslide will bring it down

(Jag har haft Landslide, Dixie Chicks version, i huvudet hur länge som helst nu, därav de töntiga rubrikerna.)

Det blev ännu oroligare med Tottis supercupstraff när man läste vad han sa efteråt. Precis som vem som helst så lätt kunde se i hans ansikte, hade han redan förberett tusen olika tillägnan innan han slog den, ”speciellt en”. ”När jag skulle slå den, var det som att se om en film jag sett förut. Den från matchen i VM mot Australien: jag som börjar på bänken, sen kommer jag in och får slå en avgörande straff... Bara det att den här gången blev det inget lyckligt slut.”

Det fick mig att tänka på vad han sa i en intervju i Grazia när han fyllde trettio, när han får frågan hur det känns vinna, och han berättar vad han tänker på när han gör mål. ”Jag tänker på alla”, sa han. Det är så fint, det är som det finaste med Francesco Totti perfekt klumpigt formulerat i fyra ord. Men det blir så hemskt när det misslyckas. Allt som skulle blivit, allt som ligger på hans axlar, allt som han lovat, misslyckas.

Som tur är skämtade han sen, efter supercupen, med sportchefen Pradè. ”Nu får du köpa en straffskytt också.”

Jag borde inte älta, fortfarande, supercupfinalen. Det är bara det här med symboliken i det hela. För sen fick man reda på att Totti inte kan spela mot Napoli i morgon, på grund av en ANNAN skada än den han fick i våras. Nu är det hans gamla vrist han har ont i. I tidningen skrev de att ”Roma klarar sig utmärkt också utan Totti.” Det var det dummaste jag hört i hela mitt liv.

Sen var det Champions League-lottning och Bruno Conti fick vara med i dragningen och representera finalstaden. Bruno Conti slog den andra straffen i straffläggningen mot Liverpool den 30 maj 1984. Han missade efter att kapten Ago, som den 30 maj tio år senare skulle ta sitt liv, satt sin. ”Tankarna gick till matchen mot Liverpool”, sa Tottis mentor Conti efter lottningen. ”Jag har haft turen att komma till finalen. Som spelare gick det inget bra, nu får vi hoppas att det går bättre som ledare.”

Jag har ju bestämt att jag ska tro på att Roma i enlighet med ödet ska gå till final i CL i år. Jag vet att Roma egentligen inte kan göra det, så tron får baseras på det magiska elementet i klubben. Egentligen finns det också ett mönster, ett Roma som gått överraskande långt i Champions ett par år på rad, skaffat sig den så viktiga Europaerfarenheten och väldigt välbehövliga intäkter. Den här säsongen skulle vara ett kliv till på samma väg, även om seger fortfarande inte är ett realistiskt mål. Ända till eftermiddagen då Mutuaffären sprack såg det ut så. Kanske blir det fortfarande så, men nu är ändå tvivlen större än man hade förväntat sig att de skulle vara. Alla de här olyckorna, uteblivna spelarköpen, missade straffarna.

Kristina Kappelin är inne på samma sak, hennes krönika finns inte på nätet men hon skriver alla fall i Aftonbladet i dag om en allt mer sliten Totti och att hon inte skulle bli förvånad om Roma såldes den här säsongen. Fast, jag vet inte. Marco Liguori, en journalist som sysslar mycket med fotbollens ekonomi, har läst Italpetrolis avtal med Unicredit och menar att klubben, åtminstone just nu, inte finns med i försäljningsplanerna. I torsdags valdes Rosella Sensi till Romas president (hon är den andra kvinnan i Serie A efter donna Flora Viola som var Romas president ett litet tag 1991 efter maken Dinos död, hon vann italienska cupen), hennes mamma Maria kommer också väljas in i klubbens styrelse, och alltihopa presenterades som något som ska gälla inför framtiden och inte bara som nån övergångslösning.

Ändå. Imorgon är det hemmapremiär, direkt mot ärkefienden Napoli. Totti som brukar smälta hjärtan när han har Cristian med sig på första matchen, den här gången skulle han ha en unge på varje arm, sa han förra gången om jag minns rätt. Nu sitter han antagligen inte ens på bänken.