söndag, december 16, 2007

Sorgligheten

Idag blev Milan, som ligger tia i Serie A, klubbvärldsmästare. Själv kollade jag halvt om halvt på superdupersöndagsmatcherna från England. Spelarna ”kan utföra svåra moment i hög hastighet” i Premier League, tror jag den korrekta fotbollsexpertformuleringen för vari det roliga med att kolla på engelsk fotboll ligger. Det är också roligt att läktarna är fulla, även om hälften verkade ha gått hem redan innan Liverpool–Manchester United var slut.

Men jag jag vill verkligen inte att italiensk fotboll ska bli globaliserad som den engelska. Il calcio är så mycket färggladare och tokigare och brokigare och mer spännande och speciell. Och samtidigt så himla hopplös.

I torsdags var det en bra artikel i New York Times som beskrev läget i Italien. ”Collective funk”, sammanfattar den det, ett bra uttryck. Förutom i Fifas ranking ligger ju Italien alltid sämst till på alla listor som mäter utveckling, ekonomi och sånt. Senast såg jag World Economic Forums Global Gender Gap Report om jämställdhet mellan män och kvinnor, där Italien, ett västeuropeiskt land, ligger på 84:e plats. Artikeln i New York Times tar sin utgångspunkt i en undersökning som kommit fram till att italienarna är det minst lyckliga folket i Västeuropa.

In 1987, Italy celebrated its economic parity with Britain. Now Spain, which joined the European Union only a year earlier, may soon overtake it, and Italy has fallen behind Britain.

Italy’s low-tech way of life may enthrall tourists, but Internet use and commerce here are among the lowest in Europe, as are wages, foreign investment and growth. Pensions, public debt and the cost of government are among the highest.

The latest numbers show a nation older and poorer — to the point that Italy’s top bishop has proposed a major expansion of food packages for the poor.

Worse, worry is growing that Italy’s strengths are degrading into weaknesses. Small and medium-size businesses, long the nation’s family-run backbone, are struggling in a globalized economy, particularly with low-wage competition from China.

Det är som att Italien aldrig riktigt moderniserats men det har funkat på något vis ändå, tills resten av världen går in i en postmodern tid och Italien bara liksom stannar.
Alexander Stille, a Columbia University professor and an expert on Italy, argues that this moment is different. While the economy expanded, from the 1950s to the 1990s, Italians would tolerate bad behavior from their leaders.

But growth has been slow for years, and the quality of life is declining. Statistics now show that 11 percent of Italian families live under the poverty line, and that 15 percent have trouble spreading their salary over the month.

“The level of anger is great because before you could slough it off,” Mr. Stille said. “Now life is harder.”

Samtidigt visar Roberto Saviano med sin bok att det finns en del av det italienska samhället som anpassat sig fantastiskt väl till den globaliserade ekonomin: den organiserade brottsligheten. Mycket riktigt är maffian den verksamhet i Italien som omsätter mest pengar. Det låter otroligt, men det kom en utredning för ett tag sen som visade det också.

Samma dag som New York Times-artikeln kom publicerade Repubblica en undersökning om italienarnas inställning till staten. Att många har ett litet förtroende för myndigheter är ingen nyhet. Misstroendet är nu större än någonsin på 2000-talet. Ilvo Diamanti menar i en kommentar att det också finns något nytt, att det finns olika sorters missnöje och det som karaktäriserar dagens Italien kallar han ”apatiskt”. Utan passion, utan en blick mot framtiden.

Nu är undersökningar och statistik en sak, men åtminstone jag känner så väl igen det här resignerade, sorgsna missnöjet hos folk man pratar med i Italien.

Och exakt såhär är det med fotbollen också. Det är ju inte killarna som satte eld på Rom som är mest signifikativa för vad som händer med Italiens fotbollspublik, utan de som stannar hemma och ser på teve istället för att gå till stadion.

Igår började Calciopoliprocessen i Neapel, en händelse som ingen bryr sig så mycket om och som ingen tror kommer tjäna särskilt mycket till. Redan har jag läst artiklar med uträkningar om när brotten kommer vara preskriberade. Till 2012, måste de tydligen dra ut på överklagandena för att komma undan. Trots att det var de som satt där när Calciopoli fanns, styrs fotbollen fortfarande av samma gamla gubbar som aldrig lämnar ifrån sig sina poster till de yngre. Precis som det är i resten av Italien. Våldet kring matcherna har minskat sedan Catania, men då måste man betänka att inrikesministeriet ofta stänger av hela läktarsektioner och förbjuder bortasupportrar att se matcher. Hur länge ska det vara så?

Ändå är det så roligt att gå på fotboll i Italien, och att vara där överhuvudtaget. Min längtan är konstant. Jag vill inte att italiensk fotboll ska börja bli attraktiv för utländska investerare och kommersiell och tillrättalagd som i England, men jag vill ju att den ska må bra. Jag vet inte hur det går ihop.

Det sorgligaste med fotbollen är att folk slutar gå till stadion. Jag har sagt det förut, att om de bara gick dit skulle de ju märka hur roligt där och att det inte är farligt. Dyrt är det såklart fortfarande. Men om folk bara kom till stadion igen skulle mycket redan vara löst.

Roberto Saviano brukar prata om att hans bok är farlig för att så många läser den och väljer att förstå. Det finns inga lösningar på nånting här, inga förslag. Bara att förstå och föra berättelsen vidare är något. Beppe Grillo, en komiker som är den som mest ändå samlat mycket av ett aktivt missnöje, speciellt nu under hösten och genom sin blogg, har heller inget alternativ direkt, men bara att någonting händer, att folk berättar om verkligheten och protesterar betyder nåt.

Under tiden går det åt helvete för Italien. Inte konstigt att Fabio Capello sticker till England.

torsdag, december 13, 2007

Utanför Ankeborg vet ingen vem han är

Francesco Totti. Världens bäste och samtidigt töntigaste fotbollsspelare. Mannen som gör flest mål i Europa och suger på tummen för att fira varenda gång. Han som själv är som ett ständigt öppet mål för den som vill håna och skratta åt honom, men som är omöjlig att inte tycka om så länge man bara har det minsta lilla hjärta i kroppen. Här är dagens Totti-nyhet:

Romas kapten har lånat ut sitt ansikte till en berättelse i veckotidningen som är mest läst av de allra minsta, Musse Pigg, tidningen som hela generationer växt upp med, inklusive Francesco Totti. Nu kan gulrötts nummer tio och med honom massor av barn och inte bara de beundra ett fjäderfä med blå ögon och en extraordinär fotbollstalang. Han heter Frank Papertotti och historien där han har huvudrollen har den signifikativa titeln ”Papertotti och cucchiaions hemlighet”.
Det här är alltså första gången i historien som Disney knåpat ihop en hel serieberättelse om en fotbollsspelare.

Anketotti och cucchiaions hemlighet!

tisdag, december 11, 2007

Dagens Saviano

Förlåt, jag vet att jag sagt det här förut men antagligen kommer jag tjata titt som tätt om det för en oöverskådlig framtid, med risk för att framstå som besatt. Men jag tjatar eftersom det är exakt så som Bodil Malmsten skriver nu igen om Gomorra av Roberto Saviano:

Roberto Savianos bok är inte en journalistisk redogörelse till om korruption och kriminalitet i södra Italien i dag, Roberto Savianos camorrabok är en bok om de ekonomiska regler som styr världens liberala ekonomier i dag.

...

Roberto Savianos bok är en självbläddrande thriller och finns det någon rättvisa i världen så är det Roberto Savianos bok som ligger etta på varenda bästsäljarlista i hela världen.
Synd att det inte finns någon rättvisa i världen, men läs den här boken så länge.
Även en bloggare från Kista har skrivit om boken häromdan, och som konstateras där har boken mottagits obegripligt ljumt i det här landet, åtminstone i dess medier. Till skillnad från i Tyskland, Holland, USA, Frankrike... Och självklart Italien. Men Malmsten fattar, även Kristina Kappelin fattar, hon presenterade Saviano och boken på Italienska kulturinstitutet i Stockholm när han var här och hon beskrev hur den som slår en i magen när man läser den. Både Malmsten och Kappelin bor utomlands. Finns det nåt samband? Jag vet inte men boken handlar alltså om oss också.

Vill man kan man också till exempel läsa Savianos väldigt fina historia om gatufotbollen i Neapel, de orangea plastbollarna och en viss allsmäktig stationschef.

Okej, tack för ordet, slut på meddelandet.

tisdag, december 04, 2007

Sålunda talade Lega Calcio

Jaha. Nu har Lega Calcio förstört allt igen. Men det här kanske kan tjäna som ett illustrativt exempel på vad det är för sorts personer som styr Italiens fotboll.

Den fina gesten från Fiorentinas spelare att applådera Inter efter matchen i söndags hade ju sitt värde just eftersom den var spontan och ärligt menad, som en reaktion på situationen med Prandellis sorg och med allt som hänt runt fotbollen den senaste tiden nära i allas minnen. Ligaförbundet Lega Calcio fattade inget av detta och ville inte ge tillstånd till manifestationen. Jag vet inte varför Fiorentina ens behövde be om tillstånd, men tydligen meddelade de saken för sent för att Lega Calcio skulle kunna låta dem genomföra sin applåderande korridor. Som tur är struntade Fiorentina i det och gjorde det ändå, och efteråt följde såklart hyllningar från precis alla. Många ledare och spelare sa att de ville följa Violas exempel. Och, redan dagen efter, igår kväll, lade Lega Calcio beslag på all denna goodwill och tog beslut om att det från och med januari kommer bli obligatoriskt för alla att applådera motståndarlaget efter matchen. Så lyckades de ta en hjärtlig gest och dränera den på all mening.

Rugby har blivit väldigt populärt i Italien, och ofta pratar man om hur sportslig och human rugbyn är, till skillnad från fotbollen. Säkert var Fiorentina inspirerade av just rugbyn. Många påpekar nu att ”terzo tempo” som Violas gest kallats, inte är applådkorridoren i rugby, utan banketten som lagen och spelarna och domarna har tillsammans efter matcherna. ”Vi gjorde det redan på vårt sätt, genom att bjuda på pane carasau och ost i omklädningsrummen”, sa Cagliaris president Cellino. Rugbystjärnan Andrea Lo Cicero sa igår att han hoppades det inte skulle komma nån institution nu och göra gesten obligatorisk, vilket den inte är i rugbyn. ”Det måste komma från spelarna själva, det måste fortsätta vara deras initiativ.”

Apropå att respektera sin motståndare hade Totti presskonferens och presenterade sin nya bok och dvd igår (man såg en väldigt fantastisk scen från dvd:n där Totti frågar Cristian vad han heter, ”säg det till honom”, säger Francesco och pekar på fotografen, och man tror att ungen ska säga Cristian, men han säger ”Totti”, såklart) och klargjorde bland annat vad han sa efter derbyt om att man vinner scudetton mot de små lagen. Reportern som upprepade Tottis kommentar för laziokaptenen Zauri den där kvällen, sa då att Totti sagt ”provinsiella” istället för små. Vilket såklart hade varit värre eftersom Lazio gärna vill se sig själva som en klubb från Rom. Totti påpekade igår att han aldrig uttalat ordet provinsiell utan sagt små, ”och Lazio är en liten klubb”. ”Det var bara ett skämt och inget mer. Det var ett derby-”sfottò”, det är inte första gången det händer. När de vann med 3–0 förra säsongen gjorde de själva ganska många. Därför ska de accepteras. Det är så det ska vara, man vinner och man förlorar.”

Ett ”sfottò” är ett skämt, något man säger för att retas. Totti, som han själv påpekar, älskar att derby-retas och har gjort det många gånger förut. Det är väl det derbyn går ut på? I och för sig tog inte Zauri, Lotito eller någon annan laziale saken särskilt lättsamt utan svarade förnärmat och gravallvarligt, men det var ju också ganska roligt.

Det låter väldigt fint när man hyllar den sportsliga rugbyn, men jag tänker ändå att fotboll också är mer fascinerande, universell och populär än rugby delvis för att den inte alltid är så sportslig och kamratlig, utan för att större och viktigare saker än sport, till exempel motsättningar, kan ta sig uttryck i den. Det kanske är fel, men ändå intressant och spännande att det är så.

Jag vet inte om jag vill att till exempel Francesco Totti ska applådera Lazio efter ett derby, jag tycker en av de bästa sakerna med Francesco är, som jag tror jag brukar tjata om men aldrig riktigt kan förklara tydligt känns det som, att han gör fotbollen betydelsefull på rätt sätt. Som när han retas med Lazio. Han skulle inte kunna göra det om det inte betydde nånting för honom att han spelade i Roma, att han valt som han gjort, att derbyt har en speciell betydelse, att det inte är vilka som helst som möts utan Roma och Lazio. Att han inte är vem som helst. Han kan röra upp stora och riktiga känslor med sina derby-påhitt, mest minns man kanske t-shirten under matchröjan där det stod tryckt ”vi ho purgato ancora”. Men han är ju inte bokstavlig när han gör sånt. Kanske är det därför jag inte kan förklara, för det är inte meningen att man ska göra det. Det är spektakel, ironi, inte på liv-och-dödsallvar utan inom ramarna för sportens drama. Som det ska vara.

Totti sa också att han tyckte ultras-gruppernas manifestation i söndags var viktig. De ska upprepa den imorgon.

måndag, december 03, 2007

Söta söndan

Inte bara hyllades violatränaren Prandellis bortgångna fru på Artemio Franchi i Florens igår, fiorentinaspelarna gjorde också något som tydligen i rugby kallas ”terzo tempo”, alltså tredje halvleken (eller perioden då) efter matchen mot Inter. De applåderade och tackade sina motståndare. Det är så roligt och sött beskrivet i la Repubblica:

Farina blåser av Fiorentina–Inter och Prandelli gör ett tecken till de sina. Och då händer det otroliga, något som aldrig setts på fotbollsplanerna här hos oss: Fiorentinas spelare, besegrade med 2–0, ställer upp sig på två linjer framför teleskoptunneln som leder ut till omklädningsrummen och formar en applåderande korridor i vilken, lite förlägna, Inters spelare radar upp sig. En vanlig scen i rugbyn, något alldeles särskilt inom fotbollen. Faktiskt verkade de blåsvarta, i början, nästan inte förstå, kanske var de rädda för ett skämt... eller värre... Istället är applåden uppriktig och, då, capitan Zanetti är den förste att förstå och man ser honom springa från en viola till en annan för att med kraft trycka händerna, omfamna. Och de andra följer leende efter, inklusive den arrogante Ibrahimovic som nästan verkar rörd. Sen är det interspelarna som, i sin tur, gör en gång för de besegrade medan de klappar i händerna.
Det här var tydligen en akt av civil olydnad, då Lega Calcio hade sagt nej när Fiorentina frågade om de fick göra såhär. Men nu kommer de såklart inte få några böter, istället vill alla göra likadant i de kommande matcherna, då det var så vackert och rörande.

Italiensk fotboll är cynisk, men jag tror inte så många hade brytt sig om den om den inte också, till exempel, var sentimental och romantisk. Förra veckan hade Lazios spelare och fans en uppvisning i sentimentalitet på Olimpico, när de hyllade Gabriele Sandri. Nästan lika rörande är laziofansens gästbokskampanj som några satt igång nyss. Det mesta går ju åt skogen för Lazio nu, och det gör kanske inte president Lotito populärare. Här på det seglingsbåtssponsrande företaget Alinghis hemsida kan man läsa världens mest artiga vädjanden till dess schweizisk-romerske ägare Ernesto Bertarelli. Han lär vara laziale, och är helt säkert stenrik. ”Gentilissimo Dott. Bertarelli.” ”Please take control of our great football club and save it.” ”Rädda oss från tyrannen.” ”Du är allas vår dröm.” ”Jag ber Er rädda oss från Lotito och köp Lazio, Ni skulle ha ett helt folk redo att återvända till stadion (jag i första ledet) och att följa Er varhelst Ni vill ta oss.”

Häromdan uppmanade ett meddelande undertecknat ”i gruppi della Sud” alla tifosi att att lämna Romas kurva tom i går under matchen mot Udinese, och istället samlas vid Circo Massimo för att följa matchen via radio. De tycker att Sandris död glömts bort för fort, och protesterade också mot att fotbollen bara är maktspel och industri, och att de som har makten vill ta bort ultras eftersom ”kurvorna är oaser för fria och icke sanktionerade tankar, i ett lobotomerat samhälle tomt på värden”. Romas kurva styrs inte av en grupp som Lazios, utan det finns massor av grupper som existerar sida vid sida. Jag tror alla var vid Circo Massimo. De hade lagt ut alla sina stendar på gräset och en banderoll som sa ”DET HÄR ÄR TIDEN ATT VISA VAD VI ÄR VÄRDA”. Men på stadion var kurvan inte alls tom utan nästan full. Det fanns inga banderoller, och sångerna var svaga.

Repubblica har en video från Circo Massimo, det är väldigt lugnt. Minsann hör man en av de vanliga gubbarna som säljer kaffelikör innan alla matcher: ”Borghetti! Caffè! Borghetti!” Ultras Romani (en grupp som står nära Totti, när han var skadad förra året och stod i kurvan var det hos dem, de brukar ha banderoller som stödjer honom och för några veckor sen när de invigde en ny lokal var han där) hade tagit med sig en fotboll och några killar spelar.

lördag, december 01, 2007

1 december: han är med i truppen



Och han skriver i Corriere dello Sport:

Jag klarar inte att vara utanför längre. Jag har inte spelat på mer än en månad och jag saknar planen så mycket så att jag kunde dö.
JAG VET!

(Annars har Totti de här veckan avslöjat att han snart kommer med en ny bok, i GQ öppnat för att han skulle kunna spela i EM, för att några timmar efter offentliggörandet av innehållet i den intervjun skicka ut ett meddelande om att han bara skämtade. Romtidningen Corriere dello Sport avslöjade att han är tionde på listan för Guldbollen samtidigt som Milanotidningen Gazzetta dello Sport hade Henry som tia utan att ens nämna att Totti inte var med. Roligt alltihopa. Ändå inte lika roligt som om han började spela nån gång.)

fredag, november 30, 2007

30 november: han skjuter

torsdag, november 22, 2007

Organisation

Det har varit flera tjusiga besök från Italien i Sverige i höst; Aurelio De Laurentiis, Zlatan. Men jag fick ändå vara med på det helt säkert finaste: när Roberto Saviano kom hit. För det händer inte bara tråkiga, utan också fantastiska saker i Italien ibland, som att Saviano skriver en så makalös bok och att hundratusentals människor köper och läser den.

New York Times utsåg den nyss till en av årets hundra bästa böcker. Bodil Malmsten skriver ungefär det jag försökt säga med väldigt många fler ord förut:

Läs!
Läs Roberto Savianos fantastiska bok om camorran i Neapel - Gomorra, Resa i Camorraland, översättning av Barbro Andersson.
Roberto Saviano är född i Neapel 1979, och liksom Duras skriver Smärtan med sitt blod skriver Saviano sin bok med sitt blod och i blod. Och ändå med stilistisk distans och elegans - hur bär de sig åt för att kunna skriva så, varifrån kommer förmågan att göra smärtan och blodet till ord som varenda läsande människa kan förstå?
Ja, hur gör han? Jag frågade inte det på den pyttelilla intervjustunden jag fick, men jag kunde såklart inte låta bli att ställa en fotbollsrelaterad fråga. Det vill säga, det här handlar inte om fotboll egentligen, men kanske säger det ändå något om fotbollen och vad som hände när Gabriele Sandri dog. Helt onödigtvis och bara för att jag hade en liten inspelningsgrej som jag aldrig använt förut med mig, kan ni till och med i en plötslig multimedial explosion här på Junivallen få höra det, och när jag på min brutna italienska glömmer att använda konjunktiv och skrattar nervöst, här:



Det handlar om att våldsamma protester bröt ut efter att Sandri dödats, men det finns ju andra saker som är mycket allvarligare, som folk inte protesterar mot. Till exempel allt som Savianos bok handlar om, alltså camorrans ekonomiska makt, Syditaliens fattigdom, morden, våldet, soporna, misären. Och Saviano säger:

”För en sån sak, för en pojke som dödas orättfärdigt av polisen, finns en utbredd revolt. När det istället händer att någon dödas, ofta orättfärdigt, av klanerna, av camorran, gör man inte mer än en behärskad protest på begravningsdagen. Jag tror det beror på supporterkulturens specifika historia, på organisation. Alltså: ultrà är organiserade. Lagligheten däremot är inte organiserad. Den sociala antimaffiarörelsen har ingen organisation. Den har inte ens den där utbredda vreden, som kan hålla ett land gisslan. Också utan våld, jag menar att kräva av parlamentet, kräva av teve, kräva av tidningarna en… Den finns inte. Och det här fallet visar det, det visar hur mycket organiseringen av saker och ting blir grundläggande.

Och bland det största ansvaret för allt som jag berättar om ligger säkert att de inte är organiserade, och därför... Det fattas väldigt mycket information om de här sakerna. Faktiskt har min bok varit besvärlig (för camorran) just på grund av det här. För att tystnaden bröts. Inte för informationen i sig, för de visste hur bra som helst att de informationer jag använde fanns. Men de hade aldrig nått en stor publik förut. Tutto lì.”

tisdag, november 20, 2007

Hallelujah moment

Ja, det har varit lite trist, liksom grått på senaste tiden, som att nåt fattas men man vet inte riktigt vad. Tills han kommer tillbaka. Han har börjat springa igen nu, vilket Roma Channel, och Junivallen, uppmärksammar såhär:

måndag, november 12, 2007

För många martyrer

Jag minns en bilfärd med Chiara, Cinzia och Enrico i underbart hög fart genom Rom en natt i våras, och en berusad diskussion på temat ”vad är det för fel på det här landet?” Den ständiga diskussionen. Jag tror det började med en debatt om sophanteringen. När vi svängde in på Via Cavour kom vi inte fram för en polisbil som backade ut framför på nåt korkat sätt. ”Kolla, det är det här som är problemet.” Inkompetenta myndigheter. ”Nu är till och med Ilary Blasis mamma trafikpolis.” Men det går inte att skylla på poliserna, ”det är faktiskt stackars killar från Syd som bara vill ha ett jobb och inte har nåt annat val”.

Jag har inte gjort nån heltäckande undersökning, men jag tror alla fotbollskurvor i Italien sjunger sången som hånar carabiniere-polisen. ”La disoccupazione vi ha dato un mestiere di merda”, arbetslösheten har givit er ett skityrke: carabiniere. I den korta strofen får de in både myndighets- och klassförakt samtidigt. Jag tror inte jag behöver upprepa hur stort misstroendet för myndigheter är i Italien, eller hur mycket fotbollsfansen hatar polisen. Men det är inte heller så enkelt som att polisen är lika med överheten, bara. Många av de som tar anställning inom polisen, eller går in i armén, är unga syditalienare. De kommer från fattiga områden där arbetslösheten är hög, och att bli carabiniere eller åka till Afghanistan som soldat är ett sätt att få en stadig, vit och hederlig (om än låg) inkomst, att ta sig från Syd, att bygga nåt bättre.

När kravallerna bröt ut i Italien igår var Syd-derbyt redan spelat, mötet mellan Palermo och Napoli var lördagsmatch. Det kallas ”il derby delle due Sicilie” efter riket som fanns strax innan Italiens enande och innefattade södra Italien med Neapel som huvudort, och Sicilien, med huvudstaden Palermo. Sporttidningarna på nätet hade rubriker igår om hur bellissimo och spettacoloso matchen varit, innan de om den dödade tifoson Gabriele Sandri tog över. Jag vet inte hur det hade blivit om Syd-derbyt spelats igår, men nu var det i det rika Italien: i Rom, Milano och Bergamo som våldet bröt ut.

Jag vet inte heller om Gabriele Sandri dog på grund av fotbollen. Ett vittne säger att polisen skjöt med sträckt arm, polismannen själv säger att han först skjöt ett varningsskott och att det andra, dödande skottet slapp iväg av en fruktansvärd olyckshändelse, medan han sprang med pistolen fortfarande dragen. Om han visste att de som bråkade gjorde det på grund av fotboll är inte klart. Det finns uppgifter om att han trodde det var ett rån. Gabriele Sandri bråkade inte, han satt och sov i bilen, men han var där på grund av att han skulle se Lazio. Vad som är säkert är att det inte fanns minsta utrymme för någon annan tolkning än att händelsen hade med fotboll att göra. Redan innan några oroligheter hade börjat började folk prata om supporterproblemet och att man måste göra nåt åt det. Och sen uppenbarade sig supporterproblemet.

Jag har hållit på och läsa John Foots bok om italiensk fotboll ett tag. Han berättar om de ”röda dagarna” i Viareggio 1920, då en match mellan Viareggio och den toskanska lokalkonkurrenten Lucca blev upprinnelsen till en två dagar lång ockupation av staden. Ett stort bråk över domarens påstådda partiskhet uppstod på planen, och en carabiniere skjöt en linjeman, tillika lokal krigshjälte, till döds. Medan Luccas spelare fick smita ut från stan genom att gå 20 kilometer till nästa järnvägsstation, beväpnade sig hemmapubliken. De omringade carabinieri-kasernen för att få tag på polisen som dödat domaren, de blockerade järnvägsspåren, kapade elektricitets- och telefonlinjer. Anarkister från närliggande städer anslöt. 200 soldater krävdes för att upplösa ockupationen. I början av fotbollens historia i Italien var planinvasioner vanliga, det hände att folk kastade sten på domaren. Det var värre förr.

De röda dagarna i Viareggio skedde under ”il Biennio Rosso” en kort period efter första världskriget då arbetare och bönder bland annat försökte ta över fabriker och ockupera jord, det var stora strejker. Nuförtiden säger ultrà-fansen att de är emot polisen, betal-teven, Fotbollsfederationen och ”den moderna fotbollen”. I själva verket lever ju alla de här i nån slags destruktiv symbios.

Betal-teven erbjuder ett bekvämt alternativ för alla andra när de hårda killarna tar över stadion. Om de verkligen ville motverka tevens makt, borde de alliera sig med resten av publiken. Istället håller de på med sina tifo-strejker, till exempel. De funkar inte så bra. Efter den otroliga historian förra året, när Casalesi-klanen (maffia) försökte ta över Lazio och Giorgio Chinaglia och några ledare för Irriducibili var inblandade och häktades, började Curva Nord strejka. Det ledde ingenstans och de slutade nån gång i våras. Inför en Champions League-kvalmatch i somras mobiliserade många laziali via sms visselprotester mot kurvan. Uefa hade hotat att slänga ut Lazio ur turneringen om det blev några rasistiska yttringar på stadion, och mycket riktigt överröstade resten av publiken de apljud som gjordes mot svarta spelare med visslingar. Milans ultrà har hållit på och strejka den här säsongen, eftersom de bland annat vill ha biljetter att sälja, något som inte ens är möjligt enligt de nya lagarna och dekreten även om Milan skulle vilja ge dem det. Galliani lever med ständigt livvaktsskydd på grund av konflikten. Men fansen gav upp strejken. Istället hörs jargong bland ultrà om att man inte ens borde gå till stadion, utan ta kampen till gatorna. Men att vreden mot polisen efter det som hände igår är stor, och folklig, betyder inte att folk i allmänhet är solidariska med de våldsamma vredesyttringarna.

Regler och hårda tag införs, men de har alltid undantag. Konstiga faxregler om banderoller, jag vet att jag har tjatat om dem, som drabbar de som försöker följa dem men som på något konstigt vis inte stoppar de som vill visa upp rasistiska slagord och symboler. En gång har jag kommit in på stadion i Italien efter Catania utan att behöva gå genom de berömda elektroniska metallgrindarna som blev nån slags symbol för åtgärderna efter polisen Racitis död. Det var när en ledare för den fascistiska gruppen som står längst ner till höger i Curva Nord fixade in mig. Han kände funktionären som släppte in honom och mig genom en grind på sidan. Som alltid bröt folket i Lazio-kurvan en massa regler den dan, genom sina rasistiska slagord. Några killar bland de jag stod med hade en flagga med ett keltiskt kors som syntes några minuter, syntes i teve, vilket hotade avbryta matchen. En av ledarna i kurvan sa till om att ta bort flaggan, så kunde matchen fortsätta spelas. De som styr Lazios kurva är ju Irriducibili, de står också längst ner, fast i mitten. Till den här säsongen har de byggt trappor med räcken mitt i kurvorna på Olimpico, där det ska stå stewards. Jag har inte varit där så jag vet inte om det har påverkat vem som har makten över kurvan, vem det är som säger till om att ta bort flaggor nu när det finns stewards där.

Jag kände mig korkad och skyldig när jag stod i Lazios kurva. Gabriele Sandri brukade också stå där. Han var dj, känd och omtyckt i Rom, han var inte våldsam, han brann för musiken mer än Lazio. Han satt och sov i bilen när en polis skjöt ihjäl honom. Och jag vet som sagt inte om allt det här – fotbollen och läktarna – har nånting med hans död att göra. Men det har allt att göra med vad konsekvenserna av den kommer bli. Sandri kände Lorenzo De Silvestri, en ung spelare från Rom som nyss förlängde sitt kontrakt med Lazio. I Controcampo och i Sky igår läste De Silvestri upp ett sms Sandri skickat till honom på morgonen. Han berättade att han var klar med sin spelning och som vanligt var på väg att följa Lazio. ”Sempre con voi”, jag är alltid med er. ”Vi har verkligen skaffat oss martyrer”, säger De Silvestri.

tisdag, november 06, 2007

Nu är Enzo Biagi också död. Det låg i luften för han var väldigt sjuk i helgen, så jag tänkte på honom när jag såg att Liedholm gått bort. Samma generation. Jag är för ung för att säga nåt om honom också, men det var lätt att fatta att han var speciell när man såg honom i teve. Han var på riktigt. Han hade just kommit tillbaka till RAI, i våras, efter att Berlusconi gjorde sig av med honom när han blev premiärminister. Han sysslade med mycket viktigare grejor än sport.

måndag, november 05, 2007

Ciao Mister


Nils Liedholm är död. Vad ska man säga? Just idag råkade jag läsa om hur han införde zonspelet i Italien. Han var såklart inte bara Mister, han var en av de största spelarna också. Jag visste vem han var redan när jag var liten och vi köpte hans vin i Toscana, vilket när jag tänker efter inte kan ha varit så väldigt många år efter hans tränarkarriär. Men jag känner mig ändå för ung för att säga så mycket. Det här fotot på Liedholm och Carlo Ancelotti – stora Roma- och Milan-män båda två – skickade Francesco till mig för ett tag sen, romanista från Monte Mario som också sa att Il Barone är ”il più grande allenatore che abbiamo mai avuto”.

lördag, november 03, 2007

Världens sämsta minne

Okej, jag är sjuk så det kanske är jag som har fel på perceptionen men såvitt jag förstår har Zlatan sagt såhär enligt dagens Gazzetta dello Sport:

En dag kallade Mancini mig till sitt kontor, han satte på en video med Van Basten och sa till mig: Sätt dig ner och titta. Studera honom, lär dig hans rörelser, notera också detaljerna. Du kommer ha nytta av det. Det var en signal: det hjälpte mig förstå på vilket sätt jag kunde utvecklas. Det är såna ögonblick som du minns hela livet.
Verkligen? Minns hela livet? Som jag minns det berättade Zlatan exakt samma historia om Capello när han spelade i Juve. Exakt. Det verkar lite onödigt av Mancini att placera Zlatan framför den där Van Basten-videon när Capello redan gjort det. Är det här nån story som Zlatan kör om alla sina tränare eller har han ingen koll på vem som är vem? Är han så desperat att idolisera Roberto Mancini att han byter ut Capello mot honom i en historia som i hans minne definierar nån slags ultimat respekt-förhållande mellan honom och hans tränare? Hittar Gazzetta dello Sport på grejor? Är det Gazzetta dello Sports reporter som har fel på perceptionen? Eller vad är det frågan om?

Uppdatering: Tydligen är avståndet mellan Junivallen och Gazzetta dello Sport mindre än man kan tro. Enligt Simon Bank som tagit reda på saken missförstod La Gazzettas reporter Zlatan. Case closed.

torsdag, november 01, 2007

Han kunde inte låta bli

Francesco Totti efter att ha vunnit över Lazio: ”Scudetton vinner man mot de små lagen.”

Och laziokaptenen Zauris kommentar: ”Inte ens den här gången förnekar han sig med sin brist på intelligens.”

Åh, derby.

onsdag, oktober 31, 2007

Derbydag

Men här blir det fyra andra nyheter från sportens underbara värld.

1. Napolis Zalayeta, som efter en kollision med Buffon föll i straffområdet i matchen mot Juve i lördags varpå domaren blåste straff, blev först, i måndags, avstängd för filmning eftersom videobilder visade att Buffon inte rörde honom. Alltså: trots att reglerna säger att man bara ska använda videobevisning när domaren inte sett situationen, gör de det ändå och vi får två helt motsägelsefulla domslut. Det är fortfarande 3–1 till Napoli, men samtidigt dömt att det inte var straff och att ett av målen följaktligen aldrig borde kommit till. Gör de så i andra länder också? Men – det tog inte slut där! I går drogs avstängningen tillbaka, sedan Napoli hittat nya bilder som visade att det visst var straff, men av en helt ny anledning som ingen tänkt på förut. Det var Legrottaglie som drog ner Zalayeta!

2. Lapo Elkann har blivit president för ett volleybollag i Milano. Sparkling Milano, heter det.

3. Nu har det hänt: Rosella Sensi är gravid!

4. Helt plötsligt och oväntat i går kväll kom klubbarna i Lega Calcio överens om fördelningen av tevepengarna. Storklubbarnas förslag gick igenom. 40 procent av pengarna kommer fördelas lika, 30 procent efter hur många anhängare klubbarna har och 30 procent efter en uträkning om klubbarnas tidigare resultat och historiska betydelse som jag inte tänker redovisa i detalj, för det är ganska många detaljer. Alllt det här kommer börja 2010. Jag har ingen aning om vad det betyder.

Det känns som att Lazio ska vinna derbyt eftersom det betyder mer för dem.

söndag, oktober 28, 2007

Käraste straffskytt

Älskade Danielino, Danielone eller vad ska jag kalla dig nuförtiden? Tyvärr var Allsvenskan i vägen för att jag skulle kunna se Romas match mot Milan idag. (Eller tyvärr och tyvärr: Charlie Davies gjorde tre mål!) Den mest rörande nyheten läste jag efteråt: ”De Rossi fallisce un rigore con un cucchiaio.” De Rossi missar en straff med en cucchiaio. Det var rörande för att jag redan visste att Roma hade vunnit, tydligen var det annars fruktansvärt, alldeles för spännande efter att han missat och innan matchen var slut och Roma bara hade 1–0. För, Daniele De Rossi, du vet väl att man inte får göra cucchiaion på straff och missa. Man får nästan inte göra det alls, enda sättet att bli förlåten är att lyckas.

Med Roma är det ju så osannolikt lyckligt att vi har en fantastiskt duktig romersk spelare som ska ta över kaptensbindeln efter Francesco Totti. Som i sin tur tog över efter Giannini. DDR har inte Tottis karisma och han kommer antagligen inte bli en lika bra spelare. Totti är en på hundra år. Men på ett sätt är det enklare att tycka om Daniele De Rossi, för han är enklare. Han kämpar alltid, han vrålar alltid högst och är den förste som kramar om den som gjort mål, han är stark och stabil och håller inte på med en massa galenskaper som Francesco. Tills nu då.

Den här hösten har det varit lite snack om att det skulle finnas nån slags rivalitet mellan Totti och De Rossi. Själva har de inte varit sena att skämta om situationen. Allt började ju i supercupfinalen, när De Rossi fick slå en straff. Totti förklarade efteråt att det var för att han själv känt av en benskada. När spelarna firade målet såg man tydligt på tevebilderna hur De Rossi sa till Totti: ”Mortacci tua!” Det är svårt att förklara vad det betyder, men det är en romersk förolämpning, kanske skulle det i just det här fallet vara som ”där fick du!” Fast grövre, för bokstavligen refererar man till personens döda släktingar.

När Totti fyllde år den 27 september intervjuades han såklart på Romas tevekanal Roma Channel, som hade spelat in hälsningar från de andra spelarna. De Rossi gratulerade i sin videosnutt och sa sen att ”men du är gammal, nåt får du ge upp nu”. Totti svarade att ”den där De Rossi, han vill slå straffarna, han vill ha kaptensbindeln, han vill ha allt!” Och hela tiden har det spekulerats i när Totti kommer lämna över till De Rossi. Själv sa han om fyra, fem år, Ilary sa för ett tag sen att hon tror det blir när han är 35. Att lämna över straffarna till De Rossi innan Totti slutat är såklart uteslutet. Att slå straffarna är kaptenens uppgift.

Så vad tänkte De Rossi idag, när han gjorde en Totti-cucchiaio? På youtubeklippet säger Skys kommentator direkt efter: ”non è da lui”, det är inte han, inte likt honom. Vilket är precis vad man tänker. När Totti stod framför straffpunkten i VM och skulle slå den där livsviktiga straffen mot Australien, då tänkte man tvärtom: han kanske gör det. Till och med då tänkte man det, vilket säger mycket om Francesco Totti och om hur fin han är och vilken tur det är att han finns i världen: att han får en att tänka på så knäppa grejor i såna dödens allvarliga situationer. Men så är ju inte De Rossi.

Han visste redan igår att han skulle få slå straffen om det blev nån, eftersom Francesco var skadad, och redan då bestämde han att han skulle chippa den sådär, sa han efter matchen. Han menar att det är ett sätt att slå en straff som alla andra, kanske har man till och med större chans att lyckas eftersom målvakten kastar sig 90 procent av gångerna, och hade han bara inte misslyckats med tillslaget skulle bollen gått in. Fast, okej, han erkänner att det är lite speciellt. Okej, det är en risk att göra det när man bara leder med ett mot noll. Sen säger han det bästa, mest tottiska han kunde säga: ”Om du ska slå en cucchiaio så gör du det när det står 1–0, vid 5–0 är det för lätt.” Han förstår sig kanske på cucchiaion ändå.

Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.
Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:
Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.
Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)

måndag, oktober 22, 2007

Två dumma grejor folk sagt i teve på sistone och en vacker övervakningskamerabild

1. I TV4 nyss: det är rätt att införa teknik som visar domaren om bollen är i mål eller inte. Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas och man hör nästan aldrig nån som inte tycker så, ändå används år 2007 fortfarande ingen sån teknik. Vilket är mycket bra. Hade det varit roligare att inte kunna diskutera om den där bollen på Råsunda idag var inne eller ej utan bara gå till en målkamera eller ett datorchip och få rätt svar? Tycker verkligen folk det om de tänker efter? Egentligen borde jag gå och lägga mig nu men tydligen måste jag leta upp det här citatet först. Jag läste nämligen Pete Davies All Played Out för inte så länge sen, om Englands VM i Italien 1990. Han skriver mycket bra:

So looking back now, I think the worst moment of the tournament was the mysterious failure of the egregious Fredriksson to give the Russians the penalty they so blatantly deserved for Maradona’s handball after twelve minutes in Naples. If the Russians had found their game, and Argentina had gone home when they deserved to, we might have had a better tournament by far.
Och själva poängen:
Still, that doesn’t mean I am, like Chris Waddle, in favour of instant TV replays. The referee’s the referee, a participant in the show – take away the finality of his authority, and he might as well not be there. And then, we want our football to be as just as possible, OK, but it’s not about justice, it’s about drama – and the drama requires villains.
2. I Canal+ igår sa Anja Gatu att Cristiano Lucarelli hyllar Stalin. Nån som satt i stolen bredvid henne tyckte inte att han var en bra förebild för barn. Nähä. Det beror väl på hur man vill att barnen ska bli. Tur att Erik Niva berättar så bra om Lucarelli i Sportbladet idag.

Repubblica har förresten kommit över en video där man ser hur en man kastar den röda färgen i Fontana di Trevi. Tydligen har också polisen identifierat honom, han tillhör någon slags högergrupp, vilket man väl kunde väntat sig av hänvisningen till futurismen.

Gonatt.

lördag, oktober 20, 2007

Solens derby


Kolla, det är nån som har färgat vattnet i Fontana di Trevi rött! Det ser fantastiskt ut. Det hände igår. Jag gillar inte Fontana di Trevi särskilt, jag gillar en kille som säljer pizza där i närheten, fast inte pizzan så mycket. Men de som färgade vattnet visste vad de höll på med, det är verkligen rött som eld, så vackert och plötsligt blir Roms turisttätaste gatukorsning spännande. Tydligen har färgen inte alls förstört marmorn heller, utan försvann lätt. Jag fattar direkt. Att de ville veta hur det skulle se ut, att de hade på känn att det skulle kunna bli sådär dramatiskt som det ser ut på bilderna att det blev. Men jag förstår inte lika bra när de sen förklarar syftet med aktionen. De är en grupp som kallar sig ”Azione futurista”, med hänvisning till futuristerna. På några flygblad skriver de att de protesterar. Mot ”allt och alla, med kämpaanda och sunt våld”. Mot ”gråborgerlighet” och ”marknadscentrism” och mot Roms filmfestival. Borgmästare Veltroni säger att det är ”en förolämpning mot Rom”.

Idag är det fotbollsmatch i Rom, det är en av säsongens mest historiska matcher, nämligen ”il derby del Sud”, ”derby del sole”, eller vad ni vill kalla det. Roma–Napoli. För första gången i ligan sedan 2001. Det är ju så roligt att Napoli har kommit tillbaka till Serie A i år, eller hur? Synd bara att deras fans aldrig får gå på match. Som jag sa innan säsongen började, så kommer reglerna om sånt som händer på läktarna att tillämpas hårdare den här säsongen. Den institution som sätter olika farlighetsgrader på matcherna och bestämmer vilka säkerhetsåtgärder som ska tillämpas är ”L’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive”, en del av inrikesdepartementet. Napolis fans har nu inte kunnat se sitt lag spela sen den 26 september, då Livorno kom till San Paolo, en olämplig banderoll syntes på stadion och flaskor kastades mot en linjeman. Inget sånt förväntades i nästa match på San Paolo, då Napoli och Genoa möttes – de lag vars supportrar antagligen är mest kompisar med varandra i hela ligan. Men matchen fick spelas utan publik som straff för vad som hände med linjemannen. Nu kan man också straffa en specifik läktarsektion. I nästa omgång hade Napoli bortamatch mot Inter, det bedömdes som en högriskmatch och bortaläktaren stängdes av. Men napoletanare finns ju överallt i världen, speciellt i Milano, och många napolifans var såklart på stadion ändå, på alla möjliga olika läktarsektioner. Interfansen visade upp flera rasistiska banderoller. Sånt som ”Napoli fogna d’Italia”, Neapel Italiens avlopp, och ”Vesuvio pensaci tu”, fixa det du, Vesuvius. Som straff för det blev en del av Inters kurva avstängd i nästa hemmamatch.

På något konstigt sätt är det de värsta banderollerna som slipper igenom verkar det som, trots att man egentligen måste skicka fax i förväg och berätta vad det ska stå för att få ta med sig en banderoll till stadion. Häromdan skrev Cristiano Militello, en av programledarna i det populära skämtprogrammet Striscia la notizia, på sin blogg om förbudet mot banderoller. Striscia la notizia brukar dela ut pris till den bästa banderollen, och Militello skriver att ”man kan inte planera sin humor tio dagar i förväg”. Han räknar upp händelser folk berättar för honom i mejl: en tjej som inte fick ha en tröja med trycket ”ultras unisce, razzismo divide”, ultras förenar, rasism söndrar; gråtande barn som blivit fråntagna sina flaggor; killar i Rimini som blivit avstängda från stadion för att de kastat ut hushållspapper som del av en koreografi: det kan ta eld. Och det mest tydliga och omtalade exemplet av alla, som jag är säker på att jag berättat om förr: romasupportrarna som direkt svarade på de nya banderollreglerna med den geniala och kongeniala banderollen ”a noi ce s’è rotto er fax”, vår fax är sönder, och fick tre års avstängning från stadion.

Roma–Napoli är en superfarlig match. (Farligare än Livorno–Lazio, till exempel, laziofansen får åka på den i morgon.) Häromdagen skrev Luciano Spalletti och Edy Reja brev i Corriere dello Sport och uppmanade supportrarna att vara snälla mot varandra. Förjäves, eftersom fansen aldrig kommer mötas. I veckan bestämde Observatoriet, såklart, att bortasektionen ska vara stängd och att inga biljetter får säljas utanför Roms provins, och sedan bestämde Roms prefektorat att bara säsongskortsinnehavare får gå på matchen, något som Rosella Sensi bad dem om. Nu när arenorna till slut ska uppfylla alla säkerhetsbestämmelser, då är de alltså ändå för osäkra för att släppa in publiken, tydligen.

Matchen mellan Roma och Napoli kallas Söderns derby, de två supporterskarorna är kända som de mest expressiva, kaotiska och varmhjärtade i Italien. Romas fans vill gärna se sig själva som en motpol mot kylan och makten i Nord, men inte bara i Milano utan också i Rom är det en förolämpning att kalla någon för napoletanare. Romanisti är stolta för hur de firar sina segrar, samtidigt hånas de av laziali för att de beter sig som napoletanare. Och romafansen svarar med att påminna om antalet klubbar Paolo Di Canio spelat i, och framförallt att en av dem är SSC Napoli. Jag antar det är paradoxen: likheten och skillnaden, som gör il derby del Sud till ett verkligt derby. Men mötet har också en mer konkret historia, som gör det farligt. För ingen har glömt den där matchen i Neapel 2001, näst sista matchen på säsongen, när Roma kunde säkra scudetton och Gli Azzurri bli klara för nedflyttning, och det var sammandrabbningar mellan romanisti, napolifans och polis på tåget från Rom, i Neapel, utanför San Paolo, inne på San Paolo, på tåget hem till Rom. Bara några år tidigare brukade romanisti och azzurri hjälpa varandra att sjunga sånger mot Lazio och Avellino. Åttiotalets syskonskap var ett undantag i historien, som ska ha brutits av att en napolispelare, Salvatore Bagni, gjorde ombrello-gesten (alltså att man slår högra handflatan mot vänstra överarmen och visar en knytnäve mot sin antagonist, en gest som anses väldigt grov i Italien, Massimo Moratti gjorde det på läktaren förra säsongen minns jag, det skapade stort rabalder) mot Curva Sud i en match 1987. Häromdan bad han (också förjäves) om ursäkt i Il Romanista. ”Vi spelade lika med nio man, de överöste mig med förolämpningar. Det jag gjorde var idiotiskt, jag ångrade mig direkt och jag har bett om ursäkt tusen gånger. Jag förstod att de hatade mig, jag hade spottat mig själv i ansiktet. Men idag är mitt förhållande med Roma annorlunda.” Men vore det inte för hans gest, hade det väl blivit nånting annat?

Egentligen slutar ju Syditalien nånstans på vägen mellan Neapel och Rom. Folk emigrerar nu från Neapel i större antal än på årtionden, och det räcker att ta sig till Rom för att ha lyckats. Jag kan få fel, men jag blir alltid lika förvånad när svenska fotbollsmediamän säger att Fabio Cannavaro kommer komma tillbaka till Napoli vilken dag som helst. De verkar vara helt säkra på det, flera stycken. Jag är inte säker, men jag tror inte att han kommer göra det i första taget. Visst han sysslar med välgörenhetsprojekt i stan och han förnekar absolut inte sitt ursprung, tvärtom. Men han är ingen Cristiano Lucarelli eller Francesco Totti. Cannavaro har ju klarat det, han har tagit sig från Neapel och blivit kapten för Italien och vunnit Guldbollen. Skulle han ge upp nu och vända tillbaka? Det är som Zlatan svarar på Ola Wenströms fråga om varför han inte flyttar till Rosengård när han nu köper hus i Malmö: det finns inga tillräckligt stora hus där. Visserligen finns det nog tillräckligt stora hus för Cannavaro i Neapel, men jag tror det dröjer innan Napoli är tillräckligt stort för honom.

En annan som tagit sig bort från gränderna och blivit en italiensk stjärna är sångaren Gigi D’Alessio. Napolis president Aurelio De Laurentiis har bett honom skriva en ny hymn till Napoli, vilket kan verka logiskt. D’Alessio sjunger ”neomelodica”, i varenda napoletanskt kvarter finns liknande sångare, men D’Alessio har slagit igenom i hela landet. I Gomorra av Roberto Saviano äter författaren vid ett tillfälle pizza tillsammans med en grupp tonåriga camorrakillar under faidan i Secondigliano. Han får tag på en av deras mp3-spelare: bara romantisk pop- och schlagermusik. Märkligt nog verkar anlitandet av en smörsångare vara det närmaste De Laurentiis kommit att ha samröre med maffian hittills. Och inte vilken maffia som helst. D’Alessio har nämligen haft kontakter med Forcella-bossen ”Lovigino”, till och med skrivit musik ihop med honom. Lovigino (han heter Luigi Giuliano men kallas Lovigino för att hans amerikanska älskarinnor lär ha sagt ”I love Luigino” när han låg med dem) var en av de som Maradona umgicks med, och olika botgörare säger att han genom hot och uppgjorda matcher såg till att Napoli förlorade scudetton 1988, då hans klan skulle ha förlorat alltför mycket på alla pengar som satsats på Napolivinst.

Förresten håller både Roma och Napoli på att slå sig ut från sina kvarter – och bli stora i Europa. I veckan talades det om att Roma ska bjudas in till G14. De Laurentiis har längre väg kvar, men kanske till och med större kommersiell potential. Han fortsatte senast efter matchen mot Inter att upprepa vad han vill med Napoli: han bryr sig inte om Italien utan vill ut i Europa.

onsdag, oktober 10, 2007

Sju skivorna

Nån från Tyskland kom nyss hit genom att googla på ”björn runström - girlfriend”, så jag antar han är populär där borta. Men det var inte det jag skulle säga utan jag tänkte helt off topic, eftersom jag inte har nåt bättre för mig än att sitta och kolla vad folk googlar på, istället svara på SFNB:s fråga om sju skivor jag inte vill vara utan. Egentligen är det här lite anakronistiskt eftersom jag knappt lyssnar på skivor längre. Musiken finns ju på internet. Och jag måste såklart säga den gamla vanliga ramsan om att listan kan se helt annorlunda ut imorgon, det finns aldeles för många att välja mellan och så vidare. Men här är sju skivor i alla fall.

Lovers Rock, Sade. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är antagligen den bästa skivan som gjorts i världen.

Voodoo, D’Angelo. Man glömmer bort att den finns, sen ibland kommer man på att den gör det och lyssnar och upptäcker hur fantastisk den är igen.

Dave Godins Deep Soul Treasures vol. 2. Jag vet inte exakt vad reglerna är för den här listan, det här är inte ett album utan en samlingsskiva. Den mesta bra musiken har ju inte kommit i form av album, i historien. När den här skivan var ny bestod min musikanläggning av en cd-walkman kopplad till en kassettbandspelare jag fick i födelsedagspresent när jag var typ tio år. Jag minns att jag sprang till cd-spelaren varje gång den sista låten tog slut för att hinna trycka på tillbakaknappen innan skivan stannade, så jag skulle slippa trycka fram till låt 25 för att höra den igen. Det var Let’s Take a Chance med nån som heter Lisa Richards, och jag var tvungen lyssna på den igen, och igen. Jag vet inte hur bra själva låten egentligen är eller hur mycket det är att hon sjunger den så klart och samtidigt förtrollande som gör att man måste det. Här finns också Ben E. Kings It’s All Over (”I place my hand right over where my heart once used to be”), desperata Just One More Day med Otis Redding, Irma Thomas trotsiga These Four Walls, roliga The Sweeter He Is med otrohetssoulbandet The Soul Children – jag skulle kunna räkna upp alla. Det är det största souldramat i varje låt, som opera fast vackert.

Live at Carnegie Hall, Bill Withers. Egentligen är det väldigt konstigt att det här är den enda skivan från tidigare än åttiotalet på den här listan (fast Deep Soul-låtarna är ju från sextiotalet), och att jag väljer en liveskiva. Jag fattar annars inte riktigt grejen med att lyssna på livemusik på skiva, det här är nog den enda liveinspelning jag gillar. Stämningen präglas som jag förstår det mycket av kriget i Vietnam, men absolut inte av politiska paroller, snarare den varma, sorgsna, mänskliga ton som alltid finns i Bill Withers röst.

Befriended, the Innocence Mission. Det finns något som liknar hos Bill Withers och Karen Peris som sjunger och skriver låtarna i den här trion. Någon sorts vardagligt, konkret sätt att berätta. Skivan handlar ofta om att gå. (En låt heter Walking Around. Deras senaste skiva heter We Walked In Song.) Om när hon går omkring i New Orleans och letar efter en födelsedagstårta till sin son, eller om att sätta på sig tunga vinterkappor när man ska gå ut och det är kallt, eller att gå bredvid nån och inte hålla hans hand fast man vill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström. Förlåt att jag börjar så negativt nu, men en av de mest fruktansvärda artiklarna jag läst den senaste tiden är den här. Den handlar om Lars Winnerbäck, en artist som är ungefär lika irriterande som Pavel Nedved. Alltså så irriterande man kan tänka sig att någonting kan bli. Han har ingenting att säga men vill gärna vara en person som har det, så han skriver låtar om Östeuropa och sjunger dem med Lundell-röst. ”Det är en mörk skiva.” Jag skulle vilja säga att Winnerbäck skriver texter som om Håkan Hellström aldrig funnits. Jag tror nån skrev det i en recension nån gång nånstans, men det kan ha handlat om någon annan än Winnerbäck. Men jag tror det finns ett egenvärde i att det finns bra musik på svenska, och Håkan hade ett språk som inte hade nånting med den där pompösa Thåström-Lundell-traditionen att göra som Winnerbäck skriver i – Håkans språk var direkt och begripligt och romantiskt ändå, och hans eget. Det som gör den fruktansvärda artikeln extra fruktansvärd är att det på slutet av den kommer fram att Lars Winnerbäck den senaste tiden gått långa promenader tillsammans med sin gode vän Håkan Hellström. Åh, nej, han har förstört honom, säkert. Eller jag vet inte om Håkan egentligen är så annorlunda eller om han passar in där bredvid Winnerbäck. I teorin kan jag kanske förstå att folk irriterar sig på honom lika mycket som jag stör mig på Winnerbäck, jag kan nästan börja göra det själv. Fast i praktiken, när man står där och svettas i publiken, då kan man bara smälta. Gudarna vet att jag gjort det många gånger. Och skivan, när den kom, just de orden just då, det känns otroligt fånigt att säga det nu men jag antar att såna saker är fåniga: att ingen skiva har påverkat mitt liv så mycket som den.

Shes So Unusual, Cyndi Lauper. Ja, hon är så speciell, Cyndi Lauper. Fast alla låtarna på den här lp:n är inte ens bra. Det är mer tanken på albumet som ett album, på henne, titeln, produktionen, omslaget. Hela skivan lever inte upp till idén om den, men första låten, Money Changes Everything, är fantastisk, precis som flera andra. Flera tidlöst vackra melodier, hennes starka röst och produktionen som är så mycket som 1984, på allra bästa sätt.

torsdag, oktober 04, 2007

Jag träffade på Heerenveen-spelarna idag i Helsingborg, vid ett-tiden. De kom upp för trapporna och släntrade sen omkring framför Kärnan, i blåa träningsoveraller. Helsingborg var imponerande därifrån, det var soligt och ljummet och väldigt vacker, halvt disig utsikt över taken, sundet och Helsingör. Kanske blir de inte lika imponerade av HIF. Jag var tvungen att gå förbi dem så jag passerade genom truppen, genom ett moln av herrparfym.

söndag, september 30, 2007

Lazio

Förra helgen omhändertogs 66 laziali av polisen, i måndags hade de presskonferens där de visade upp knivar och andra grejor som de omhändertagit, alla 66 fick direkt Daspo, alltså förbud att komma in på sportarenor, i tre år och dessutom måste de gå och skriva på ett papper tre gånger när det är match för att bevisa att de inte är där. De flesta slapp sen underskrivandet. Det har varit mycket med det där under veckan. Så jag satt och letade information om det och om vad som hänt med kurvans mest fascistiska grupp, de som står längst ner i hörnet och som jag råkade bli kompis med under matchen mot Livorno i våras. Man stöter ju alltid på de där grejorna när det handlar om Lazio, det är kanske orättvist att just Lazio förknippas så mycket med våld och fascism men det finns faktiskt ett verkligt problem i Curva Nord fortfarande. Men jag snubblade också mitt i allt över nyheter om Angelo Peruzzi. Jag tycker egentligen mycket om Lazios publik, och matchen efter den då jag stod i kurvan tackades Peruzzi så hjärtligt, inte så mycket officiellt, men spontant från läktarna, det var fint. Han skulle få en plats i klubben efter karriären men det verkar inte stå högst på Lotitos prioriteringslista direkt. Istället engagerar Peruzzi sig i Lazios damlag nuförtiden. I veckan har han föjt med med dem till en turnering i Alghero och han sponsrar dem, ”Pama's Investments by Angelo Peruzzi” står det på tröjorna. Här är hemsidan. Nu ska jag gå och lägga mig, utan att kolla färdigt om de där fascistkillarna.

lördag, september 29, 2007

Bara en Ibra

Jag tänkte på en grej, nu när alla tidningar skriver om Zlatan och Totti som ska mötas idag, hur vackert det vore att se dem spela tillsammans, hur Inter är Ibra-dipendente och så vidare. Men det finns ingen som helst Zlatan-effekt i Italien. Eller kanske finns det andra sorters effekter av honom, men inte den som skulle banat väg för fler svenskar i Serie A. Chippen fick vara med en liten stund, han hade mycket energi och kämpaglöd och fart men platsade inte när Roma förstärkte truppen. Då gick han till Bolton istället för nån annan klubb i landet han närmast visat upp sig i. Italiensk fotboll är alltid snabb att anamma vinnande metoder och trender. Utan att tänka efter så länge har jag bilden av att svenskarna kommit i klump till Serie A. På fyrtio- och femtiotalen och på nittiotalet, efter VM -94. Jag missar antagligen mycket i den historiegeneraliseringen, jag kanske tänker på nittiotalets svenskar som en klump för att jag är för ung för att minnas sjuttio- och åttiotalen så bra? Det fanns ju Glenn Strömberg, Johnny Ekström och så... De kanske också var delar av en svenskperiod? Då fick man bara ha tre utlänningar i laget, nu får man ha hur många som helst, en svensk är en av ligans tre eller två största stjärnor – bakom honom: ingen.

söndag, september 23, 2007

Juve är Juve

Jag kan inte beskriva det så roligt som Kristina Kappelin, men Roma är nu alltså ungefär bäst och vackrast i världen, alla har väl märkt det? Det sa till exempel Zico efter att Fenerbaçe charmat ut Inter i Champions League i ondags. Han försökte kopiera Spallettis taktik för att slå milanesarna, sa han också. Alla vet ju hur det gick: mycket bra. Världens bäste Spallettis geni verkar till och med indirekt. Roma är framtiden. Och i dag ska vi möta Juventus, som kanske aldrig varit så här små och glanslösa. Så vilka är vi nu, när världen är uppochner och gulrött är favoriter mot Juventus? Är det vi som är de arroganta nu? Eller, om Roma har det här lyckliga laget, de snälla killarna som får det att se ut som om fotboll gick ut på att uttrycka glädje och kamratskap och den vinner som har roligast – borde vi inte strunta i fiendskapen och hatet mot Juventus och följa spelarnas harmoniska exempel?

en presskonferens vill journalisterna så gärna att vår mest romerske fransman Philippe Mexès ska fortsätta sin fejd med Pavel Nedved, alltså den mest irriterande, fule, elake, osympatiske fotbollsspelare som finns. De frågar vår fine back första gången och han säger han är ledsen för det han sa förut om träningsmatchen i somras, att Nedved gick honom på nerverna (fast han använde ett mer olämpligt ord än nerverna, han upprepar det inte nu), det var så men nu är det glömt, Nedved är en stor spelare, och så vidare. Till slut, i slutet av frågestunden och efter jag tror den fjärde frågan om hans juventinske antagonist – då får de fast honom. Han kan bara inte fortsätta skitsnacket så länge, fast han vet att han borde. ”Det är klart att... han är lite... det är inte lätt... hans beteende... nä, jag vill inte ställa till med rabalder, nej, vabbè, han är bravissimo!” skrattar han, ”è un grande”, men de fortsätter fråga och ”nej men det är klart, det vet vi alla ändå till slut att... Nedved är sådär. Det ser vi varje söndag.” Men Philippe är lika glad ändå.

fredag, september 21, 2007

Jag var och såg Annette Kullenberg hålla föredrag om överklassen på Folkets Hus i Lund igår. Fantastiskt roligt. Okej hon är pensionär, men nånting är väldigt fel i det här landet när en av våra bästa stilister och mest framstående journalister de senaste decennierna inte har en fet, återkommande kolumn i någon av de största tidningarna. I någon tidning. Hon vill kanske inte det, jag vet inte. Hon verkade glad i alla fall. Hon var somrigt klädd helt i rosa och berättade att tjejen från Socialdemokratiska studentförbundet som arrangerade tillställningen hämtat henne på hotellet och det visade sig att de skulle till Folkets Hus i regnvädret: ”det var sju kilometer!” Hon läste ur Adelskalendern (barn som är adopterade fick under en tid komma in i den, det får de inte längre) och Svensk damtidning. Hon frågade varför Victoria inte förlovat sig med sin pojkvän än fast de varit tillsammans i fem år, hon menade att Kungen aldrig kommer tillåta att de gifter sig, det skulle underminera monarkin. Så unket tänker de i överklassen: det gäller att hålla distansen, inte späda ut det blåa blodet. Hon menar att vi i vår tid lever i en ny sorts barock. Lyxen och överflödet som vissa kan unna sig, och samtidigt rädslan för döden. Hon (eh, liksom Francesco Totti) pratade om den nya journalistiken, skvallret, att folk bryr sig så mycket om skvaller nuförtiden. Vad är det för värderingar som tidningarna förmedlar egentligen? Allt det här har antagligen nånting att göra med det förra inlägget jag skrev här under.

söndag, september 16, 2007

La iena

Okej, efter Rosella Sensi nästa feministikon i Roma: Ilary Blasi.

Det går bara inte att undvika att kapitulera inför familjen Totti. Jag har för länge sen accepterat att jag kanske förhåller mig till dem som en Svensk-damtidningsläsande tant till kungafamiljen. Och jag vill tro att intresset för Totti och Blasi är nåt annat än till exempel när wagsen skaffar sig nån slags huvudroll på läktaren i VM medan Englands landslag spelar världens mest oinspirerade fotboll på planen. Att det är en annan sak. Totti är på nåt vis så mycket representant för Roma att det finns en sorts allmänintresse i vad hans familj tar sig för. Kan man intala sig själv i alla fall.

Ilary är förresten inte bara Tottis fru, hon är en känd person på egen hand. Hon gjorde inte som de engelska spelarfruarna ett arbete av att sitta och existera på vipläktaren och gå på shoppingrundor i väldigt specifikt utvalda (och oändligt ooriginella, förutom i Poshs fall) handväskor och jeans under VM. Först kunde hon inte komma dit eftersom hon jobbade som programledare för ett teveprogram som heter Festvalbar, sen när hon kom till Tyskland gick hon med Francesco och Cristian på zoo. Familjen Totti gör sånt, de går på zoo, de stannar hemma och kollar på film på kvällarna, de köper inte semesterhus på overkliga ställen i Dubai eller Florida, utan i Sabaudia, en bit söder om Rom.

Men Totti är inblandad i en skandalhistora, den stora härvan med en fotograf som har tagit bilder på kändisar och utövat utpressning. Francesco skulle ha fotograferats kyssandes Flavia Vento, och hon skulle ha givit intervjuer där hon berättat om deras flirt (som den kallas), och Totti sen pressats att betala pengar för att bilderna och intervun inte skulle publiceras. Men åklagaren lade ner utredningen om allt som hade med Totti att göra. Enligt Totti är allt lögn. I Gazzetta dello Sport nyligen fick han frågan om vad han säger om historen.

Jag säger att det är en skam, uno schifo, vämjeligt. Ju mer ont du gör, desto mer stödjer de dig. Folk är nyfikna, de tänker bara på kändisars liv och att visa upp sig. Jag är oroad, det är ett annat Italien än det jag växte upp i. Jag hoppas att Cristian och Chanel, med rätt uppfostran, växer upp gott, även om det inte kommer vara lätt att heta Totti. Men jag och Ilary är två enkla personer, utan griller i huvudet.
Det kanske låter konstigt i Sverige där jag senast häromveckan hörde tevekommentatorer diskutera huruvida Totti är en diva eller inte (det är klart han är, i ordets bästa bemärkelse, men inte bara), men de säger ofta så om Francesco och Ilary, att de är så enkla och jordnära och vanliga. Det är de kanske också, men inte bara det heller, såklart. Vanliga, enkla människor kan inte se passningsvägarna som Francesco Totti uppfinner på fotbollsplanen, och ingen skulle vara intresserad om de direktsände sina bröllop i teve.

Totti berättar också i intervjun med la Gazzetta att senaste gången han promenerade i centro storico på dagen var han 18 år gammal. Han kan inte göra det längre. Att ha en nära relation till fansen och samtidigt vara landets kanske mest kända kändis, och gift med en annan tevepersonlighet, det kommer alltid vara en märklig sorts närhet. Oftast är den underbar, Francesco har oftast ett så fantastiskt sätt att lösa det problemet. Men vad som är ”uno schifo” ligger kanske heller inte alltid så långt ifrån det underbara.

Jag var i Curva Sud på Olimpico dagen Tottis och Blasis dotter förres i våras, den 13 maj. Speakern rapporterade nyheten i högtalarna, och Francesco fick extra varma applåder när han kom ut från omklädningsrummet. Det var dagen efter ett stort spektakel i Rom som kallades ”Family day”, en manifestation som uppmärksammades mycket över hela landet. Olika kristna organisationer organserade den för att försvara familjen. Och med familjen menar de en man och en kvinna som är gifta och har barn. De vill skydda den sortens familjebildning från framförallt förslag om att införa sambolagar. När jag diskuterade saken med Cinzia – som är kommunist, inte tål höra namnet Silvio Berlusconi och var en väldigt entusiastisk deltagare i motdemonstrationen mot Family day – kom vi in på homosexuella giftermål. Min radikala vän hade inget emot homosexuella, de ska få finnas, men, det är ju inte naturligt. Om de får skaffa barn kanske barnen blir påverkade? Diskussionen om de här sakerna ser inte likadan ut i Italien som i Sverige.

Läkaren vid Chanel Tottis förlossning sa när han kom ut från sjukhuset att Totti och Ilary förkroppsligar familjen som begrepp, och han refererade till Family day. ”De är ett fantastiskt par, som har förverkligat drömmen om en familj. Vilket verkar vara på modet nuförtiden.”

Totti-familjen är en typisk, perfekt traditionell familj och de är väldigt fina, men – och ja, jag erkänner att jag kanske väldigt gärna vill att det ska vara så också, även om jag inte har nåt emot att Francesco har gift sig med en velina – Ilary är ändå en lite ovanlig fotbollsfru, jag vill ändå påstå det. Ta till exempel en sån sak som att hon jobbar.

En gång i tiden var Ilary letterina, en sån där teveflicka som Financial Times upprördes över, och som fotbollsspelare alltid brukar bli ihop med. Det är liksom det mest lyckade, glamourösa paret: en letterina, eller ”velina”, och en fotbollsspelare. För Ilary Blasi var jobbet som letterina ett sätt att komma in i tevebranschen. Den roligaste intervjun med henne jag läst är nog den här, av Claudio Sabelli Fioretti i Corriere della Seras bilaga Magazine. (Han har precis givit ut en bok som heter Gay. Molti modi per dire ti amo, många sätt att säga jag älskar dig, det är en lång intervju med Franco Grillini, en politiker som länge varit aktiv i gayrörelsen i Italien. Jag har inte läst den.) Hon säger att det inte skulle spela någon roll för henne om Totti bytte klubb, han väljer var han vill spela och hon följer med vart som helst. ”Det är underkastelse”, säger Sabelli Fioretti. ”Jag har gift mig med en fotbollsspelare”, svarar Blasi.

Fast att Ilary inte har några åsikter om Tottis jobb stämmer nog inte riktigt. Francesco berättade i somras att hon ville inte att han skulle sluta i landslaget. ”Hon skickade ett sms”, sa Francesco, ”som jag blev rörd av”. Det var en av anledningarna till att han inte kunde bestämma sig direkt för att säga nej.

Sabelli Fioretti frågar om jobbet som velina, kan man säga att det är ett yrke? Småflickorna säger ju: ”när jag blir stor vill jag bli velina”. ”Nån stans måste man börja också”, säger Ilary.
”Det är inte precis som att de kommer be dig leda ett program...”
Vad är det som fascinerar så med tevevärlden?
”I början är det kanske bara att bli uppklädd, sminkad och fixad i håret som en show girl. Sen, också tanken på att tjäna bra.”
Men väldigt få av alla veline som passerar i teverutan blir ju verkligen programledare, som Ilary blivit. Hon sa upp jobbet som kuttersmycke för ganska länge sen, och fick direkt andra erbjudanden. Sen i vintras har hon varit programledare för ”Le Iene” på Mediasets (Berlusconis) Italia 1. Det är ett program som faktiskt inte har några veline. De har alltid några dansare, men de är ibland bara män och alltid riktiga dansare. Ilary är programledare tillsammans med två killar som jag tror är lite som Italiens Filip och Fredrik. Liksom smart-grabb-tramsiga på ett självmedvetet sätt. Ilary intar rollen som den varma och okonstlade tjejen som absolut inte är dum men inte heller rädd för att bjuda på att hon till exempel uttalar svåra ord fel ibland. De tre presenterar olika inslag där reportrar (”iene”, hyenor, kallas de) brukar avslöja olika oegentligheter, alltid på ett ironiskt och skämtsamt sätt. De har till exempel en iene-utstyrsel på sig, som består av solglasögon och mörk kostym. Uppdragen kan handla om att avslöja något företag som lurar sina kunder på pengar, eller en gång undersökte de hur mycket bakterier som finns på Trenitalias tågsäten och tågtoaletter, vilket gjorde att jag inte ville åka tåg mer.

Ilary och Francesco har ett klädföretag också, men jag skulle tro att Francescos funktion mest är att vara fotomodell. Never Without You heter märket, Totti har alltid kläder därifrån. Inte sällan ser man heller romanisti-killar på Roms gator med tröjor eller kepsar som det står NWY på. I somras kombinerade kaptensparet en resa till Barcelona med att gå på klädmässa och presentera NWY, och att Totti hälsade på Giuly i Barça, och övertygade honom att komma till Roma.

Idag var Roma i Reggio Calabria och spelade match, och Totti gjorde mål. Igår, i det sliskiga teveprogrammet C’è posta per te, var Francesco och Ilary med, de visade bilder från när Chanel döptes och Francesco lovade bort en dedikation om han skulle göra mål till familjen som var anledningen att de var där. C’è posta per te är ett klassiskt program som går ut på att nån, genom teve, skickar ett brev till nån annan och bjuder in dem till programmet, det finns alltid en sentimental historia bakom. Den här gången var det en man som bodde i Reggio Calabria som ville göra sin döde brors fru och söner glada. Broren hade dött i bilolycka, han hade drömt om att bli fotbollsspelare och familjen bodde i Rom och höll på Roma. Så nu fick de den fina presenten att få träffa Roms drottning och åttonde kung. Och man måste liksom först köpa att det är väldigt sliskigt och melodramatiskt och korkat, men sen var det väldigt roligt och fint, när en av sönerna (han var alltså i princip vuxen) fick sitta i Tottis knä eftersom de inte fick plats, Francesco höll tal till den lilla familjen och Ilary höll tal till mamman och nästan började gråta. ”Vi kvinnor ha en kraft som gör att vi kan komma ur också såna här tragedier, en stryka som kommer ur en ren och enkel känsla: kärleken till våra barn.” Jag hade lika gärna kunnat tycka det var motbjudande att en som Ilary skulle sitta i teve och ge råd till den här kvinnan, mycket äldre än hon, som förlorat sin man. Eller för den delen att en mans kärlek till sina barn inte skulle kunna vara lika stark. Men har man en gång fallit för familjen Totti så har man.

Ilary lyckades föda sitt yngsta barn strax efter Iene-säsongen var slut för fyra månader sen, och i torsdags var hon tillbaka på jobbet igen när programmet hade premiär. (Och det rykas om att hon redan är gravid igen, men det är väl bara ett rykte?) Jag vet inte hur man hade sett på det i det amningsfanatiska Sverige. Men om Rosella Sensi vill bli mamma och fortsätta styra Roma har hon en förebild i Ilary. Det är roligt ibland när Ilary får frågor om till exempel varför hon jobbar. Hon har ju en rik man och härliga barn, så varför ska hon jobba? Hon blir uttråkad av att bara sitta hemma säger hon, och hon och Totti har skild ekonomi trots att de är gifta, hon vill kunna vara självständig. Och så frågar de om Francesco ”hjälper till” med barnen. ”Det är oftare han som går upp på nätterna”, sa hon en annan gång i C’è posta per te, och i en intervju i en veckotidning (innan Chanel var född): ”Min man ägnar barnet mer uppmärksamhet. Ibland säger han till mig, för jag kan nästan vara lite disträ.”

”Är Francesco maschilista?” frågar Claudio Sabelli Fioretti, jag vet inte hur jag ska översätta ordet maschilista men det betyder alltså att man tycker kvinnan är underlägsen mannen. Sexist, kanske. ”Förut hade han antika åsikter om kvinnor”, säger Ilary. ”Nu har han ändrat sig.” ”Ni har lärt honom”, föreslår Sabelli Fioretti. ”Han har öppnat sig lite. Han säger inte längre att kvinnor inte kan göra vissa saker som män kan.”

Men Blasi hade klarat en sak bättre än Totti, säger hon. Den där spottloskan.
”Jag hade gjort samma sak, ärligt talat.”
Också ni hade spottat mot Poulsen?
”Ja. Men till skillnad från Francesco, hade jag träffat. Om du nödvändigtvis måste spotta, spotta honom i ansiktet, eller hur?”

Storasystrarna konspirerar

Senaste nytt om sprickan i Lega Calcio och det stora maktspelet i italiensk fotboll: de fem storasystrarna hade ett hemligt möte i Rom i torsdags. (Okej, detta är inte jättefärskt, det stod i Corriere dello Sport i fredags, men jag läser ikapp just nu.) Enligt Corriere var Adriano Galliani, Massimo Moratti och Inters vd Ernesto Paolillo, Rosella Sensi, Giovanni Cobolli Gigli och Napolis Pierpaolo Marino med. Minister Melandri har alltså satt ett ultimatum: klubbarna måste vara överens i december annars tar hon till lagstiftning, jag glömde skriva det förut. Det är på grund av ultimatumet maktkampen hårdnar nu. Det spreds ett rykte om att Melandris undersekreterare Giovanni Lolli skulle ha funnits med på mötet, men Melandris departement skickade ut ett pressmeddelande om att det inte stämde. Men Cobolli Gigli bekräftar att mötet ägde rum, och att det handlade om bildrättigheterna. Det talades om en superliga, tydligen. Eller artikelförfattaren antyder det, i alla fall. Napolis president Aurelio De Laurentiis brukar uttala sig positivt om det förslaget, men det känns ju ganska orealistiskt just nu. Vad som bestämdes på mötet vet jag inte, men storklubbarna håller ihop i alla fall och är inte nöjda med att matcher som Roma–Juve spelas på dagen.

lördag, september 15, 2007

Äntligen

Nu finns det nån som skriver bra om italiensk fotboll på svenska igen. Kristina Kappelin är tillbaka från semestern. (Hon var det redan förra veckan tror jag, men jag glömde uppmärksamma det då.)

torsdag, september 13, 2007

Presidente

Jag tyckte det var väldigt tråkigt hur svaga Livorno verkar vara i år, när jag såg dem i premiären mot Juventus. De såg ut som ett lag som kommer åka ur. Men den numera två gånger förlorade sonen Cristiano Lucarelli har inte övergvit sin älskade stad, fast den inte älskar honom tillbaka lika mycket. Nej, han har startat en tidning! En dagstidning. Corriere di Livorno heter den, den startade den 9 september. Här är hemsidan. La Stampa var på redaktionen och gjorde reportage, artikeln är så rolig så jag översätter en bit:

Presidenten, alltså Lucarelli, ringer från två till fyra gånger om dan. Han vill veta allt. Ett av hans samtal kommer klockan fyra, han blir oroad när han får reda på att 5 000 och inte 6 500 kopior såldes andra dagen. Sen frågar han vad som är dagens toppstory. Liuzzi (chefredaktören) svarar entusiastiskt: ”Den prostituerade i porten bredvid. Vi skickade en reporter till ett bostadsområde med dåligt rykte och sa till honom att låtsas vara kund efter att ha läst call-girl-annonserna i tidningarna. Idén är att intervjua grannar, de som organiserar det.” Just i det ögonblicket kommer den utsände tillbaka till redaktionen. Med tomma händer. ”Ingen pratar, alla skäms.” ”Prova igen”, uppmuntrar Liuzzi honom. Lucarelli, från andra sidan luren, lyssnar i tystnad.

Vad har fått er att göra det? ”Passionen. Lucarelli kände sig övergiven av stan, och som en reaktion bestämde han sig för att bidra till något som gör historia i Livorno. Han är en ovanlig fotbollsspelare: andra hade öppnat en restaurang, han grundade en tidning. De enda städerna i Italien med bara en lokaltidning var Bolzano, Trieste och Livorno. Rimini har till och med fyra. Vi fyller ett tomrum.”
Alltså, Cristiano Lucarelli. Hans agent diskuterar ganska mycket i boken han skrivit om honom hur mycket bättre fotbollsspelare han hade kunnat bli om han inte var som han var och nöjde sig med annat än det fotbollsmässigt bästa. Men hur mycket tråkigare världen vore då.

Presidenta

Glöm allt jag sagt. Jag längtar också nu. Den 23 september 15.00 är det partitissima. Gamla, kära hatmötet Roma–Juve har varit ett samtalsämne i säkert ett par veckor redan, trots att det fortfarande är en match mot Reggina och en i Champions League kvar innan det är dags.

Il Romanista – som säger sig vara tidningen för ”i tifosi più tifosi del mondo” och kanske därför kanske är världens mest opportunistiska tidning – hade till exempel en rubrik förra måndan: JUVE BATTUTA. Juve slaget. Vad som inte framgick lika tydligt var att Roma var lika besegrat som den fula gamla frun. Alla hade nämligen förväntat sig att Juventus president Cobolli Gigli skulle väljas in Lega Calcios styrelse, men istället valdes Parmas Ghirardi, och nu har ingen av de fem största klubbarna rösträtt hos ligan i Milano. Därför gick alla fem ut från mötet i protest. Juventus, Milan, Inter, Roma och Napoli. De två sistnämnda verkar inte riktigt passa in i sammanhanget eftersom de, eller åtminstone deras tifosi, brukar utse sig själva till nordklubbarnas värsta motståndare. En gång i tiden, under Falcaos och Maradonas dagar, fanns det till och med ett syskonskap mellan Roma och Napoli, men numera är de extra bittra fiender. Alltså, deras fans är det. Jag vet inte ens riktigt varför det blev så, kanske är de för lika. Men den verkliga skiljelinjen går här: mellan de fem stora och resten. Och den stora frågan handlar om tevepengarna.

Jag skrev ju förut att Francesco Tottis förslag om att spela matcher vid lunchtid på söndagarna aldrig skulle bli verklighet eftersom fotboll är till för teve. Men nu är Lega Calcio i konflikt med teven, och därför kommer Roma–Juve spelas på dagen, som förr i tiden, fast det är matchen med högst potentiella tittarsiffror den omgången. Istället kommer Genovaderbyt gå på kvällen. Anledningen är att ingen vill betala för Serie B. Varken Sky, Mediaset eller Rai har nån lust att sända den stackars B, som ju förra året tvärtom var skitdyr och populär eftersom Juve var där. Nu har ligan förlorat de tre stora klubbarna Juve, Napoli och Genoa, och ligans president Matarese använder inställda tevemässiga kvällsmatcher och för- och eftermatcher i Serie A som ett sätt att sätta press på Sky.

Men den övergripande frågan handlar såklart om fördelningen av pengarna. Sportminister Melandri kom ju med en ny lag förra året, som de stora klubbarna protesterade högljutt emot och som syftar till att fördela pengarna från teverättigheterna jämnare enligt en modell som liknar den engelska, med tillägget att klubbarna måste använda en del av pengarna för att investera i till exempel ungdomsverksamhet. Men det är inte en absolut lag utan den fastställer principer, det är fortfarande upp till parterna att utverka hur fördelningen ska se ut i praktiken. Det finns mycket förhandlingsutrymme kvar, kan man säga. Många euro att slåss om, fram till 2010 då de nuvarande avtalen går ut. Enligt Fulvio Bianchi i Repubblica hoppas nu storklubbarna på att Lega Calcio inte ska kunna komma överens och vill nu att Melandri ska tvingas bestämma – det som de förut motsatt sig så hårt. De små klubbarna vinner alltså mark mot de stora just nu, allt är väldigt spännande. Storasystrarna brukar alltid vinna till slut, man vet ju det. Men än så länge pågår kampen.

Så vi förbereder oss för Roma–Juve, matchen mellan de som är varandras motsatser i allt, medan vi egentligen står på samma sida. Men det tänker vi såklart inte bry oss om. Speciellt inte nu när Juve är en fiende vi kan slå, äntligen. Roma spenderade mest pengar – mer än Moratti! – på spelarmarknaden i somras och laget spelar förmodligen, ja, bäst och vackrast i världen eller så. Och Juventus kommer inte kunna välja sin egen domare.

Ju bättre det går för Roma, desto oftare påpekar Rosella Sensi hur vi har presidenten, hennes far, att tacka för allt. Han som stödjer och står klubben nära varje dag. Själv tror jag den förklaringen är ganska irrelevant. Kanske inte riktigt irrelevant, det är tydligt att till exempel Spalletti menar det när han pratar om vilket varmt förhållande han har med gamle Sensi. Och vilken underbar bild det var när Totti fick Guldskon på Olimpico, med Cristian på armen (och klubbvimpeln i byxlinningen, såklart!) och Franco Sensi bredvid som gjorde nån slags segergest tror jag med sin käpp. Tre generationer. Men det är ju uppenbart att nånting nytt påbörjades när Rosella tog över. För ett tag sen var det en intressant artikel i Il Romanista, en intervju med Ernesto Bronzetti, en medlare, förmedlare (jag vet inte vad som är rätt ord) på spelarmarknaden som bland annat hjälpte Roma att köpa Giuly och Cicinho. Bronzetti var ganska fjäskig i artikeln i och för sig, men berättade, åtminstone till synes, rätt öppet om hur han sett det nya Roma växa fram (och hur diverse affärer med Real Madrid gått till). För om Rosella inte gör motstånd mot norrklubbarna som hennes far försökte göra, så har Roma ändå utvecklat ett alldeles eget och självständigt projekt.

Bronzetti berättar hur han hälsade på president Sensi på hedersläktaren när Roma firare sitt 80-årsjubiléum i somras, och talade om för honom att Roma var i goda händer för ”Rosella c’ha le palle, tiene les pelotas. Jag sa det precis så.” På både italienska och spanska, alltså. Hon är precis som sin far, säger han. Det där med ha ”palle” har jag försökt reda ut en gång i våras. Om killarna i laget kritiseras för nåt brukar det vara att de inte har dem, att de är liksom för mjuka och naiva och, ja, feminina. (Fast det är såklart mest väldigt fint, sist de vann mot Juventus – i cupen - firade de genom att dansa ringdans på planen, som alla minns med blöta hjärtan.) Men Rosella är det nuförtiden ingen som ifrågasätter att hon har vad som krävs.

En annan av Bronzettis anekdoter handlar om när Romas sportchef Daniele Pradè var i Madrid för att köpa Cicinho. Real tryckte på för att spelaren skulle gå till Liverpool istället, och Bronzetti försökte lugna romadirektörerna. Cicinho lovade på telefon till en arg Rosella att han bara ville till Roma: ”presidenta tranquila”, sa han. Så nu har vi en ny titel för vår vd: la presidenta.

Det behövdes att en president var för gammal och sjuk för att arbeta och att han inte hade några söner för att en kvinna skulle bli påtänkt att styra en fotbollsklubb i Serie A. Massimo Moratti, den mest mjuke och känslige av il calcios presidenter, sa den där gången han berättade att han varit på vippen att sälja Inter, också att han inte vill att hans barn tar över klubben. Det har varit mycket plågsamt både för hans far och för honom att styra klubben, sa han. Inte för alla förlusternas skull men för alla attacker de har fått utstå. ”Och bit för bit har de fått mig att bli lite mindre godhjärtad, lite mindre tolerant. Jag har behövt undertrycka min personlighet. Skulle ni önska era barn det?”

Rosella sa i nån intervju i början att hon hade velat bli journalist, att hon har svårt för fotbollsvärlden som har så kort minne. Jag vet inte vad hon tycker om sitt jobb nuförtiden, hon säger att hon är stolt att arbeta i familjens företag. När man ser henne på läktaren brukar hon sitta och röka och se cool ut. I alla intervjuer är hon alltid så glad, hon ler konstant. Och till skillnad från resten av de italienska presidenterna som väl alla är mer eller mindre galna (vilket gör chanserna för att de små klubbarna ska kunna ena sig mot de stora i teverättighetsfrågan betydligt mindre), är hon klok och modernt diplomatisk och fåordig.

Faktiskt fanns det en feministisk debatt i Italien i somras, på grund av en artikel i Financial Times som fick ganska stort genomslag i landet. Alla som varit i Italien och slagit på en teveapparat har ju sett hur varenda program är nedlusat med lättklädda unga kvinnor som inte har någon annan funktion än att vara lättklädda unga kvinnor. Ingen italienare har någon åsikt om att de finns. Tills nyligen alltså, eftersom Financial Times-artikeln, skriven av en engelsman som bott i Milano i tre år, frågar sig hur det kan vara så okontroversiellt att teveprogrammen ser ut som de gör och vad det säger om Italien. Den feministiska rörelsen i Italien brukade vara stark, säger feminister han frågar, men är avsomnad. Italien har urdåliga siffror när det gäller hur många kvinnor som är representerade i olika maktförsamlingar och det finns dåliga chanser att kunna ha sina barn på dagis eller deltidsarbeta.

Men, i Serie A har vi en klubb som styrs av en kvinna. Eller av flera, egentligen. En av de viktigaste posterna i Roma har Cristina Mazzoleni till exempel, hon är ekonomichef. Men det är inte bara det att Rosella råkar vara kvinna, och ung för den delen, som är annorlunda. Hon har, såvitt man kan bedöma utifrån, infört ett sätt att styra Roma som är relativt opatriarkalt. Bronzetti menar att Rosellas bästa egenskap är att hon ger utrymme åt sina medarbetare. Pradè, Mazzoleni, Bruno Conti, Luciano Spalletti och Rosella själv utgör kärnan av de som styr klubben, och alla bedyrar hur starkt sammarbetet och lagkänslan är. Alla är relativt unga, vilket är ovanligt i Italien där ju gubbar kan sitta kvar på sina poster i hundra år. Och de har starka band till Roma. Bronzetti menar att Roma på så vis liknar Milan, klubben han har närmast relationer med, som ju har en tradition att välja milanisti, och före detta spelare, till sin organistation. (Nu senast i somras fick ju Billy Costacurta direkt jobb i klubben när han slutade spela, till exempel.)

Det finns något oromantiskt över Rosellas Roma. Allt är så redigt och realistitiskt och affärsmässigt. Roma för inte något krig mot palatsen i Nord nuförtiden, utan värderar hur vi ska kunna leva i nån slags harmoni med dem med tillräckligt mycket heder i behåll. Romas ekonomi tillåter inte att klubben kämpar för nånting annat än att få ut så mycket som möjligt av tevepengarna. Samtidigt finns det mycket som är så sympatiskt. Rosellas realistiska ekonomi har ändå plats för tydliga idéer, som är viktiga för klubbens identitet. Som kamratskapet och arbetsglädjen som verkar prägla inte bara laget utan hela klubben. Och ungdomsverksamheten, och det som kallas ”l’attaccamento alla maglia”, att det ska betyda något speciellt att spela eller jobbba för Roma, att också flera spelare är romare och romanisti. Det som mest utmärker Roma sedan Rosella kom är kanske de små orden, och de små stegen. Roma nuförtiden gör saker istället för att prata om dem.

Jag antar det är tänkt att Rosella ska bli riktig presidente, med ”e” på slutet, nån gång. Men när hon fick fick frågan häromveckan om vad hon vill göra i framtiden sa hon först att hon alltid velat bli mamma. Hon gifte sig ju i våras. Jag undrar om Romas organisation är tillräckligt feministiskt revolutionärt anpassad än för att det där ska gå ihop. Att vara kvinna i il calcio går nog bra så länge man visar att man har tillräckligt av de där palle. Men jag vet inte om en president kan ta föräldraledigt.