Presidenta

Glöm allt jag sagt. Jag längtar också nu. Den 23 september 15.00 är det partitissima. Gamla, kära hatmötet Roma–Juve har varit ett samtalsämne i säkert ett par veckor redan, trots att det fortfarande är en match mot Reggina och en i Champions League kvar innan det är dags.

Il Romanista – som säger sig vara tidningen för ”i tifosi più tifosi del mondo” och kanske därför kanske är världens mest opportunistiska tidning – hade till exempel en rubrik förra måndan: JUVE BATTUTA. Juve slaget. Vad som inte framgick lika tydligt var att Roma var lika besegrat som den fula gamla frun. Alla hade nämligen förväntat sig att Juventus president Cobolli Gigli skulle väljas in Lega Calcios styrelse, men istället valdes Parmas Ghirardi, och nu har ingen av de fem största klubbarna rösträtt hos ligan i Milano. Därför gick alla fem ut från mötet i protest. Juventus, Milan, Inter, Roma och Napoli. De två sistnämnda verkar inte riktigt passa in i sammanhanget eftersom de, eller åtminstone deras tifosi, brukar utse sig själva till nordklubbarnas värsta motståndare. En gång i tiden, under Falcaos och Maradonas dagar, fanns det till och med ett syskonskap mellan Roma och Napoli, men numera är de extra bittra fiender. Alltså, deras fans är det. Jag vet inte ens riktigt varför det blev så, kanske är de för lika. Men den verkliga skiljelinjen går här: mellan de fem stora och resten. Och den stora frågan handlar om tevepengarna.

Jag skrev ju förut att Francesco Tottis förslag om att spela matcher vid lunchtid på söndagarna aldrig skulle bli verklighet eftersom fotboll är till för teve. Men nu är Lega Calcio i konflikt med teven, och därför kommer Roma–Juve spelas på dagen, som förr i tiden, fast det är matchen med högst potentiella tittarsiffror den omgången. Istället kommer Genovaderbyt gå på kvällen. Anledningen är att ingen vill betala för Serie B. Varken Sky, Mediaset eller Rai har nån lust att sända den stackars B, som ju förra året tvärtom var skitdyr och populär eftersom Juve var där. Nu har ligan förlorat de tre stora klubbarna Juve, Napoli och Genoa, och ligans president Matarese använder inställda tevemässiga kvällsmatcher och för- och eftermatcher i Serie A som ett sätt att sätta press på Sky.

Men den övergripande frågan handlar såklart om fördelningen av pengarna. Sportminister Melandri kom ju med en ny lag förra året, som de stora klubbarna protesterade högljutt emot och som syftar till att fördela pengarna från teverättigheterna jämnare enligt en modell som liknar den engelska, med tillägget att klubbarna måste använda en del av pengarna för att investera i till exempel ungdomsverksamhet. Men det är inte en absolut lag utan den fastställer principer, det är fortfarande upp till parterna att utverka hur fördelningen ska se ut i praktiken. Det finns mycket förhandlingsutrymme kvar, kan man säga. Många euro att slåss om, fram till 2010 då de nuvarande avtalen går ut. Enligt Fulvio Bianchi i Repubblica hoppas nu storklubbarna på att Lega Calcio inte ska kunna komma överens och vill nu att Melandri ska tvingas bestämma – det som de förut motsatt sig så hårt. De små klubbarna vinner alltså mark mot de stora just nu, allt är väldigt spännande. Storasystrarna brukar alltid vinna till slut, man vet ju det. Men än så länge pågår kampen.

Så vi förbereder oss för Roma–Juve, matchen mellan de som är varandras motsatser i allt, medan vi egentligen står på samma sida. Men det tänker vi såklart inte bry oss om. Speciellt inte nu när Juve är en fiende vi kan slå, äntligen. Roma spenderade mest pengar – mer än Moratti! – på spelarmarknaden i somras och laget spelar förmodligen, ja, bäst och vackrast i världen eller så. Och Juventus kommer inte kunna välja sin egen domare.

Ju bättre det går för Roma, desto oftare påpekar Rosella Sensi hur vi har presidenten, hennes far, att tacka för allt. Han som stödjer och står klubben nära varje dag. Själv tror jag den förklaringen är ganska irrelevant. Kanske inte riktigt irrelevant, det är tydligt att till exempel Spalletti menar det när han pratar om vilket varmt förhållande han har med gamle Sensi. Och vilken underbar bild det var när Totti fick Guldskon på Olimpico, med Cristian på armen (och klubbvimpeln i byxlinningen, såklart!) och Franco Sensi bredvid som gjorde nån slags segergest tror jag med sin käpp. Tre generationer. Men det är ju uppenbart att nånting nytt påbörjades när Rosella tog över. För ett tag sen var det en intressant artikel i Il Romanista, en intervju med Ernesto Bronzetti, en medlare, förmedlare (jag vet inte vad som är rätt ord) på spelarmarknaden som bland annat hjälpte Roma att köpa Giuly och Cicinho. Bronzetti var ganska fjäskig i artikeln i och för sig, men berättade, åtminstone till synes, rätt öppet om hur han sett det nya Roma växa fram (och hur diverse affärer med Real Madrid gått till). För om Rosella inte gör motstånd mot norrklubbarna som hennes far försökte göra, så har Roma ändå utvecklat ett alldeles eget och självständigt projekt.

Bronzetti berättar hur han hälsade på president Sensi på hedersläktaren när Roma firare sitt 80-årsjubiléum i somras, och talade om för honom att Roma var i goda händer för ”Rosella c’ha le palle, tiene les pelotas. Jag sa det precis så.” På både italienska och spanska, alltså. Hon är precis som sin far, säger han. Det där med ha ”palle” har jag försökt reda ut en gång i våras. Om killarna i laget kritiseras för nåt brukar det vara att de inte har dem, att de är liksom för mjuka och naiva och, ja, feminina. (Fast det är såklart mest väldigt fint, sist de vann mot Juventus – i cupen - firade de genom att dansa ringdans på planen, som alla minns med blöta hjärtan.) Men Rosella är det nuförtiden ingen som ifrågasätter att hon har vad som krävs.

En annan av Bronzettis anekdoter handlar om när Romas sportchef Daniele Pradè var i Madrid för att köpa Cicinho. Real tryckte på för att spelaren skulle gå till Liverpool istället, och Bronzetti försökte lugna romadirektörerna. Cicinho lovade på telefon till en arg Rosella att han bara ville till Roma: ”presidenta tranquila”, sa han. Så nu har vi en ny titel för vår vd: la presidenta.

Det behövdes att en president var för gammal och sjuk för att arbeta och att han inte hade några söner för att en kvinna skulle bli påtänkt att styra en fotbollsklubb i Serie A. Massimo Moratti, den mest mjuke och känslige av il calcios presidenter, sa den där gången han berättade att han varit på vippen att sälja Inter, också att han inte vill att hans barn tar över klubben. Det har varit mycket plågsamt både för hans far och för honom att styra klubben, sa han. Inte för alla förlusternas skull men för alla attacker de har fått utstå. ”Och bit för bit har de fått mig att bli lite mindre godhjärtad, lite mindre tolerant. Jag har behövt undertrycka min personlighet. Skulle ni önska era barn det?”

Rosella sa i nån intervju i början att hon hade velat bli journalist, att hon har svårt för fotbollsvärlden som har så kort minne. Jag vet inte vad hon tycker om sitt jobb nuförtiden, hon säger att hon är stolt att arbeta i familjens företag. När man ser henne på läktaren brukar hon sitta och röka och se cool ut. I alla intervjuer är hon alltid så glad, hon ler konstant. Och till skillnad från resten av de italienska presidenterna som väl alla är mer eller mindre galna (vilket gör chanserna för att de små klubbarna ska kunna ena sig mot de stora i teverättighetsfrågan betydligt mindre), är hon klok och modernt diplomatisk och fåordig.

Faktiskt fanns det en feministisk debatt i Italien i somras, på grund av en artikel i Financial Times som fick ganska stort genomslag i landet. Alla som varit i Italien och slagit på en teveapparat har ju sett hur varenda program är nedlusat med lättklädda unga kvinnor som inte har någon annan funktion än att vara lättklädda unga kvinnor. Ingen italienare har någon åsikt om att de finns. Tills nyligen alltså, eftersom Financial Times-artikeln, skriven av en engelsman som bott i Milano i tre år, frågar sig hur det kan vara så okontroversiellt att teveprogrammen ser ut som de gör och vad det säger om Italien. Den feministiska rörelsen i Italien brukade vara stark, säger feminister han frågar, men är avsomnad. Italien har urdåliga siffror när det gäller hur många kvinnor som är representerade i olika maktförsamlingar och det finns dåliga chanser att kunna ha sina barn på dagis eller deltidsarbeta.

Men, i Serie A har vi en klubb som styrs av en kvinna. Eller av flera, egentligen. En av de viktigaste posterna i Roma har Cristina Mazzoleni till exempel, hon är ekonomichef. Men det är inte bara det att Rosella råkar vara kvinna, och ung för den delen, som är annorlunda. Hon har, såvitt man kan bedöma utifrån, infört ett sätt att styra Roma som är relativt opatriarkalt. Bronzetti menar att Rosellas bästa egenskap är att hon ger utrymme åt sina medarbetare. Pradè, Mazzoleni, Bruno Conti, Luciano Spalletti och Rosella själv utgör kärnan av de som styr klubben, och alla bedyrar hur starkt sammarbetet och lagkänslan är. Alla är relativt unga, vilket är ovanligt i Italien där ju gubbar kan sitta kvar på sina poster i hundra år. Och de har starka band till Roma. Bronzetti menar att Roma på så vis liknar Milan, klubben han har närmast relationer med, som ju har en tradition att välja milanisti, och före detta spelare, till sin organistation. (Nu senast i somras fick ju Billy Costacurta direkt jobb i klubben när han slutade spela, till exempel.)

Det finns något oromantiskt över Rosellas Roma. Allt är så redigt och realistitiskt och affärsmässigt. Roma för inte något krig mot palatsen i Nord nuförtiden, utan värderar hur vi ska kunna leva i nån slags harmoni med dem med tillräckligt mycket heder i behåll. Romas ekonomi tillåter inte att klubben kämpar för nånting annat än att få ut så mycket som möjligt av tevepengarna. Samtidigt finns det mycket som är så sympatiskt. Rosellas realistiska ekonomi har ändå plats för tydliga idéer, som är viktiga för klubbens identitet. Som kamratskapet och arbetsglädjen som verkar prägla inte bara laget utan hela klubben. Och ungdomsverksamheten, och det som kallas ”l’attaccamento alla maglia”, att det ska betyda något speciellt att spela eller jobbba för Roma, att också flera spelare är romare och romanisti. Det som mest utmärker Roma sedan Rosella kom är kanske de små orden, och de små stegen. Roma nuförtiden gör saker istället för att prata om dem.

Jag antar det är tänkt att Rosella ska bli riktig presidente, med ”e” på slutet, nån gång. Men när hon fick fick frågan häromveckan om vad hon vill göra i framtiden sa hon först att hon alltid velat bli mamma. Hon gifte sig ju i våras. Jag undrar om Romas organisation är tillräckligt feministiskt revolutionärt anpassad än för att det där ska gå ihop. Att vara kvinna i il calcio går nog bra så länge man visar att man har tillräckligt av de där palle. Men jag vet inte om en president kan ta föräldraledigt.