Juve är Juve

Jag kan inte beskriva det så roligt som Kristina Kappelin, men Roma är nu alltså ungefär bäst och vackrast i världen, alla har väl märkt det? Det sa till exempel Zico efter att Fenerbaçe charmat ut Inter i Champions League i ondags. Han försökte kopiera Spallettis taktik för att slå milanesarna, sa han också. Alla vet ju hur det gick: mycket bra. Världens bäste Spallettis geni verkar till och med indirekt. Roma är framtiden. Och i dag ska vi möta Juventus, som kanske aldrig varit så här små och glanslösa. Så vilka är vi nu, när världen är uppochner och gulrött är favoriter mot Juventus? Är det vi som är de arroganta nu? Eller, om Roma har det här lyckliga laget, de snälla killarna som får det att se ut som om fotboll gick ut på att uttrycka glädje och kamratskap och den vinner som har roligast – borde vi inte strunta i fiendskapen och hatet mot Juventus och följa spelarnas harmoniska exempel?

På en presskonferens vill journalisterna så gärna att vår mest romerske fransman Philippe Mexès ska fortsätta sin fejd med Pavel Nedved, alltså den mest irriterande, fule, elake, osympatiske fotbollsspelare som finns. De frågar vår fine back första gången och han säger han är ledsen för det han sa förut om träningsmatchen i somras, att Nedved gick honom på nerverna (fast han använde ett mer olämpligt ord än nerverna, han upprepar det inte nu), det var så men nu är det glömt, Nedved är en stor spelare, och så vidare. Till slut, i slutet av frågestunden och efter jag tror den fjärde frågan om hans juventinske antagonist – då får de fast honom. Han kan bara inte fortsätta skitsnacket så länge, fast han vet att han borde. ”Det är klart att... han är lite... det är inte lätt... hans beteende... nä, jag vill inte ställa till med rabalder, nej, vabbè, han är bravissimo!” skrattar han, ”è un grande”, men de fortsätter fråga och ”nej men det är klart, det vet vi alla ändå till slut att... Nedved är sådär. Det ser vi varje söndag.” Men Philippe är lika glad ändå.