Junivallen

Med en julhälsning från Francesco Totti.

Roma fick Arsenal. Jag vet inte hur jag ska kommentera det. Roma kan slå Arsenal. Och Arsenal kan slå Roma och jag vill inte ens gå in på hur fruktansvärt tråkigt det skulle vara. Båda de här lagen har nästan hela sina säsonger som hänger på CL. Mexès och Juan får inte bli skadade. Jag kommer antagligen dö av nervositet innan det börjar, så de får klara sig utan mig.

Och oj, vad jag kommer heja på Manchester United. Om inte vi kan slå dem ska för i helvete inte Inter göra det. Nu var det inte alls min mening att hålla på att tippa och bedöma matcherna, men jag tror verkligen inte att Inter kan det heller. Gött. (Är det inte märkligt hur man bryr sig mer om Inter än Juve nu för tiden?)

Kristina Kappelin skriver visst också om intervjun med Totti idag i Aftonbladet (som jag, nedanför), finns ingen länk tyvärr. Hon nämner också Alessia Filippi, simmaren som kallats la Pupona, är stort Romafan och kommer från Tor Bella Monaca, en av Roms förorter. Allt apropå tidigare inlägg.

Men det jag skulle säga var att det äntligen kommit en italiensk intervju med Jérémy Ménez. I Il Messaggero idag. Den är ganska rolig. Inte för att jag inte kan franska, men det roliga är kulturkrocken.

I intervjun i CdS sa Totti att Ménez kan bli en ny Messi. Jag vet inte vad det säger om Tottis talang för att bli sportchef, men nu, efter två matcher eller vad det nu är som gjort att hela stan upptäckt Ménez, är det ju roligt att önska sig att de blir ett nytt par, nån som talar samma språk, som Totti säger. Totti och Ménez. Som Cassano, är han, säger chefredaktören för CdS, men Totti menar att det inte stämmer, de är olika. Ménez är snabbare, Cassano fysiskt kraftfullare.

Det var ju så bedårande fint häromdan mot Bordeaux när ”il francesino” som il Messaggero kallar honom, äntligen förstod att han skulle passa Totti framför mål, kaptenen gjorde mål och Ménez kramade om honom så hårt. Han verkligen klamrade sig fast, den annars så till synes känslokalle lille fransosen. För, det är ju ett mysterium det här att han aldrig ler. Varför skrattar han aldrig, undrar Il Messaggero. Han är sån, säger han, han är reserverad, men försäkrar att han skämtar och har roligt med sina vänner.

Är han arrogant, då? När han alltid utmanar motståndaren så fort han har bollen vid fötterna, både på match och träning, försöker han driva med dem, göra bort dem? Ménez menar att det är en beskrivning som är överdriven, som kommer från Frankrike. Han är ambitiös, mer än något annat.

Att de jämför honom med Zidane i Frankrike tycker han också är överdrivet, men han har alltid sett upp till Zidane. Han ville också få folk att häpna, fast på sitt sätt.

Han fjäskar inte i onödan, Jérémy Ménez, vilket är skönt (han säger inget om Colosseum till exempel utan att han inte sett nånting av stan), och gör svaret om varför han valde Italien intressantare. (Möjligen hade han inte ett så fritt val, men hur som helst, vi får ta honom på hans ord. Han har ju trots allt sagt nej till Manchester United, hans pappa tyckte att han inte var redo och att det finns så bra utbildning för unga spelare i Frankrike, berättar han, så jag antar han han en del integritet i sina val.)

För att jag gillar att riskera. Jag föredrar en svår spelaktion framför en lätt och på det viset kom jag hit. Med mitt sätt att röra mig på plan, hade den engelska eller spanska fotbollen varit enklare. I de ligorna är en spelare mer fri på planen. Roma och Cufré övertygade mig, när de förklarade att de riktiga proven går man igenom här hos er. Om du klarar dem, kommer du direkt in på listan över de som kan utöva det här yrket i en stor klubb. De har också sagt till mig att om du misslyckas kan du bli bränd. Men, som jag har sagt, risken fascinerar mig. I varje situation.

Resonemanget får åtminstone mig att tänka på Zlatan. Men jag får känslan av att Ménez inte ser Roma som en av de där stora klubbarna han pratar om, eftersom han verkade bli så ängslig av att inte få spela från start på ett par månader. Den stora skillnaden i Roma jämfört med Monaco säger han är fansens passion, taktikpratet och slagen man får ta emot. ”Här är kontakten ständig. Väldigt hårda slag, också utan boll.” Men han är inte rädd för sparkarna. Föga förvånade berättar hårdingen Ménez att han aldrig varit det, sen han var barn, och att han tar emot allt också på träning utan att säga ett ord. Så förbereder han sig för matcherna.

Han gillar såklart poker, och det har inte att göra med att han bott i Monaco. (Pokeransiktet hade han uppenbarligen redan.)

Nej, han är verkligen inte som vår solige Mexès, som sen blir som ett åskmoln när saker går honom emot. Men han har haft hjälp av Philippe eftersom han visserligen förstår, men inte haft tid att lära sig prata italienska än. Han umgås med Mexès, Okaka och De Rossi. Och Totti. Checco. Som direkt hjälpte honom, som en vän. De brukar spela kort, men Totti, han är ju inte så lätt att förstå, men när jag såg en skillnad i deras bakgrund hade jag kanske helt fel. De kommunicerar med blickar och gester, säger Ménez, för ”när han pratar, är det dialekt. Lite som med mig”.

”Om det behövs så skriker han mitt namn, Jeremì. Och jag Che-ccò. Det funkar.”

Såhär konstigt kunde det visst se ut i Rom i natt, när Tibern höll på att svämma över. Nu verkar faran vara över, så vi kan koncentrera oss på nåt annat.

Nämligen att Totti alltså var på klassiskt möte på Corriere dello Sports redaktion i förrgår, det publicerades i tidningen och i videoform igår. Han kom i tid, en timme för tidigt, vilket som så mycket annat kan beskrivas i campanilistiska termer. Eftersom Totti, ”till skillnad från vad de säger om romare, är punktlig.” Han får också tillfälle att svara på sin favoritfråga om fördomarna mot romare i Italien, att de är lata och inte vill arbeta. Det stämmer ju inte alls. Fast på Corriere dello Sports redaktion brukar de flesta tydligen sitta hemma och äta frukost vid klockan tio, tiden Totti dök upp. Men inte den här dan såklart. När il Capitano kommer på besök är hela redaktionen i full fart redan på förmiddan. Inget att skämmas över.

Redan i förrgår kväll la tidningen ut en ”backstage”-video över Tottis besök där han skriver autograf efter autograf efter autograf, tills man efter ett tag blir förundrad över hur han gör, för att ens gå tio meter på en gata en vanlig dag, hur han kan ge bort så många bitar av sig själv, hela tiden med samma obekymrade lugn.

”Säg du till mig, det är ingen fara”, sa han tydligen till alla som ville komma fram och hälsa på honom. Alla redaktörerna som är med och intervjuar honom säger också du ser man på videon över det hela, men i utskriften i tidningen är frågorna i tredje person, som om det funnits mer distans.

Eftersom man blir så glad av Francesco Totti, blir förhoppningsvis han själv lika glad av alla de där mötena, autograferna, fotoposeringarna, kyssarna, hälsningarna. I alla fall har han valt att stanna i just den stan där han knappast kan gå en hel gata ner innan han får en folksamling efter sig, och aldrig kommer man väl tröttna på att höra honom berätta om det valet. Han erkänner att han alltid kommer vara nyfiken på hur det skulle blivit om han gått till Real Madrid. Han har haft erbjudanden om att flytta till Madrid och Milano, men av respekt för fansen var det uteslutet att gå till en annan italiensk klubb, säger han. Real däremot var en möjlighet, ”men det är hjärtat som har bestämt över det här valet”. Kanske minns inte alla det nu, de pratar inte om det, men när han bestämde sig, det var efter Rosellas första katastrofsäsong när ingen visste hur det skulle gå med Roma och allt var kaos. ”Jag satsade, kan man säga. Och vann.”

Det var ungefär samtidigt som Antonio Cassano bestämde sig för att inte satsa på Roma utan gå till Real Madrid. Totti tycker Cassano förlorade mycket på sitt val. ”I Roma hade han allt. Han kunde göra vad han ville. Och sen hade en spelare av hans kaliber alltid behövts hos oss.” Cassano är den skickligaste spelaren han spelat med, säger Totti.

I sin biografi skriver Cassano att han blev ovän med Totti när Francesco, och till exempel Montella, inte tog hans parti gentemot klubbledningen. Totti säger att det inte vore korrekt gentemot de andra om han skulle gå till klubbledningen och tala för en viss spelare som han själv råkade vara extra mycket kompis med. Det är ledningen som bestämmer, och om de vill sälja en spelare kan han tycka det är tråkigt, men han kan inte göra nånting åt det. Vänner förblir de hur som helst.

Tydligen ser inte Cassano saken på samma sätt, eftersom Tottis uteblivna stöd för honom blev avgörande för deras vänskap. Ett roligt ögonblick är när Totti berättar att han hade en väldigt bra relation med Antonio, ”han sov till och med hemma hos mig”, ”sov?”, flikar någon in, vilket inte verkar roa Francesco överdrivet mycket.

Huruvida Francesco har något att säga till om vad gäller spelarkontrakt verkar sen inte riktigt så enkelt som att han inte har något inflytande alls. Om ledningen frågar honom om nyförvärv så ger han dem sin åsikt, säger han, men det är inte säkert att de lyssnar på hans råd. Ibland kontaktar han spelare, som hände med Mutu i somras (Totti lär ska ha sagt till Mutu att han personligen skulle betala den miljonen som fattades i förhandlingarna om rumänen bara kom till Roma). Och det är inte alls så som de säger att Totti säger nej till att värva anfallare för att de skulle ta hans plats. ”Jag bad om Fernando Torres och Toni, till exempel. Jag, som inte vill ha anfallare...”

I själva verket brukar ju Totti alltid efterlysa att stora spelare ska komma till Roma. Men han vill inte ha en utländsk ägare utan hoppas att familjen Sensi kommer behålla klubben. När han säger att ”många pratar men konkreta förslag finns det inga”, är det kanske det tydligaste någon från klubben sagt om de där sakerna, fast det är samma sak som står i alla kommunikéer som skickas ut så fort det kommer ett nytt rykte om att nån ska köpa Roma.

När han får frågan om hans månader med skadefrånvaro gjort att han börjat tänka på livet efter fotbollen, säger Francesco istället att karaktärsstyrkan han fann när han skadade sig första gången, inför VM, ”och som jag inte visste att jag hade i mig”, gjorde att han förstod att han kan spela många år än. ”Och att jag vill spela många år.”

I det långa loppet verkar det ju rimligt att Tottis skador kommer göra karriären kortare. Eller kan de i själva verket förlänga den? Säsongen efter den första skadan 2006 gjorde han flest mål i hela Europa och har haft sina största internationella framgångar, de där som han aldrig skulle få om han stannade i Rom, med Roma efteråt. Han säger att han vill spela till 2014, men han kan sluta också innan dess om han märker att han inte räcker till. Ja, det där sista vill jag väl inte ta hans ord på, jag vet inte om någon klarar av att själv bedöma en sån sak, men just när han säger att han inte visste förut att han ville så mycket, det låter som en ärlig och rimlig beskrivning. Tack vare skadorna har han märkt vad han skulle sakna, och han har fått kämpa för att få tillbaka det. Utan dem skulle kanske den övertygelsen avta tidigare?

Han vill inte så gärna välja någon favorit han hejar på till scudetton bland de tre stora lagen nu när Roma är borträknat märker man, men som vilken romanista som helst väljer han Milan, ”om jag måste välja bland de tre”, eftersom det är mindre rivalitet gentemot dem, de är mer sympatiska än Inter och Juve. Han säger att ingenting förändrats efter Calciopoli. Lite bättre än för några år sen är det, men i stort är saker och ting likadana. Det märks på planen, med oss och med de mindre lagen, menar Francesco.

Jag minns en presskonferens efter den där allra bittraste matchen mot Juventus innan skandalen bröt ut, när Capello just gått dit, då Totti sa att att ”I Italien är det såhär, tyvärr”. I Italien, till skillnad från andra ställen. Han fick betala böter för den, magnifika, presskonferensen. Nu vill han inte säga för mycket om saken (fast han upprepar vad han fick böter för att han sa om Inter förra säsongen) men menar att fotbollen är sån. ”Man kommer aldrig kunna lösa det, tror jag. Vid det är laget är det här fotbollen. De kommer fortsätta med det tills fotbollen försvinner. Alltså för alltid. Tyvärr är det så.”

Förr, pre-Calciopoli, brukade Totti säga att han inte ville fortsätta inom fotbollen efter sin aktiva karriär, för det är en värld han inte tycker om. Nu säger han inte det längre utan alltid att han kommer vara kvar i Roma när han slutat spela, fast han verkar mer desillusionerad över den världen nu. Också på CdS-besöket säger han att han ska jobba som direttore sportivo eller direttore tecnico. ”Det kommer inte Bruno Conti och Daniele Pradè gilla”, skämtar nån (de innehar just de posterna i Roma), och Totti får ännu ett av alla otaliga tillfällen han tar att hylla romerskheten. ”Vi kan jobba alla tillsammans. Vi är ju alla romare, så vi kommer förstå varandra på direkten.” Men han ska såklart inte bli tränare. ”Jag är för snäll.”

Ja, han sa så mycket mer men jag kan inte berätta allt. Det verkar i alla fall också tydligt att han aldrig mer kommer spela i landslaget. Det har varit så mycket rabalder om det, men nu ser det ju så självklart ut, att han förlorade all vilja att spela i landslaget efter VM-guldet. Direkt efter. Han hade inget mer att uppnå där. Kanske kommer han verkligen ha förmågan att sluta i Roma i exakt rätt ögonblick också? Antagligen kommer det vara mycket mer komplicerat eftersom det för Totti, tvärt om de flesta fotbollsspelare, på nåt vis handlar mer om hans individuella karriär när han spelar i landslaget, och mer om att ställa upp för laget, organisationen, publiken och samhället runtomkring när han spelar i klubblaget.

Han säger tydligt nej två gånger på frågan om VM i Sydafrika är ett mål, men Corriere dello Sport får ändå lite utrymme att vinkla på att han kanske kommer komma tillbaka, eftersom han på frågan om Lippi ringer några månader innan, säger att ”då skulle jag tänka efter tusen gånger, till Lippi skulle jag inte säga nej direkt.” Bara för att det var Lippi.

För snäll för att säga nej, vilken tur att hans hjärta är så stort att det räcker till åt hela Rom, minst.

Som julafton.

Jag vet egentligen ingenting om Frankrike, så jag antar det här är en högst fördomsfull text. Men, det går ju inte längre att inte undersöka den där Jérémy Ménez lite närmare. Eller närmare, jag dömer väl honom fortfarande efter hans favoritlåt.

Han ser ju så mycket ut som en fransk förortsunge, alltså, som nån som inte vet nånting om Frankrike tänker sig en fransk förortsunge. Den uttråkade blicken, ingenting-kan-imponera-på-mig-blicken. Han kommer också från en parisisk banlieue, men jag vet inte om det är så relevant i sammanhanget, eller om jag tolkar hans blick väldigt orättvist. Det Ménez får mig att tänka på är mer att han kommer från ett land där det finns ett uttryck, en kultur kring såna där blickar och ställen. Och inte bara dem.

Jag vet ingen italiensk fotbollsspelare som har den blicken. Fast jag tror egentligen Italiens förorter är hårdare än Frankrikes. I Neapel skrattade de åt upploppen i Paris för några år sen. Rapduon Co’Sang, som kommer från Marianella utanför Neapel, har skrivit en bit text som lyder ”a Francij s’attegg/ ma là/ n’esist sistem ke pav stipendij/ e pegg nu stann ’ziem a ki fa e legg”. Det där var den mest obegripliga napolitanska utskriften jag kunde hitta, men orden betyder att i Frankrike poserar de, gör sig till, men där finns inte Systemet (camorran) som betalar lönerna, och de sämsta personerna samarbetar inte med de som skriver lagarna. Därför kan de hålla på och ställa till med upplopp. Därför utvecklas napolitansk talang och kraft däremot inom Systemet, så sällan mot eller utanför. Italiens förorter är betydligt tystare och osynligare, även om filmen Gomorra kanske råder lite bot på osynligheten eftersom den i huvudsak utspelar sig i Scampia. Gomorra, världen i Scampia, går helt på tvärs mot alla föreställningar om Italien, medan det jag ser i Jérémy Ménez blick tycks mig typiskt franskt. Visst finns det namn man känner igen, som Neapels Scampia, Roms Tor Bella et cetera. Men italienska förorter har ingen kultur eller röst verkar det som, de artikuleras knappt. Man kan knappt ha fördomar om dem.

Italienarna, de som är mest missnöjda med sina liv och sitt land i hela Västeuropa enligt undersökningar, de har så få utlopp, så lite utrymme för en motkultur. När de väl protesterar, som alla studentdemonstrationerna de senaste månaderna, är vi kanske i och för sig ganska blinda för att se det.

Jérémy Ménez i alla fall, han har den där blicken, han flyttade från Parisförorten Vitry-sur-Seine till Sochaux när han var 16 och blev Frankrikes yngsta proffs, och hans favoritband är gamla 113 som också kommer från Vitry-sur-Seine, och bästa låten tycker han är deras gamla Tonton du Bled. Kolla själva, han låtsas inte, han kan texten.

Sen kommer han, en kille som väljer en raplåt från sin hembygd om en resa till Algeriet som favorit, till det bonniga Roma. Jérémy Ménez är alltså ingen solig, toulousisk Philou Mexès, som verkar vara mer jovialiskt romersk än romarna själva. Här, där den största stjärnan är Francesco Totti, som enligt sin egen fru åtminstone innan hon fick fason på honom var ”en man från förra seklet”. Här traskar får förbi utanför träningsanläggningen. Vi har de lokala förmågorna Alberto Aquliani som samlar på bilder av Mussolini han får av sin farbror, och Daniele De Rossi som högerextrema Forza Nuova gjort till nån slags hjältefigur. Hur mycket jag än tycker om allt det där, ändå, verkar det ju också ganska upplyftande med någon som Jérémy Ménez, som gillar Parisrap, i det här sammanhanget. En man från det här seklet, eller hur nu Ilary hade formulerat det.

(Han kan gärna få dribbla bort Bordeaux imorgon, också.)

Totti jämförde häromdan Roma med sniglar. Man ska inte prata så mycket när det går dåligt, men nu när de spelar bra kommer de ut ur sina skal. Och mycket riktigt, nu tjatar de om den där finalen igen. Från botten av tabellen till Champions League-vinst, ska det gå. ”Det är vårt mål”, sa Totti, fast han tillade att det är väldigt svårt.

Till och med Jérémy Menez (visst var det något tottiskt över hans fina mål idag?) har indoktrinerats och svarar såhär när han får frågan om matchen mot Bordeaux nästa vecka:

Det blir en jätteviktig match, vi vill vinna, också eftersom finalen spelas på vår stadion.

Jag tycker om dem när de säger för mycket.

Giuseppe Giannini sa igår att han aldrig varit avundsjuk på Totti, som är mycket bättre än vad han någonsin var. När Totti slutar får Roma dra tillbaka tröja nummer tio, tyckte Giannini.

Francesco svarar i Gazzetta dello Sport idag.

Jag tackar Giannini, han sa väldigt fina saker om mig. Men jag, käre Peppe, kommer aldrig sluta. Jag ska spela alltid.

Vilken tur!

Jag såg den här annonsen idag i la Stampa, den påminde mig om Rosella Sensi. Det är Unicredit som erbjuder alla familjer som har svårt att betala sina lån att skjuta upp betalningarna i ett år. ”Insieme 2009, Tillsammans 2009, ett initiativ för att stödja våra kunder.” Familjen Sensi, president Rosella, som är kund i banken och gravid och allt, kunde inte hon få ta del av stödet?

Kanske inte. Men, Roma är ju som vi vet en klubb som ingen vet vad som kommer hända med efter den 31 december eftersom Rosella måste betala tillbaka pengar till banken hon inte har då, men vi kan ju inte hålla på och prata om det nu. För nu, den här månaden, lever Roma. I allra högsta grad. Man kan frossa i Romaromantik nuförtiden.

Man kan till exempel aldrig nog påpeka storheten hos en man som Philippe Mexès. I en intervju i il Messaggero igår sa han ju exakt rätt sak, inte att han älskar Roma eller tycker Colosseum är världens vackraste byggnad eller nåt sånt som alla spelare som behöver fjäska säger (har de sett Colosseum?), utan storheten kommer fram när han är realistisk. När han säger att det räcker för honom att spela i Serie A med Romas tröja även om vi inte går vidare till Champions League nästa år. Men kanske behöver klubben sälja honom och han måste gå. Då skulle det hur som helst vara en fråga om kärlek till Roma.

Vilken lycklig slump att Philippe Mexès hamnade just i Roma, eller hur? I franska landslaget känner han sig inte hemma, säger han. Han använder inte bara romerska uttryck utan så fula ord att reportern inte vill skriva ut dem i tidningen. Den mest romanistiska inställningen ger han kanske prov på när han beskriver varför han är lite för hetlevrad ibland på planen.

Ibland tappar jag fattningen. Jag tolererar inte orättvisor. Vissa gånger har jag känslan att de håller på och lurar oss på matchen och blir utom mig. Jag hoppas jag kan bättra mig, men till syvende och sist kommer jag alltid vara sådär.

Ja, ni förstår. Han är söt som socker – fast ironisk, fast han svär, fast han inte kan låta bli att göra fel sak ibland, men det är ju bara för att hans goda hjärta kokar över när han ser orättvisor. Han är verkligen en romersk kliché. Jag skulle kunna ta vilket svar som helst som exempel men det viktigaste är kanske att han inte kan dölja sin ovilja mot Nedved.

En spelare som du har speciellt svårt för, förutom Nedved?
Nedved.

Mexès menar att den nya modellen är viktig för de nya framgångarna.Och Brighi. Han säger att motståndarna hade lärt sig den gamla modellen. Allting verkar ju så självklart nu, det som förut var ett stort mysterium. Skrev jag inte om alla dåliga tecken som drabbade vår magiska klubb inför säsongen? Varför blev jag då förvånad när det gick dåligt? Visste vi inte alla att Francesco Totti ÄR Roma, och är det då inte logiskt att hennes fall och uppgång sammanfaller med hans skada och läkningen av den? Nu är det cucchiao-mål och segrar och glädjescener. Tydligen ger sig den här säsongen till känna i förväg hela tiden, fast man fattar först efter.

Gazzetta dello Sport har allra pliktskyldigast en hel sida idag om hur Mario Balotelli tränar hårt för att komma tillbaka till startelvan, nu när Mourinho hängde ut honom i pressen i söndags för att han inte jobbar tillräckligt.

Han är en väldigt irriterande spelare Mario Balotelli, eftersom han spelar i det mest irriterande laget, Inter, och ofta är lika bra som han är ful och arrogant. På planen.

Nu kan han ju komma till Sverige och spela U21-EM, mot självaste Sverige. Först när han fyllde arton i våras blev han italiensk medborgare och kunde spela i landslaget, trots att han är född i Italien. (Samma sak hände Stefano Okaka, en av dem som Francesco Totti räknade upp i en artikel förra veckan som spelare från Romas ungdomssektion han var stolt över är romare som han själv. Fast Okaka är från Umbrien.) Hundratusentals andra blivande 18-åringar som fötts i Italien av utländska föräldrar eller kommit dit som barn och kanske inte är elitfotbollsspelare, blir inte alls italienska medborgare när de blir myndiga, utan måste från och med då ansöka om uppehållstillstånd och riskerar att bli utvisade, enligt en lag som Bossi och Fini totat ihop. Men redan Mussolini kom ju på att just fotbollsspelare som är tillräckligt bra kan få italienskt medborgarskap om de så aldrig satt sin fot i landet förut i sitt liv, bara det finns en italiensk blodsdroppe nån stans i släktträdet.

Det behövs inte nu, men Mario Balotelli kämpar fortfarande med de italienska myndigheterna. Nu utspelas ett helt familjedrama offentligt. Problemet är att hans fosterföräldrar som han bott med sedan han var två år gammal och som han älskar väldigt mycket, inte kan adoptera honom. Tydligen vill han fortfarande bli officiellt adopterad även om han är myndig nu. ”Balotelli” som det står på hans tröja i Inter, är alltså inte hans namn enligt lagen. I passet står det Barwuah som hans biologiska föräldrar heter.

Mario har i en intervju berättat om hur han inte har någon bra relation med sina biologiska föräldrar, han hälsar på dem bara för att få träffa sina syskon och han tror aldrig han kan förlåta dem för att de lämnade bort honom. Sen uttalade de sig i Corriere della Sera för ett par månader sen, berättade hur de hade det när Mario var liten, att de inte ville lämna bort honom och att de gärna vill ha kontakt med honom igen.

De kom till Palermo från Ghana 1988, och Mario föddes där. Han var sjuk och låg på sjukhus första året i livet. Enligt hans biologiska föräldrar kom en socialassistent till hem till dem och menade att det var bättre att Mario bodde hos en fosterfamilj eftersom han var sjuk.

Mario blev rasande av intervjun, och skrev för en månad sen en kommuniké på sin hemsida. Texten är ljusår från det vanliga nä-vi-tar-en-match-i-taget-tugget man kunde vänta sig från en spelares officiella hemsida. Den är välformulerad, och hård.

”Jag håller fast vid att om jag inte blivit Mario Balotelli hade herrskapet Barwuah inte brytt sig om mig ett dugg”, avslutar han.

Ingen tvingade dem att överge honom på sjukhuset när han var ett spädbarn, skriver han. Varje år förnyade domstolen i Brescia ordern att han skulle fortsätta bo hos fosterföräldrar. Varför kom paret Barwuah aldrig dit och bad om honom tillbaka? Han fick aldrig ens ett telefonsamtal på födelsedan. Nu däremot, går de till tidningarna och hävdar att de är hans ”riktiga” föräldrar, ”som om det vore deras rätt som kommer från samma blod”.

Men vilket blodsband? Det finns verkligen inget band, om inte med personerna som har älskat mig som en son. De andra, för mig, är främlingar.

Han är kanske irriterande ibland, Mario Balotelli, men han är sällan banal.

O, poesin i att Francesco Totti gör mål idag – efter Chelsea-segern och derby-segern och äntligen, enligt rapporterna, riktigt bra spel av Roma idag – med cucchiaion. Som i gamla dar. Efter alla olyckor.

Och hur fint är det inte att Matteo Brighi av alla plötsligt kommit ur den här krisen som en omistlig spelare?

Om Ronaldinho. På planet hem från matchen i Lecce häromveckan läste han Gomorra, berättade Ancelotti. ”Han är i Italien och intresserar sig för italienska frågor.”

Ni minns när Marco Borriello pratade om camorran på landslagslägret inför EM, när Gomorra hade premiär? ”Camorran har alltid funnits, och kommer alltid finnas kvar”, sa han. Nu har l’Espresso upptäckt att det fanns mer bakom orden än bara att han växte upp i camorrakvarter.

Borriellos far Vittorio Borriello, kallad Biberon, levde på att låna ut pengar med ockerränta. Tills han blev åtalad, och friad, för samröre med maffian, och sen, den 22 december 1993, försvann. Först 1999 blev det känt vad som hänt med honom, då en pentito berättar att han skjutit ihjäl honom. Pasquale Centore, som handlade i narkotika med colombianer, beskriver Borrriellos far som en boss i sitt vittnesmål. De började gräla över en skuld, och Centore tog Borriellos vapen och dödade honom med det. Han begravde kroppen under sin egen villa.

Ja, som sagt, det var en derbyseger som kändes mer än vanligt.

Om jag tänker tillbaka på tidigare segrar, på dem som givit mig en glädje som liknar den här, då tänker jag på segern med fem mål mot ett med mitt mål på Peruzzi med cucchiaion, med bollen precis under ribban, eller på mitt första mål mot Lazio i Serie A, målet för tre mot tre efter att vi hade legat under med två mål och i numerärt underläge, ett derby som också får mig att minnas president Sensi, hans glädjerop på läktaren när jag kvitterade, hans lycka. Jag tror att han hade varit lika glad i söndags kväll.

Så mycket kändes det för Francesco Totti, sa han när Corriere dello Sport oförutsett träffade på honom i en bar igår medan de följde hjälten Baptista runt hela dan. Totti sa också att han inte har ont i knät längre, han är bara lite trött eftersom ungarna väckte honom klockan sju, och behöver få spela så hoppas han komma tillbaka på 100 procent.

Men, erkänn, ni vill ju helst höra det Svensk Damtidningsaktiga av artikeln. Tidningens utsända träffade alltså på honom i en bar, där den ökände sötsaksälskaren Totti satt och drack kaffe och åt ett bakverk, en sfogliatella, tillsammans med sin lilla dotter bionda bionda. Hon ”har ett leende som är en fröjd, en illmarig glimt i ögonen, en fantastisk förmåga att umgås, ge mig fem, Chanel, och hon ler åt dig och klappar till din hand.” De väntar på Ilary som hämtat Cristian i skolan, och Totti ser lycklig ut, såklart på ett romerskt vis. ”Glädjen som du förstår på ögonen, det där speciella uttrycket som är typiskt för den som är född, uppväxt och har blivit vuxen i Rom, godhjärtat men sturskt, blitt men ironiskt.” (Att vara ironisk är alltså inte dåligt i Italien, utan en komplimang.) Sen kom Ilary, som såklart var bedårande, med Cristian som behövde gå på toaletten och Francesco följde med honom. Mer Svensk Damtidning än så blir det inte.

Jag tror det var ett litet tag sen en derbyseger betydde så mycket för Roma som den här. Julio Baptista var bedrövlig, men han gjorde mål. Totti var kass, men han var där. Philippe Mexès var en gigant och Doni tog allt, vilket var en stor tur. Daniele De Rossi led lika mycket som de som tittade på såg det ut som, mer allvarligt svart i blicken än nånsin. Han fick vara kapten ett tag. Efteråt blev han totalgalen, sprang runt, runt stadion och gav bort alla sina kläder tills han bara hade kalsongerna, bandaget och sin Teletubbies-tatuering kvar. Jag tror det var ett tag sen han gjorde nåt sånt.

Ett mysterium kvarstår efter derbyt. Var är Rosella? I massor av matcher den här säsongen har hon inte varit med ”på grund av hälsoskäl”, utan hennes mamma Maria har varit där istället. Inte ens igår var hon där. Inte ens på bolagsstämman förra veckan var hon. Corriere dello Sport intervjuade henne hemma i Villa Pacelli inför bolagsstämman och derbyt förra veckan, och skrev mycket dunkelt.

Vi träffade henne några dagar före stämman, eftersom ”plötsliga (hur plötsliga var de om de var kända dagar innan?) och tillfälliga hälsoskäl” som emellertid kommer göra henne lycklig, sedan någon månad tvingar henne att förflytta sig sällan.

Senare: ”Det är en mycket viktig tid i hennes liv men hon förlorar aldrig Roma ur sikte.”

Det här är kod för att hon är gravid, eller hur?

”Det här är helt säkert den värsta situationen inför ett derby som jag kan minnas.”

Bruno Conti, i Roma sedan 1973.

”Capitano della Roma.”

Francesco Totti i ett töntigt (roligt) teveprogram som svar på frågan ”Vad är ditt yrke?”

Jag upptäckte nyss den mest fantastiska, nya funktionen på Google Maps (den bästa sajten på hela internet). Gatuvy. Alltså, jag var helt fascinerad bara när man kunde växla över från kartan till kassa satellitfoton i Google Maps. Nu kan man panorera omkring nere på gatorna!

Kolla till exempel, exakt här i Rom brukar man gå över gatan för att ta spårvagnen till stadion, där borta framför det rosa huset. Det mest Rom-romantiska vore såklart att åka motorino dit, men så lycklig har jag aldrig varit.

Visa större karta

Vid den här fina gatukorsningen i Garbatella, med det konstiga, vackra Albergo Rosso, det väldigt röda huset med klocktornet, kan man snurra omkring och leta väggmålningar från 2001. Om man nu tycker det är kul. De syns! Men banderollen där jag tror det står ”Garbatella ringrazia con amore l’AS Roma” eller nåt sånt, hade tydligen snurrat upp sig när Google var där och fotade.

Visa större karta

Och för att gå till en helt annan sorts Roma-relaterat ställe, det här är Ilary och Tottis nya butik för deras klädmärke:

Visa större karta

Här inne kan man köpa matchbiljetter av en juste kvinna med blonderat hår, innan man antagligen går upp på via Cavour och köper mycket god glass här på La dolce vita, av en finländare med dubbla rader framtänder.

Visa större karta

När man stigit av den där spårvagnen går man hit, här går man över bron, där borta syns Olimpico.

Visa större karta

Men. Studenterna demonstrerar på gatorna i Rom nu i hundratusentals. Det är derby. Jag får sms om att det är varmt och galet. Gatuvy is not enough.

Hur många gånger har man inte gått förbi och tittat långt, in i den där byggnaden vid Piazza Indipendenza, med Corriere dello Sports gula, vackra logga och modernistiska, minimalistiska, marmorinsvepta reception där ingenting nånsin verkar hända. Receptionen är mycket mer imponerande än själva tidningen i sig. När man går utanför och tänker sig vad som skulle kunna hända där bakom, vilken sorts tidning som skulle kunna produceras där, tänker man ihop en betydligt tjusigare än vad Corriere dello Sport är.

Vucinic och Rocchi var på Corriere dello Sports redaktion igår för en klassisk inför-derbyt-utfrågning. Såhär många personer blev de intervjuade av. Och CdS tycker att det är en sympatisk och rolig händelse, men om man har lite mer derbyångest kan man också tolka det som att en Romaspelare numera inte ens kan åka hiss innan det händer en olycka (Totti gick av träningen idag efter bara en stund och satte sig med en ispåse på knät) och hissen fastnar, som den gjorde när Vucunic skulle åka upp från den minimalistiska receptionen. Men det roligaste är videon från när Rocchi och Vucinic sitter och väntar på att allt ska börja, och Rocchi börjar prata tyst med Vucinic, som svarar glatt men inte är så pratsam, jag vet inte om det är av blygsel eller ointresse eller för att han blir störd av grejor runtomkring hela tiden, eller för att han bara inte är så pratsam av sig.

Det är roligt att tjuvlyssna på det kollegiala samtalet om skador och träningar och tränare. Det visar sig att Rocchi vet allt om Roma. Han berättar om sina skador och ska byta ämne till Roma, ”ni... har en sådär period. Men laget finns där alltid.” Han såg matchen mot Chelsea och påpekar hur viktigt det är att få resultat för att komma på rätt väg igen.

Rocchi tycker Vucinic behandlas dåligt i pressen. Bara han gjort en lite sämre match börjar det spekuleras om han ska spela eller inte. Vucinic själv verkar inte så engagerad. Det blir en pinsam tystnad.

”De Rossi, gjorde han sig illa idag? På träningen? Föll han, eller?” Undrar Rocchi. ”Javisst, han föll.” ”Vi får hoppas att han klarar det”, säger Vucinic. ”Ja, vi får se om de gör så att han får spela med nåt”, säger Rocchi och visar på handleden. ”Och sen, för honom, är ju matchen verkligen viktig...”

De väntar och väntar. ”Jag har ju träning”, säger Rocchi. ”Jaså?” ”Javisst, jag måste vara på Formello halv tre.” Vucinic har all tid i världen, säger han, för ”jag är klar”. Ja, Roma tränar på morgonen, Rocchi hör sig för. ”Det är bättre”, säger Vucinic.”Ja, det skulle varit bättre”, säger Rocci. ”Och ni, med Delio?”, undrar Vucinic, fast han redan vet, för han har ju själv tränats av Lazios mister. Nu spelar han i slackerklubben som avskaffade ritiron innan match, och när klubbledningen införde akutritiro för några veckor sen för att spelarna skulle fatta att det var kris, opponerade sig tränaren och spelarna tills de fick åka hem igen efter några dar.

”Nej, det är alltid eftermiddagen med Delio. Dubbel träning på onsdagar alltid. Han ger inte upp nånting. För om inte, så är du inte tränad, va.”. De börjar skoja om Delio Rossi.”Om du jobbar långsammare börjar du gå baklänges”, härmar Rocchi sin mister, och det verkar som att han fortfarande pratar om Delios hårda träning när de i nästa klipp blir avbrutna och ombedda att posera tillsammans för en bild. ”Vi ser ut som två boxare”, skojar Vucnic. ”Ja, utan handskar”, säger Rocchi.

Så Antonio Cassano har haft en del framgångar, ungefär 600, 700 stycken enligt egen utsago, men faktum är att jag läste en undersökning häromveckan som kommit fram till att italienska kvinnor inte alls attraheras av fotbollsspelare längre. Högst på listan över män de vill vara tillsammans med kommer istället – författare. Nu baseras undersökningen på färre personer än Cassanos alla älskarinnor, nämligen 500, så vi kanske ska ta alla siffror som flyger omkring i luften här nu med en liten nypa salt, men ändå.

Vi kan också bortse från att Bruno Vespa, Silvio Berlusconis lakej på Rai, kom tvåa. Annars följs Alain Elkann på första plats bland drömmännen av författarna Paolo Giordano, Roberto Saviano, Andrea De Carlo och Niccolò Ammaniti. Fotbollsspelarna, ja, de är sist bland attraktiva yrkesgrupper. Bara sex procent gillar dem, till och med bankirerna med sina sju procent slår dem i dessa tider. Minst attraktiv av dessa töntiga, bonniga och okultiverade fotbollsspelare: Antonio Cassano.

Jag fick numret av italienska Vanity Fair på posten idag som allas vår favoritfotbollsfru Ilary Blasi var på förstasidan av för några veckor sen. Hon har gjort allt för att komma vidare från när hon och Totti var ”’la letterina e il calciatore’, tevedansösen och fotbollsspelaren, det mest förutsägbart gement folkliga man kan tänka sig.” Hon har en egen karriär, hon och Francesco har skild ekonomi, hon har lagt undan pengar och behållt sin lägenhet i Milano. ”Nu älskar vi varandra, vi har gemensamma mål, barnen som ska växa upp. Om tjugo år, vem vet? Allt kan ända.”

Men de var precis ”la letterina e il calciatore” en gång, och det var precis så de träffades. För Totti hade sett henne på teve och sagt att ”henne ska jag gifta mig med”. Han gillade uppenbarligen konceptet. Men hon var skeptisk. Det avgörande blev 5–1-derbyt den 10 mars 2002. Innan dess hade de aldrig gått ut tillsammans ensamma. Reportern frågar om tröjan som Totti hade på sig och visade upp med budskapet ”6 unica”, du är unik eller du är den enda om man vill tolka det lite mer poetiskt, var till henne eller Curva Sud.

Är du galen? Till mig. I intervjuerna efteråt sa han att det var för curvan. Typiskt den blyge Totti. Sanningen är att han ville att jag skulle komma och se honom spela. Jag var i Milano och hade inte lovat honom nåt. På söndagsmorgonen orkade jag inte längre och tog tåget. Han skickade ett sms och frågade ”var är du?”. Svaret: ”jag håller på och kliver av tåget.” Han fick en kompis att hämta mig, för jag hade aldrig varit på stadion.
Hur var första intrycket?
Fint, men jag fattade ingenting och jag ställde mig inte ens upp för att fira. Också nu märker jag för det mesta inte när han gör mål.
Jag börjar känna medkänsla med Totti.
Han ville göra mål till varje pris för att kunna ta av sig den där tröjan. Han gör mål och hans kompisar, som är införstådda, lyfter upp mig för att se när han springer mot långsidan, ställer sig på knä och visar texten: ”Sei unica”. Den gesten övertygade mig. Den 11 mars gick vi ut. Bio, middag och en enda kyss.

Supportrarna förstår hon sig inte på riktigt.

Jag beundrar deras passion. De är respektfulla, de ber bara om en hälsning och och autograf på tröjan. Men jag har ändå inte förstått dem helt ännu. Jag, som inte är uppväxt med fotbollslegenderna, och med en pappa som var laziale och aldrig pratade om fotboll med sina döttrar, jag ser inte idolen Totti.
På vilket sätt?
Ibland förstår jag inte ens om han har spelat bättre än en annan. Jag har inte ögat för det. För mig är han bara min man, och ibland är han också una gran sola (ett uttryck på romanesco som jag tror betyder ungefär klant, den som kan och vill får gärna förklara bättre). När Francesco är inblandad, tar det dubbelt så lång tid att göra allt.

Nej, alla i Rom bryr sig inte om fotbollsderbyn, och alla Roms vackraste ställen finns inte på vykort. Ilary tar med sig Vanity Fairs från Milano utsände till sin bästa plats i Rom. Det är en låg mur på en parkeringsplats utanför en supermercato i Portunense där Ilary växte upp. Där har hon suttit och hängt i åratal med sina barndomskompisar.

Också när jag var gravid med Cristian kom jag hit för att röka de fyra cigaretterna om dan som läkaren hade givit tillstånd till. Med underkjol, la panza (magen på romanesco) och cigaretten i mun, kallade ungarna mig ”zigenaren”.

Nä, jag tror inte Franco Sensi har nåt att säga till om i fråga om regnet. Det har öst ner över Trigoria idag tre dagar från derbyt, och i förmiddags halkade Daniele De Rossi på träningen och fick vänstra handen under sig, som skadades. Han fortsatte träningen men efter ett tag gjorde smärtan att han fick gå av. Nu undersöks han. Olyckorna: man man bara registrera dem och vänta på vad det ska bli av allt till slut.

På tal om Moggi och Libero, den tidningen berättade idag en del om innehållet i Antonio Cassanos självbiografi som kommer den 19 november på Rizzoli med det braiga namnet Dico tutto. Jag säger allt. Vem vill inte läsa det?

”Om det inte vore för den där Bari–Inter hade jag blivit en rånare, eller en väskryckare, i vilket fall kriminell. Många som jag känner har gått med i klanerna. Den matchen och min talang tog mig bort från utsikterna av ett skitliv”, säger han i boken. Jag såg en intervju med honom för ett tag sen då han tillade att hans framgång till och med gjort honom vacker för kvinnor.

I all sin galenskap har han också en hel del självinsikt, Cassano. Bara det att den verkar komma i efterhand ganska ofta, verkar det som. Men han vet vem han är.

Han berättar om sina tränare i boken. Om Spalletti: han sänkte volymen på musiken i gymet på Trigoria, Cassano sa att de alltid lyssnar på den sådär högt. Då sänker Spalletti igen och Cassano säger: ”du tränar inte precis de där oduglingarna som du hade i Udinese, vi är inte hemma hos dig nu, vi är hemma hos mig.”

Om Capello: ”Jag har lyssnat på honom som om han vore Sannigen, och jag har ansett honom mer falsk än ett tre-euro-mynt.” Det slugtiltiga grälet kom i Tarragona med Real Madrid. Cassano fick värma upp hela andra halvlek med Ronaldo utan att komma in. I omklädningsrummet sa han precis vad han tyckte om honom till Capello. ”Du är en uomo di merda, en skit, du är mer falsk än pengarna i Monopol, du är köpt, en bluff, du har ingen skam i kroppen, sin verguenza.” (Är det där sista spanska eller nån slags Baridialekt?)

Och Rosella, som sällan säger vad hon tycker om folk men brukar ha svårt att dölja sin motvilja när hon får frågor om Cassano: ”Från att den där, quella là, kom till klubben, blev allt sämre.”

Sen är det ju Totti, som han blev kompis med. ”Vi var två singlar med en enkel filosofi: vi tar allt. De där månaderna var det galet hur många hjärtan vi krossade. Inget kompispar i världen har gjort det där. Sen fick han flickvän och lämnade över stafettpinnen till eleven.” Enligt Cassanos bok stämmer historien om att de började bråka efter att de varit med i ett teveprogram och blev osams om betalningen, som Totti tog nästan hela av.

Kvinnor och sex verkar vara det genomgående temat. Till och med fröken i skolan när han var liten var bona. Han säger att han haft mellan 600 och 700 tjejer. Innan match, hade han dem, det brukade gå bra då. I Madrid var det lätt för då bodde alla från klubben på samma våningsplan i hotellet, så vem man ville träffa på natten kunde man bjuda in till planet över eller under.

Och, eh, han säger visst allt, men jag är för pryd för att berätta vidare.

Ja, nu rapporterar ju tidningarna om att åklagaren yrkar på sex år för Luciano Moggi i GEA-rättegången (den om domarskandalen kommer sätta igång i Neapel i januari har jag för mig), och Moggi säger att han lämnat fotbollsvärlden bakom sig. (Han granskar den ju numera ”utifrån”, som en ”kritisk journalist” som han sa, för bland annat Libero och en katolsk nättidning. Varning för musik i länken.) Jag har sagt det förut men en sak som är svår att förstå är att det inte finns, eller fanns för länge sen, stora rubriker om att de som står åtalade förutom Moggi och som nu också alla borde få olika långa fängelsedomar enligt åklagaren, som Moggis son Alessandro, Davide Lippi, Tottis gamle antagonist Franco Zavaglia – DE ARBETAR FORTFARANDE SOM AGENTER. (Och Lippis far är förbundskapten för landslaget.) Jag upptäckte inte det förrän jag läste i förbifarten i en artikel i somras om Mutu, att Moggi junior är hans agent.

De är visserligen inte dömda än, men hur kan de här personerna ha Fifa-licens?

Lill-Moggi har sedan skandalen byggt upp sin verksamhet i Neapel, Lippi och Zavaglia i Rom. Bara några spelare sa upp kontakten med GEA:s agenter när skandalen bröt ut, och de gjorde det direkt. Det var Marco Materazzi, Massimo Oddo, Andrea Gasbarroni, Nicola Amoruso och Marco Amelia.

Det är knappast en slump att när man letar information om det här hittar man den inte i sportpressen, utan i en affärstidning som Il Sole 24 Ore.

(Förresten, Moggi och de andra kommer med allra största sannolikhet inte få sitta i fängelse, eftersom rättegången kommer bli så lång att brotten hinner preskriberas innan en slutgiltig dom kan avkunnas.)

Jag ville inte säga nåt mer om Roma. Vad kan man säga? Jag hoppades att alla matcherna skulle regna bort som den mot Sampdoria, så slapp man dras in i den här märkliga, nervösa stämningen som hela klubben verkar präglas av. Kanske hade det varit lättare om allt bara gick helt åt helvete, men nu, eftersom man vet att spelarna helt plötsligt kan göra sånt som att vinna mot Chelsea, eftersom man sett dem spela så bra förut, eftersom man är oändligt korkad, kan man inte låta bli att hålla ett litet hopp tänt i sitt hjärta. Som man inte riktigt vågar tro på, ändå.

Romas president verkar känna likadant, för när Roma AB:s bolagsstämma började idag dök hon aldrig upp. Hon stannade hemma på grund av plötsligt uppkomna hälsoskäl, fick man veta. Jag tror att det där mötet pågår fortfarande nu, och klubbledningen pratar om framtiden, om stadion de planerar och att ekonomin är sanerad, medan samma klubbs framtid samtidigt verkar helt blockerad, eftersom ingen vet hur det ska bli med det till synes olösliga problemet med det kontrollerande bolagets stora skulder.

Det går ju inte heller att inte prata om Roma, för nu är det derbyvecka. Men vad ska man säga? Hur ska man förklara Romas situation? Idag skrev äntligen Francesco Totti en artikel i Corriere dello Sport igen. Hans förklaring till den bedrövliga säsongen hittills är att ”det är fotbollens lag”, och sånt här har hänt också andra stora klubbar. Så kanske det är men det verkar ändå typiskt romerskt det här att triumfen och katastrofen ligger så nära varandra.

Mest är Tottis artikel ett försvar för Romas medicinska team, som han menar har ifrågasatts på ett orimligt vis. Han säger att han inte alls kommit tillbaka till planen snabbare än han borde, men när han sen beskriver hur det var verkar det som att han inte gjort precis som en vanlig spelare.

Jag tror att min karriär alltid har utvecklat sig i faser som har lett till framgångar som involverat gruppen först och sen individen. Och också den här gången fann jag mig och finner mig sätta gruppen först och inte mig själv. Det hade varit enkelt för mig att läka den här normala seninflammationen som kommer mellan fyra och sex månader efter operationen av korsbandet och som jag pratat med mina kollegor och före detta lagkamrater som Dacourt, Samuel och Cordoba om, de har haft samma skada och samma problem och har kommit tillbaka mellan nio och tio månader efter operationen. Jag hade kunnat dra mig tillbaka och försökt återhämta mig vid sidan om. Men laget, gruppen, kan behöva mig även om jag inte är i perfekt kondition och jag kan inte dra mig undan från det här ansvaret som min roll som kapten innebär. Jag vill inte passera för en hjälte för det är jag inte, men med alla fel och brister jag kan ha har jag alltid varit tillgänglig för den här tröjans färger även när jag inte har varit på topp.

Jag tror man kan uppfatta det där stycket som självförhärligande, det tror uppenbarligen Totti själv också eftersom han tillägger att han inte är någon hjälte, men om man kan veta nånting säkert om Roma efter de här första månaderna på säsongen, verkar det vara att Francesco Totti betyder precis så mycket för laget. Att han inte kunde beskriva situationen annorlunda än sådär. Inte bara för sina kvalitéer som spelare, men när han är med verkar de andra plötsligt hitta nån slags mening i spelet. Hela förklaringen till det stora mysteriet med Romas form kanske ligger i Tottis frånvaro? Som Daniele De Rossi för ett tag sen tyckte hade underskattats. Förra året var han borta ganska mycket men laget kunde ändå spela bra, men nu när de fick börja säsongen utan sin kapten verkade de helt borttappade. Jag älskar egentligen att Roma inte kan fungera riktigt som Roma utan sin lagkapten, men man kan också tänka tanken, om kaptenen hade dragit sig tillbaka och väntat nio månader, hade de andra kanske tagit sitt ansvar på ett annat sätt då? Om de visste att Totti skulle vara borta?

Totti skickar också hälsningar till Alex Del Piero för födelsedagen och framgångarna, till Gabriele Sandris familj eftersom det idag är ett år sen han dog, med förhoppning om ett derby utan våld. Det blir det första utan Franco Sensi, konstaterar han, ”men jag är säker på att han från paradiset redan är i matchstämning och om han skulle kunna vara med på planen hade han gjort det gladeligen. Däruppifrån kommer han göra allt för att få oss att känna hans stöd.” Är det honom man ska be om regn?

Silvio Berlusconi, president Lula och alla Milans brassar.

Ni minns i valrörelsen, när Berlusconi klagade på Totti för att han stödde PD. Då sa Berlusconi att han själv aldrig skulle tillåta att en spelare i Milan stödde honom politiskt. Han sa att flera hade föreslagit det, men han hade förbjudit dem, för fotbollsspelare måste kunna vara omtyckta av alla oavsett politisk hemvist. Den filosofin verkade inte gälla idag, när Kavaljeren överaskade statsbesökande Lula med ett knippe finklädda fotbollsspelare.

Det är onekligen någonting kärt över det hela, mitt i allt annat man kan tycka om saken. Silvio Berlusconi har ju återigen blivit nån slags globalt skämt de här dagarna, men som Göran Hägg mycket efterlängtat skriver idag är Berlusconi inget skämt, utan ytterst verklig.

”Mästarna som är här är maestri di vita, levnadskonstnärer, förebilder. Både på och utanför planen. De ger prestige åt Brasilien. Jag är glad att ha många campioni i ett lag som jag har en del... ansvar för”, sa Berlusconi på presskonferensen med Lula.

Lula (hade han varit italienare hade väl Berlusconi kallat honom för en illvillig kommunist?) var förtjust och påminde om att det finns så många italienare i Brasilien att ett lag brukade kallas ”palestra Italia”, det blev Palmeiras, ständiga rivaler till hans favoritlag Corinthias.

”Fotbollen förenar folken.” Sa Berlusconi. Allt var mycket lyckat.

Jag letade efter nåt uttalande från Totti efter matchen. Jag skulle skriva nåt om Totti och matchen men kvällen efter när han till slut sa nåt så var det inte vad jag jag hade tänkt. I tisdags var det ju ett stort oväder i Rom och en trettonårig kille, Niccolò Blois, hamnade under ett nedfallande träd och dog. Han var stor tifoso och hade varit ute och spelat fotboll i en park. Han hade Romas tröja på sig. På väg hem tog han skydd från regnet under trädet. Som föll över honom. Så när Totti till sist sa nåt om matchen var det bara det. ”Först efter matchen fick vi veta vad som hänt. Det är onödigt att tala om vad jag kände, därför vill jag gärna säga att segern tillägnar jag honom och skickar en omfamning till hela hans familj.” Sen kunde man inte säga mer.

Eller, vi måste ju säga nåt mer om den förra för att kunna prata om nästa match. För tyvärr tar också magiska kvällar som den i tisdags slut och det kommer nya tillfällen att förlora. Hela tiden.

Roma mot Bologna, det blir Tottis 400:e match i Serie A, en match mellan två klubbar i botten av tabellen med nya presidenter, kvinnor som presidenter, och klubbar allas vår Joe Tacopina försökt köpa på sistone. (I och för sig har han försökt med ganska många, nyligen ville han tydligen ta över Torino.)

Francesca Menarini har nyss givit sin tränare sparken och anställt Sinisa Mihajlovic, Rosella sa häromdan att hon aldrig ens tänkt tanken att sparka Spalletti, jag vet inte om man ska tro henne men Spalletti har hur som helst nyss uppfunnit sig själv på nytt lite verkar det som, med sin förändrade spelmodell. Romben. Fast själv vill han inte hålla med om att det beror på uppställningen utan menar att allt handlar om psykologi. Jag fattar inte så mycket om spelmodeller men jag såg, och det var nästan rörande, hur Romas spelare förändrades med målen de gjorde, hur de plötsligt mitt under matchen började spela som ett lag igen och tro på sig själva. Och hur fint var det inte när alla spelarna, avbytarna och Spalletti kastade sig i en lyckohög. Och allt detta hände mot CHELSEA.

Det är såna händelser som kan visa sig vara början på vändningar, eller enskilda lyckoträffar vars kraft ingen orkar ta vara på. Så därför väntar man nervöst på den här matchen också. Den här säsongen verkar vara dömd att präglas av nervositet och oro.

I det nya numret av l’Espresso är det en artikel som skapat en aning rabalder, den är i och för sig ganska substanslös och med en ganska löjlig sarkastisk ton, om ägarsistuationen för Roma. Även om artikeln inte innehåller så mycket nytt och jag vet inte vad i den som stämmer (skribenten menar bland annat att det är nån slags dålig stämning mellan Totti och Rosella över förlängningen av hans kontrakt) för det är så otroligt mycket rykten som publiceras i de här frågorna, så påminner den ändå om omöjligheten i situationen. Inget av alternativen som presenteras för Romas framtid (att familjen Sensi kan sälja tillgångar och få ihop tillräckligt med pengar, mystiska utländska köpare, att romerske rikingen Caltagirone räddar klubben, Il Romanistas gamla förslag om en supporterägd förening à la Spanien) verkar möjliga.

Jag tror att saken kommer att lösas på något sätt eftersom saker alltid verkar göra det i Italien, men jag vet verkligen inte hur.

Laziali och andra anti-Roma-personer brukar säga att ingen känner till Francesco Totti utanför GRA, Roms ringväg. Marcus Birro verkar ha samma inställning. Jag antar jag inte ska tolka Birros text så snävt att han menar att Totti är dum, men han är antagligen den enda personen i det här landet som fortfarande håller på och skriver om den där spottloskan, åratal efteråt.

Exakt så uttråkat som Tottis ansiktsuttryck är i den här gamla videon när Mughini och de andra i Controcampo försöker sätta igång en diskussion om Tottis internationella rykte, den här urgamla diskussionen, exakt så tråkig är den. En gång kan det väl vara roligt att skämta om det, som Totti gör, och alla som följer Totti vet ju hur snabbtänkt och klurig han är på att skämta, men sen blir det ganska snart tröttsamt.

”Nej, nej, jag har inget att säga”, säger finaste Checco istället för att replikera gaphalsarna i Controcampo.

Nu fattar jag ännu mindre. För ett par timmar sen förstod jag inte hur ett lag, samma lag som spelade så bra förra säsongen, plötsligt kunde spela så historiskt dåligt. Och nu. Hur, hur, hur kunde nu samma lag, ett lag som ligger fjärde sist i ligan slå Chelsea med 3–1 ikväll? HUR? Ett mål, ett till och ett till, och all rädsla försvann undan för undan och AS Roma var bäst i världen igen.

La magica Roma.

♥

I onsdags hade Il Romanista ”Det kan inte regna för alltid” som rubrik på sin förstasida. Sen blev matchen inställd på grund av regn.

Igår var det en bild på Totti och ”400 ZITTI E A CASA”. Som det där tecknet han gjorde när Roma vann med 4–0 mot Juventus, fast 400 eftersom han skulle spela sin 400:e match mot Juventus idag.

Han blev inte uttagen, för han har ont i knät som han opererat.

Vad kan man göra, höll jag på att skriva, det skulle ju varit ungefär det dummaste och barnsligaste jag skrivit i hela mitt liv, för jag kan ju inte göra nånting alls åt att Francesco Tottis knä blir inflammerat. Nån borde göra nånting åt det, för vi kan ju inte ha det så här i vår värld; hålla på och spela fotboll utan att Francesco Totti är med.

Idag, när vi alltså ska möta den där gamla tanten i Turin, då vågar sig Il Romanista på en förstasida om att jaga bort häxor.

Eller gårdagens vid det här laget, men den är fortfarande lika talande. Precis som den här.

Jaha, vad ville ödet med det här? Ett enormt ösregn stoppar matchen, med fem minuter och trettiosex sekunder spelade får de två lagkaptenerna Antonio Cassano och Francesco Totti gå ut på planen och konstatera att det inte går att spela längre. Cassano fick inte komma tillbaka till Olimpico den här gången heller.

Youtube är farligt. Eftersom Francesco Totti och Antonio Cassano kommer mötas på plan för första gången sen Cassano lämnade Roma ikväll, skulle jag leta reda på intervjun där Totti säger om Cassano att ”med honom pratade jag nästan samma språk”, och lägger med ett undertryckt leende till ”i fotbollsmässig betydelse”. Istället hamnade jag på nåt masochistiskt vis bland en massa intervjuer på Roma Channel från kvällen spelarna kom till sommarlägret på Trigoria efter semestern i år. Där är en De Rossi som hoppas att kaptenen kan komma tillbaka till supercupen, en mörkbrunbränd Aquilani, en stilig och sympatisk Montella som inte vet vad han ska göra i framtiden, en Mexès som skämtar om att han inte tränat nånting under uppehållet, en mycket okoncentrerad och glad Totti som när han äntligen lyssnar på programledaren istället för att kolla in allt som händer runtomkring, säger att han tror på Roma, för laget är samma som gjorde så bra ifrån sig förra året. Vad hände med dem?

Sen hittade jag intervjun, i alla fall, det är värsta mys-intervjun från förra vintern där Francesco och Romas gamle massör Giorgio Rossi dricker kaffe och äter gifflar på Trigoria med en kvinnlig reporter som Totti tittar på med särskilda ögon. Det är Rossi som tar upp ”Antonio, också”, när Totti pratar om vilka spelare han funkat bra och mindre bra med. ”Det är en spelare med mycket, mycket kvalitet”, säger Totti. ”Och helt säkert kommer han visa det förr eller senare.”

Luciano Spalletti sa en gång att han var ledsen för att han inte lyckats utnyttja Antonio Cassanos talang. Allting med Spallettis Roma började efter att Cassano lämnat klubben. Det var i januari 2006, när Cassano äntligen åkte iväg till Real Madrid och Roma, utan anfallare, helt plötsligt började vinna alla sina matcher tills de hade vunnit elva stycken, fler än nån hade vunnit på rad i hela historien. Det var Baby-Roma, överrasknings-Roma, kompisgänget Roma som man förälskade sig i, spelarna som var så glada och stolta.

Vad hände med dem? Då hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur bra det skulle gå för Rosellas och Spallettis projekt – nu är jag fortfarande chockad över hur genomdåligt det går för det den här säsongen. Fast jag skrev så mycket innan den började om alla olyckor och dåliga omen överallt. Hur korkat och fåfängt var det? Jag trodde jag hade råd med det på nåt vis, att allting ändå skulle gå i alla fall lagom bra. Då, för bara två och ett halvt år sen när de vann match på match av de där elva, trodde man hela tiden att allt snart skulle gå åt helvete igen. Nu hade man redan hunnit ta framgången för given.

Lite längre fram i fikastunden börjar Giorgio Rossi och Totti prata om Liverpool och Europacupfinalen och Totti säger med klurig min, ja, det där han brukar säga: ”ödet har velat att jag ska ta den här revanschen”. Nu börjar man inse att den här säsongen inte bara är ödesmättad för att Champions League-finalen spelas i Rom och allt vad den där finalen mot Liverpool betyder för Romas historia. För, aktiebolaget Roma är väldigt beroende av A-lagets sportsliga framgångar. Till skillnad från de flesta andra klubbar har inte Roma längre en ägare som kan bidra med pengar till klubben. Istället är Roma antagligen det mest affärsmässigt sunda Italpetroli har kvar. Innan årsskiftet ska bolaget betala tillbaka en massa pengar till Unicredit, den italienska bank som är mest illa ute på grund av finanskrisen. Pengar som jag inte vet var de ska få dem ifrån. Roma måste bära sina egna kostnader. Vad skulle en säsong utan framgångar i Champions League betyda för Roma? Vad skulle en utebliven Champions League-plats för nästa säsong betyda? Spelare måste säljas utan att nya kan köpas in, laget blir ännu mindre konkurrenskraftigt vilket betyder ännu mindre intäkter.

Varför tänker jag på detta nu? Varför kan jag inte heller glömma att Roma fortfarande i teorin kan vinna Champions League och hämnas sin historia? Alltid är det de här extremerna.

Totti och Cassano har förresten redan slutit fred, enligt Il Messaggero i dag. Det var när Totti nyss skadat knät, och Cassano ringde till en vän i Rom som råkade vara med Francesco, och lämnade över telefonen till honom och de skrattade och skämtade. Om det finns nån betydelse eller vilken den är att Cassano är tillbaka på Olimpico, får vi se efter matchen. Jag vågar inte tro eller hoppas eller befara nånting längre.

Jaha, idag är det Champions League-match för Roma igen. Jag har nog inget att säga om det. Jag har sagt för mycket redan, om olyckor och förväntningar den här säsongen. Vad vet jag? Jag lämnar över ordet till la Curva Sud.

Roberto Saviano lämnar landet.

Uppdatering, lördag. Det bästa med den här bloggen just nu är kommentarerna till det här inlägget från er som läser. Det är där saker och ting händer på Junivallen för tillfället, ifall någon höll på att missa det.

(Undrar om det kommer dyka upp några banderoller om Saviano i Napoli–Juve i kväll? Napolis curvor är ju avstängda...)

Uppdatering, torsdag den 23:e. Idag skriver jag på Expressen kultur angående Saviano. Där har de uppmärksammat frågan flera dagar i rad och publicerat en översättning av artikeln Saviano skrev efter det som hände i Castel Volturno. Tomas Lappalainens artikel i Aftonbladet väger upp den debatten bra.

Och, fortfarande, något av det intressantaste att läsa på svenska om allt det här måste vara vad ni, kära bloggkommentatorer, Helene som bor mitt i camorraland, skriver i kommentarerna till det här inlägget.

Fint.

Jag läser Pasolini. Ragazzi di vita (mitt ex, tryckt 1961, är helt säkert en av de snyggaste böcker jag äger), den utspelar sig bland kringdrivande, arbetslösa killar i Roms periferier efter kriget. Pasolini skriver ut folks slang och dialekt i alla dialoger, och jag tänker å ena sidan hur mycket i deras språk som är samma som i dagens romares. Det är ”A Marcè!”, ”e che semo venuti a ffà?”, ”Namo, dàje”, ”li mortacci tua”, ”mo spetta a tte”. Å andra sidan är slangen så genomgående att jag undrar om det skulle låta som buskis, typ som Monica Zetterlund i Söderkåkar, om man skulle läsa upp de där dialogerna nu. Jag förstår vad de säger, men jag kan inte romanesco tillräckligt bra för att höra vilket av de två alternativen som stämmer bäst.

Nuförtiden är Roberto Saviano nån slags arvtagare till Pasolini tror jag. De som är närmast Saviano i sitt sätt att berätta, hittar man på den napolitanska rapscenen. Jag fick nyss veta att mina favoriter Co’Sang, som gjort en väldigt fin skiva, en av de få skivor från Italien som överhuvud taget är värda att lyssna på, att deras nya album är planerat att komma snart, i början av nästa år. De använder också sin egen dialekt, napolitanska som jag nästan inte fattar nånting av. Jag måste få den italienska översättningen först för att kunna se sambandet mellan språken.

Det finns några ganska charmiga rapare i Rom också, de heter Gente de Borgata. Jag antar att deras språk låter som Pasolinis killars skulle låtit nu. De går omkring i Rom, från Tor Bella till Maranella och Garbatella, med Pasolinis Una vita violenta i huvet, säger de. Och andra viktiga romerska meningar som: ”Nun me chiamà laziale.”

(Fan, om bara en vecka spelar Roma match igen. Mot Inter, av alla. I den här lilla pausen kan man inbilla sig att allt kommer bli bra. När Totti kommer tillbaka, när De Rossi är bäst på plan i landslaget, när hela laget skriver protestbrev till Gazzetta dello Sport och berättar hur enade de är. Tills om en vecka, när viljan ska krossas mot verkligheten igen.)

~~Gomorra, Italiens bidrag till Oscar, med engelska undertexter.~~ Den går upp på bio i Sverige 9 januari.

Jag glömde igår att berätta dagens märkligaste nyhet. Allas vår hjälte Roberto Saviano, sedan tidigare känd boxningsentusiast, tränar nu själv boxning. Han ska gå sin första match i december eller januari.

Har ingen aning om hur jag ska kommentera detta, bara vidarbefordrar.

Nu vet jag inte varför någon skulle vilja köpa en fotbollsklubb som man blir så deprimerad av som AS Roma, men i våras var det väldigt mycket prat om att någon skulle göra det. I söndags låg jag i soffan och läste Vanity Fair, och hittade ännu en liten pusselbit i den historian. VF har nämligen en lång genomgång av vad som hände med Raffaello Follieri, ni vet Anne Hathaways före detta pojkvän, den charmerande, unge italienaren i New York, som nu sitter häktad på grund av att han inte var en så framgångsrik affärsman som han ville påskina, och som sas vara en av dem som ville köpa Roma. VF:s reporter ifrågasätter om Follieri verkligen skulle vara intressant för åklagaren om han inte vore Hathaways pojkvän, och det verkar oklart hur mycket Follieri medvetet lurade sin omgivning och hur mycket han lurade sig själv. I vilket fall som helst var han fascinerande skicklig på att överdriva sin egen betydelse, samtidigt som han i själva verket misslyckades totalt med sina affärer.

Enligt Vanity Fair var det hans idé att köpa Roma, och hans kompanjon, Joe Tacopina, kom ju som alla minns till Fiumicino och ställde upp på bild med en Romahalsduk, och var sedan nära att köpa in sig i Bologna i somras. Men då hade de två redan brutit med varann. Det här skriver VF om Follieris del i historien:

Like a lot of successful criminal-defense lawyers, Tacopina has a tough-guy charm that works on nearly everyone—particularly tabloid reporters. One of the reasons he was hired was to help spin the story of the Burkle lawsuit so it didn’t splatter too much mud on Follieri. The two Italians formed an instant bond, and soon Follieri was sending him business ideas, just as he’d done with Doug Band. One was to buy the AS Roma soccer team, in Italy. According to one former Follieri Group insider, someone in Follieri’s family knew the family that owned the team, and hoped Tacopina could find investors. But, says the insider, Follieri soon felt that Tacopina was going behind his back to deal with the owners himself. Tacopina’s version is that he had the contacts to do the deal and that Follieri was working against him. Either way, the two men soon had a falling-out.

Tacopina sas vara den som hade George Soros bakom sig som investerare. För några veckor sen deltog Soros i ett möte i Bryssel om situationen för romerna i Europa, och kritiserade (som alla andra) den italienska regeringen hårt. När han var där fick han frågan om Roma och svarade att det är märkligt att folk verkar intressera sig så mycket för hans i princip icke-existerande intresse för Roma, i förhållande till hans långa engagemang för romerna. Det har han säkert en poäng i, men nu är vi ju inte bättre människor än att det är ganska intressant att veta att det – enligt honom själv i alla fall, kanske vill han inte erkänna en affär som aldrig blev av? – fanns någon slags liten grund i hans påstådda intresse för Roma, men bara en väldigt liten. Kanske presenterade Tacopina förslaget för honom och han sa nej? Bara. Jag vet inte, men hans intresse verkar ha överdrivits väldigt mycket.

Häromveckan pratade jag med en chef på Corriere dello Sport som bland annat skrivit en bok om Calciopoli och har koll på såna här frågor. Han menade att en utlänning aldrig kommer köpa en italiensk fotbollsklubb. Om någon skulle vilja göra det är det antagligen en mycket dubiös person. För man skaffar inte en fotbollsklubb i Italien för att tjäna pengar, man gör det för kontakterna och beskyddet det för för med sig.

Affären Alitalia som varit den stora såpoperan i italienska medier tills nyligen, är ett exempel på att det inte bara är i fotbollsbranschen kontakter knyts på såna sätt. ”Non passa lo straniero!”, säger Berlusconi, och ett gäng investerare som inte vet någonting om flygbranschen har tagit över det kraschande företaget, antagligen för att göra Silvio Berlusconi en tjänst.

Idag är det en artikel i Repubblica som handlar om att finanskrisen är farlig för Roma, eller åtminstone för familjen Sensi, eftersom bankerna är illa ute. Och särskilt Unicredit, en av Europas största banker och den enda italienska banken som etablerat sig utomlands. Sensis holdingbolag Italpetroli har precis som väldigt många fotbollsklubbar sina skulder hos Unicredit.

Italpetrolis avtal med banken härrör från italiensk fotbolls stora kris, då Roma höll på att gå i konkurs men räddades av Cesare Geronzi och Capitalia, en bank som nu gått ihop med Unicredit. Geronzi, en mycket, mycket skum figur som har flera pågående rättegångar mot sig (bland annat för inblandning i de stora företagsskandalerna Cirio och Parmalat som drog med sig fotbollsklubbar) och förut korta perioder har suspenderats från sin tjänst just på grund av dem men alltid kommer tillbaka igen, är nu president för Mediobanca, den italienska affärsvärldens salotto buono, som förr i tiden skötte alla stora affärer i landet. Nu är inte inflytandet lika stort, men fortfarande är Mediobanca nån slags maktcentrum där alla de stora patriarkerna (Berlusconi, Pirelli och Della Valle till exempel, men inte längre det förnyade och framgångsrika Fiat, för att nämna några fotbollsintressenter) finns med genom klassiskt italienskt korsägande och aktieägarkarteller. Mediobanca är också en av de viktigaste ägarna av RCS-gruppen, som består av förlaget Rizzoli, landets största tidningar Corriere della Sera och Gazzetta dello Sport och en massa magasin och veckotidningar, och stora tidningar i Spanien.

Förut har bankvärlden inte stått så nära Silvio Berlusconi. Unicredit till exempel, var närmare den förra regeringen Prodi. Men den senaste tiden har Berlusconi allierat sig allt mer med bankerna. Bara häromveckan blev Silvios dotter, Marina Berlusconi, som är president i Berlusconifamilens holdingbolag Fininvest och förlaget Mondadori, invald i Mediobancas styrelse.

Italpetroli och Unicredit skrev på ett avtal i somras som går ut på att Sensis bolag ska betala tillbaka 130 miljoner av skulden på 365 miljoner euro innan årsskiftet. För att göra det måste de sälja av tillgångar. De har till exempel Roma, land i Torrevecchia där det hittills bara finns tillstånd att bygga en cittadella dello sport för Romas räkning, och oljedepåer. Det verkar som att Sensis inte vill sälja Roma, till exempel verkar det som att Rosellas man, den mystiske signor Staffoli, har fått nån slags funktion i klubben nu. Men hur ska de kunna betala Unicredit?

Enligt artikeln i Repubblica har Rosella bett om ett uppskov, men det fick hon inte nu när det är dåliga tider för banken. Som vanligt varje gång någon skriver i tidningen om de här sakerna skickade Italpetroli och Roma ut en kommuniké och dementerade allt. De skriver också att AS Roma inte ingår i överenskommelsen med Unicredit och inte har några skulder att betala banken. Unicredit skickade också ut ett meddelande om att de inte pressar familjen och har ett utmärkt förhållande med dem.

Repubblica skriver vidare att tre nya amerikanska ”magnater”, ska ha undersökt Roma den senaste tiden, och att det finns rykten om araber som vill ha både Roma och oljedepåerna, kanske skulle det vara Tamoil, som sponsrade Juve förut. Om inte nånting görs snabbt kan saken hamna i domstolen härnäst, menar reportern. Han skriver också, och här blir Roma och Italpetroli helt ihopblandade, att Romaledarna pratat med Adriano Galliani om att skaffa en ny affärspartner, och att en av Berlusconis allierade, Tarak Ben Ammar, en utländsk affärsman som sitter i Mediobancas styrelse, ska vara kopplad till frågan. Han har dementerat det.

Jag har ingen aning om något av det här stämmer. Romas kommuniké (där premiärministern mycket korrekt kallas ”il Cavaliere del Lavoro Dottor Silvio Berlusconi”) säger att ingen av Milanmännen har ombetts att påverka Unicredit eller göra nånting annat i frågan.

Till slut verkar det ändå logiskt att Italpetroli måste betala tillbaka sina skulder, att familjen Sensi inte har pengarna, och att det verkar väldigt svårt att sälja land, oljedepåer eller fotbollsklubbar just nu. Det borde få konsekvenser. Men eftersom saker i Italiens ekonomi inte alltid är logiska utan bestäms i så hög grad av kontakter, allianser, inflytande och sånt, har jag ingen aning om vad som kommer hända. Det är i såna här lägen konspirationsteorierna blir enda utvägen. Mina förkunskaper är såklart bristfälliga, men jag tror inte de kommer låta den som äger Roma gå i konkurs, för det är en för viktig klubb. Berlusconi till exempel kommer inte tillåta det, och han sitter i Mediobanca tillsammans med Unicredit och Geronzi, som hjälpte Franco Sensi köpa Roma och som räddat klubben förut. Och vem annars än Sensis kan driva Roma? Ingen, verkar det som. Alltså kommer inte Italpetroli gå i konkurs. Det är en teori.

Jag håller på och trixar och testar med att lägga in nån slags grej med senaste kommentarerna här i sidkolumnen, det går inte så bra ifall ni undrar varför det ser skumt ut här på Junivallen. Om nån vet nåt bra sätt får ni gärna tipsa. Under tiden kan jag själv tipsa alla om att läsa Helenes kommentarer och berättelse från Kampanien här. Gör det!

I förrgår gjorde Rainews24 ett superlångt inslag om tåget mellan Neapel och Rom. De hittar inget som stödjer vare sig Trenitalias uppgifter om vad skadorna kostat, eller överhuvudtaget mediernas beskrivning av vad som hänt. En representant för polisfacket i Neapel uttalar sig och säger att supportrarna inte ställde till med några större problem. Enligt hans bedömning hade det varit bättre för allas säkerhet om Trenitalia låtit tåget avgå i tid. De två österrikiska journalisterna som fanns på tåget är intervjuade, mycket förvånade över den enorma skillnaden mellan vad de såg med egna ögon och vad som stod i tidningarna.En bufala helt enkelt, en tidningsanka, konstaterar Rainews24.

Idag är det Francesco Tottis födelsedag, men egentligen blir det ju lika fint varje gång man slänger in den här bilden på bloggen. Fast just nu saknas han extra mycket. Kom tillbaka!

Jag vet inte vad det är med mig. På kort tid har jag här i mitt hörn av internet sågat Kristina Kappelin, Jennifer Wegerup och säkert någon däremellan. Håller jag på att bli bitter och elak? Har jag varit det hela tiden? I Wegerupfallet anklagade jag i min egen indignation till och med henne felaktigt för ett faktafel i en gammal artikel. (Om ni vill ha förklaringen finns den i kommentarerna till inlägget.)

Även om ingen anklagat mig för det i just den frågan som jag åtminstone inbillar mig att min text (och den första texten jag skrev om den här tågfrågan) handlar om, antar jag själv att det är lite odrägligt att tala om för folk vad de ska bli upprörda över. Det kanske också är relativistiskt på nåt dumt sätt. Ändå tycker jag att det är något fel i proportionerna när ett skadat tåg får så mycket uppmärksamhet i förhållande till verkliga problem, och jag tror sättet det händer på i Italien säger nånting om landet.

Men jag har ju själv uppmärksammat tåget ganska mycket, och jag ska fortsätta göra det lite till bara, för efter ett mycket fascinerande mejlutbyte har jag nu på bloggen Europa Calling gått från att vara en rättshaverist med bristande läsförståelse till en läsare som mejlat en intressant artikel. Jennifer Wegerup har nämligen skrivit ett nytt inlägg och länkat till Repubblicas artikel om det försvunna tåget, och visat sig vara öppen för en mer komplicerad bild av verkligheten. Props till henne för det.

Nästa söndag spelar Napoli borta mot Genoa. Förhållandet mellan just de supporterskarorna måste vara något väldigt speciellt i Serie A, att ha ett så tydligt vänskapsförhållande i en liga som annars präglas av motsättningar. Förrförra säsongen möttes de i Genua i sista matchen i Serie B och firade kvalificeringen till A tillsammans. Ändå är det bestämt att Napolis supportrar inte får åka på bortaresan dit, och biljetter får bara säljas i Ligurien.

Genoa–Roma, 3–1. Daniele De Rossi utvisad. Totti skadad. Lazio vinner med 3–0.

Fan, jag skulle gå och lägga mig men så läste jag vad den superkunniga Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig, skriver om ”Krig, maffia och fotboll”, och blev upprörd.

Om man läst Gomorra, om man känner till vad som händer i Italien just nu, där ett mördarband från Casalecamorran härjat i flera månader, hittills har de dödat 16 personer, de första berättade jag om i våras om nån minns, och i torsdags skjöt de ihjäl sju personer och skadade en allvarligt, sju var afrikaner och en italienare, kanske hade en eller två av dem något att göra med droglangning, de andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle – då förstår man väl hur meningslöst det är att prata om camorran i samband med det där tåget?

Kanske kan en sådan bok (Gomorra) också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom, kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor.

Skriver Jennifer Wegerup, som är superinsatt i allting som har med Italien att göra.

HUR DÅ? Hur kan boken förklara det? Vad menar hon? Varför upprepar Jennifer Wegerup de lögnaktiga insinuationerna från Italiens rasistiska regering som om de vore nån slags insiktsfull fundering från en Italienexpert som hon, som nästan bevakat krig, över hur det italienska samhället fungerar?

Uppenbarligen har hon inte lyssnat på de åklagare och poliser som säger att inget tyder på att det som hände var planerat av camorran eller nån annan, som inte kan utreda skadorna på tåget eftersom det redan var i trafik när polisens tekniker skulle undersöka det, och som pratar om att det var förståeligt att folk tappade tålamodet. Alltså knappast om nån ”kapning”, ett ord från de första dagarnas hysteriska rapportering.

Eller lyssnat på de ledare för curvorna som är beredda att ta ansvaret för de överträdelser som skedde, men inte vill bli anklagade för saker som inte hänt.

Hon ger en helt annan beskrivning av verkligheten än den ende journalist som själv, tillsammans med sin kollega, var ögonvittne till händelserna. Hans skildring har cirkulerat lite överallt på nätet.

Men det är inte det jag blir upprörd över, utan hur man kan trivialisera nånting så på riktigt oändligt hemskt som det som händer i Kampanien, så att man använder det för att sprida indignation över fotbollssupportrar. Hur kan man över huvud taget tänka på det där tåget när man just läst Gomorra och när det här fruktansvärda just hänt? Eller är det så illa att Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig och läst en ”mycket målande artikel” i Repubblica om rättegången mot de två personer som greps på matchdagen, inte känner till vad som hänt i Castelvolturno? Eller bryr hon sig inte? Det vore i och för sig värre.

Om ni har har möjlighet, läs en av alla artiklar i Repubblica som Jennifer Wegerup missat – Roberto Savianos artikel från igår, en förbittrad och sorglig uppgörelse med hans hembygd, där han namnger alla de sex mördarna. Här. Han vet. Jag vet inte hur vi i Europa kan tillåta att detta pågår bland våra egna medborgare.

Tänk på det och glöm det jävla tåget.

Bara så ni vet tänker jag inte ge upp om Champions League-finalen. Inte nu, inte efter första matchen. Det var inte så det skulle bli. Jag vägrar.

Okej, så det är kris i Roma lagom till att Champions League börjar. Nu är i alla fall Totti, De Rossi, Mexès, Juan och Vucinic tillbaka i truppen. Totti intervjuades av Roma Channel idag, han är på 70 procent sa han, och passade på att tjata två gånger om att finalen går i Rom och vi inte tänker låta det tillfället passera oss förbi. Mitt i attackerade en fluga honom. Och så skämtade han, om vem i Roma som är i bäst form. ”Jag.”

Hur farligt kan nånting vara när man har en skämtande Francesco Totti i laget?

(Inte så farligt att man kan förlora mot Cluj? Väl?)

onsdag, december 24, 2008

fredag, december 19, 2008

lördag, december 13, 2008

fredag, december 12, 2008

onsdag, december 10, 2008

måndag, december 08, 2008

lördag, december 06, 2008

torsdag, december 04, 2008

onsdag, december 03, 2008

söndag, november 23, 2008

onsdag, november 19, 2008

tisdag, november 18, 2008

måndag, november 17, 2008

lördag, november 15, 2008

fredag, november 14, 2008

torsdag, november 13, 2008

onsdag, november 12, 2008

tisdag, november 11, 2008

fredag, november 07, 2008

tisdag, november 04, 2008

fredag, oktober 31, 2008

torsdag, oktober 30, 2008

onsdag, oktober 29, 2008

onsdag, oktober 22, 2008

onsdag, oktober 15, 2008

måndag, oktober 13, 2008

söndag, oktober 12, 2008

fredag, oktober 10, 2008

onsdag, oktober 08, 2008

tisdag, oktober 07, 2008

fredag, oktober 03, 2008

lördag, september 27, 2008

onsdag, september 24, 2008

tisdag, september 23, 2008

tisdag, september 16, 2008

måndag, september 15, 2008

Jag

Arkiv

länkar