Roberto Maronis bästa vän

Fan, jag skulle gå och lägga mig men så läste jag vad den superkunniga Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig, skriver om ”Krig, maffia och fotboll”, och blev upprörd.

Om man läst Gomorra, om man känner till vad som händer i Italien just nu, där ett mördarband från Casalecamorran härjat i flera månader, hittills har de dödat 16 personer, de första berättade jag om i våras om nån minns, och i torsdags skjöt de ihjäl sju personer och skadade en allvarligt, sju var afrikaner och en italienare, kanske hade en eller två av dem något att göra med droglangning, de andra råkade bara befinna sig på fel plats vid fel tillfälle – då förstår man väl hur meningslöst det är att prata om camorran i samband med det där tåget?

Kanske kan en sådan bok (Gomorra) också ge en liten delförklaring till varför Napolis mest extrema, så kallade supportrar, den 31 augusti, på väg till Rom, kapade ett tåg och förstörde det till ett värde för 5 miljoner kronor.

Skriver Jennifer Wegerup, som är superinsatt i allting som har med Italien att göra.

HUR DÅ? Hur kan boken förklara det? Vad menar hon? Varför upprepar Jennifer Wegerup de lögnaktiga insinuationerna från Italiens rasistiska regering som om de vore nån slags insiktsfull fundering från en Italienexpert som hon, som nästan bevakat krig, över hur det italienska samhället fungerar?

Uppenbarligen har hon inte lyssnat på de åklagare och poliser som säger att inget tyder på att det som hände  var planerat av camorran eller nån annan, som inte kan utreda skadorna på tåget eftersom det redan var i trafik när polisens tekniker skulle undersöka det, och som pratar om att det var förståeligt att folk tappade tålamodet. Alltså knappast om nån ”kapning”, ett ord från de första dagarnas hysteriska rapportering.

Eller lyssnat på de ledare för curvorna som är beredda att ta ansvaret för de överträdelser som skedde, men inte vill bli anklagade för saker som inte hänt.

Hon ger en helt annan beskrivning av verkligheten än den ende journalist som själv, tillsammans med sin kollega, var ögonvittne till händelserna. Hans skildring har cirkulerat lite överallt på nätet.

Men det är inte det jag blir upprörd över, utan hur man kan trivialisera nånting så på riktigt oändligt hemskt som det som händer i Kampanien, så att man använder det för att sprida indignation över fotbollssupportrar. Hur kan man över huvud taget tänka på det där tåget när man just läst Gomorra och när det här fruktansvärda just hänt? Eller är det så illa att Jennifer Wegerup, som nästan bevakat krig och läst en ”mycket målande artikel” i Repubblica om rättegången mot de två personer som greps på matchdagen, inte känner till vad som hänt i Castelvolturno? Eller bryr hon sig inte? Det vore i och för sig värre.

Om ni har har möjlighet, läs en av alla artiklar i Repubblica som Jennifer Wegerup missat – Roberto Savianos artikel från igår, en förbittrad och sorglig uppgörelse med hans hembygd, där han namnger alla de sex mördarna. Här. Han vet. Jag vet inte hur vi i Europa kan tillåta att detta pågår bland våra egna medborgare.

Tänk på det och glöm det jävla tåget.