Istället för att tänka på Serie A:s sista omgång, 7

Hoppas att någon snart fildelar med sig av Gomorra-filmen, som gick upp på bio i Italien igår och ska visas i Cannes imorgon. Den är med i tävlingen om Guldpalmen. Hittills har jag bara hittat halva filmen utan undertexter. (De pratar mest napoletanska i filmen, textat till italienska, och napoletanska är skitsvårt att förstå.)

Filmen är gjord fritt efter Roberto Savianos bok. Det var ju ganska länge sen jag tjatade om Gomorra, så jag gör väl det en liten stund. (Om tjatet undgått någon och allt det här är obegripligt, började det med det här.)

Maffian gjorde sig faktiskt påmind i fotbollen i veckan när man fick reda på att Roberto Mancini, Sinisa Mihajlovic, Javier Zanetti, Marco Materazzi och några andra interpersoner har dykt upp i telefonavlyssningar under en utredning av droghandel kopplad till ’ndranghetan. Corriere della Sera har översatt sin artikel till engelska här. En skräddare som anlitats av Inter är den som varit avlyssnad, och Mancini till exempel har också haft kontakt med en latitante, en maffiaman som levde gömd från rättvisan men sen arresterades i Paris. Mancini rådde honom att stanna i Monte Carlo så att de inte skulle ta honom. Han skulle lyssnat på Mister. Det är faktiskt konstigt att det här kommer upp just den här veckan, men då kommer vi ju in på det där som det står i rubriken att vi inte skulle tänka på.

Förra veckan dog Antonino Princi, en affärsman från Catanzaro i Kalabrien, efter att ha legat på sjukhus sedan han sprängdes i luften av en bilbomb och förlorade båda armarna och båda benen den 26 april. Han var vicepresident i fotbollsklubben Catanzaro Calcio, och begravningen började med att två tifosi till laget gick fram och lade en tröja med lagets gula och röda färger på kistan. Han mördades på grund av en ’ndrangheta-fejd över kontrollen av hamnen i Gioia Tauro. (Där för övrigt familjen Sensi har oljedepåer.) En bilbomb är ett spektakulärt sätt att döda någon, men händelsen fick inte särskilt mycket uppmärksamhet. Långt, långt ifrån lika mycket som Mancinis skräddare fått, kan man ju säga. Det verkar som att ’ndranghetans våld trappats upp den senaste tiden, medan alla är upptagna med de illegala invandrarna, de som är det stora hotet mot tryggheten. Inte gifterna i marken som ger folk tumörer, inte maffiorna som har mördat tiotusen de senaste trettio åren och som är den mest framgångsrika sektorn av Italiens ekonomi. Nej, romerna.

På något paradoxalt vis passar maffian, med alla myter och historier och fascination som den skapar, ganska dåligt att berätta om i nyhetsmedier, verkar det som. Grova våldsamheter, mord, stora rättsprocesser, kan passera i skymundan. Kanske beror det på att södra Italien befinner sig i mediernas periferi, eller på att så komplicerade och tidskrävande frågor inte passar journalistikens arbetsvillkor, eller att det inte finns tillräckligt folkligt stöd för att det ska vara värt att utsätta sig för allt besvär det kan innebära att berätta om maffian. Bossarna själva älskar när man mytologiserar dem, men hatar när man gör dem synliga på riktigt. I alla fall om man ska döma av vad som hänt Roberto Saviano.

När jag träffade Roberto Saviano i vintras frågade jag hur det kunde komma sig att ’ndranghetan gjorde som de gjorde i Duisburg i somras, åkte till Tyskland och skjöt ihjäl folk, eftersom de måste ha vetat att det skulle dra till sig mycket uppmärksamhet. Han sa att bossarna i Neapel faktiskt blev arga och kallade till möte med ’ndranghetans capi efteråt för att fråga vad de höll på med, sa till dem att det var något enormt de ställt till med.

Men, ”de gjorde det för ibland finns det saker man inte kan låta bli att göra”, sa Roberto Saviano. I det här fallet handlade det om personer som börjat göra affärer utanför organisationen, och att låta något sådant pågå ostraffat skulle sända signalen till andra att det var okej, och det skulle innebära en stor risk för klanens capi. Så de valde att döda dem på det mest uppseendeväckande sättet och strunta i reaktionen. ”Och de tog ett bra beslut, för Tyskland, det är sant att de har reagerat, men nu håller de redan på och arkiverar saken. Så tyvärr gjorde de ingen dålig bedömning.”

Men en non-fiction-roman som Gomorra har faktiskt hotat camorran, och dragit fram den i ljuset. Tack vare italienarna. Tack vare att så många läser boken. Nu har den sålt i 1 200 000 exemplar i Italien och är utgiven i 33 länder. Just de senaste månaderna har camorran visat särskilt missnöje. Otroligt nog kunde ett hot mot Roberto Saviano, en anti-maffiadomare och en journalist på Neapeltidningen Il Mattino läsas upp i rätten för ett tag sen, under Spartacusprocessen. Underskrivet av två av de anklagade: Michele Zagaria och en annan boss som är latitante: Antonio Iovine. Den ene av dem gömmer sig alltså till och med från rättvisan, men deras meddelande, ett brev på 60 sidor, blir uppläst i rättssalen! De senaste dagarna har klotter med hot, senast ”morte”, en bild av en kista och hans namn, dykt upp på väggarna i Casal Di Principe där Roberto Saviano kommer ifrån och där den klan han berättat mest om finns. Domenico Noviello, ägaren till en körskola i Casertaområdet som protesterat mot pizzon, beskyddaravgiften, mördades igår. Den 2 maj mördades botgöraren Domenico Bidognettis far.

I en intervju i Repubblica idag säger Roberto Saviano att allt det här är en upptrappning av motsättningarna, ett svar på maffiamotståndets mobilisering. Ett budskap om död, nolltolerans, att det är nog med uppmärksamhet, nog med strålkastarna som tänts mot dem både i Italien och utomlands.

Tomas Steinfeld skriver i och för sig mycket som är sant i en väldigt pessimistisk text om Italien i Expressen idag, men i en sak har han mycket fel, nämligen: ”Numera når ingen bok, ingen film, ingen intellektuell ut över gränserna, inte ens till Tyskland som länge fungerade som den italienska kulturens andra hemland. Den ende intellektuelle som tycks bry sig om att göra offentligt motstånd är den tjocke komikern Beppe Grillo.” Roberto Saviano finns, han bryr sig och han når ut över gränserna. Visserligen bryr sig ingen om honom i det provinsiella Sverige, men Gomorra är en internationell storsäljare, inte minst i Tyskland. Inför valet skrev han en lång artikel i Time Magazine, för två veckor sedan var han i New York på PEN:s festival World Voices och talade med Salman Rushdie bland annat. Och, de kunde inte säga det i förväg eftersom han inte kan göra för stor reklam för var han befinner sig, men idag kom Roberto Saviano till Cannes, och imorgon visas Gomorra.

Det är sopkaos i Neapel nu igen. Hoppas filmen är bra. I Casal Di Principe igår applåderade publiken efter premiärvisningen.