Lazio

Förra helgen omhändertogs 66 laziali av polisen, i måndags hade de presskonferens där de visade upp knivar och andra grejor som de omhändertagit, alla 66 fick direkt Daspo, alltså förbud att komma in på sportarenor, i tre år och dessutom måste de gå och skriva på ett papper tre gånger när det är match för att bevisa att de inte är där. De flesta slapp sen underskrivandet. Det har varit mycket med det där under veckan. Så jag satt och letade information om det och om vad som hänt med kurvans mest fascistiska grupp, de som står längst ner i hörnet och som jag råkade bli kompis med under matchen mot Livorno i våras. Man stöter ju alltid på de där grejorna när det handlar om Lazio, det är kanske orättvist att just Lazio förknippas så mycket med våld och fascism men det finns faktiskt ett verkligt problem i Curva Nord fortfarande. Men jag snubblade också mitt i allt över nyheter om Angelo Peruzzi. Jag tycker egentligen mycket om Lazios publik, och matchen efter den då jag stod i kurvan tackades Peruzzi så hjärtligt, inte så mycket officiellt, men spontant från läktarna, det var fint. Han skulle få en plats i klubben efter karriären men det verkar inte stå högst på Lotitos prioriteringslista direkt. Istället engagerar Peruzzi sig i Lazios damlag nuförtiden. I veckan har han föjt med med dem till en turnering i Alghero och han sponsrar dem, ”Pama's Investments by Angelo Peruzzi” står det på tröjorna. Här är hemsidan. Nu ska jag gå och lägga mig, utan att kolla färdigt om de där fascistkillarna.

Bara en Ibra

Jag tänkte på en grej, nu när alla tidningar skriver om Zlatan och Totti som ska mötas idag, hur vackert det vore att se dem spela tillsammans, hur Inter är Ibra-dipendente och så vidare. Men det finns ingen som helst Zlatan-effekt i Italien. Eller kanske finns det andra sorters effekter av honom, men inte den som skulle banat väg för fler svenskar i Serie A. Chippen fick vara med en liten stund, han hade mycket energi och kämpaglöd och fart men platsade inte när Roma förstärkte truppen. Då gick han till Bolton istället för nån annan klubb i landet han närmast visat upp sig i. Italiensk fotboll är alltid snabb att anamma vinnande metoder och trender. Utan att tänka efter så länge har jag bilden av att svenskarna kommit i klump till Serie A. På fyrtio- och femtiotalen och på nittiotalet, efter VM -94. Jag missar antagligen mycket i den historiegeneraliseringen, jag kanske tänker på nittiotalets svenskar som en klump för att jag är för ung för att minnas sjuttio- och åttiotalen så bra? Det fanns ju Glenn Strömberg, Johnny Ekström och så... De kanske också var delar av en svenskperiod? Då fick man bara ha tre utlänningar i laget, nu får man ha hur många som helst, en svensk är en av ligans tre eller två största stjärnor – bakom honom: ingen.

Juve är Juve

Jag kan inte beskriva det så roligt som Kristina Kappelin, men Roma är nu alltså ungefär bäst och vackrast i världen, alla har väl märkt det? Det sa till exempel Zico efter att Fenerbaçe charmat ut Inter i Champions League i ondags. Han försökte kopiera Spallettis taktik för att slå milanesarna, sa han också. Alla vet ju hur det gick: mycket bra. Världens bäste Spallettis geni verkar till och med indirekt. Roma är framtiden. Och i dag ska vi möta Juventus, som kanske aldrig varit så här små och glanslösa. Så vilka är vi nu, när världen är uppochner och gulrött är favoriter mot Juventus? Är det vi som är de arroganta nu? Eller, om Roma har det här lyckliga laget, de snälla killarna som får det att se ut som om fotboll gick ut på att uttrycka glädje och kamratskap och den vinner som har roligast – borde vi inte strunta i fiendskapen och hatet mot Juventus och följa spelarnas harmoniska exempel?

På en presskonferens vill journalisterna så gärna att vår mest romerske fransman Philippe Mexès ska fortsätta sin fejd med Pavel Nedved, alltså den mest irriterande, fule, elake, osympatiske fotbollsspelare som finns. De frågar vår fine back första gången och han säger han är ledsen för det han sa förut om träningsmatchen i somras, att Nedved gick honom på nerverna (fast han använde ett mer olämpligt ord än nerverna, han upprepar det inte nu), det var så men nu är det glömt, Nedved är en stor spelare, och så vidare. Till slut, i slutet av frågestunden och efter jag tror den fjärde frågan om hans juventinske antagonist – då får de fast honom. Han kan bara inte fortsätta skitsnacket så länge, fast han vet att han borde. ”Det är klart att... han är lite... det är inte lätt... hans beteende... nä, jag vill inte ställa till med rabalder, nej, vabbè, han är bravissimo!” skrattar han, ”è un grande”, men de fortsätter fråga och ”nej men det är klart, det vet vi alla ändå till slut att... Nedved är sådär. Det ser vi varje söndag.” Men Philippe är lika glad ändå.

Jag var och såg Annette Kullenberg hålla föredrag om överklassen på Folkets Hus i Lund igår. Fantastiskt roligt. Okej hon är pensionär, men nånting är väldigt fel i det här landet när en av våra bästa stilister och mest framstående journalister de senaste decennierna inte har en fet, återkommande kolumn i någon av de största tidningarna. I någon tidning. Hon vill kanske inte det, jag vet inte. Hon verkade glad i alla fall. Hon var somrigt klädd helt i rosa och berättade att tjejen från Socialdemokratiska studentförbundet som arrangerade tillställningen hämtat henne på hotellet och det visade sig att de skulle gå till Folkets Hus i regnvädret: ”det var sju kilometer!” Hon läste ur Adelskalendern (barn som är adopterade fick under en tid komma in i den, det får de inte längre) och Svensk damtidning. Hon frågade varför Victoria inte förlovat sig med sin pojkvän än fast de varit tillsammans i fem år, hon menade att Kungen aldrig kommer tillåta att de gifter sig, det skulle underminera monarkin. Så unket tänker de i överklassen: det gäller att hålla distansen, inte späda ut det blåa blodet. Hon menar att vi i vår tid lever i en ny sorts barock. Lyxen och överflödet som vissa kan unna sig, och samtidigt rädslan för döden. Hon (eh, liksom Francesco Totti) pratade om den nya journalistiken, skvallret, att folk bryr sig så mycket om skvaller nuförtiden. Vad är det för värderingar som tidningarna förmedlar egentligen? Allt det här har antagligen nånting att göra med det förra inlägget jag skrev här under.

La iena

Okej, efter Rosella Sensi nästa feministikon i Roma: Ilary Blasi.

Det går bara inte att undvika att kapitulera inför familjen Totti. Jag har för länge sen accepterat att jag kanske förhåller mig till dem som en Svensk-damtidningsläsande tant till kungafamiljen. Och jag vill tro att intresset för Totti och Blasi är nåt annat än till exempel när wagsen skaffar sig nån slags huvudroll på läktaren i VM medan Englands landslag spelar världens mest oinspirerade fotboll på planen. Att det är en annan sak. Totti är på nåt vis så mycket representant för Roma att det finns en sorts allmänintresse i vad hans familj tar sig för. Kan man intala sig själv i alla fall.

Ilary är förresten inte bara Tottis fru, hon är en känd person på egen hand. Hon gjorde inte som de engelska spelarfruarna ett arbete av att sitta och existera på vipläktaren och gå på shoppingrundor i väldigt specifikt utvalda (och oändligt ooriginella, förutom i Poshs fall) handväskor och jeans under VM. Först kunde hon inte komma dit eftersom hon jobbade som programledare för ett teveprogram som heter Festvalbar, sen när hon kom till Tyskland gick hon med Francesco och Cristian på zoo. Familjen Totti gör sånt, de går på zoo, de stannar hemma och kollar på film på kvällarna, de köper inte semesterhus på overkliga ställen i Dubai eller Florida, utan i Sabaudia, en bit söder om Rom.

Men Totti är inblandad i en skandalhistora, den stora härvan med en fotograf som har tagit bilder på kändisar och utövat utpressning. Francesco skulle ha fotograferats kyssandes Flavia Vento, och hon skulle ha givit intervjuer där hon berättat om deras flirt (som den kallas), och Totti sen pressats att betala pengar för att bilderna och intervun inte skulle publiceras. Men åklagaren lade ner utredningen om allt som hade med Totti att göra. Enligt Totti är allt lögn. I Gazzetta dello Sport nyligen fick han frågan om vad han säger om historen.

Jag säger att det är en skam, uno schifo, vämjeligt. Ju mer ont du gör, desto mer stödjer de dig. Folk är nyfikna, de tänker bara på kändisars liv och att visa upp sig. Jag är oroad, det är ett annat Italien än det jag växte upp i. Jag hoppas att Cristian och Chanel, med rätt uppfostran, växer upp gott, även om det inte kommer vara lätt att heta Totti. Men jag och Ilary är två enkla personer, utan griller i huvudet.

Det kanske låter konstigt i Sverige där jag senast häromveckan hörde tevekommentatorer diskutera huruvida Totti är en diva eller inte (det är klart han är, i ordets bästa bemärkelse, men inte bara), men de säger ofta så om Francesco och Ilary, att de är så enkla och jordnära och vanliga. Det är de kanske också, men inte bara det heller, såklart. Vanliga, enkla människor kan inte se passningsvägarna som Francesco Totti uppfinner på fotbollsplanen, och ingen skulle vara intresserad om de direktsände sina bröllop i teve.

Totti berättar också i intervjun med la Gazzetta att senaste gången han promenerade i centro storico på dagen var han 18 år gammal. Han kan inte göra det längre. Att ha en nära relation till fansen och samtidigt vara landets kanske mest kända kändis, och gift med en annan tevepersonlighet, det kommer alltid vara en märklig sorts närhet. Oftast är den underbar, Francesco har oftast ett så fantastiskt sätt att lösa det problemet. Men vad som är ”uno schifo” ligger kanske heller inte alltid så långt ifrån det underbara.

Jag var i Curva Sud på Olimpico dagen Tottis och Blasis dotter förres i våras, den 13 maj. Speakern rapporterade nyheten i högtalarna, och Francesco fick extra varma applåder när han kom ut från omklädningsrummet. Det var dagen efter ett stort spektakel i Rom som kallades ”Family day”, en manifestation som uppmärksammades mycket över hela landet. Olika kristna organisationer organserade den för att försvara familjen. Och med familjen menar de en man och en kvinna som är gifta och har barn. De vill skydda den sortens familjebildning från framförallt förslag om att införa sambolagar. När jag diskuterade saken med Cinzia – som är kommunist, inte tål höra namnet Silvio Berlusconi och var en väldigt entusiastisk deltagare i motdemonstrationen mot Family day – kom vi in på homosexuella giftermål. Min radikala vän hade inget emot homosexuella, de ska få finnas, men, det är ju inte naturligt. Om de får skaffa barn kanske barnen blir påverkade? Diskussionen om de här sakerna ser inte likadan ut i Italien som i Sverige.

Läkaren vid Chanel Tottis förlossning sa när han kom ut från sjukhuset att Totti och Ilary förkroppsligar familjen som begrepp, och han refererade till Family day. ”De är ett fantastiskt par, som har förverkligat drömmen om en familj. Vilket verkar vara på modet nuförtiden.”

Totti-familjen är en typisk, perfekt traditionell familj och de är väldigt fina, men – och ja, jag erkänner att jag kanske väldigt gärna vill att det ska vara så också, även om jag inte har nåt emot att Francesco har gift sig med en velina – Ilary är ändå en lite ovanlig fotbollsfru, jag vill ändå påstå det. Ta till exempel en sån sak som att hon jobbar.

En gång i tiden var Ilary letterina, en sån där teveflicka som Financial Times upprördes över, och som fotbollsspelare alltid brukar bli ihop med. Det är liksom det mest lyckade, glamourösa paret: en letterina, eller ”velina”, och en fotbollsspelare. För Ilary Blasi var jobbet som letterina ett sätt att komma in i tevebranschen. Den roligaste intervjun med henne jag läst är nog den här, av Claudio Sabelli Fioretti i Corriere della Seras bilaga Magazine. (Han har precis givit ut en bok som heter Gay. Molti modi per dire ti amo, många sätt att säga jag älskar dig, det är en lång intervju med Franco Grillini, en politiker som länge varit aktiv i gayrörelsen i Italien. Jag har inte läst den.) Hon säger att det inte skulle spela någon roll för henne om Totti bytte klubb, han väljer var han vill spela och hon följer med vart som helst. ”Det är underkastelse”, säger Sabelli Fioretti. ”Jag har gift mig med en fotbollsspelare”, svarar Blasi.

Fast att Ilary inte har några åsikter om Tottis jobb stämmer nog inte riktigt. Francesco berättade i somras att hon ville inte att han skulle sluta i landslaget. ”Hon skickade ett sms”, sa Francesco, ”som jag blev rörd av”. Det var en av anledningarna till att han inte kunde bestämma sig direkt för att säga nej.

Sabelli Fioretti frågar om jobbet som velina, kan man säga att det är ett yrke? Småflickorna säger ju: ”när jag blir stor vill jag bli velina”. ”Nån stans måste man börja också”, säger Ilary.

”Det är inte precis som att de kommer be dig leda ett program...”
Vad är det som fascinerar så med tevevärlden?
”I början är det kanske bara att bli uppklädd, sminkad och fixad i håret som en show girl. Sen, också tanken på att tjäna bra.”

Men väldigt få av alla veline som passerar i teverutan blir ju verkligen programledare, som Ilary blivit. Hon sa upp jobbet som kuttersmycke för ganska länge sen, och fick direkt andra erbjudanden. Sen i vintras har hon varit programledare för ”Le Iene” på Mediasets (Berlusconis) Italia 1. Det är ett program som faktiskt inte har några veline. De har alltid några dansare, men de är ibland bara män och alltid riktiga dansare. Ilary är programledare tillsammans med två killar som jag tror är lite som Italiens Filip och Fredrik. Liksom smart-grabb-tramsiga på ett självmedvetet sätt. Ilary intar rollen som den varma och okonstlade tjejen som absolut inte är dum men inte heller rädd för att bjuda på att hon till exempel uttalar svåra ord fel ibland. De tre presenterar olika inslag där reportrar (”iene”, hyenor, kallas de) brukar avslöja olika oegentligheter, alltid på ett ironiskt och skämtsamt sätt. De har till exempel en iene-utstyrsel på sig, som består av solglasögon och mörk kostym. Uppdragen kan handla om att avslöja något företag som lurar sina kunder på pengar, eller en gång undersökte de hur mycket bakterier som finns på Trenitalias tågsäten och tågtoaletter, vilket gjorde att jag inte ville åka tåg mer.

Ilary och Francesco har ett klädföretag också, men jag skulle tro att Francescos funktion mest är att vara fotomodell. Never Without You heter märket, Totti har alltid kläder därifrån. Inte sällan ser man heller romanisti-killar på Roms gator med tröjor eller kepsar som det står NWY på. I somras kombinerade kaptensparet en resa till Barcelona med att gå på klädmässa och presentera NWY, och att Totti hälsade på Giuly i Barça, och övertygade honom att komma till Roma.

Idag var Roma i Reggio Calabria och spelade match, och Totti gjorde mål. Igår, i det sliskiga teveprogrammet C’è posta per te, var Francesco och Ilary med, de visade bilder från när Chanel döptes och Francesco lovade bort en dedikation om han skulle göra mål till familjen som var anledningen att de var där. C’è posta per te är ett klassiskt program som går ut på att nån, genom teve, skickar ett brev till nån annan och bjuder in dem till programmet, det finns alltid en sentimental historia bakom. Den här gången var det en man som bodde i Reggio Calabria som ville göra sin döde brors fru och söner glada. Broren hade dött i bilolycka, han hade drömt om att bli fotbollsspelare och familjen bodde i Rom och höll på Roma. Så nu fick de den fina presenten att få träffa Roms drottning och åttonde kung. Och man måste liksom först köpa att det är väldigt sliskigt och melodramatiskt och korkat, men sen var det väldigt roligt och fint, när en av sönerna (han var alltså i princip vuxen) fick sitta i Tottis knä eftersom de inte fick plats, Francesco höll tal till den lilla familjen och Ilary höll tal till mamman och nästan började gråta. ”Vi kvinnor ha en kraft som gör att vi kan komma ur också såna här tragedier, en stryka som kommer ur en ren och enkel känsla: kärleken till våra barn.” Jag hade lika gärna kunnat tycka det var motbjudande att en som Ilary skulle sitta i teve och ge råd till den här kvinnan, mycket äldre än hon, som förlorat sin man. Eller för den delen att en mans kärlek till sina barn inte skulle kunna vara lika stark. Men har man en gång fallit för familjen Totti så har man.

Ilary lyckades föda sitt yngsta barn strax efter Iene-säsongen var slut för fyra månader sen, och i torsdags var hon tillbaka på jobbet igen när programmet hade premiär. (Och det rykas om att hon redan är gravid igen, men det är väl bara ett rykte?) Jag vet inte hur man hade sett på det i det amningsfanatiska Sverige. Men om Rosella Sensi vill bli mamma och fortsätta styra Roma har hon en förebild i Ilary. Det är roligt ibland när Ilary får frågor om till exempel varför hon jobbar. Hon har ju en rik man och härliga barn, så varför ska hon jobba? Hon blir uttråkad av att bara sitta hemma säger hon, och hon och Totti har skild ekonomi trots att de är gifta, hon vill kunna vara självständig. Och så frågar de om Francesco ”hjälper till” med barnen. ”Det är oftare han som går upp på nätterna”, sa hon en annan gång i C’è posta per te, och i en intervju i en veckotidning (innan Chanel var född): ”Min man ägnar barnet mer uppmärksamhet. Ibland säger han till mig, för jag kan nästan vara lite disträ.”

”Är Francesco maschilista?” frågar Claudio Sabelli Fioretti, jag vet inte hur jag ska översätta ordet maschilista men det betyder alltså att man tycker kvinnan är underlägsen mannen. Sexist, kanske. ”Förut hade han antika åsikter om kvinnor”, säger Ilary. ”Nu har han ändrat sig.” ”Ni har lärt honom”, föreslår Sabelli Fioretti. ”Han har öppnat sig lite. Han säger inte längre att kvinnor inte kan göra vissa saker som män kan.”

Men Blasi hade klarat en sak bättre än Totti, säger hon. Den där spottloskan.

”Jag hade gjort samma sak, ärligt talat.”
Också ni hade spottat mot Poulsen?
”Ja. Men till skillnad från Francesco, hade jag träffat. Om du nödvändigtvis måste spotta, spotta honom i ansiktet, eller hur?”

Storasystrarna konspirerar

Senaste nytt om sprickan i Lega Calcio och det stora maktspelet i italiensk fotboll: de fem storasystrarna hade ett hemligt möte i Rom i torsdags. (Okej, detta är inte jättefärskt, det stod i Corriere dello Sport i fredags, men jag läser ikapp just nu.) Enligt Corriere var Adriano Galliani, Massimo Moratti och Inters vd Ernesto Paolillo, Rosella Sensi, Giovanni Cobolli Gigli och Napolis Pierpaolo Marino med. Minister Melandri har alltså satt ett ultimatum: klubbarna måste vara överens i december annars tar hon till lagstiftning, jag glömde skriva det förut. Det är på grund av ultimatumet maktkampen hårdnar nu. Det spreds ett rykte om att Melandris undersekreterare Giovanni Lolli skulle ha funnits med på mötet, men Melandris departement skickade ut ett pressmeddelande om att det inte stämde. Men Cobolli Gigli bekräftar att mötet ägde rum, och att det handlade om bildrättigheterna. Det talades om en superliga, tydligen. Eller artikelförfattaren antyder det, i alla fall. Napolis president Aurelio De Laurentiis brukar uttala sig positivt om det förslaget, men det känns ju ganska orealistiskt just nu. Vad som bestämdes på mötet vet jag inte, men storklubbarna håller ihop i alla fall och är inte nöjda med att matcher som Roma–Juve spelas på dagen.

Äntligen

Nu finns det nån som skriver bra om italiensk fotboll på svenska igen. Kristina Kappelin är tillbaka från semestern. (Hon var det redan förra veckan tror jag, men jag glömde uppmärksamma det då.)

Presidente

Jag tyckte det var väldigt tråkigt hur svaga Livorno verkar vara i år, när jag såg dem i premiären mot Juventus. De såg ut som ett lag som kommer åka ur. Men den numera två gånger förlorade sonen Cristiano Lucarelli har inte övergvit sin älskade stad, fast den inte älskar honom tillbaka lika mycket. Nej, han har startat en tidning! En dagstidning. Corriere di Livorno heter den, den startade den 9 september. Här är hemsidan. La Stampa var på redaktionen och gjorde reportage, artikeln är så rolig så jag översätter en bit:

Presidenten, alltså Lucarelli, ringer från två till fyra gånger om dan. Han vill veta allt. Ett av hans samtal kommer klockan fyra, han blir oroad när han får reda på att 5 000 och inte 6 500 kopior såldes andra dagen. Sen frågar han vad som är dagens toppstory. Liuzzi (chefredaktören) svarar entusiastiskt: ”Den prostituerade i porten bredvid. Vi skickade en reporter till ett bostadsområde med dåligt rykte och sa till honom att låtsas vara kund efter att ha läst call-girl-annonserna i tidningarna. Idén är att intervjua grannar, de som organiserar det.” Just i det ögonblicket kommer den utsände tillbaka till redaktionen. Med tomma händer. ”Ingen pratar, alla skäms.” ”Prova igen”, uppmuntrar Liuzzi honom. Lucarelli, från andra sidan luren, lyssnar i tystnad.

Vad har fått er att göra det? ”Passionen. Lucarelli kände sig övergiven av stan, och som en reaktion bestämde han sig för att bidra till något som gör historia i Livorno. Han är en ovanlig fotbollsspelare: andra hade öppnat en restaurang, han grundade en tidning. De enda städerna i Italien med bara en lokaltidning var Bolzano, Trieste och Livorno. Rimini har till och med fyra. Vi fyller ett tomrum.”

Alltså, Cristiano Lucarelli. Hans agent diskuterar ganska mycket i boken han skrivit om honom hur mycket bättre fotbollsspelare han hade kunnat bli om han inte var som han var och nöjde sig med annat än det fotbollsmässigt bästa. Men hur mycket tråkigare världen vore då.

Presidenta

Glöm allt jag sagt. Jag längtar också nu. Den 23 september 15.00 är det partitissima. Gamla, kära hatmötet Roma–Juve har varit ett samtalsämne i säkert ett par veckor redan, trots att det fortfarande är en match mot Reggina och en i Champions League kvar innan det är dags.

Il Romanista – som säger sig vara tidningen för ”i tifosi più tifosi del mondo” och kanske därför kanske är världens mest opportunistiska tidning – hade till exempel en rubrik förra måndan: JUVE BATTUTA. Juve slaget. Vad som inte framgick lika tydligt var att Roma var lika besegrat som den fula gamla frun. Alla hade nämligen förväntat sig att Juventus president Cobolli Gigli skulle väljas in Lega Calcios styrelse, men istället valdes Parmas Ghirardi, och nu har ingen av de fem största klubbarna rösträtt hos ligan i Milano. Därför gick alla fem ut från mötet i protest. Juventus, Milan, Inter, Roma och Napoli. De två sistnämnda verkar inte riktigt passa in i sammanhanget eftersom de, eller åtminstone deras tifosi, brukar utse sig själva till nordklubbarnas värsta motståndare. En gång i tiden, under Falcaos och Maradonas dagar, fanns det till och med ett syskonskap mellan Roma och Napoli, men numera är de extra bittra fiender. Alltså, deras fans är det. Jag vet inte ens riktigt varför det blev så, kanske är de för lika. Men den verkliga skiljelinjen går här: mellan de fem stora och resten. Och den stora frågan handlar om tevepengarna.

Jag skrev ju förut att Francesco Tottis förslag om att spela matcher vid lunchtid på söndagarna aldrig skulle bli verklighet eftersom fotboll är till för teve. Men nu är Lega Calcio i konflikt med teven, och därför kommer Roma–Juve spelas på dagen, som förr i tiden, fast det är matchen med högst potentiella tittarsiffror den omgången. Istället kommer Genovaderbyt gå på kvällen. Anledningen är att ingen vill betala för Serie B. Varken Sky, Mediaset eller Rai har nån lust att sända den stackars B, som ju förra året tvärtom var skitdyr och populär eftersom Juve var där. Nu har ligan förlorat de tre stora klubbarna Juve, Napoli och Genoa, och ligans president Matarese använder inställda tevemässiga kvällsmatcher och för- och eftermatcher i Serie A som ett sätt att sätta press på Sky.

Men den övergripande frågan handlar såklart om fördelningen av pengarna. Sportminister Melandri kom ju med en ny lag förra året, som de stora klubbarna protesterade högljutt emot och som syftar till att fördela pengarna från teverättigheterna jämnare enligt en modell som liknar den engelska, med tillägget att klubbarna måste använda en del av pengarna för att investera i till exempel ungdomsverksamhet. Men det är inte en absolut lag utan den fastställer principer, det är fortfarande upp till parterna att utverka hur fördelningen ska se ut i praktiken. Det finns mycket förhandlingsutrymme kvar, kan man säga. Många euro att slåss om, fram till 2010 då de nuvarande avtalen går ut. Enligt Fulvio Bianchi i Repubblica hoppas nu storklubbarna på att Lega Calcio inte ska kunna komma överens och vill nu att Melandri ska tvingas bestämma – det som de förut motsatt sig så hårt. De små klubbarna vinner alltså mark mot de stora just nu, allt är väldigt spännande. Storasystrarna brukar alltid vinna till slut, man vet ju det. Men än så länge pågår kampen.

Så vi förbereder oss för Roma–Juve, matchen mellan de som är varandras motsatser i allt, medan vi egentligen står på samma sida. Men det tänker vi såklart inte bry oss om. Speciellt inte nu när Juve är en fiende vi kan slå, äntligen. Roma spenderade mest pengar – mer än Moratti! – på spelarmarknaden i somras och laget spelar förmodligen, ja, bäst och vackrast i världen eller så. Och Juventus kommer inte kunna välja sin egen domare.

Ju bättre det går för Roma, desto oftare påpekar Rosella Sensi hur vi har presidenten, hennes far, att tacka för allt. Han som stödjer och står klubben nära varje dag. Själv tror jag den förklaringen är ganska irrelevant. Kanske inte riktigt irrelevant, det är tydligt att till exempel Spalletti menar det när han pratar om vilket varmt förhållande han har med gamle Sensi. Och vilken underbar bild det var när Totti fick Guldskon på Olimpico, med Cristian på armen (och klubbvimpeln i byxlinningen, såklart!) och Franco Sensi bredvid som gjorde nån slags segergest tror jag med sin käpp. Tre generationer. Men det är ju uppenbart att nånting nytt påbörjades när Rosella tog över. För ett tag sen var det en intressant artikel i Il Romanista, en intervju med Ernesto Bronzetti, en medlare, förmedlare (jag vet inte vad som är rätt ord) på spelarmarknaden som bland annat hjälpte Roma att köpa Giuly och Cicinho. Bronzetti var ganska fjäskig i artikeln i och för sig, men berättade, åtminstone till synes, rätt öppet om hur han sett det nya Roma växa fram (och hur diverse affärer med Real Madrid gått till). För om Rosella inte gör motstånd mot norrklubbarna som hennes far försökte göra, så har Roma ändå utvecklat ett alldeles eget och självständigt projekt.

Bronzetti berättar hur han hälsade på president Sensi på hedersläktaren när Roma firare sitt 80-årsjubiléum i somras, och talade om för honom att Roma var i goda händer för ”Rosella c’ha le palle, tiene les pelotas. Jag sa det precis så.” På både italienska och spanska, alltså. Hon är precis som sin far, säger han. Det där med ha ”palle” har jag försökt reda ut en gång i våras. Om killarna i laget kritiseras för nåt brukar det vara att de inte har dem, att de är liksom för mjuka och naiva och, ja, feminina. (Fast det är såklart mest väldigt fint, sist de vann mot Juventus – i cupen - firade de genom att dansa ringdans på planen, som alla minns med blöta hjärtan.) Men Rosella är det nuförtiden ingen som ifrågasätter att hon har vad som krävs.

En annan av Bronzettis anekdoter handlar om när Romas sportchef Daniele Pradè var i Madrid för att köpa Cicinho. Real tryckte på för att spelaren skulle gå till Liverpool istället, och Bronzetti försökte lugna romadirektörerna. Cicinho lovade på telefon till en arg Rosella att han bara ville till Roma: ”presidenta tranquila”, sa han. Så nu har vi en ny titel för vår vd: la presidenta.

Det behövdes att en president var för gammal och sjuk för att arbeta och att han inte hade några söner för att en kvinna skulle bli påtänkt att styra en fotbollsklubb i Serie A. Massimo Moratti, den mest mjuke och känslige av il calcios presidenter, sa den där gången han berättade att han varit på vippen att sälja Inter, också att han inte vill att hans barn tar över klubben. Det har varit mycket plågsamt både för hans far och för honom att styra klubben, sa han. Inte för alla förlusternas skull men för alla attacker de har fått utstå. ”Och bit för bit har de fått mig att bli lite mindre godhjärtad, lite mindre tolerant. Jag har behövt undertrycka min personlighet. Skulle ni önska era barn det?”

Rosella sa i nån intervju i början att hon hade velat bli journalist, att hon har svårt för fotbollsvärlden som har så kort minne. Jag vet inte vad hon tycker om sitt jobb nuförtiden, hon säger att hon är stolt att arbeta i familjens företag. När man ser henne på läktaren brukar hon sitta och röka och se cool ut. I alla intervjuer är hon alltid så glad, hon ler konstant. Och till skillnad från resten av de italienska presidenterna som väl alla är mer eller mindre galna (vilket gör chanserna för att de små klubbarna ska kunna ena sig mot de stora i teverättighetsfrågan betydligt mindre), är hon klok och modernt diplomatisk och fåordig.

Faktiskt fanns det en feministisk debatt i Italien i somras, på grund av en artikel i Financial Times som fick ganska stort genomslag i landet. Alla som varit i Italien och slagit på en teveapparat har ju sett hur varenda program är nedlusat med lättklädda unga kvinnor som inte har någon annan funktion än att vara lättklädda unga kvinnor. Ingen italienare har någon åsikt om att de finns. Tills nyligen alltså, eftersom Financial Times-artikeln, skriven av en engelsman som bott i Milano i tre år, frågar sig hur det kan vara så okontroversiellt att teveprogrammen ser ut som de gör och vad det säger om Italien. Den feministiska rörelsen i Italien brukade vara stark, säger feminister han frågar, men är avsomnad. Italien har urdåliga siffror när det gäller hur många kvinnor som är representerade i olika maktförsamlingar och det finns dåliga chanser att kunna ha sina barn på dagis eller deltidsarbeta.

Men, i Serie A har vi en klubb som styrs av en kvinna. Eller av flera, egentligen. En av de viktigaste posterna i Roma har Cristina Mazzoleni till exempel, hon är ekonomichef. Men det är inte bara det att Rosella råkar vara kvinna, och ung för den delen, som är annorlunda. Hon har, såvitt man kan bedöma utifrån, infört ett sätt att styra Roma som är relativt opatriarkalt. Bronzetti menar att Rosellas bästa egenskap är att hon ger utrymme åt sina medarbetare. Pradè, Mazzoleni, Bruno Conti, Luciano Spalletti och Rosella själv utgör kärnan av de som styr klubben, och alla bedyrar hur starkt sammarbetet och lagkänslan är. Alla är relativt unga, vilket är ovanligt i Italien där ju gubbar kan sitta kvar på sina poster i hundra år. Och de har starka band till Roma. Bronzetti menar att Roma på så vis liknar Milan, klubben han har närmast relationer med, som ju har en tradition att välja milanisti, och före detta spelare, till sin organistation. (Nu senast i somras fick ju Billy Costacurta direkt jobb i klubben när han slutade spela, till exempel.)

Det finns något oromantiskt över Rosellas Roma. Allt är så redigt och realistitiskt och affärsmässigt. Roma för inte något krig mot palatsen i Nord nuförtiden, utan värderar hur vi ska kunna leva i nån slags harmoni med dem med tillräckligt mycket heder i behåll. Romas ekonomi tillåter inte att klubben kämpar för nånting annat än att få ut så mycket som möjligt av tevepengarna. Samtidigt finns det mycket som är så sympatiskt. Rosellas realistiska ekonomi har ändå plats för tydliga idéer, som är viktiga för klubbens identitet. Som kamratskapet och arbetsglädjen som verkar prägla inte bara laget utan hela klubben. Och ungdomsverksamheten, och det som kallas ”l’attaccamento alla maglia”, att det ska betyda något speciellt att spela eller jobbba för Roma, att också flera spelare är romare och romanisti. Det som mest utmärker Roma sedan Rosella kom är kanske de små orden, och de små stegen. Roma nuförtiden gör saker istället för att prata om dem.

Jag antar det är tänkt att Rosella ska bli riktig presidente, med ”e” på slutet, nån gång. Men när hon fick fick frågan häromveckan om vad hon vill göra i framtiden sa hon först att hon alltid velat bli mamma. Hon gifte sig ju i våras. Jag undrar om Romas organisation är tillräckligt feministiskt revolutionärt anpassad än för att det där ska gå ihop. Att vara kvinna i il calcio går nog bra så länge man visar att man har tillräckligt av de där palle. Men jag vet inte om en president kan ta föräldraledigt.