Derbydag

Men här blir det fyra andra nyheter från sportens underbara värld.

1. Napolis Zalayeta, som efter en kollision med Buffon föll i straffområdet i matchen mot Juve i lördags varpå domaren blåste straff, blev först, i måndags, avstängd för filmning eftersom videobilder visade att Buffon inte rörde honom. Alltså: trots att reglerna säger att man bara ska använda videobevisning när domaren inte sett situationen, gör de det ändå och vi får två helt motsägelsefulla domslut. Det är fortfarande 3–1 till Napoli, men samtidigt dömt att det inte var straff och att ett av målen följaktligen aldrig borde kommit till. Gör de så i andra länder också? Men – det tog inte slut där! I går drogs avstängningen tillbaka, sedan Napoli hittat nya bilder som visade att det visst var straff, men av en helt ny anledning som ingen tänkt på förut. Det var Legrottaglie som drog ner Zalayeta!

2. Lapo Elkann har blivit president för ett volleybollag i Milano. Sparkling Milano, heter det.

3. Nu har det hänt: Rosella Sensi är gravid!

4. Helt plötsligt och oväntat i går kväll kom klubbarna i Lega Calcio överens om fördelningen av tevepengarna. Storklubbarnas förslag gick igenom. 40 procent av pengarna kommer fördelas lika, 30 procent efter hur många anhängare klubbarna har och 30 procent efter en uträkning om klubbarnas tidigare resultat och historiska betydelse som jag inte tänker redovisa i detalj, för det är ganska många detaljer. Alllt det här kommer börja 2010. Jag har ingen aning om vad det betyder.

Det känns som att Lazio ska vinna derbyt eftersom det betyder mer för dem.

Käraste straffskytt

Älskade Danielino, Danielone eller vad ska jag kalla dig nuförtiden? Tyvärr var Allsvenskan i vägen för att jag skulle kunna se Romas match mot Milan idag. (Eller tyvärr och tyvärr: Charlie Davies gjorde tre mål!) Den mest rörande nyheten läste jag efteråt: ”De Rossi fallisce un rigore con un cucchiaio.” De Rossi missar en straff med en cucchiaio. Det var rörande för att jag redan visste att Roma hade vunnit, tydligen var det annars fruktansvärt, alldeles för spännande efter att han missat och innan matchen var slut och Roma bara hade 1–0. För, Daniele De Rossi, du vet väl att man inte får göra cucchiaion på straff och missa. Man får nästan inte göra det alls, enda sättet att bli förlåten är att lyckas.

Med Roma är det ju så osannolikt lyckligt att vi har en fantastiskt duktig romersk spelare som ska ta över kaptensbindeln efter Francesco Totti. Som i sin tur tog över efter Giannini. DDR har inte Tottis karisma och han kommer antagligen inte bli en lika bra spelare. Totti är en på hundra år. Men på ett sätt är det enklare att tycka om Daniele De Rossi, för han är enklare. Han kämpar alltid, han vrålar alltid högst och är den förste som kramar om den som gjort mål, han är stark och stabil och håller inte på med en massa galenskaper som Francesco. Tills nu då.

Den här hösten har det varit lite snack om att det skulle finnas nån slags rivalitet mellan Totti och De Rossi. Själva har de inte varit sena att skämta om situationen. Allt började ju i supercupfinalen, när De Rossi fick slå en straff. Totti förklarade efteråt att det var för att han själv känt av en benskada. När spelarna firade målet såg man tydligt på tevebilderna hur De Rossi sa till Totti: ”Mortacci tua!” Det är svårt att förklara vad det betyder, men det är en romersk förolämpning, kanske skulle det i just det här fallet vara som ”där fick du!” Fast grövre, för bokstavligen refererar man till personens döda släktingar.

När Totti fyllde år den 27 september intervjuades han såklart på Romas tevekanal Roma Channel, som hade spelat in hälsningar från de andra spelarna. De Rossi gratulerade i sin videosnutt och sa sen att ”men du är gammal, nåt får du ge upp nu”. Totti svarade att ”den där De Rossi, han vill slå straffarna, han vill ha kaptensbindeln, han vill ha allt!” Och hela tiden har det spekulerats i när Totti kommer lämna över till De Rossi. Själv sa han om fyra, fem år, Ilary sa för ett tag sen att hon tror det blir när han är 35. Att lämna över straffarna till De Rossi innan Totti slutat är såklart uteslutet. Att slå straffarna är kaptenens uppgift.

Så vad tänkte De Rossi idag, när han gjorde en Totti-cucchiaio? På youtubeklippet säger Skys kommentator direkt efter: ”non è da lui”, det är inte han, inte likt honom. Vilket är precis vad man tänker. När Totti stod framför straffpunkten i VM och skulle slå den där livsviktiga straffen mot Australien, då tänkte man tvärtom: han kanske gör det. Till och med då tänkte man det, vilket säger mycket om Francesco Totti och om hur fin han är och vilken tur det är att han finns i världen: att han får en att tänka på så knäppa grejor i såna dödens allvarliga situationer. Men så är ju inte De Rossi.

Han visste redan igår att han skulle få slå straffen om det blev nån, eftersom Francesco var skadad, och redan då bestämde han att han skulle chippa den sådär, sa han efter matchen. Han menar att det är ett sätt att slå en straff som alla andra, kanske har man till och med större chans att lyckas eftersom målvakten kastar sig 90 procent av gångerna, och hade han bara inte misslyckats med tillslaget skulle bollen gått in. Fast, okej, han erkänner att det är lite speciellt. Okej, det är en risk att göra det när man bara leder med ett mot noll. Sen säger han det bästa, mest tottiska han kunde säga: ”Om du ska slå en cucchiaio så gör du det när det står 1–0, vid 5–0 är det för lätt.” Han förstår sig kanske på cucchiaion ändå.

Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.

Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:

Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.

Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)

Två dumma grejor folk sagt i teve på sistone och en vacker övervakningskamerabild

1. I TV4 nyss: det är rätt att införa teknik som visar domaren om bollen är i mål eller inte. Frågan har diskuterats så länge jag kan minnas och man hör nästan aldrig nån som inte tycker så, ändå används år 2007 fortfarande ingen sån teknik. Vilket är mycket bra. Hade det varit roligare att inte kunna diskutera om den där bollen på Råsunda idag var inne eller ej utan bara gå till en målkamera eller ett datorchip och få rätt svar? Tycker verkligen folk det om de tänker efter? Egentligen borde jag gå och lägga mig nu men tydligen måste jag leta upp det här citatet först. Jag läste nämligen Pete Davies All Played Out för inte så länge sen, om Englands VM i Italien 1990. Han skriver mycket bra:

So looking back now, I think the worst moment of the tournament was the mysterious failure of the egregious Fredriksson to give the Russians the penalty they so blatantly deserved for Maradona’s handball after twelve minutes in Naples. If the Russians had found their game, and Argentina had gone home when they deserved to, we might have had a better tournament by far.

Och själva poängen:

Still, that doesn’t mean I am, like Chris Waddle, in favour of instant TV replays. The referee’s the referee, a participant in the show – take away the finality of his authority, and he might as well not be there. And then, we want our football to be as just as possible, OK, but it’s not about justice, it’s about drama – and the drama requires villains.

2. I Canal+ igår sa Anja Gatu att Cristiano Lucarelli hyllar Stalin. Nån som satt i stolen bredvid henne tyckte inte att han var en bra förebild för barn. Nähä. Det beror väl på hur man vill att barnen ska bli. Tur att Erik Niva berättar så bra om Lucarelli i Sportbladet idag.

Repubblica har förresten kommit över en video där man ser hur en man kastar den röda färgen i Fontana di Trevi. Tydligen har också polisen identifierat honom, han tillhör någon slags högergrupp, vilket man väl kunde väntat sig av hänvisningen till futurismen.

Gonatt.

Solens derby

Kolla, det är nån som har färgat vattnet i Fontana di Trevi rött! Det ser fantastiskt ut. Det hände igår. Jag gillar inte Fontana di Trevi särskilt, jag gillar en kille som säljer pizza där i närheten, fast inte pizzan så mycket. Men de som färgade vattnet visste vad de höll på med, det är verkligen rött som eld, så vackert och plötsligt blir Roms turisttätaste gatukorsning spännande. Tydligen har färgen inte alls förstört marmorn heller, utan försvann lätt. Jag fattar direkt. Att de ville veta hur det skulle se ut, att de hade på känn att det skulle kunna bli sådär dramatiskt som det ser ut på bilderna att det blev. Men jag förstår inte lika bra när de sen förklarar syftet med aktionen. De är en grupp som kallar sig ”Azione futurista”, med hänvisning till futuristerna. På några flygblad skriver de att de protesterar. Mot ”allt och alla, med kämpaanda och sunt våld”. Mot ”gråborgerlighet” och ”marknadscentrism” och mot Roms filmfestival. Borgmästare Veltroni säger att det är ”en förolämpning mot Rom”.

Idag är det fotbollsmatch i Rom, det är en av säsongens mest historiska matcher, nämligen ”il derby del Sud”, ”derby del sole”, eller vad ni vill kalla det. Roma–Napoli. För första gången i ligan sedan 2001. Det är ju så roligt att Napoli har kommit tillbaka till Serie A i år, eller hur? Synd bara att deras fans aldrig får gå på match. Som jag sa innan säsongen började, så kommer reglerna om sånt som händer på läktarna att tillämpas hårdare den här säsongen. Den institution som sätter olika farlighetsgrader på matcherna och bestämmer vilka säkerhetsåtgärder som ska tillämpas är ”L’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive”, en del av inrikesdepartementet. Napolis fans har nu inte kunnat se sitt lag spela sen den 26 september, då Livorno kom till San Paolo, en olämplig banderoll syntes på stadion och flaskor kastades mot en linjeman. Inget sånt förväntades i nästa match på San Paolo, då Napoli och Genoa möttes – de lag vars supportrar antagligen är mest kompisar med varandra i hela ligan. Men matchen fick spelas utan publik som straff för vad som hände med linjemannen. Nu kan man också straffa en specifik läktarsektion. I nästa omgång hade Napoli bortamatch mot Inter, det bedömdes som en högriskmatch och bortaläktaren stängdes av. Men napoletanare finns ju överallt i världen, speciellt i Milano, och många napolifans var såklart på stadion ändå, på alla möjliga olika läktarsektioner. Interfansen visade upp flera rasistiska banderoller. Sånt som ”Napoli fogna d’Italia”, Neapel Italiens avlopp, och ”Vesuvio pensaci tu”, fixa det du, Vesuvius. Som straff för det blev en del av Inters kurva avstängd i nästa hemmamatch.

På något konstigt sätt är det de värsta banderollerna som slipper igenom verkar det som, trots att man egentligen måste skicka fax i förväg och berätta vad det ska stå för att få ta med sig en banderoll till stadion. Häromdan skrev Cristiano Militello, en av programledarna i det populära skämtprogrammet Striscia la notizia, på sin blogg om förbudet mot banderoller. Striscia la notizia brukar dela ut pris till den bästa banderollen, och Militello skriver att ”man kan inte planera sin humor tio dagar i förväg”. Han räknar upp händelser folk berättar för honom i mejl: en tjej som inte fick ha en tröja med trycket ”ultras unisce, razzismo divide”, ultras förenar, rasism söndrar; gråtande barn som blivit fråntagna sina flaggor; killar i Rimini som blivit avstängda från stadion för att de kastat ut hushållspapper som del av en koreografi: det kan ta eld. Och det mest tydliga och omtalade exemplet av alla, som jag är säker på att jag berättat om förr: romasupportrarna som direkt svarade på de nya banderollreglerna med den geniala och kongeniala banderollen ”a noi ce s’è rotto er fax”, vår fax är sönder, och fick tre års avstängning från stadion.

Roma–Napoli är en superfarlig match. (Farligare än Livorno–Lazio, till exempel, laziofansen får åka på den i morgon.) Häromdagen skrev Luciano Spalletti och Edy Reja brev i Corriere dello Sport och uppmanade supportrarna att vara snälla mot varandra. Förjäves, eftersom fansen aldrig kommer mötas. I veckan bestämde Observatoriet, såklart, att bortasektionen ska vara stängd och att inga biljetter får säljas utanför Roms provins, och sedan bestämde Roms prefektorat att bara säsongskortsinnehavare får gå på matchen, något som Rosella Sensi bad dem om. Nu när arenorna till slut ska uppfylla alla säkerhetsbestämmelser, då är de alltså ändå för osäkra för att släppa in publiken, tydligen.

Matchen mellan Roma och Napoli kallas Söderns derby, de två supporterskarorna är kända som de mest expressiva, kaotiska och varmhjärtade i Italien. Romas fans vill gärna se sig själva som en motpol mot kylan och makten i Nord, men inte bara i Milano utan också i Rom är det en förolämpning att kalla någon för napoletanare. Romanisti är stolta för hur de firar sina segrar, samtidigt hånas de av laziali för att de beter sig som napoletanare. Och romafansen svarar med att påminna om antalet klubbar Paolo Di Canio spelat i, och framförallt att en av dem är SSC Napoli. Jag antar det är paradoxen: likheten och skillnaden, som gör il derby del Sud till ett verkligt derby. Men mötet har också en mer konkret historia, som gör det farligt. För ingen har glömt den där matchen i Neapel 2001, näst sista matchen på säsongen, när Roma kunde säkra scudetton och Gli Azzurri bli klara för nedflyttning, och det var sammandrabbningar mellan romanisti, napolifans och polis på tåget från Rom, i Neapel, utanför San Paolo, inne på San Paolo, på tåget hem till Rom. Bara några år tidigare brukade romanisti och azzurri hjälpa varandra att sjunga sånger mot Lazio och Avellino. Åttiotalets syskonskap var ett undantag i historien, som ska ha brutits av att en napolispelare, Salvatore Bagni, gjorde ombrello-gesten (alltså att man slår högra handflatan mot vänstra överarmen och visar en knytnäve mot sin antagonist, en gest som anses väldigt grov i Italien, Massimo Moratti gjorde det på läktaren förra säsongen minns jag, det skapade stort rabalder) mot Curva Sud i en match 1987. Häromdan bad han (också förjäves) om ursäkt i Il Romanista. ”Vi spelade lika med nio man, de överöste mig med förolämpningar. Det jag gjorde var idiotiskt, jag ångrade mig direkt och jag har bett om ursäkt tusen gånger. Jag förstod att de hatade mig, jag hade spottat mig själv i ansiktet. Men idag är mitt förhållande med Roma annorlunda.” Men vore det inte för hans gest, hade det väl blivit nånting annat?

Egentligen slutar ju Syditalien nånstans på vägen mellan Neapel och Rom. Folk emigrerar nu från Neapel i större antal än på årtionden, och det räcker att ta sig till Rom för att ha lyckats. Jag kan få fel, men jag blir alltid lika förvånad när svenska fotbollsmediamän säger att Fabio Cannavaro kommer komma tillbaka till Napoli vilken dag som helst. De verkar vara helt säkra på det, flera stycken. Jag är inte säker, men jag tror inte att han kommer göra det i första taget. Visst han sysslar med välgörenhetsprojekt i stan och han förnekar absolut inte sitt ursprung, tvärtom. Men han är ingen Cristiano Lucarelli eller Francesco Totti. Cannavaro har ju klarat det, han har tagit sig från Neapel och blivit kapten för Italien och vunnit Guldbollen. Skulle han ge upp nu och vända tillbaka? Det är som Zlatan svarar på Ola Wenströms fråga om varför han inte flyttar till Rosengård när han nu köper hus i Malmö: det finns inga tillräckligt stora hus där. Visserligen finns det nog tillräckligt stora hus för Cannavaro i Neapel, men jag tror det dröjer innan Napoli är tillräckligt stort för honom.

En annan som tagit sig bort från gränderna och blivit en italiensk stjärna är sångaren Gigi D’Alessio. Napolis president Aurelio De Laurentiis har bett honom skriva en ny hymn till Napoli, vilket kan verka logiskt. D’Alessio sjunger ”neomelodica”, i varenda napoletanskt kvarter finns liknande sångare, men D’Alessio har slagit igenom i hela landet. I Gomorra av Roberto Saviano äter författaren vid ett tillfälle pizza tillsammans med en grupp tonåriga camorrakillar under faidan i Secondigliano. Han får tag på en av deras mp3-spelare: bara romantisk pop- och schlagermusik. Märkligt nog verkar anlitandet av en smörsångare vara det närmaste De Laurentiis kommit att ha samröre med maffian hittills. Och inte vilken maffia som helst. D’Alessio har nämligen haft kontakter med Forcella-bossen ”Lovigino”, till och med skrivit musik ihop med honom. Lovigino (han heter Luigi Giuliano men kallas Lovigino för att hans amerikanska älskarinnor lär ha sagt ”I love Luigino” när han låg med dem) var en av de som Maradona umgicks med, och olika botgörare säger att han genom hot och uppgjorda matcher såg till att Napoli förlorade scudetton 1988, då hans klan skulle ha förlorat alltför mycket på alla pengar som satsats på Napolivinst.

Förresten håller både Roma och Napoli på att slå sig ut från sina kvarter – och bli stora i Europa. I veckan talades det om att Roma ska bjudas in till G14. De Laurentiis har längre väg kvar, men kanske till och med större kommersiell potential. Han fortsatte senast efter matchen mot Inter att upprepa vad han vill med Napoli: han bryr sig inte om Italien utan vill ut i Europa.

Sju skivorna

Nån från Tyskland kom nyss hit genom att googla på ”björn runström - girlfriend”, så jag antar han är populär där borta. Men det var inte det jag skulle säga utan jag tänkte helt off topic, eftersom jag inte har nåt bättre för mig än att sitta och kolla vad folk googlar på, istället svara på SFNB:s fråga om sju skivor jag inte vill vara utan. Egentligen är det här lite anakronistiskt eftersom jag knappt lyssnar på skivor längre. Musiken finns ju på internet. Och jag måste såklart säga den gamla vanliga ramsan om att listan kan se helt annorlunda ut imorgon, det finns aldeles för många att välja mellan och så vidare. Men här är sju skivor i alla fall.

Lovers Rock, Sade. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är antagligen den bästa skivan som gjorts i världen.

Voodoo, D’Angelo. Man glömmer bort att den finns, sen ibland kommer man på att den gör det och lyssnar och upptäcker hur fantastisk den är igen.

Dave Godin’s Deep Soul Treasures vol. 2. Jag vet inte exakt vad reglerna är för den här listan, det här är inte ett album utan en samlingsskiva. Den mesta bra musiken har ju inte kommit i form av album, i historien. När den här skivan var ny bestod min musikanläggning av en cd-walkman kopplad till en kassettbandspelare jag fick i födelsedagspresent när jag var typ tio år. Jag minns att jag sprang till cd-spelaren varje gång den sista låten tog slut för att hinna trycka på tillbakaknappen innan skivan stannade, så jag skulle slippa trycka fram till låt 25 för att höra den igen. Det var Let’s Take a Chance med nån som heter Lisa Richards, och jag var tvungen lyssna på den igen, och igen. Jag vet inte hur bra själva låten egentligen är eller hur mycket det är att hon sjunger den så klart och samtidigt förtrollande som gör att man måste det. Här finns också Ben E. Kings It’s All Over (”I place my hand right over where my heart once used to be”), desperata Just One More Day med Otis Redding, Irma Thomas trotsiga These Four Walls, roliga The Sweeter He Is med otrohetssoulbandet The Soul Children – jag skulle kunna räkna upp alla. Det är det största souldramat i varje låt, som opera fast vackert.

Live at Carnegie Hall, Bill Withers. Egentligen är det väldigt konstigt att det här är den enda skivan från tidigare än åttiotalet på den här listan (fast Deep Soul-låtarna är ju från sextiotalet), och att jag väljer en liveskiva. Jag fattar annars inte riktigt grejen med att lyssna på livemusik på skiva, det här är nog den enda liveinspelning jag gillar. Stämningen präglas som jag förstår det mycket av kriget i Vietnam, men absolut inte av politiska paroller, snarare den varma, sorgsna, mänskliga ton som alltid finns i Bill Withers röst.

Befriended, the Innocence Mission. Det finns något som liknar hos Bill Withers och Karen Peris som sjunger och skriver låtarna i den här trion. Någon sorts vardagligt, konkret sätt att berätta. Skivan handlar ofta om att gå. (En låt heter Walking Around. Deras senaste skiva heter We Walked In Song.) Om när hon går omkring i New Orleans och letar efter en födelsedagstårta till sin son, eller om att sätta på sig tunga vinterkappor när man ska gå ut och det är kallt, eller att gå bredvid nån och inte hålla hans hand fast man vill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström. Förlåt att jag börjar så negativt nu, men en av de mest fruktansvärda artiklarna jag läst den senaste tiden är den här. Den handlar om Lars Winnerbäck, en artist som är ungefär lika irriterande som Pavel Nedved. Alltså så irriterande man kan tänka sig att någonting kan bli. Han har ingenting att säga men vill gärna vara en person som har det, så han skriver låtar om Östeuropa och sjunger dem med Lundell-röst. ”Det är en mörk skiva.” Jag skulle vilja säga att Winnerbäck skriver texter som om Håkan Hellström aldrig funnits. Jag tror nån skrev det i en recension nån gång nånstans, men det kan ha handlat om någon annan än Winnerbäck. Men jag tror det finns ett egenvärde i att det finns bra musik på svenska, och Håkan hade ett språk som inte hade nånting med den där pompösa Thåström-Lundell-traditionen att göra som Winnerbäck skriver i – Håkans språk var direkt och begripligt och romantiskt ändå, och hans eget. Det som gör den fruktansvärda artikeln extra fruktansvärd är att det på slutet av den kommer fram att Lars Winnerbäck den senaste tiden gått långa promenader tillsammans med sin gode vän Håkan Hellström. Åh, nej, han har förstört honom, säkert. Eller jag vet inte om Håkan egentligen är så annorlunda eller om han passar in där bredvid Winnerbäck. I teorin kan jag kanske förstå att folk irriterar sig på honom lika mycket som jag stör mig på Winnerbäck, jag kan nästan börja göra det själv. Fast i praktiken, när man står där och svettas i publiken, då kan man bara smälta. Gudarna vet att jag gjort det många gånger. Och skivan, när den kom, just de orden just då, det känns otroligt fånigt att säga det nu men jag antar att såna saker är fåniga: att ingen skiva har påverkat mitt liv så mycket som den.

She’s So Unusual, Cyndi Lauper. Ja, hon är så speciell, Cyndi Lauper. Fast alla låtarna på den här lp:n är inte ens bra. Det är mer tanken på albumet som ett album, på henne, titeln, produktionen, omslaget. Hela skivan lever inte upp till idén om den, men första låten, Money Changes Everything, är fantastisk, precis som flera andra. Flera tidlöst vackra melodier, hennes starka röst och produktionen som är så mycket som 1984, på allra bästa sätt.

Jag träffade på Heerenveen-spelarna idag i Helsingborg, vid ett-tiden. De kom upp för trapporna och släntrade sen omkring framför Kärnan, i blåa träningsoveraller. Helsingborg var imponerande därifrån, det var soligt och ljummet och väldigt vacker, halvt disig utsikt över taken, sundet och Helsingör. Kanske blir de inte lika imponerade av HIF. Jag var tvungen att gå förbi dem så jag passerade genom truppen, genom ett moln av herrparfym.