onsdag, oktober 10, 2007

Sju skivorna

Nån från Tyskland kom nyss hit genom att googla på ”björn runström - girlfriend”, så jag antar han är populär där borta. Men det var inte det jag skulle säga utan jag tänkte helt off topic, eftersom jag inte har nåt bättre för mig än att sitta och kolla vad folk googlar på, istället svara på SFNB:s fråga om sju skivor jag inte vill vara utan. Egentligen är det här lite anakronistiskt eftersom jag knappt lyssnar på skivor längre. Musiken finns ju på internet. Och jag måste såklart säga den gamla vanliga ramsan om att listan kan se helt annorlunda ut imorgon, det finns aldeles för många att välja mellan och så vidare. Men här är sju skivor i alla fall.

Lovers Rock, Sade. Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är antagligen den bästa skivan som gjorts i världen.

Voodoo, D’Angelo. Man glömmer bort att den finns, sen ibland kommer man på att den gör det och lyssnar och upptäcker hur fantastisk den är igen.

Dave Godins Deep Soul Treasures vol. 2. Jag vet inte exakt vad reglerna är för den här listan, det här är inte ett album utan en samlingsskiva. Den mesta bra musiken har ju inte kommit i form av album, i historien. När den här skivan var ny bestod min musikanläggning av en cd-walkman kopplad till en kassettbandspelare jag fick i födelsedagspresent när jag var typ tio år. Jag minns att jag sprang till cd-spelaren varje gång den sista låten tog slut för att hinna trycka på tillbakaknappen innan skivan stannade, så jag skulle slippa trycka fram till låt 25 för att höra den igen. Det var Let’s Take a Chance med nån som heter Lisa Richards, och jag var tvungen lyssna på den igen, och igen. Jag vet inte hur bra själva låten egentligen är eller hur mycket det är att hon sjunger den så klart och samtidigt förtrollande som gör att man måste det. Här finns också Ben E. Kings It’s All Over (”I place my hand right over where my heart once used to be”), desperata Just One More Day med Otis Redding, Irma Thomas trotsiga These Four Walls, roliga The Sweeter He Is med otrohetssoulbandet The Soul Children – jag skulle kunna räkna upp alla. Det är det största souldramat i varje låt, som opera fast vackert.

Live at Carnegie Hall, Bill Withers. Egentligen är det väldigt konstigt att det här är den enda skivan från tidigare än åttiotalet på den här listan (fast Deep Soul-låtarna är ju från sextiotalet), och att jag väljer en liveskiva. Jag fattar annars inte riktigt grejen med att lyssna på livemusik på skiva, det här är nog den enda liveinspelning jag gillar. Stämningen präglas som jag förstår det mycket av kriget i Vietnam, men absolut inte av politiska paroller, snarare den varma, sorgsna, mänskliga ton som alltid finns i Bill Withers röst.

Befriended, the Innocence Mission. Det finns något som liknar hos Bill Withers och Karen Peris som sjunger och skriver låtarna i den här trion. Någon sorts vardagligt, konkret sätt att berätta. Skivan handlar ofta om att gå. (En låt heter Walking Around. Deras senaste skiva heter We Walked In Song.) Om när hon går omkring i New Orleans och letar efter en födelsedagstårta till sin son, eller om att sätta på sig tunga vinterkappor när man ska gå ut och det är kallt, eller att gå bredvid nån och inte hålla hans hand fast man vill.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, Håkan Hellström. Förlåt att jag börjar så negativt nu, men en av de mest fruktansvärda artiklarna jag läst den senaste tiden är den här. Den handlar om Lars Winnerbäck, en artist som är ungefär lika irriterande som Pavel Nedved. Alltså så irriterande man kan tänka sig att någonting kan bli. Han har ingenting att säga men vill gärna vara en person som har det, så han skriver låtar om Östeuropa och sjunger dem med Lundell-röst. ”Det är en mörk skiva.” Jag skulle vilja säga att Winnerbäck skriver texter som om Håkan Hellström aldrig funnits. Jag tror nån skrev det i en recension nån gång nånstans, men det kan ha handlat om någon annan än Winnerbäck. Men jag tror det finns ett egenvärde i att det finns bra musik på svenska, och Håkan hade ett språk som inte hade nånting med den där pompösa Thåström-Lundell-traditionen att göra som Winnerbäck skriver i – Håkans språk var direkt och begripligt och romantiskt ändå, och hans eget. Det som gör den fruktansvärda artikeln extra fruktansvärd är att det på slutet av den kommer fram att Lars Winnerbäck den senaste tiden gått långa promenader tillsammans med sin gode vän Håkan Hellström. Åh, nej, han har förstört honom, säkert. Eller jag vet inte om Håkan egentligen är så annorlunda eller om han passar in där bredvid Winnerbäck. I teorin kan jag kanske förstå att folk irriterar sig på honom lika mycket som jag stör mig på Winnerbäck, jag kan nästan börja göra det själv. Fast i praktiken, när man står där och svettas i publiken, då kan man bara smälta. Gudarna vet att jag gjort det många gånger. Och skivan, när den kom, just de orden just då, det känns otroligt fånigt att säga det nu men jag antar att såna saker är fåniga: att ingen skiva har påverkat mitt liv så mycket som den.

Shes So Unusual, Cyndi Lauper. Ja, hon är så speciell, Cyndi Lauper. Fast alla låtarna på den här lp:n är inte ens bra. Det är mer tanken på albumet som ett album, på henne, titeln, produktionen, omslaget. Hela skivan lever inte upp till idén om den, men första låten, Money Changes Everything, är fantastisk, precis som flera andra. Flera tidlöst vackra melodier, hennes starka röst och produktionen som är så mycket som 1984, på allra bästa sätt.

19 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Snyggt jobbat! Jag hoppas att du gillade utmaningen. Du vet jag är en sån där fosil som gärna sitter på golvet och kollar in plattorna medan jag lyssnar, vilket gör den här typen av idéer till nåt fysiskt.

Jag hade inte satt upp några regler om samlingsplattor. Och egentligen har du alldeles rätt. Få fullängdare håller rakt igenom; oftast är det ett eller par spår som i slutet klarar tidens tand. Vilket borde gjort utmaningen enklare, fast jag hade ett helvete att sålla bort Lou Reed och Bowie och så vidare.

Bill Withers-plattan är grym.

Kul skrivet om Håkan, eller var det om Winnerbäck? ;-)

Malena sa...

Jag tycker också det är roligt att lyssna på vinyl ibland, men cd-skivor fattar jag inte nostalgin över.

Flera av mina allra mesta favoritartister är inte med, jag siktade in mig på skivorna. Fast en halvtimme efter kom jag på att Surf's Up med the Beach Boys nog skulle varit med istället för Cyndi Lauper, till exempel.

Ja, det märktes kanske att jag var lite mer upprörd över Winnerbäck än Håkan...

Anonym sa...

Dave Godins samlingsplattor är fullständigt sanslöst bra, allihop. Sen har vi inte riktigt samma syn på Winnerbäck/Hellström. Jag gillar "Ett kolikbarns bekännelser". Tidigare har Håkan inte berört mig. Medan Winnerbäck har gått rakt in i hjärtat, åtminstone de senaste fem skivorna, eller så. De två första Winnerbäck-skivorna känns han bara som ett Sundström-plagiat.

Men i kategorin "svenska poplåts-snickare 30+" håller jag Tomas Andersson Wij som fullständigt överlägsen.

Malena sa...

Det är just "svenska poplåts-snickare 30+" i egenskap av kategori som är så fruktasvärd.

Jag tycker Annika Norlin är överlägsen dem alla, inte som en tävlande i den kategorin, men när det gäller att skriva poptexter på svenska.

Vol. 2 av Dave Godins samlingar är bäst.

Anonym sa...

Kan vara det faktum att jag är man och 35 som spelar ett spratt. Jag vet inte riktigt...
Tycker alla Dave Godins "Vault"-samlingar är bra, men den jag spelar mest är ettan. Eller egentligen spelar jag specifikt spår 6 - "Try Love" med Dori Grayson - snudd på maniskt mycket.

Malena sa...

Kön och ålder och sånt spelar såklart roll, fast jag tycker också det vore ganska deprimerande om alla olika "sorters" människor bara kunde lyssna på sin sorts musik. Fast jag tror kanske att kvinnor är mer tränade och vana att se sig själva i män, eller att relatera till mäns berättande eller konstnärskap, än män är att se sig själva i kvinnor. Generellt.

Alla Dave Godins skivor är såklart bra, fast jag gillar tvåan bäst. Det kallas väl föresten att tjejlyssna: att lyssna på en låt igen och igen sådär, det är ett ganska roligt ord men killar kan såklart göra det lika gärna.

Anonym sa...

Vet inte vad det kallas. Rent mekaniskt så ställer jag cd:n på repeat och ökar volymen.
Jag vet inte hur kvinnor är tränade, egentligen. Har nog övervägande manliga artister i skivbacken, men inte enbart, och alla kvinnor som finns representerade är det definitivt inte för att dom skulle vara snygga, eller fula, eller något sådant.

Malena sa...

Nej, jag menar inte att män bara skulle gilla kvinnor på grund av deras utseende. Jag menar mer att genom historien så har mäns berättelser; manliga konstnärer av olika slag, manliga karaktärer i pjäser och filmer och så vidare, varit vanligare. Män har tagit mer plats, stått mer i centrum, det manliga har varit norm och kvinnan det andra könet, mannen subjekt oftare och kvinnan oftare objekt. Allt det där man brukar säga. Det är ju såklart generaliseringar men generaliseringar som man kanske använder för att de säger nåt om verkligheten. Och då har kvinnor och män kunnat relatera till berättelser om män som berättelser om männisor helt enkelt, medan berättelser om kvinnor handlar om dem som just kvinnor, och alltså för männen några andra än de själva.

Studiomannen sa...

Det finns en kul version av "Grandma's hands" med Bill Withers som är inspelad live. Lång monolog (i en evighet) och sedan låten.

Quiz: lyssna på introt till Grandma's hands (studioversionen). Vilken hip-hophit har samplat det?

Malena sa...

Hon var inte så bra på triangel men duktig på tamburin, "so I used to sit on the triangle, and hand her the tambourine". Det är väldigt fint när han pratar, det är från Carnegie Hall-skivan. Om det inte finns flera såna inspelningar.

No Diggity. Dr Dre?

Studiomannen sa...

T o m Blackstreet feat Dr Dre. Den är bra den med.

Malena sa...

Blackstreet, det skulle vara ett ganska töntigt namn på en hiphopgrupp nu.

Ja, den låten är bra.

Malena sa...

Kaah! Han är mycket bättre än Winnerbäck och Wij och de där. Han är underbar. Fast han är kanske inte en poplåtssnickare. Men Mauro Scocco är det, han är också bra.

Råkade jag komma på just nu.

Anonym sa...

Jo, vita, friska, rika, män - är normen.
Även kinesiska, funktionshindrade, medelinkomsttagande män står utanför den normen.
Till exempel.

Malena sa...

Jag vet inte vad du vill säga med det. Lyssnar du mycket på kinesisk musik?

Anonym sa...

Nej, inte så mycket på kineser. Men jag har lyssnat på blinda, rullstolsburna, fattiga och kvinnor. Och definitivt inte bara vita.

Malena sa...

Jag vet fortfarande inte vad du vill säga. Du menar alltså att det är helt irrelevant att tala om kön när det gäller vem som lyssnar på vilken musik? Eller, eftersom du själv var den som tog upp könet ("Kan vara det faktum att jag är man och 35 som spelar ett spratt", "Har nog övervägande manliga artister i skivbacken") menar du att kvinnor lyssnar mer på kvinnor och män mer på män?

Anonym sa...

Det jag ville säga från början är att man inte bara kan begränsa normen till ett kön. Efter det har jag nog dribblat bort även mig själv, måste jag erkänna.

Malena sa...

Om någon på nåt vis skulle hitta tillbaka till den här gamla posten finns det en intressant artikel om manliga och kvinnliga röster här:
http://www.expressen.se/kultur/V%25C3%25A5ra%2Bskribenter/katrinekielos/1.963280/doris-bruce

Skicka en kommentar