Judy and Johnny just walked through the door

Apropå domarmisstag är det ju väldigt roligt att Napoli vinner över Juve genom två straffar som nästan alla anser vara felaktiga. Jag läser John Foots Calcio just nu, eller rättare sagt den amerikanska upplagan med ett lite mer publikfriande namn: Winning at All Costs. A Scandalous History of Italian Soccer. Originalupplagan kom ut innan Calciopoli, vilket är tydligt när man läser kapitlet om domarna. John Foot beskriver såklart den normale tifosons inställning till domarkåren (en domare är alltid korrupt until proven otherwise), själv lanserar han tvärtom tesen att domarna är italiensk fotbolls hjältar, en hederlig minoritet i en korrupt värld, en motsvarighet till ”anti-mafia judges in Sicily, anti-corruption magistrates in Milan, honest journalists in Rome”. Mycket möjligt har han rätt. Han påpekar hur få av alla skandaler i Italiens fotbollshistoria som domare varit inblandade i. Men sen var det ju den där största skandalen av dem alla.

John Foot lägger stor vikt vid den psykologiska, omedvetna, underkastelse som man förklarar domarnas gynnande av de stora lagen med. Det som Calciopoli-åklagaren Giuseppe Narducci menar är ”una sciocchezza”: idioti. Men Foot ger inte upp tanken, han förklarar i ett tillagt kapitel om Calciopoli saken såhär:

Ever since football became a mass sport in the 1930s, referees have naturally tended to assist the powerful clubs. In the 1960s this inclination was given a name: ”sudditanza psicologica” – psychological slavery. The hegemony of powerful clubs was usually enough on its own to induce favouritism. By the 1990s, as TV money poured into the game and staying in the top rank became an economic necessity, the rich teams – and especially Juventus, the biggest and richest of them all – were no longer content to rely upon ”psycological slavery”. The system they constructed put referees, linesmen, journalists, the transfer market and agents under their control: in this way success was assured.

Ja, alla vet ju att de jävla tevepengarna är roten till allt ont i världen. Till bilden kan också läggas att Fiat gick väldigt dåligt under den här perioden, vilket gjorde utrymmet att misslyckas ännu mindre för Juve. Men historien slutade inte med att Juventus försvann från Serie A. Så hur ska vi förklara det här nu då, att Juventus verkar missgynnas av domarna? Gentemot just Napoli. Eller hur ska vi förklara att alla verkar så överens om att Juventus missgynnas?

Av nån anledning har jag sparat ett nummer av Gazzetta dello Sports lördagsbilaga Sport Week från i somras, där Alessandro Del Piero är intervjuad. Han säger om hur Juventus blivit behandlade av domarna under året i B:

Jag har tagit emot mycket stryk och ibland har jag inte känt mig särskilt skyddad. Med domarna har vi haft ett speciellt förhållande, det här året... (Åh, Gazzetta, ställl en följdfråga! Speciellt hur?) Men jag klagar aldrig och jag står inte ut med såna som håller på och lipar. Jag föredrar att ta emot och ibland ge tillbaka.

Det blir lite svårare att hålla den här icke-lipande Juventus-stilen när saker och ting plötsligt går emot en. Eller ”you would cry too, if it happened to you”, som det heter i sången. Och vem står mycket riktigt och gråter och beklagar sig nu? Inte Alessandro Del Piero såklart, men Juventus president Giovanni Cobolli Gigli. För alla såg ju att det var fel dömt, eller hur? ”På planen, också på läktaren såg man det”, säger juvepresidenten. ”Napolifansen på läktarna sa också att det inte var straff, hur kunde då domaren se det?” ”Objektivt”, var det inte straff. ”Oacceptabelt.” Ja, det är alltså presidenten för Juventus som säger så här.

(Aurelio De Laurentiis tycker såklart att allt det här är aldeles för roligt. Också han vill kunna fastställa objektiva sanningar. Han instämmer i att straffarna ”objektivt” var feldömda. Han vill att förbundet ska införa teverepriser under matchen så att vi får slut på den här ”komedin”. Att förlita sig till domare som kan påverkas av psykologisk underkastelse eller andra okontrollerbarheter är uppenbarligen fortfarande inget som de som vill tjäna tevepengar har lust med.)