Solens derby

Kolla, det är nån som har färgat vattnet i Fontana di Trevi rött! Det ser fantastiskt ut. Det hände igår. Jag gillar inte Fontana di Trevi särskilt, jag gillar en kille som säljer pizza där i närheten, fast inte pizzan så mycket. Men de som färgade vattnet visste vad de höll på med, det är verkligen rött som eld, så vackert och plötsligt blir Roms turisttätaste gatukorsning spännande. Tydligen har färgen inte alls förstört marmorn heller, utan försvann lätt. Jag fattar direkt. Att de ville veta hur det skulle se ut, att de hade på känn att det skulle kunna bli sådär dramatiskt som det ser ut på bilderna att det blev. Men jag förstår inte lika bra när de sen förklarar syftet med aktionen. De är en grupp som kallar sig ”Azione futurista”, med hänvisning till futuristerna. På några flygblad skriver de att de protesterar. Mot ”allt och alla, med kämpaanda och sunt våld”. Mot ”gråborgerlighet” och ”marknadscentrism” och mot Roms filmfestival. Borgmästare Veltroni säger att det är ”en förolämpning mot Rom”.

Idag är det fotbollsmatch i Rom, det är en av säsongens mest historiska matcher, nämligen ”il derby del Sud”, ”derby del sole”, eller vad ni vill kalla det. Roma–Napoli. För första gången i ligan sedan 2001. Det är ju så roligt att Napoli har kommit tillbaka till Serie A i år, eller hur? Synd bara att deras fans aldrig får gå på match. Som jag sa innan säsongen började, så kommer reglerna om sånt som händer på läktarna att tillämpas hårdare den här säsongen. Den institution som sätter olika farlighetsgrader på matcherna och bestämmer vilka säkerhetsåtgärder som ska tillämpas är ”L’Osservatorio Nazionale sulle Manifestazioni Sportive”, en del av inrikesdepartementet. Napolis fans har nu inte kunnat se sitt lag spela sen den 26 september, då Livorno kom till San Paolo, en olämplig banderoll syntes på stadion och flaskor kastades mot en linjeman. Inget sånt förväntades i nästa match på San Paolo, då Napoli och Genoa möttes – de lag vars supportrar antagligen är mest kompisar med varandra i hela ligan. Men matchen fick spelas utan publik som straff för vad som hände med linjemannen. Nu kan man också straffa en specifik läktarsektion. I nästa omgång hade Napoli bortamatch mot Inter, det bedömdes som en högriskmatch och bortaläktaren stängdes av. Men napoletanare finns ju överallt i världen, speciellt i Milano, och många napolifans var såklart på stadion ändå, på alla möjliga olika läktarsektioner. Interfansen visade upp flera rasistiska banderoller. Sånt som ”Napoli fogna d’Italia”, Neapel Italiens avlopp, och ”Vesuvio pensaci tu”, fixa det du, Vesuvius. Som straff för det blev en del av Inters kurva avstängd i nästa hemmamatch.

På något konstigt sätt är det de värsta banderollerna som slipper igenom verkar det som, trots att man egentligen måste skicka fax i förväg och berätta vad det ska stå för att få ta med sig en banderoll till stadion. Häromdan skrev Cristiano Militello, en av programledarna i det populära skämtprogrammet Striscia la notizia, på sin blogg om förbudet mot banderoller. Striscia la notizia brukar dela ut pris till den bästa banderollen, och Militello skriver att ”man kan inte planera sin humor tio dagar i förväg”. Han räknar upp händelser folk berättar för honom i mejl: en tjej som inte fick ha en tröja med trycket ”ultras unisce, razzismo divide”, ultras förenar, rasism söndrar; gråtande barn som blivit fråntagna sina flaggor; killar i Rimini som blivit avstängda från stadion för att de kastat ut hushållspapper som del av en koreografi: det kan ta eld. Och det mest tydliga och omtalade exemplet av alla, som jag är säker på att jag berättat om förr: romasupportrarna som direkt svarade på de nya banderollreglerna med den geniala och kongeniala banderollen ”a noi ce s’è rotto er fax”, vår fax är sönder, och fick tre års avstängning från stadion.

Roma–Napoli är en superfarlig match. (Farligare än Livorno–Lazio, till exempel, laziofansen får åka på den i morgon.) Häromdagen skrev Luciano Spalletti och Edy Reja brev i Corriere dello Sport och uppmanade supportrarna att vara snälla mot varandra. Förjäves, eftersom fansen aldrig kommer mötas. I veckan bestämde Observatoriet, såklart, att bortasektionen ska vara stängd och att inga biljetter får säljas utanför Roms provins, och sedan bestämde Roms prefektorat att bara säsongskortsinnehavare får gå på matchen, något som Rosella Sensi bad dem om. Nu när arenorna till slut ska uppfylla alla säkerhetsbestämmelser, då är de alltså ändå för osäkra för att släppa in publiken, tydligen.

Matchen mellan Roma och Napoli kallas Söderns derby, de två supporterskarorna är kända som de mest expressiva, kaotiska och varmhjärtade i Italien. Romas fans vill gärna se sig själva som en motpol mot kylan och makten i Nord, men inte bara i Milano utan också i Rom är det en förolämpning att kalla någon för napoletanare. Romanisti är stolta för hur de firar sina segrar, samtidigt hånas de av laziali för att de beter sig som napoletanare. Och romafansen svarar med att påminna om antalet klubbar Paolo Di Canio spelat i, och framförallt att en av dem är SSC Napoli. Jag antar det är paradoxen: likheten och skillnaden, som gör il derby del Sud till ett verkligt derby. Men mötet har också en mer konkret historia, som gör det farligt. För ingen har glömt den där matchen i Neapel 2001, näst sista matchen på säsongen, när Roma kunde säkra scudetton och Gli Azzurri bli klara för nedflyttning, och det var sammandrabbningar mellan romanisti, napolifans och polis på tåget från Rom, i Neapel, utanför San Paolo, inne på San Paolo, på tåget hem till Rom. Bara några år tidigare brukade romanisti och azzurri hjälpa varandra att sjunga sånger mot Lazio och Avellino. Åttiotalets syskonskap var ett undantag i historien, som ska ha brutits av att en napolispelare, Salvatore Bagni, gjorde ombrello-gesten (alltså att man slår högra handflatan mot vänstra överarmen och visar en knytnäve mot sin antagonist, en gest som anses väldigt grov i Italien, Massimo Moratti gjorde det på läktaren förra säsongen minns jag, det skapade stort rabalder) mot Curva Sud i en match 1987. Häromdan bad han (också förjäves) om ursäkt i Il Romanista. ”Vi spelade lika med nio man, de överöste mig med förolämpningar. Det jag gjorde var idiotiskt, jag ångrade mig direkt och jag har bett om ursäkt tusen gånger. Jag förstod att de hatade mig, jag hade spottat mig själv i ansiktet. Men idag är mitt förhållande med Roma annorlunda.” Men vore det inte för hans gest, hade det väl blivit nånting annat?

Egentligen slutar ju Syditalien nånstans på vägen mellan Neapel och Rom. Folk emigrerar nu från Neapel i större antal än på årtionden, och det räcker att ta sig till Rom för att ha lyckats. Jag kan få fel, men jag blir alltid lika förvånad när svenska fotbollsmediamän säger att Fabio Cannavaro kommer komma tillbaka till Napoli vilken dag som helst. De verkar vara helt säkra på det, flera stycken. Jag är inte säker, men jag tror inte att han kommer göra det i första taget. Visst han sysslar med välgörenhetsprojekt i stan och han förnekar absolut inte sitt ursprung, tvärtom. Men han är ingen Cristiano Lucarelli eller Francesco Totti. Cannavaro har ju klarat det, han har tagit sig från Neapel och blivit kapten för Italien och vunnit Guldbollen. Skulle han ge upp nu och vända tillbaka? Det är som Zlatan svarar på Ola Wenströms fråga om varför han inte flyttar till Rosengård när han nu köper hus i Malmö: det finns inga tillräckligt stora hus där. Visserligen finns det nog tillräckligt stora hus för Cannavaro i Neapel, men jag tror det dröjer innan Napoli är tillräckligt stort för honom.

En annan som tagit sig bort från gränderna och blivit en italiensk stjärna är sångaren Gigi D’Alessio. Napolis president Aurelio De Laurentiis har bett honom skriva en ny hymn till Napoli, vilket kan verka logiskt. D’Alessio sjunger ”neomelodica”, i varenda napoletanskt kvarter finns liknande sångare, men D’Alessio har slagit igenom i hela landet. I Gomorra av Roberto Saviano äter författaren vid ett tillfälle pizza tillsammans med en grupp tonåriga camorrakillar under faidan i Secondigliano. Han får tag på en av deras mp3-spelare: bara romantisk pop- och schlagermusik. Märkligt nog verkar anlitandet av en smörsångare vara det närmaste De Laurentiis kommit att ha samröre med maffian hittills. Och inte vilken maffia som helst. D’Alessio har nämligen haft kontakter med Forcella-bossen ”Lovigino”, till och med skrivit musik ihop med honom. Lovigino (han heter Luigi Giuliano men kallas Lovigino för att hans amerikanska älskarinnor lär ha sagt ”I love Luigino” när han låg med dem) var en av de som Maradona umgicks med, och olika botgörare säger att han genom hot och uppgjorda matcher såg till att Napoli förlorade scudetton 1988, då hans klan skulle ha förlorat alltför mycket på alla pengar som satsats på Napolivinst.

Förresten håller både Roma och Napoli på att slå sig ut från sina kvarter – och bli stora i Europa. I veckan talades det om att Roma ska bjudas in till G14. De Laurentiis har längre väg kvar, men kanske till och med större kommersiell potential. Han fortsatte senast efter matchen mot Inter att upprepa vad han vill med Napoli: han bryr sig inte om Italien utan vill ut i Europa.