The ball is around

Alla andra lag presenterar fantasifulla bortatröjor att kränga till fansen. Roma slår till med: en boll.

Idag kanske det blir en Totó också?

Number fourteen är lovely

Ljuvligare matchreferat får man leta efter.

Cricket, lovely cricket
at Lord’s where I saw it

Yardley tried his best
Goddard won the Test

They gave the crowd plenty fun
The second Test and West Indies won

Jag har aldrig varit nån särskilt lyckad anglofil, och därför tycker jag mycket bättre om Damon Albarn anno 2005, när han, i och för sig i fin brittisk skivsamlartradition, letar upp gammal soul och world music och Moondog-inspelningar och ger ut dem på etiketten Honest Jons Records, än när han sjöng i Blur på 90-talet.

Så passande i dessa tider, har en andra volym av Honest Jons samling ”London Is The Place For Me” precis kommit ut. Men ettan är fortfarande lika fin. Den innehåller calypso, spelad av Lord Kitchener och hans kompisar, invandrare som kom till London från Trinidad i slutet av 1940-talet. Låtarna berättar små historier, som nyhetsrapporter, om Drottningens kröning, om att åka tunnelbana, om en värdelös landlady. Och om en cricketmatch. ”Victory Test Match” med Lord Beginner, en hyllning till Västindiens cricketlandslag och ett referat av den andra testmatchen mellan England och Västindien som spelades på Lord’s i London mellan den 24 och 29 juni 1950.

West Indies’ first inning total
was three twenty-six just as usual

When Bedser bowled Christiani
the whole thing collapsed quite easy

England then went on
and made one hundred and fifty-one

West Indies then had two-twenty lead
Goddard said: ”That is nice indeed”

Det är inte ofta man kan dansa till en matchrapport. Jag tror jag skrev nånstans att det enda sättet en låt om sport kan vara bra är om den egentligen handlar om något annat. Det är inte sant, för ”Victory Test Match” handlar verkligen bara om hur det var när Västindien vann över England i cricket. Och det räcker.

(För nytillkomna IFK Göteborgare och andra som inte fattar vad den här texten är den fjortonde i raden av: En förklaring.)

Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar (Dig har jag kär)

AS Roma är kanske världens klantigaste klubb. Jag vet inte om det har hänt någon gång förut, men det måste vara ytterst ovanligt i alla fall, att en klubb förbjuds att köpa spelare under ett helt år. En del säger att felaktigheterna i köpet av Mexes är Fifas eget ansvar. Jag har ingen aning om vem man ska skylla på, men det är i alla fall typiskt att just Roma blir inblandat i sånt här trubbel.

Och det märks på klubbens hemsida, där man ställer en bedårande liten enkätfråga om den nye tränaren Luciano Spalletti. ”Vad har slagit dig med Spalletti?” Alternativen: ”Beslutsamhet”, ”Grinta” (svårt att översätta, ”beslutsamhet” skulle även det kunna vara, ”gott gry” föreslår ordboken), ”Professionalitet”. Hur skulle vi våga ens överväga andra egenskaper än dem?

Efter en säsong med trettiosju olika tränare i Baby Roma, var och en med varierande grad av curlingförälderteknik, och då Antonio Cassano bland annat mutades med en vicekaptenstitel, har Spalletti nu avsatt Cassano från viceposten. Även om Totti och Cassano var ett rörande struligt ledarpar, och det där med vice väl mest är symbolik, så känns det ändå rätt skönt. Mer given som kapten än Francesco Totti i Roma kan man inte bli (trots allt), men hur kunde egentligen Cassano vara näst bästa alternativet? Galet. Nu talas det om att Cassano blir utstött i truppen och att ultrás-killarna har känt sig nödgade att snacka allvar med stackaren. The madness never ends.

Roma har sitt sommarläger i Castelrotto. ”Det trasiga slottet”.

Identitet

Skrivet i sanden idag på stranden i min skånska sommarturisthåla till uppväxtstad:

HEJ BÖNDER!
Vi é DIF!

Kvinnligt monsterhår

Apropå mitt förra inlägg, jag hittade en helknäpp krönika av Mats Wennerholm från för ungefär ett år sedan där han pratar om hur DDR ”förvandlade kvinnor till monster”. Och så skriver han:

Jag har hört historien om en danska som av misstag klev in i ett omklädningsrum och möttes av synen av fem DDR-tjejer som stod och rakade benen.
Skräckhistorier från en statskontrollerad dopningmaskin, som offrade unga kvinnors hälsa för att ge landet ära och berömmelse vid de stora mästerskapen.

Är jag så dum att jag missar någon poäng här eller tror Mats Wennerholm att det inte växer hår på kvinnors ben? Att de naturligt är helt släta, utan att vi behöver fixa till dem? Det kan han väl inte mena? Vad menar han?

Jag rakar mina ben, och jag lovar att jag aldrig tagit steroider.

Historierevision

På 94:e plats i Sportbladets lista över ”världens 100 bästa idrottare genom tiderna” idag, hittar jag ett namn som får mig att minnas. Marita Koch.

Med jämna mellanrum brukar jag bli påmind om något som jag läste i sportnumret av Linna Johanssons saliga fanzine Bleck. ”Jag måste plocka fram det där gamla numret om sport, det var så grymt”, tänker jag, men det blir aldrig av. Tills idag, för jag var hemma hos mina föräldrar när jag stötte på den där nittiofjärdeplatsen. Det tog en del grävande och letande i undanstoppade tidningshögar i mitt gamla flickrum, men till slut hittade jag nummer 1–2 av Bleck från 2001. En guldklimp bland alla spaltmetrar som skrivits om sport i Sverige de senaste åren. Och då menar jag inte att sportjournalistik vanligtvis är dålig, bara att ingen annan berättar historierna som Linna berättar. Om tabuämnet doping, om alla bortglömda kvinnor, om DDR-idrotten.

Historieskrivning är alltid en spegel av sin egen tid. Jag vet inte om det är ett misstag att dopingbesudlade Marita Koch är med på listan alls, eller att hon som en av alla tiders främsta löpare knappt får plats. Men visst längtar man efter andra berättelser om de östeuropeiska kvinnor och amerikanska män som dominerade friidrotten på 80-talet. Berättelser som inte reflexmässigt tar avstånd från de ena och glömmer tvivelaktigheterna under ytan hos de andra.

För det är inte bara på grund av det systematiska fusket som DDR-idrottarna fördöms. De var också starka, snabba kvinnor, som vann allt, utan några försök att bevisa sin ”kvinnlighet” genom läppstift, lösnaglar eller utvik.

Linna Johansson i Blecknumret från 2001:

Kvinnorna från DDR är min lögn. Jag tycker att det de gjorde var förlamande vackert. När jag bläddrar i gamla idrottslexikon stannar jag alltid upp vid de svartvita bilderna där Marlies Göhr går i mål på nytt världsrekord och Marita Koch poserar förläget med guldmedaljen runt halsen. De var starka, ståtliga och förkrossande överlägsna.
Så väljer jag att minnas dem därför att det var så jag upplevde dem. Ingen av dem åkte fast i en dopingkontroll. Marlies Göhr hävdar att hon visserligen blev tilldelad O-T men att hon alltid spolade ner dem i toaletten. Marita Koch säger att hennes tränare överhuvudtaget aldrig gav henne något förbjudet preparat. Hennes framgångsrika karriär och världsrekordet från Canberra – ännu utom räckhåll för världseliten – var resultatet av en träning hårdare än alla andras.
Jag tror på henne. För mig är hon Den Största. Det handlar inte om att ignorera den stora skada DDR:s idrottsapparat orsakade. Det handlar bara om att ha en annan version av den. Den var inte bara ett organiserat fusk utan också ett system som sökte upp och polerade fram några av historiens största förmågor. Idrottsjournalistiken har valt att tysta ned och glömma bort dem – medan de amerikanska män som var framgångsrika under samma epok fortfarande hyllas som stora hjältar. Så ser historieförfalskning ut. Man låtsas som om öst aldrig funnits. Och man tar ifrån damidrotten dess hittills största ögonblick.

Bara de bland de första trettio på Sportbladets lista får en text som motiverar deras plats. Jag har citerat så mycket nu men det måste få bli lite till. Linna Johansson om Marita Koch, världens nittiofjärde bästa idrottare genom tiderna enligt Sportbladets experter:

Marita Koch var DDR:s mest lyckade produkt. Under många år var hon världens obestridda löpardrottning. Hon tillhörde den yppersta eliten på både 100 och 200m men favoritsträckan var 400m. Där förlorade hon bara två lopp under hela sin karriär. Höjdpunkten var den 10 oktober 1985 då hon vann Världscuptävlingen i Canberra på 47,60s. Det är ett världsrekord ingen annan kvinna ens varit i närheten av.
Miroslav Kvac, tränaren till Kochs främsta konkurrent Jarmila Kratochvilova, har kommenterat detta med: ’Marita Koch is the most remarkable sprinter of our time.’

Femma på Sportbladets lista är Carl Lewis.

Höstens ränder

Eftersom min lillebror sover på soffan bakom mig, utslagen efter en veckas Gothia cup-spel, klädd i den gångna säsongens Barcelona-tröja, gröna hammarbyshorts och ett Älska fotboll-armband som älskats så mycket att det tappat nästan all sin rosa färg, så har jag ett exemplar alldeles i närheten att jämföra med. Barças ränder är fler i år.

Det verkar vara tröjtrenden för de randiga Nike-lagen. Rakare, tunnare, fler ränder. Till exempel: Juventus, Inter, Barcelona. En del ränder höll förut på att bli så breda att de nästan inte var ränder längre. Men nu verkar randigt vara tillbaka.

Barças tröjor blev officiella den 27 juni, efter att ha legat i en bevakad lastbil och väntat på att avslöjas. Mest nytt förutom ränderna är annars att byxorna tar upp den rödaktiga färgen i tröjan istället för den blå som det brukar vara. Och ett litet inslag med de katalanska ränderna syns i nacken. Ett sätt att lugna protesterna mot andra förändringar, månne?

För trots hemlighetsmakeriet innan tröjuppvisningen så har man fortfarande inte fått se det mest intressanta som ska hända med Barças matchställ. Det verkade ju som om det var klart att Barcelona skulle få Peking som huvudsponsor, och reklam för Peking-OS på kläderna. Sen förnekade kineserna det. Inget spons syns till på de nya tröjorna, och Joan Laporta vill inget säga om förhandlingarna. Och så säger representanten för Nike att de behöver tre månader på sig att fixa ett sponsornamn på tröjorna. Jag är helt inkompetent när det gäller att tolka det här, men det verkar väl som om det inte går helt smidigt med de där sponsorsamtalen?

Romas tröjor har fortfarande inte kommit. Jag hoppas på ett rosa tredjekit.

Favoriter

Besatt av Ibrahimovic som jag är, så har jag ändå tills nu missat ibra.blogspot.com, några människor som skriver på svenska om vad som står om Zlatan i italiensk press. Vilken service! Inte uppdaterat på ett tag, men de kanske kommer igång igen när säsongen startar?

Och eftersom gårdagens tidningar har bytts ut nu så får en liten bit av dem vara kvar ett tag till här:



Jag tycker att jag redan har tjatat så mycket om hur bra jag tycker Simon Bank är, men det kanske är som jag inbillar mig. Jag tänker inte säga allt igen, bara att tidningsrubriker ibland är helt sanna.

Men herrarna i Allsvenskan, det är en undersökning med dem som ger upphov till AB:s utrop om vem som är bäst, måste vara Sveriges mest enkätutsatta grupp. Offside, Sportmagasinet, dagstidningarna, alla verkar ha undersökningar med dem. Hur orkar spelarna svara på allt?

De har glömt bort att säga att Kristina Kappelin också är bäst, och de har buntat ihop oslagbara Offside till en liten femprocentsklump. Men 36 hundradelar av dem verkar vara begåvade.

Lost in translation

Genom besöksstatistiken ser jag att någon har försökt översätta Junivallen. Här. Oj vad fel det blev!

Dear non-swedish speakers: Someone has evidently tried to translate Junivallen into english with this thing. Thank you for doing that, the translation is completely wrong but very funny.

Thanks all mild football tickles, you do me fond.

Junivallen rules

Jag kan verkligen rekommendera bloggande. När som helst som man vill skriva nåt så kan man bara göra det, och publicera direkt. Och sen får man bara komplimanger. Verkligen bara. Jag hade kanske gillat lite mothugg i och för sig, men jag klagar inte. Inte när jag får så fina mejl som de som kommit på sistone. Och nu berömmer de mig på engelskspråkiga bloggen OleOle. De förstår tydligen vad jag säger (”Worship Zlatan Ibrahimovic”). Och jag rekommenderar tillbaka, man får reda på kul saker där. Check it out.

Tack alla snälla fotbollskillar, ni gör mig glad.

If I’ll be your psychologist, who will be the psychologist’s psychologist?

Tack, Landskrona. Nyss behövde Hammarby psykologhjälp, nu gör till och med Björn Runström mål!

”Det största problemet är helt klart psykologiskt”, säger tränare Jingblad till Canal+ Jesper Hussfelt efter matchen.

Vem ska nu trösta Bois?

När man ser otrolige, avslappnade Lance Armstrong glatt säga att han mår ”pas mal” till motorcykelfotografen mitt under värsta pyrené-etappen idag (ja, jag har överdoserat på tv-sport aujourd’hui), så undrar man vad de sköra fotbollsspelarnas problem egentligen är. För någon vecka sen kom en undersökning (på engelska) från Italien som visar till exempel att sex av tio italienproffs lider av stress och oro orsakad av deras jobb. 124 spelare i Serie A, B och C har intervjuats. De är pressade av media och fans, rädda för att skada sig, och finner bara lugn hos familjen. En av tio känner att de inte har några riktiga vänner. Hälften vill inte att deras barn ska bli fotbollspelare. En av tre ber innan de går in på plan. (Genom OleOle)

Förresten måste det vara ett brott mot någon slags konvention om mänskliga rättigheter att ställa Björn Runström utanför en startelva. Det känns i alla fall mycket fel. Första gången han inte spelade från start var borta på Örjans vall tror jag. Jag var i Halmstad då och såg Runan ensam springa ut på plan så fort första halvlek var slut. Så sprang och sprang och sprang han hela pausen och in i andra, tills han slog en toppenmålpassnig. Idag sprang han in bollen i mål på riktigt italienskt målgörarvis. Jag vet inte om Bajen spelar bättre när han är på plan, men in med Runström!

En kupp är en kupp är reklam

Jag försmäktade en hel eftermiddag utan tillgång till älskade bloggen. Först var det trubbel med Blogger, sen åskade och blixtrade det, och sen segade sig modemet. Vad jag ville säga var bara att:

Av Sportbladet får man veta att Christian Olsson gjorde en ”sko-kupp” när han som Victoriastipendiat gav ett par gympaskor till Kronprinsessan i direktsänd tv. Men varför födelsedagspresenten är en kupp motiveras aldrig. Var det för att hon inte visste på förhand vad hon skulle få? Men då är ju nästan alla presenter kupper. Av Stefan Holm fick hon en bok, varför var inte det en kupp då?

Men Olssons present var en kupp. Reklam-kupp. ”Jag har designat ett par skor till dig”, sa han medan han plockade upp de futuristiska gymskorna ur en karaktäristiskt grå och orange låda med en liten vit Nike-symbol på. Skorna är svenskt vit-blå-gula. ”Titta, det står ’princess’ på hälen!” Victoria är proffsigt förtjust.

Se där, ett par minuters oförblommerad reklam för NikeiD i Sveriges opartiska television. NikeiD, som går ut på att man kan bli en exklusiv och utvald person genom att ”designa” sina egna skor.

Duktigt jobbat Christian Olsson, vars feta kontrakt med Nike över OS 2012 lär ge honom 40 miljoner kronor.

Men opartiskheten var väl ändå för länge sedan förlorad i detta propagandaprogram för Kronprinsessans kampanj om att det är synd om de handikappade barnen.

Gl(obal)azer

They can’t hurt you
their style will never desert you
why?
because they’re all safely dead

Sjunger Morrissey om unitedspelarna som dog i en flygolycka 1958. Att känna till sin historia är en sak, men vad ska man göra om man inte vill leva i historien, när ens klubb blir utsatt för en hostile takeover av USA-imperialismen? Man kan protestera. Som Shareholders United, en förening av fans som köper aktier i Manchester United i syfte att hålla klubben oberoende. (Vad nu oberoende är, men det kan vi diskutera en annan gång.) Shareholders United är såklart också internationell, med medlemmar från 85 länder.

De asiatiska supportrar som de stora klubbarna besöker under sina säjturnéer beskrivs ofta som en enda stor okritisk massa som bara köper allt. Inga riktiga fans. Men idag rapporterar AFP att Shareholders United vädjar till den asiatiska publiken att visa sitt missnöje mot familjen Glazer om Glazrarna visar sig under Man Uniteds förestående turné till Hongkong, Kina och Japan.

”Theres a feeling in the Manchester United hierarchy that people in the Far East arent as clued up but we feel they know as much as we do by following it through the Internet”, säger en representant för Shareholders United.

Kan Shareholders Uniteds droppe i världshaven göra skillnad? Jag vet inte, men jag föredrar deras inställning framför Morrisseys:

I wish I’d gone down
gone down with them

Nummer tolv och tretton

Elvan är redan full men samlingen av musik som handlar om sport och som inte är dålig eller skojig fortsätter av någon anledning att växa.

”Världens bästa textförfattare”, säger Billy Rimgard på The Cricket om Colin Meloy. Jag vet inte jag. Men bra är han. Han sjunger ofta om fötter och ben. Jag tycker till exempel mycket om kärleksförklaringen ”Red Right Ankle”.

This is the story of your red right ankle
and how it came to meet your leg
and how the muscle, bone, and sinews tangled
and how the skin was softly shed

På The Decemberists senaste album, ”Picaresque”, har Meloy författat en sång som heter ”The Sporting Life”.

How they love
the sporting life

”They”, fast det är berättaren som sjunger om sitt eget sportande. Han har ramlat under matchen, ”the work of an errant heel”.

the season was almost done
we managed it 12 to 1
so far I had known no humiliation
in front of my friends and close relations

Idrottande är ett ständigt hot om förödmjukelse, eller hur? Man ser oundvikligen löjlig ut, till exempel. Jag var ute och sprang igår under den värsta stekande middagssolen. Den ende jag mötte på hela elljusspåret var en inte helt smärt medelålders man. ”Det här gör vi bra!”, flåsade han till mig, såg förstörd ut, som om han skulle stanna efter varje steg. Själv kände jag mig som en gasell trots värmen och ville inte alls vara ”vi” med hans frustande, men jag såg helt säkert exakt lika töntig ut som han.

Och så finns ju hela tiden möjligheten att misslyckas, ofta inför publik. Jag tror till exempel att jag var alldeles för blyg för att spela fotboll när jag var liten. På idrotten på mellanstadiet sprang alla alltid i en stor klunga efter bollen när vi spelade. Vår lärare tjatade om att vi skulle sprida ut oss. Ingen lydde, utom jag som väldigt gärna stod utanför spelet hela tiden.

There’s my father looking on
and there’s my girlfriend arm in arm
with the captain of the other team
and all of this is clear to me
they condescend and fix on me a frown
how they love the sporting life

Jag kom över den där rädslan att delta när jag var ungefär lika gammal, under en basketturnering då jag förvånade mig själv genom att slita i bollen tillsammans med min motspelare tills vi båda ramlade. Var det nån slags tävlingsinstinkt som satte in? De som blir riktigt bra på idrott kanske aldrig har tänkt på att man kan göra bort sig? Bara vill vinna. Kolla på Stefan Holm när han står inför ett hopp. All självmedvetenhet måste vara som bortblåst hos honom där han studsar omkring med sin lilla, lilla överkropp och gigantiska lår och blåser upp kinderna och drar händerna över huvudet.

Vinnarviljan har i alla fall jag aldrig haft. Av någon anledning var jag med i ett stafettlag i simning, också i skolan, när alla kommunens skolor tävlade mot varandra i slutet av terminen. Jag minns fortfarande ögonblicket när jag liksom vaknade upp mitt under min längd, mitt i bassängen, av att mina lagkamrater vid målet ropade frustrerat på mig. ”Men kom igen då, simma!” Jag tror att jag börjat tänka på något annat och glömt av att jag skulle koncentrera mig på att simma det fortaste jag kunde. Var helt i min egen värld och stod i princip stilla i vattnet.

I’ll prove to the crowd that I come out stronger
though I think I might lie here a little longer

Men jag struntar i hur jag ser ut eller hur fort det går eller om löprundan går bättre eller sämre än förra gången. Jag fattar inte tävlingstänkande. Inte Carolina Klüfts ”tävla mot sig själv” heller. Jag fattar bara känslan när lungorna och hjärtat och benen är i precis samma rytm, när jag är den där gasellen som flyter fram i skogen, när jag fortsätter fastän jag egentligen inte orkar, och när jag kommer fram och är helt genommjuk och varm och slut och lycklig.

”The Gymnast, High Above the Ground” från The Decemberists förra skiva ”Her Majesty” är också hemskt fin. Finare. Även den handlar om att ramla och göra illa foten.

Zlatan talar ut 2

Igår på Junivallen, idag talar Zlatan ut igen i Expressen. Han säger ingenting intressant, förutom att han inte är ihop med ”35-åringen”, men det visste man ju redan.

Apropå Zlatan så hånade jag båstadmänniskorna för en dryg vecka sedan för att de trodde att David Beckham skulle komma dit förra året. Men jag tog tydligen själv ryktet om att Zlatan skulle vara där i år på allvar. Han var inte det, va? Som jag underskattade Zätats omdöme och smak. Förlåt. Märkligt hur Båstad så gärna vill vara St Tropez att stan nästan lyckas skapa illusionen av det. Men jag var alla fall inte värre än en viss rosa tidning som tydligen inte kan skilja en svart kille från en annan. Thierry Henry i Båstad! Det var en rolig artikel.

Zlatan talar ut

Det är för varmt för att göra research. Jag orkar inte kolla om svenska medier missade det här, jag såg det ingenstans. De kanske inte bryr sig. Jag märkte i alla fall först nu att Gazzettan hade värsta stora intervjun med Zlatan i fredags. (Finns inte på hemsidan.) En reporter hade träffat honom i Malmö. För en gångs skull pratar Zätat lite om Rosengård:

Han tar kartan över Malmö och gör en cirkel med kulspetspennan runt Rosengård. ”Ghettot. Det var och är fortfarande ghettot. Stället där utlänningarna bor. Brottslighet, oordning, allt möjligt, så säger de i alla fall. Men allt är inte sant, här kan man gå omkring lungt, utan att vara rädd för att bli rånad. Jag har fortfarande flera vänner här, riktiga vänner. Jag bor inte där längre för jag kan inte vara ifred. Det är alltid någon som knackar på, kommer in, säger hej. Fint, men man får inget privatliv.”

Han säger att hemligheten bakom att han gjort fler mål än nånsin är Gigi Buffon.

Att göra mål på honom på träningen, det är galet, man måste försöka med allt man har. Men när man lyckas, och besegrar den bäste i världen, sen är man inte rädd för någonting.

Han trivs i Juve och Turin, mest för att han kan vinna Champions League där verkar det som. Han har bott i Pippo Inzaghis gamla lägenhet men nu har han köpt hus och vill inte lämna Juventus på jättelänge. Men han ger ett oinställsamt svar på frågan om italiensk fotboll är den han gillar bäst:

Inte precis. Den är mycket fysisk, jämfört med till exempel den holländska som är mer elegant. Jag älskar brasiliansk fotboll, den vackra finten, ”numret” som hjälper laget. I Italien ligger tyngdvikten mycket på försvarsspelet, för en anfallare är det svårt.

Det är för varmt för att översätta också egentligen. Gå till biblioteket eller till pressdisplay.com och skaffa en sjudagars gratisprenumeration och läs resten själva i Gazzetta dello Sport från den 8 juli.

Gazzettans reporter är imponerad över hur Zlatan under intervjun visar prov på att hänga med i de minsta detaljerna av den italienska fotbollsvärlden. Tänk när Zlatan är klar med karriären och kan bli bisittare i tv. Vilken grej! Vad underbar han skulle kunna vara på det. Kanske.

Dragkedjerevolutionen

Jag orkar inte ens tänka på spelarmarknaden. Hur kan Romas ledning vara så klantiga att de fixar sig avstängda från att köpa spelare? Otroligt. Man får koncentrera sig på nånting annat såhär mellan säsongerna. Matchställ. Viktiga saker.

Även om AS Roma inte har mycket annat som går deras väg, så råkar de ha Diadoras allra vackraste tröjor.

Hammarby är ju annars det enda svenska laget med stil, i sina fina Kappa-kläder. Med namn på ryggen. Varför har ingen annan det? (Och även i bajenfallet får man fokusera på kläderna för att hitta glädjeämnen.) Nu ska tydligen den nye favoriten Erkan Zengin vara annonspojke för Hammarbajens kollektion, enligt lagets hemsida. Varför just han, frågar hemsidan. ”Han utstrålar attityd och kaxighet, precis det unga Bajen står för”, svarar marknadschef Patric Ljungström. O, så tråkigt. Om folk rasar över att kvinnor som spelar fotboll anses behöva vara sexiga, kan de inte rasa över att männen måste vara kaxiga också? Att Zengin har ett zäta i namnet, kommer från Fittja och har bruna ögon går såklart bra ihop med hans ”attityd”.

I alla fall. Roma. Som bytte från Kappa till Diadora för något år sen. Snart kommer kläderna för 2005-06. Tyska Hannover 96 har också skaffat sig Diadora-sponsring och deras nya kollektion presenterades härom veckan. Il Romanista spekulerar i om La Magicas tröjor kommer att se liknande ut. I så fall kan det bli stor revolution, i form av dragkedjor. Både Hannovers och de italienska domarnas nya tröjor har en dragkedja som går från halsen och ut mot ärmen. Jag vet inte vad dragkedjan kommer att få för reaktioner, det känns ändå ganska politiskt korrekt med dragkedja, även om det är nytt. Mer ideologiskt intressant blir nog att se om det svarta bandet i hemmatröjan är kvar nästa säsong. Folk är väldigt upprörda över det där svarta inslaget, och att Roma ofta spelar med vitt, orange, svart eller grönt ställ fast det inte är nödvändigt. De ser det som marknadskrafternas våld på traditionen. Ganska överdrivet tycker jag, att ett lag förknippas med vissa färger är väl positivt ur marknadsföringssynpunkt? Real Madrids marknadschefer ger sig nog inte på sitt vita frivilligt. De klär väl hellre hela världen i vitt.

Diadora gör också skotska landslagets kit. Av någon anledning så är alltid brittiska lags tröjor mycket lösare i modellen än till exempel de italienska lagens. Konsekvensen blir att med de enkla halslinningar som är på modet nu så ser hela Premier League, och landslagen, ut som om de spelar i pyjamas. Why?

Ta bort tjejerna, tack

Såg precis Elfsborg mot Kalmar på Canal+. Varför måste bildproducenten visa ”snygga tjejer” i publiken hela tiden? Kan vi inte få slippa detta nu? Min åsikt i frågan är ju så politiskt korrekt att jag blir trött både på snyggtjejbilderna och på min egen reaktion på dem. Kommentatorerna pratade om hur stämningen på läktarna var på topp, men de flesta bilder man fick se av åskådarna var inte på engagerade supportrar, utan på gäspande, solbrända unga kvinnor som var fina i håret, typ. Läs vad kloke Jesper Fundberg har att säga om detta fenomen här.

Junivallens överlevnadsguide till tennisveckan

Ohmygod Zlatan kommer till Båstad! Jag är också i trakten av Båstad. Ska jag åka dit? Han borde ju vara ganska lätt att hitta. Ett mörkhårigt huvud högre än alla överklass- , kändis- och svenneblondiner. Förra året trodde raringarna att David Beckham skulle komma. Som om han vet vad Båstad är. Men nu har de alltså lyckats locka dit en riktig stjärna.

Om ni liksom Zlatan skulle ha oturen att befinna er i Båstad under tennisveckan och känner att ni måste bort, så har jag ett tips. Solbackens Wåffelbruk! Ta Italienska vägen ut från byn. Efter ett tag hittar man en skylt, och därifrån följer man den lilla bäcken upp till caféet. Där beställer man våfflor och sen går man ut och letar reda på en lämplig terrass att sitta och fika på. De små grusade terrasserna ligger utspridda i sluttningen ner mot Laholmsbukten, och stämningen är precis så att man kan tänka sig hur förra sekelskiftets societetsdamer satt där och sippade på kaffe och åt himmelskt frasiga våfflor med hemmagjord sylt. Jag lovar, det är här man ska njuta av Bjärehalvöns idyll, inte i trängseln på Köpmansgatan. Societeten är så mycket trevligare på hundraårigt avstånd.

Så nä, inte ens Zlatan kan nog få mig att åka till Båstad den kommande veckan.

Tennisen? Den kan man se på tv.