Number fourteen är lovely

Ljuvligare matchreferat får man leta efter.

Cricket, lovely cricket
at Lord’s where I saw it

Yardley tried his best
Goddard won the Test

They gave the crowd plenty fun
The second Test and West Indies won

Jag har aldrig varit nån särskilt lyckad anglofil, och därför tycker jag mycket bättre om Damon Albarn anno 2005, när han, i och för sig i fin brittisk skivsamlartradition, letar upp gammal soul och world music och Moondog-inspelningar och ger ut dem på etiketten Honest Jons Records, än när han sjöng i Blur på 90-talet.

Så passande i dessa tider, har en andra volym av Honest Jons samling ”London Is The Place For Me” precis kommit ut. Men ettan är fortfarande lika fin. Den innehåller calypso, spelad av Lord Kitchener och hans kompisar, invandrare som kom till London från Trinidad i slutet av 1940-talet. Låtarna berättar små historier, som nyhetsrapporter, om Drottningens kröning, om att åka tunnelbana, om en värdelös landlady. Och om en cricketmatch. ”Victory Test Match” med Lord Beginner, en hyllning till Västindiens cricketlandslag och ett referat av den andra testmatchen mellan England och Västindien som spelades på Lord’s i London mellan den 24 och 29 juni 1950.

West Indies’ first inning total
was three twenty-six just as usual

When Bedser bowled Christiani
the whole thing collapsed quite easy

England then went on
and made one hundred and fifty-one

West Indies then had two-twenty lead
Goddard said: ”That is nice indeed”

Det är inte ofta man kan dansa till en matchrapport. Jag tror jag skrev nånstans att det enda sättet en låt om sport kan vara bra är om den egentligen handlar om något annat. Det är inte sant, för ”Victory Test Match” handlar verkligen bara om hur det var när Västindien vann över England i cricket. Och det räcker.

(För nytillkomna IFK Göteborgare och andra som inte fattar vad den här texten är den fjortonde i raden av: En förklaring.)