Historierevision

På 94:e plats i Sportbladets lista över ”världens 100 bästa idrottare genom tiderna” idag, hittar jag ett namn som får mig att minnas. Marita Koch.

Med jämna mellanrum brukar jag bli påmind om något som jag läste i sportnumret av Linna Johanssons saliga fanzine Bleck. ”Jag måste plocka fram det där gamla numret om sport, det var så grymt”, tänker jag, men det blir aldrig av. Tills idag, för jag var hemma hos mina föräldrar när jag stötte på den där nittiofjärdeplatsen. Det tog en del grävande och letande i undanstoppade tidningshögar i mitt gamla flickrum, men till slut hittade jag nummer 1–2 av Bleck från 2001. En guldklimp bland alla spaltmetrar som skrivits om sport i Sverige de senaste åren. Och då menar jag inte att sportjournalistik vanligtvis är dålig, bara att ingen annan berättar historierna som Linna berättar. Om tabuämnet doping, om alla bortglömda kvinnor, om DDR-idrotten.

Historieskrivning är alltid en spegel av sin egen tid. Jag vet inte om det är ett misstag att dopingbesudlade Marita Koch är med på listan alls, eller att hon som en av alla tiders främsta löpare knappt får plats. Men visst längtar man efter andra berättelser om de östeuropeiska kvinnor och amerikanska män som dominerade friidrotten på 80-talet. Berättelser som inte reflexmässigt tar avstånd från de ena och glömmer tvivelaktigheterna under ytan hos de andra.

För det är inte bara på grund av det systematiska fusket som DDR-idrottarna fördöms. De var också starka, snabba kvinnor, som vann allt, utan några försök att bevisa sin ”kvinnlighet” genom läppstift, lösnaglar eller utvik.

Linna Johansson i Blecknumret från 2001:

Kvinnorna från DDR är min lögn. Jag tycker att det de gjorde var förlamande vackert. När jag bläddrar i gamla idrottslexikon stannar jag alltid upp vid de svartvita bilderna där Marlies Göhr går i mål på nytt världsrekord och Marita Koch poserar förläget med guldmedaljen runt halsen. De var starka, ståtliga och förkrossande överlägsna.
Så väljer jag att minnas dem därför att det var så jag upplevde dem. Ingen av dem åkte fast i en dopingkontroll. Marlies Göhr hävdar att hon visserligen blev tilldelad O-T men att hon alltid spolade ner dem i toaletten. Marita Koch säger att hennes tränare överhuvudtaget aldrig gav henne något förbjudet preparat. Hennes framgångsrika karriär och världsrekordet från Canberra – ännu utom räckhåll för världseliten – var resultatet av en träning hårdare än alla andras.
Jag tror på henne. För mig är hon Den Största. Det handlar inte om att ignorera den stora skada DDR:s idrottsapparat orsakade. Det handlar bara om att ha en annan version av den. Den var inte bara ett organiserat fusk utan också ett system som sökte upp och polerade fram några av historiens största förmågor. Idrottsjournalistiken har valt att tysta ned och glömma bort dem – medan de amerikanska män som var framgångsrika under samma epok fortfarande hyllas som stora hjältar. Så ser historieförfalskning ut. Man låtsas som om öst aldrig funnits. Och man tar ifrån damidrotten dess hittills största ögonblick.

Bara de bland de första trettio på Sportbladets lista får en text som motiverar deras plats. Jag har citerat så mycket nu men det måste få bli lite till. Linna Johansson om Marita Koch, världens nittiofjärde bästa idrottare genom tiderna enligt Sportbladets experter:

Marita Koch var DDR:s mest lyckade produkt. Under många år var hon världens obestridda löpardrottning. Hon tillhörde den yppersta eliten på både 100 och 200m men favoritsträckan var 400m. Där förlorade hon bara två lopp under hela sin karriär. Höjdpunkten var den 10 oktober 1985 då hon vann Världscuptävlingen i Canberra på 47,60s. Det är ett världsrekord ingen annan kvinna ens varit i närheten av.
Miroslav Kvac, tränaren till Kochs främsta konkurrent Jarmila Kratochvilova, har kommenterat detta med: ’Marita Koch is the most remarkable sprinter of our time.’

Femma på Sportbladets lista är Carl Lewis.