Nummer tolv och tretton

Elvan är redan full men samlingen av musik som handlar om sport och som inte är dålig eller skojig fortsätter av någon anledning att växa.

”Världens bästa textförfattare”, säger Billy Rimgard på The Cricket om Colin Meloy. Jag vet inte jag. Men bra är han. Han sjunger ofta om fötter och ben. Jag tycker till exempel mycket om kärleksförklaringen ”Red Right Ankle”.

This is the story of your red right ankle
and how it came to meet your leg
and how the muscle, bone, and sinews tangled
and how the skin was softly shed

På The Decemberists senaste album, ”Picaresque”, har Meloy författat en sång som heter ”The Sporting Life”.

How they love
the sporting life

”They”, fast det är berättaren som sjunger om sitt eget sportande. Han har ramlat under matchen, ”the work of an errant heel”.

the season was almost done
we managed it 12 to 1
so far I had known no humiliation
in front of my friends and close relations

Idrottande är ett ständigt hot om förödmjukelse, eller hur? Man ser oundvikligen löjlig ut, till exempel. Jag var ute och sprang igår under den värsta stekande middagssolen. Den ende jag mötte på hela elljusspåret var en inte helt smärt medelålders man. ”Det här gör vi bra!”, flåsade han till mig, såg förstörd ut, som om han skulle stanna efter varje steg. Själv kände jag mig som en gasell trots värmen och ville inte alls vara ”vi” med hans frustande, men jag såg helt säkert exakt lika töntig ut som han.

Och så finns ju hela tiden möjligheten att misslyckas, ofta inför publik. Jag tror till exempel att jag var alldeles för blyg för att spela fotboll när jag var liten. På idrotten på mellanstadiet sprang alla alltid i en stor klunga efter bollen när vi spelade. Vår lärare tjatade om att vi skulle sprida ut oss. Ingen lydde, utom jag som väldigt gärna stod utanför spelet hela tiden.

There’s my father looking on
and there’s my girlfriend arm in arm
with the captain of the other team
and all of this is clear to me
they condescend and fix on me a frown
how they love the sporting life

Jag kom över den där rädslan att delta när jag var ungefär lika gammal, under en basketturnering då jag förvånade mig själv genom att slita i bollen tillsammans med min motspelare tills vi båda ramlade. Var det nån slags tävlingsinstinkt som satte in? De som blir riktigt bra på idrott kanske aldrig har tänkt på att man kan göra bort sig? Bara vill vinna. Kolla på Stefan Holm när han står inför ett hopp. All självmedvetenhet måste vara som bortblåst hos honom där han studsar omkring med sin lilla, lilla överkropp och gigantiska lår och blåser upp kinderna och drar händerna över huvudet.

Vinnarviljan har i alla fall jag aldrig haft. Av någon anledning var jag med i ett stafettlag i simning, också i skolan, när alla kommunens skolor tävlade mot varandra i slutet av terminen. Jag minns fortfarande ögonblicket när jag liksom vaknade upp mitt under min längd, mitt i bassängen, av att mina lagkamrater vid målet ropade frustrerat på mig. ”Men kom igen då, simma!” Jag tror att jag börjat tänka på något annat och glömt av att jag skulle koncentrera mig på att simma det fortaste jag kunde. Var helt i min egen värld och stod i princip stilla i vattnet.

I’ll prove to the crowd that I come out stronger
though I think I might lie here a little longer

Men jag struntar i hur jag ser ut eller hur fort det går eller om löprundan går bättre eller sämre än förra gången. Jag fattar inte tävlingstänkande. Inte Carolina Klüfts ”tävla mot sig själv” heller. Jag fattar bara känslan när lungorna och hjärtat och benen är i precis samma rytm, när jag är den där gasellen som flyter fram i skogen, när jag fortsätter fastän jag egentligen inte orkar, och när jag kommer fram och är helt genommjuk och varm och slut och lycklig.

”The Gymnast, High Above the Ground” från The Decemberists förra skiva ”Her Majesty” är också hemskt fin. Finare. Även den handlar om att ramla och göra illa foten.