Zzzzzzzz

Idag behöver jag inte skriva om Zlatan för Mats Olsson säger allt viktigt. Jan Majlard är också intressant. På nåt vis.

Folk är galna

På Expressens webbfråga ”Har Zlatan gått över gränsen?” svarar just nu 56% av 1 650 personer nej. Är journalistföraktet så stort? Själv litar jag på Kristina Kappelins beskrivning av vad som hände när Zlatan Ibrahimovic backade mot henne med sin bil, och tycker att Zlatan gjorde fel. Jag gillar honom lika mycket för det, jag har aldrig ansett honom vara oklanderlig. Faktiskt är just det att han inte är så himla perfekt en stor anledning till att jag tycker om honom.

Men jag håller inte med Ralf Edström. ”Jag tror det kittlar för honom att vara annorlunda”, är hans tolkning av händelsen. Det måste vara skönt för Edström att äntligen få en anledning att klaga på Zlatan.

Stackars Dribblahimovic när han kommer till Sverige imorgon. Gissa vad alla kommer att vilja prata med honom om nu. Han kunde ha vänt hem som den hyllade italienhjälten. Bara. Otajming, Zätat.

Ständigt denne Z...

Det är mycket Zlatan nu. Häromdan efterlyste jag en intervju av Kristina Kappelin med Zlatan, trodde att han skulle vara vänligt inställd till henne. Jag hade grymt mycket fel! För nu har han backat på henne med sin bil. Eller inte backat på henne, utan mot. Ungefär som hans skallningar kanske? ”Markerat”. Fast med bil.

Jag skrev om det där som kommentarer till Kappelintexten här nedanför, men det kanske är på sin plats att lyfta fram det i en egen text också, eftersom jag tjatat så mycket om Zätat på sistone.

Men jag vill mest säga att:

Nu är det ju ännu mer intressant med en Kappelin-vs-Ibrahimovic-intervju!

Och att:

Man kan se Kappelins reportage featuring Zlatans backning, på Agendas sajt, här.

Och påminna om att jag skrivit om mediabilden av Zlatan, som jag tycker är mer sammansatt än bilden av de flesta svenska idrottsstjärnor, här.

Stile Juve

Kolla in de fånigaste, sötaste ligamästarna. Juventus har gjort en musikvideo. Pavel Nedved sjunger! Gigi Buffon sjunger – med slutna ögon!

Och Zlatan Ibrahimovic är bedårande så man dör.

I love mamma och pappa (Eller: Tänk globalt – handla lokalt)

Eftersom min mamma gillar Arsenal så mycket så får hon det här linnet idag på Mors dag. Idén har jag skamlöst snott från den här tjejen, men jag gjorde broderiet lite mer diskret och utan ordvitsar. Vem kan motstå hemmagjord anti-merchandise? Inte jag i alla fall. Min egen lilla motståndsrörelse mot fotbollens tröjmånglare. Eller är den för? Jag har inte bestämt mig.

Förresten så är broderiet som samma tjej hittat på och som syns här, ”I Love Chelsea Football Club Because My Daddy Does”, väldigt roligt. Kan inte Hammarby sätta en parafras av det på nåt? Jag skulle köpa. Ofrivillig bajare som jag är. Får väl fixa det själv.

Zlatan och amatörerna

Andres Lokko skrev en gång när han intervjuat Kevin Rowland, att

...varenda ord han säger, varenda ”yeah” och ”I know”, känns som en ny Kevin Rowland-låt. [...] De som hört och förälskat sig i vittnesmål som ”Kevin Rowland’s Band” och ”Manhood” tycker förmodligen, precis som jag, att varenda ord han yttrar borde släppas på skiva. (Ur allra sista numret av Pop)

Jag vill inte gå så långt som att likna Zlatan Ibrahimovics klackar och dribblingar vid Rowlands och hans Dexys Midnight Runners bästa nummer. Men Zlatan har verkligen en sån sorts kvalitet, som Lokko beskriver. Att allt han gör är intressant, för det är han som gör det.

Numera är det också en nyhet bara att han offentligt säger någonting alls. Som han gjorde på en presskonferens igår.

Utan fler jämförelser, så hade ju Kevin Rowland precis som Ibrahimovic sina konflikter med pressen. Zlatan har inte tagit Rowlands exempel och spöat skiten ur nån journalist, men han har fått sig några mediatörnar. Jag känner mig till exempel fortfarande lite illa till mods när jag tänker på uppståndelsen efter hans ”stulna” straff mot San Marino 2003. Så mycket jante-gubb-bitterhet som släpptes fri då. Jag ska inte räkna upp alla andra incidenter, men det är ju lustigt att läsa att tidningen Stureplan rankar Ibrahimovic som den mest åtråvärda gästen bland krogarna runt Svampen. Synd då för Spy Bar att de lämnade ut en bild från sin övervakningskamera på denna mest eftertraktade vipp till en kvällsis. Gäster som blir behandlade så kanske inte vill komma tillbaka?

Trots allt det där har Zlatan fel när han säger att svenska sportjournalister är amatörer. Det görs en hel del bra sportjournalistik i Sverige. Och en massa dålig såklart, med det får man ju räkna med.

Men igår sa Zätat också något av det roligaste han sagt på länge.

De säger att jag skallade Mihajlovic. Men om jag verkligen hade gett honom en dansk skalle, då skulle han inte ha kunnat komma på fötter igen, det kan jag lova dig.

Då blir man påmind om hur kul det skulle vara om han uttalade sig mer, och mer öppet, igen.

Jag skulle vilja se en ordentlig tv-intervju med Zlatan gjord av Kristina Kappelin. Om nu Ibra är så trött på svenska journalister så borde han ha mer respekt för henne, som bott så länge i Italien. Och förutom att jag tror att Zlatan skulle ha en annan attityd till Kappelin än till de svenska män som intervjuat honom hittills, så kan hon också ha ett annat perspektiv och ställa andra frågor, utifrån sin erfarenhet från Italien och sin kunskap om il calcio. De har också en del gemensamt, som skåningar i Italienexil. Visst verkade Zlatan mycket mer avspänd när han pratade med Svt:s Kappelin än med Tv4:s Emir Osmanbegovic igår? Zlatan kanske kan bortse från att Kappelin brukar jobba för hans fiende Aftonbladet. Det skulle kunna bli bra.

Zlatan röd vit och grön

Den här vackra magneten köpte jag på Street vid Hornstull i höstas. Nu har jag uppdaterat den med en trikolor på Zlatans bröst. Rätt ska vara rätt.

Bitterljuv svartvit scudetto. En romanistas bekännelser

Zlatan vann Serie A igår. Det är så jag helst vill se det. Att Zlatan vann, inte Juventus.

Jag minns att jag skickade ett sms till Eveliina i somras som förmodligen löd ungefär: ”Z till juve!”. Wow, våran Zlatan i Juventus. En av världens bästa klubbar. Och italiensk, man ville ju att han skulle spela i Italien. Men känslorna var blandade, och det har de varit sen dess.

Jag älskar Zlatan. Han är en sån där spelare som man tvingas ta ställning till, som man är för eller emot. Den bästa sortens spelare. Jag är löjligt mycket FÖR.

Men laget i mitt hjärta är Roma.

Medan Fabio Capello tränade Roma kunde man drömma. Titt som tätt placerades Zlatan i Don Fabios lag. Så underbart det hade varit. Han skulle passa så bra. I staden, i elvan. Tänk trion Totti–Ibrahimovic–Cassano.

För att inte tala om hur fint världens snyggaste matchställ hade suttit på Zätat.

Så flyttade Capello, och Zlatan hamnade helt plötsligt hos fienden. Den ständiga Gamla damen. Det värsta var att man insåg hur bra det var. Vi förtjänade ju inte Zlatan. Roma blev en enda röra av skandaler, pengabekymmer, läktarvåld, spelaruppror och tränarbyten. Medan Juve var perfekt. En stabil, skyddande organisation, prestige i massor, en tränare som satsar på sitt favoritförvärv från första stund. Och en realistisk chans att vinna Seria A och Champions League.

Säsongen gick. Nedåt, nedåt, nedåt för Roma. Över alla förväntningar för Zlatan. En stackars supporters lojaliteter sattes på prov. För Juventus är ju Juventus. Ungefär lika svårt att hålla på som Tyskland. De svartvita har spelat fruktansvärt tråkigt. Och dopningsaffären ledde till fällande dom. Nu, dagen efter ligasegern är klar, säger de inte ett ord om sin nyvunna sköld på sin hemsida, utan toppar med rubriken: ”Vi är i silenzio stampa”.

Men de har Zlatan. Vinner Juve så vinner Zlatan, och det vill man ju.

Ibrahimovic har alltså fått mig att gå hela säsongen och hoppas på att Juventus ska vinna scudetton. Så mycket tycker jag om honom. Jag håller inte på Juve, aldrig, men nu är jag ändå väldigt glad. Trots allt.

Gazzettan ger två juvespelare högre säsongsbetyg än alla andra; 8,5. Fabio Cannavaro – och Zlatan. Vem hade trott det i augusti? Vi vände på laguppställningar och spelmodeller, sa: de har ju Trezeguet och Del Piero, var ska Zlatan passa in? Snart var frågan istället vem som skulle spela bredvid Dribblahimovic.

SÅ BRA, Zlatan. BÄST!

När Zlatan gick till Juve hoppades jag att klubben skulle kunna ge honom segrarna han ville ha. Och Juventus vann mycket riktigt ligan för femtioelfte, eller tjugoåttonde, gången. Men det är underbart att kunna konstatera: Den här gången hade ni inte klarat av det utan vår Zlatan. L’uomo scudetto.

Zlatans hål förklarat

Den alltid så excellenta Kristina Kappelin har varit i Turin. Hennes beskrivning av staden i dagens Sportbladet-krönika ger en förklaring till Zlatans mystiska fotografi, som jag skrev om här.

Om Milan förlorar eller spelar oavgjort på San Siro på fredag, är Juventus seger ett faktum.
SCUDETTO på fredag?
Ni kan förmodligen föreställa er stämningen i Turin.
Tiden står liksom still. Himlen är grå, regnet hänger i luften. Överallt öppnar sig jättelika kratrar i marken, där staden förbereder något epokgörande bygge inför Vinterolympiaden nästa år. Folk står och tittar ner i groparna som spåkvinnor i kaffesump, spanande efter svaret på fotbollsgåtan.

Det är alltså en sån här krater som Zlatan har plåtat. Även om Kappelin inte medvetet skriver om Zlatans bild, så är hennes text en bra illustration till den.

Dessutom rapporterar hon att Zlatan alltid äter tiramisú till efterrätt. Såklart.

Du tråkiga, tomma fotbollsliv

Expressen publicerar idag över hundra fotografier tagna av fotbollsprofiler. Bilderna kommer från både mindre kända spelare och superstjärnor som Thierry Henry och Wayne Rooney, och är gjorda för en kampanj som Canon och Röda Korset står bakom. Expressen skriver inte vad bilderna ska illustrera, åtminstone inte i nätupplagan. Men Canon berättar att temat för bilderna, som ska visas på utställningar runt om i Europa (Kungsträdgården i Stockholm från och med fredag), är ”inspiration”. Bilderna ska visa vad som inspirerar de deltagande fotbolllsmänniskorna till framgång i fotbollen eller livet.

Antingen så måste spelarna ha varit fruktansvärt ointresserade av det här projektet, eller så lever de oerhört trista och ensamma liv.

Visst finns det en hel del bilder på familjer och lagkamrater, motiv som man skulle kunna vänta sig att en fotbollspelare kan hitta på när han ställs inför en sån här uppgift. Faye White har till exempel tagit en fin bild på glada småtjejer som spelar fotboll. Olof Mellberg bidrar också till den här kategorin med en ganska rolig bild, tagen i extremt grodperspektiv med gräs i förgrunden, på ett barn som sitter på en fotboll.

Men när man bläddrar igenom bilderna så ser man förvånansvärt få människor.

Istället har många tagit bilder på tomma omklädningsrum, tomma planer, tomma landskap, och på fotbollsskor i långa rader. Wayne Rooney har fotograferat, visserligen snyggt komponerat men ack så tråkigt, ett par hundar och en – just det – tom, bänk.

Få bilder lämnar tolkningsutrymme eller har flera bottnar. En som verkar ha tänkt ett varv till är David Ginola, som står bakom tre bilder på gråa stadsmiljöer. Två av dem har olika slags galler i förgrunden och tåg som motiv. En miljö som är anti-inspiration att ta sig därifrån med hjälp av fotbollen?

Henke Larsson är faktiskt en av få som är lite humoristisk. Han har fotat sina egna fötter, med förstörda tånaglar och olika lager av solbränna.

Zlatan har tagit en bild på vad jag tror är en arkeologisk utgrävningsplats eller restauration av någon slags ruiner i en förmodligen italiensk stad. Obegripligt.

Mest hjärtskärande måste ändå Francesco Tottis bild vara. Den förställer två flaggor, slakt hängade bredvid en tom fotbollssplan. Den ena flaggan är den italienska trikoloren och den andra är i Romas färger. De är båda halade på halv stång och skyms av grenverket på ett naket träd.

För dum för fotboll

Jag har förut skrivit om sällskapsspelet 13 rätt och den tråkiga kalenderkunskap som det premierar. Nu håller Premier League-sponsorn Barclays tillsammans med Mensa på med en tävling i ”Football-IQ”.

If the code for Charlton is # % ( 0 X + = \. What is the code for Fulham?

Linjen mellan intelligent och idiotiskt är sannerligen tunn.

Oh, Monica!

Nu är det sommar i tusen år.

– Vad är det bästa du har gjort som artist?
– Bill Evans-plattan, Utvandrarna-filmen och Svea Hund-revyn. Tror jag. Men jag har ju gjort allt vet du. Jag har till och med spelat fotboll.
– Fotboll?
– Ja, jag var målvakt. Det var på turné med Povel. Martin Ljung var linjeman på cykel och Leif Asp – pianisten salig i åminnelse – spelade back i nätskor. ”Löd i dojan” hette vi. Vi spelade på Heden.

Subversiv fotboll i radion

I dagens andra timme av Lanz i P3, som kan höras på hemsidan, intervjuas Sportbladets Jennifer Wegerup om sin nya bok Damelvan. Jag ska läsa den så fort den kommer till biblioteket. Om jag känner för det kanske jag skriver nåt här om den då också.

Ska inte ishockeykvinnor ha betalt?

Jag trodde jag tryckt fram en sketch av något slag på tv:n, när jag häromdan zappade förbi en reporter som satt på en sten vid ett idylliskt vattenbryn och pratade i mobiltelefon med Markus Näslunds telefonsvarare.

Men det var inget skämt, utan Uppdrag granskning.

Nu har jag tagit mig tid att titta på reportaget och panelsnacket om hockey i Svt:s program för grävande journalistik.

Markus Näslund befinner sig tydligen i Italien, han kan inte vara i Sverige längre om han vill slippa betala förmögenhetsskatt. Reportern har en poäng i att det är väldigt osnyggt av Näslund att räkna dagar för att slippa betala skatt i Sverige.

Men inslagets andra problemställning, om att det är brist på moral bland pengablinda hockeyspelare som får så många av dem att hoppa av landslagsuppdrag under nu pågående VM, känns helt absurd. Moral är nämligen i det här fallet lika med nationalism. Man bör ställa upp gratis och spela för sitt land. Att spela för Tre Kronor ska vara det finaste man kan tänka sig göra. ”O, att bära denna tröja”, som en kvinna i reportaget säger.

Mot det dekadenta herrlandslaget ställs Damkronorna, som minsann nöjer sig med publikens uppskattning som betalning för sitt slit, och aldrig skulle komma på tanken att säga nej till landslaget.

Men, förlorar man bestämmanderätten över sitt eget liv så fort man blir en av de bästa i sitt land i en lagsport?

Hur kan vi anse oss ha rätten att kräva att ishockeyspelare ska offra veckor av sina liv? Mental och fysisk möda? För att vi ska ha nöjet att kunna heja på ett bättre lag?

De spelare som Uppdrag granskning talat med som inte ställer upp i VM, är antingen skadade eller prioriterar familjen. En ska till exempel få barn den 13 maj, och därför säger han nej. Många gånger har man läst om idrottsmän som missat sina barns födslar för att de spelat match eller haft en mer eller mindre viktig tävling. Är det sunt? Ja, tydligen ska nationen gå före barnen.

Medan de förtappade männen väljer pengarna istället, så föreslår Uppdrag granskning alltså att kvinnorna ska ta över upprätthållandet av moral och etik.

En googling av Tobias Stark, en av deltagarna i paneldebatten som följer på reportaget, leder till den här intressanta artikeln om de tre hockeyspelarna som tog med sig en kvinna till hotellrummet i vintras. I en bisats skriver han så här, om de kvinnor som kallas ”hockeyhoror”:

Till sist vill jag flika in en sak apropå att det att det kanske finns de som förfäras över ”hockeyhoror” som väljer att gå sängvägen för att komma ishockeystjärnorna riktigt nära in på livet. Innan någon skambelägger dessa kvinnor bör han/hon betänka att så länge som den rådande genusstrukturen består inom ishockeyn är det lättare för en ung kvinna att bli en ”hockeyhora”, eller en ”lycksökerska”, än en framgångsrik ishockeyspelare. I en mer jämställd och rättvis värld skulle det kanske inte behöva finnas så många ”lycksökerskor”, eftersom kvinnorna ifråga skulle ha helt andra möjligheter att ”finna lyckan” än som nu är fallet.

Betänk det. Man får inga pengar om man spelar ishockey och är kvinna. Och i Uppdrag gransknings reportage ställs de obetalda kvinnorna mot de giriga männen. Istället för att försöka tjäna pengar på sin sport, så ska alltså damerna stå som någon slags symbol för fin, idealistisk svensk idrott.

Överallt gör kvinnor obetalt eller underbetalt, men moraliskt och vackert, arbete. I hemmen och inom vård och omsorg.

Även inom ishockeyn ska kvinnorna tydligen bära moralen på sina axlar. Med uppskattande applåder som betalning.

Medan männen sticker till Italien med cashen.

Dolcissimon på börsen

För några veckor sedan började Söte Simon med sin rapport från fotbollsklubbarnas finanser i Sportbladet XL på måndagar. Nu har hans lilla ruta utökats till att, med hjälp av Frank Östergren, innehålla små notiser också. Toppen! (Tyvärr kan jag inte länka eftersom Aftonbladet vill ha pröjs för vad de kallar ”Frank & Bank”.)

Jag har klagat lite här nedanför, och här, över att så många slentrianmässigt kritiserar kommersialism och pengars inflytande över sporten och istället tjatar om den gamla goda tiden, när det spelades bättre boll och fanns mer själ och hjärta och så vidare. Det betyder inte att jag tycker att företagens och kommersialismens påverkan på sporten alltid är bra och oproblematisk. Men den behöver inte vara helt dålig, och inte heller ett steg bakåt i mänsklighetens utveckling.

Framförallt är den verklig, och vill vi förändra hur det ser ut idag så tjänar det ingenting till att vara nostalgisk, för Gunnar Nordahls tid kommer aldrig att komma tillbaka igen.

Därför är det så bra att Simon Bank och Frank Östergren gör, åtminstone ett pyttelitet, försök att beskriva hur pengarna spelar in i fotbollen. Mer sånt! Varje liten ”Frank & Bank”-kortis är ju mer intressant än allt som skrivs om hockey-VM sammanlagt.

Istället för Zlatan: tiramisú

Milan mot Juventus. Matchen som kan avgöra ligan. Och så får inte Zlatan spela. Synd för Zlatan, synd för oss som älskar att se Ibra spela och synd för Juventus. De svartvita har nu bara en sorgsen Pinturicchio, en matchotränad Trezeguet och avbytaren Zalayeta att sätta in i anfallet.

Men Rai rapporterar att en Maria på en restaurang i San Salvario i Turin har lagt in trollformler i spelarnas meny för den stora dagen. Det blir rigatoni alla Moggi och tiramisú alla Zlatan.

Såklart! Om man ska döpa en maträtt efter Zlatan så är det tiramisú. Efterätten som är så god att den fått namnet ”dra mig upp”.

Och är det något Juve behöver så är det en pick-me-up, Zlatan stylee.

Vi får väl se om en besvärjande meny gör tricket. Formeln är passande, men en tiramisú är trots allt ingen Zlatan.

Ny vår för Totti och fotbollen

Ungefär samtidigt som Chelsea säkrade vinsten av Premier League i England så spelade Francesco Totti match med AS Romas primavera-lag.

Chelsea måste vara den ultimata antitesen till vårt stackars Roma. Blått, rikt, proffsigt. Med en supertränare och superdisciplin. Och framgångar.

Kanske är båda lagen lika svåra att älska. Roma med sin frustration och sitt kaos, Chelsea med sin iskalla yta och sina tveksamma ryska pund.

Självklart bidrar Chelseas framgångssaga till diskussionen om pengarnas inflytande över fotbollen. Och man får anstränga sig för att se något sympatiskt i Roman Abramovitjs ihopköp av ett segerlag, särskilt med tanke på hur han tillskansat sig sina miljoner. Men var det bättre förr? The Guardians Richard Williams gör en välbehövlig poäng i sin krönika efter Chelseas ligaguld:

And although we can all shake our heads in disapproval while digesting reports of the way [Abramovic] went about hoovering up the shares in Sibneft, his oil company, it could be claimed that the creation of an elite of Russian oligarchs a few years ago was considerably less dreadful in its nature than the acquisition of wealth based on slavery and other forms of exploitation by the 19th century mill owners and industrialists who brought prosperity to the English towns – such as Bolton, or even Manchester – which became synonymous with great football clubs.

Roman Abramovitj ska granskas och kritiseras. Men sluta säga att det var bättre förr. När var egentligen detta pre-kapitalistiska förr, som alla drömmer om? När Sovjet var statskommunistiskt? När tv:n bara visade svartvitt? När en utländsk tränare inte fick sätta sin fot i England? När varje lags spelare hade en mer enhetlig hudfärg?

Francesco Totti fick uppleva nostalgins luriga lockelse i sin match med primavera-pojkarna. ”I början var det lite känslosamt”, säger en leende Francesco till klubbens hemsida. ”Det kändes som om jag vänt tillbaka i tiden, till för flera år sedan. Några stycken har ju passerat sedan jag spelade mina turneringar med Primaveran.”

Men Totti vet att historien inte går att få tillbaka. ”Jag kände mig nästan gammal”, fortsätter han.

Ja, han är nästan gammal nu, vår ständige valp Francesco. Som snart ska bli far. Nostalgin är kanske hans största fiende för tillfället. Känslan att Totti måste spela i Roma, som det alltid har varit, han ska frälsa oss. Jag erkänner min sentimentalitet. Jag skulle lida av att se Totti i andra färger än de gulröda. Och kanske är det just denna kärlek som kväver både Totti och hans lag. Han skulle kanske behöva bryta med sitt ursprung, bli en del av den kapitalistiska spelarkarusellen ett tag. Upptäcka att han inte är alltings början och slut.

Totti fick äntligen vinna i lördags. 7–1 blev Primaverans vackra siffror när de spelade mot Grosseto och tog sig till åttondelsfinal. Två mål av Francesco. Hoppas att han kan släppa in vårluften i a-laget. Så vi slipper se honom gå.